A-sida: Cat People (Putting Out Fire)

B-sida: Paul`s Theme (Jogging Chase)

1982 kom filmen Cat People på bio. Jag minns att jag var och såg den på Bio Savoy i Mariehamn. Minns inte så mycket utav filmens handling annat än att den handlade om en kvinna som förvandlades till en svart panter. Och så minns jag att huvudrollsinnehavaren Natassja Kinski hade väldigt vackra, gröna ögon. Minns inte om David Bowie var med. Ändå är det David som komponerat filmens signaturmelodi, Cat People, som han också sjunger. B-sidan är musik av Giorgio Moroder. Jag gillar den dynamiska spänningen i Cat People, och David, som dramatiskt sjunger om någon som vill släcka elden med bensin. Kanske var det därför som jag själv för ett tag sedan försökte mig på att göra en cover av den med egen text på svenska. Resultatet ska jag komma ihåg att lägga ut på oktobers låtar här på Musaploki. 

A-sida: Love For Everyone

B-sida: Why Are You Treating Me So Bad?/ I Was Sad

De svenska garagerockarna Pushtwangers gav 1985 ut en promote-singel för sitt album Here We Go Again, som kom nästföljande år. På "pojksidan" var den riviga låten Love For Everyone. Här ställs inga frågor, utan det är mera öppna spjäll, medan den mera sentimentala "flicksidan" frågar och bekänner. Jag gillar de två låtarna på B-sidan bättre! Det är lite mera av Beatles och stämsång över Why Are You Treating Me So Bad (tänk The Night Before) och I Was Sad har en släng av mera modern brittpop, typ Suede.

A-sida: Blod eller Guld

B-sida: Vild

Malmörockarna Wilmer X har alltid haft sina rötter i bluesrocken. Fastän tempot skruvats ned betydligt så är det samma rötter idag som tidigare. 1983 var det fullt ös som gällde för det mesta. Minns att jag såg dem på Kåren i Åbo -86, och då var det en av de bästa spelningarna där, som jag varit på. Till bluesrockrötterna passar den breda skånskan och elmunspelet som hand i handske. 1983 var det svenska texter som gällde - och det är lite gottagetaway över A-sidan: en man som har möjlighet att fly mot blod eller guld, ensam med ett gevär. I Vild är det kärleken som orsakar de vilda känslorna. Det är rakt på sak: "Jag är vild i dig!" Kanske inte världens bästa raggningsreplik i baren, men ack så sant, när man lägger undan alla choser. Wilmer X anno 1983 är musik att dansa till!

A-sida: Like Yesterdays

B-sida: I Love You Love Me Love

Attentat var ett av de klassiska punkbanden från Göteborg. Men 1985 hade medlemsuppsättningen ändrat så drastiskt att ingen av originalmedlemmarna var kvar. Minns att jag hörde en konsert i radion med killarna i början av 80-talet och att det var en glad, frisk punkrock som levererades då, med låtar som Non Smoking Generation, Glad, och var det också en cover på Cornelis cover Jag hade en gång en båt? 1985, då denna singel släpptes, var det inte mycket kvar av öset. Förutom att skivan hackar och kostade 20 kronor, så känns låtarna lite som avslagen pilsner. Det är dessutom på engelska, och jag tror inte att budskapet i dem är så väl genomtänkt, speciellt inte i sista, "I love you love me..."

När jag gick i skolan i Mariehamn på 80-talet var Mariehamns stadsbibliotek, som då var inhyst i södra längan av Arkipelag, ett ställe man kunde vara på efter skolan då man väntade på bussen till Geta. Den ljusblå gruppen av sköna vilofåtöljer var placerade två och två i en ring runt bordet där man satt och lyssnade på musik. Sammanlagt var det åtta fåtöljer där. Musikfåtöljerna var som ett andra hem och sällan satt man ensam och lyssnade här. Man kunde lyssna parvis på samma musik. Det var ibland intressant att se vad de andra lyssnade på, för man kunde ta skivomslaget med sig från utlåningsdisken. En gång lyssnade en klasskompis och jag på någon av Hasse och Tages Lindemanskivor. Det var den med djurskötare Lindeman, tror jag, då man pratar om örnar som äter örngott. Då skrattade vi så att tårarna rann. För sådan humor hade vi då. 

Mamma och pappa gillade mera Magnus och Brasse, och Martin Ljung förstås. En av farsans favoriter var Verkmästare i magen med Brasse. Jag gillade också Magnus och Brasse, samtidigt. Men jag minns att det gick liksom en osynlig gräns upp till Hasse och Tage, som enligt dem, kanske var för politiska eller akademiska. Det föstod inte jag. Att Hasse och Tage också gjorde bra musik lärde jag mig senare. 

Mycket har jag lärt och tagit till mig av Hasse och Tages revytexter. Att var och en får ha sin egen musiksmak, till exempel. Eller att du min vän är mindre viktig än du tror. Det fanns en varm mänsklig omtanke i allt som Hasse och Tage gjorde. Sedan på 90-talet då humorn blev mera kall och förnedrande, så hängde jag, ärligt sett, inte riktigt med. Jag saknade Tages varma röst och Hasses bubblande skratt. Först senare har jag lärt mig uppskatta Radio Hassan eller Parlamentet på TV. Fast egentligen så önskar jag att alla bara kunde stanna kvar, stanna under Dubbelgöken...

A-sida: Cover Me

B-sida: Jersey Girl

1984 gav Bruce Springsteen ut singeln med sin låt Cover Me på första sidan. B-sidan är en liveversion på Tom Waits Jersey Girl. Texten till Cover Me är fin. Den är en bön att älskaren ska komma och ge skydd från den tuffa världen utanför. Kärlek som skydd, Shelter from the Storm (som Dylan sagt det) - det är vad varje människa borde få. Men lyftet på skivan kommer egentligen på stället där Bruce sjunger: "Tonight I´m gonna take that ride/ across the river to the Jersey side". Här är den lokalpatriotiska publiken genast med på noterna och jublet stiger mot skyn. Det är viktigt med sådana låtar, som handlar om var du har dina rötter. Kanske hela LP:n som Bruce gav ut det året, Born In The USA, var viktig för hela den amerikanska identiteten. Den som han så fint beskriver, så typiskt, i så många av sina sånger och som handlar om att kunna lämna vardagen bakom sig, efter jobbet, och ta bilen och köra ut på highwayen - kanske någon gång för att aldrig mera komma tillbaka.

Igår var det 50 år sedan Woodstockfestivalen slutade. Idag såg jag en dokumentär, som jag inte sett förut, på Yle areenan om festivalen, som får betraktas som alla rockfestivalers urmoder. Där var närmare 400 000 människor, hippies och andra. Festivalen höll på i tre dagar. Se gärna dokumentären om du inte har en aning om vad Woodstockfestivalen var.

Jag har inte varit på så många rockfestivaler: Långholmsfestivalen, Roskilde, Åländsk musikfestival, Kaustby folkmusikfestival, Faces och Saaristo Open. Och jag känner heller ingen som ens känner någon som var på Woodstock. Men allt som ordnats efter 1969 har något som fanns redan då: alternativa scener, försäljning av konstverk och hantverk, regnet och tältområdena osv. Även på andra sätt märks influenserna, t.ex. temadagar med kramar i skolor, spontana yoga- och soldansuppträdanden vid musikframträdanden. Artister har förstås tagit intryck av festivalen. Creedences sång Who stops the rain handlar om Woodstock, Neil Young brukar iscensätta en mindre regnstorm-happening på sina konserter, som för tankarna tillbaka till det fruktansvärda ovädret som drabbade Woodstock.

För att inte tala om hur Woodstock går igen i människors tänkesätt, stil och beteenden. Man pratar fortfarande om artisterna på Woodstock, vad de sade och gjorde. Så har vi festivalens påverkan på omvärlden. Det är som om hela samhällen lever kvar i svallvågorna efter denna kärlekssommars höjdpunkt. För aldrig förr har väl pengar slutat att betyda någonting, människor varit så fredliga och hjälpsamma mot varandra, aldrig förr har väl tre magiska dagar fört människor närmare varandra - och visat hur människan är mycket mer än en färdigt programmerad jobb- och krigsmaskin, som på Woodstock.

Så har vi artisterna:

Bästa framträdande: Richie Havens med akustisk gitarr som första artist.

Bästa låt: Going Up The Country med Canned Heat.

Mest minnesvärt: Jimi Hendrix som spelade amerikanska nationalsången.

Mest malplacerade band: Sha Na Na.

A-sida: Popitop

B-sida: Majskolv

1981 såg jag TV-programmet Popitopp på TV, då Gyllene Tider och Dag Vag tillsammans med Thore Skogman spelade Thores gamla svensktoppshit Popitop. Samma år gavs singeln med samma låt ut. Nu vet jag inte hur Thores Skogmans original låter, men jag kan tänka mig att den kommer Dag Vag rätt så nära. Det är märkligt hur en gyllene musikera bara kan ta slut. Hur glädje, hjärta och svett kan förbytas i cynismens cynism  - och allt bara går i stå. Vem annan än Stig Vig kunde väl ta en låt av han som gjorde över tusen låtar, däribland Storfiskarvalsen och Penninggaloppen, och göra den till sin? Vem annan har så blodfullt erotiskt laddade låtar, men utan att gå över gränsen? Ta Majskolv som exempel. 

När man idag bläddrar i vinyltravarna så märker man hur lågt i kurs Dag Vag står. Det kan jag inte förstå. Jag har alltid gillat lekfullheten hos Dag Vag, att de vågade vara galet folkliga, och leka med ord och rytmer. Synd att de tröttnade själva, på turnélivet, på reggaen, och att Stig Vig blev sjuk, och Beno Zeno flyttade ut i skogen. Så ett gott råd är: upptäck Dag Vag, köp bort deras skivor och sälj dem dyrt, för snart är det väl deras tur att bli populära igen!

A-sida: Balladen Blue Bird av Hull

B-sida: Märk hur vår skugga

Någon gång i början av 80-talet kanske upptäckte Joakim Thåström Bellman. Redan långt tidigare, under eller före Ebba Grön, satt han och filade på Hoola Bandoola bands Keops pyramid hemma på gitarren. Så man kan väl säga att det här tunga stråket av vemodiga och mustiga visor har funnits med hela tiden för honom. 1985 kom det till uttryck i en singel med tolkningar av Evert Taube och Bellman. Döden är det gemensamma temat för dessa låtar, och i det ligger det melankoliska. Märk hur vår skugga spelades väldigt mycket i radion i mitten av åttiotalet och man lärde sig gilla den då. Senare har jag sjungit den både på gitarr och i körarrangemang - och det är då i Bellmans mer ursprungliga version. Thåströms röst passar ypperligt in i tolkningen av dessa visor, där den första är en ballad och den andra en av Fredmans epistlar. Minns att jag såg honom på scenen i Roskilde 1986, när han sjöng Märk hur vår skugga, med samma knotiga kroppsspråk som också var utmärkande för videon till låten.

A-sida: God Save The Queen

B-sida: God Save The Queen (version)

1983 släppte den brittiske "musikern" (?) en coversingel på Sex Pistols gamla punklåt God Save The Queen. Det var samma år som han lyckades bryta sig in i drottningens personliga sovrum på Buckingham Palace i London. Huruvida tilltaget var ett försök att promota singeln får vara osagt, men faktum är väl att det är för denna händelse han är känd och inte för singeln. Vill man vara snäll kan man säga att det här låter som att ha punkens egen Pop Sixten att köra karaoke till någon taskigt mixad elektroversion av ursprungslåten. Fagan pratsjunger oinspirerat, ibland lite som originaltexten, ibland något eget, på A-sidan, medan singelns baksida är till för dem som själv vill pröva karaoka till Sex Pistols. Du behöver en stereo och en sånganläggning, så är det bara att köra. Se bara till så att du har grannarna på behörigt avstånd.