A-sida: Ravers

B-sida: "More Dub" Marcus Say

1982 kom låten Ravers på singel. Jag hörde den antagligen på LP:n True Democracy från samma år. Steel Pulse har alltid gjort reggae som sätter sig i minnet och som man gärna går runt och trallar på. Här handlar låten om ett sound som kallas "ravers", så det är väl igen en ny reggaerytm som upptäckts. Då på sjuttiotalet experimenterades det mycket med trum- och bassoundet, bl.a. utvecklade Sly och Robbie på Jamaika något som kom att kallas "rockers". Men fråga inte mig vad det innebar. Den engelska reggaen har ändå alltid varit mer poppig och elekrifierad än den jamaikanska, och detta gäller inte minst Steel Pulse, som t.o.m. lyckades klättra på listorna internationellt. Här handlar det mest om att känna "irie" och dansa, till ravers: "got you craving for some more". Men många gånger så räcker det ju riktigt bra!

Kassetten KRA: live gavs ut 1981 och är ett showcase av multiinstrumentalgruppen KRA:s produktion i början av årtiondet. Inspelningarna har gjort vid konserter i Finland, Sverige och på Pub Bastun på Åland. Kan hända att jag själv varit närvarande på Bastun? Gruppens musik är väldigt bred, från reggae till engelska folkvisor till Balkanmusik till något som mest liknar anarkistiska barnvisor för vuxna. Influenserna från Beatles och engelsk humor märks, bl.a. i den liverpudlian som introducerar House Of The Smiling Sun, som är inledningsspåret. Allt känns tämligen omskakande för den oinvigde, vilket det gjorde även för mig då jag som 15-16-åring råkade KRA och deras musik för första gången. Men det är både spontant och musikaliskt avancerat, ibland i en blandning, som lite börjar luta åt det avancerades sida, t.ex. i Smiling Sun. Bäst gillar jag de låtar där bandet verkligen släpper loss, som i B-sidans Udas Rehana, Här kommer nu ett gammalt svin samt Balkan Boogie. För eftersom detta mestandels är instrumentalmusik så löper det lätt risken att bli alltför introvert och inside för de redan i klubben invigda.

A-sida: Deliver Me From My Enemies

B-sida: Dub Mix

Den jamaikanska skivproduktionen fungerar så att när det kommer en populär låt, som den här med Yabby You 1977, så släpps det dub mix-versioner av låten. När en sång blir populär på Jamaika, så blir det i det närmaste en knock-out-effekt och låten sprids på alla möjliga sätt, inte minst genom skivproduktion. På Jamaika började man också tidigt producera sina egna skivor, eftersom det fanns så många hemmastudior och producenter. Mycket reggae gick också på export eller slussades ut ur landet, bl.a. till England och USA.  Formatet på den här singeln tror jag är en CD-skiva. Låten finns med på ett album med samma namn. Minns inte var jag hörde låten först, men det är en sådan som lätt fastnar i minnet, inte minst pga av Yabba Yous sugande sångröst. Det är inte bara soundet som ofta kopieras på Jamaika, även textrader verkar upprepa sig. Finns en låt som går "guide me from my friend, now that I now all my enemies" (Peter Tosh) samt "protect me from my friends, now that I know all my enemies" (Gregory Isaacs) också. En annan sak som är typisk med den jamaikanska musiksmaken är att det alltid är det nya som efterfrågas. Så en sak (artist, sound, stil) blir lätt på modet, innan det så småningom försvinner.

A-sida: Sipple Out Deh

B-sida: Revelation Dub

1975 när Max Romeo gav ut låten Sipple Out Deh på singel var läget faktiskt sådant att ingen egentligen kunde gå ut på gatan i Kingston utan risk för att bli skjuten. Igen hade olika beväpnade gatugäng tagit makten i olika stadsdelar, och de två politiska partierna verkade inte bry sig. Allt var en följd av den dålig ekonomin på Jamaika och därav stor arbetslöshet. Max Romeo skildrar det lakoniskt att ingen gillade varandra, det var "slippery out there" eller på patois: "Sipple Out Deh". Låten är enkelt uppbyggd, och kallas också War Inna Babylon; en rad som upprepas många gånger. Här är det säkert Lee Perry, eller The Upsetter, som han var känd som, Jamaikas mest betydande reggaeproducent, som är bakom spakarna. Men det är Max Romeos ljusa stämma som ligger i förgrunden. Vet inte var och när jag hörde denna reggaeklassiker första gången - men den satte sig i minnet ganska så direkt.

Så nära Jamaika på Åland har vi väl inte någonsin varit som när Duke Adebayo i mitten av 80-talet kom och var DJ på Pub Bastun. Med sig hade han väl sitt "sound system" (eller om det var inhyrd utrustning) och en packe reggaeplattor. Det var nästan som på Jamaika. Han spelade sina reggaeskivor, och pratade i mikrofon ovanpå musiken (när han kände för det) och vi dansade oss svettiga. På Jamaika har det alltid varit via DJ:rnas sound-systems som den nya musiken presenteras först, det är publiken som sätter trenden för vad som är bra och dåligt, och skivorna som spelas ska helst vara nya och unika. Publiken visar sitt gillande genom att dansa förstås. I Kingston brukade det bli tävlingar mellan två eller flera DJ:s, s.k. sound clashs, då det gällde att bjuda publiken på något som konkurrenten inte hade. Så var det inte på Bastun den här gången. Trots att Duken var väl insatt i vad som gällde (han skrev ju om reggae för tidningen Schlager), så var han några år för sent ute. Roots-reggaen hade dött för några år sedan, i samband med Bob Marley, och några nya initiativ till att utveckla den musiken i någon ny riktning fanns inte. Men för oss var det nytt! Duke spelade många låtar flera gånger, som sig bör. Bl.a. Bunny Wailers Rock`n Groove och Cool Runnings, Dennis Bovells Brain Damage och Black Uhurus Sponji Reggae minns jag. Och han höll på nästan lika länge som på Jamaika också, för när han märkte att han inte skulle hinna med sena färjan hem, så sade han "äh, jag tar nästa färja" och fortsatte sedan att spela.

A-sida: Arabs Oil Weapon

B-sida: Life Line/ Life Line B

1981 släpptes denna singel med en gammal Wailerslåt från 1974 med Bunny Wailer (den enda nu levande medlemmen av The Wailers) på lead vocals. Hörde väl låten först på en penn-handkrafts-spolad kassett som en reggaevän hade. Han förklarade att araberna har ett starkt vapen i sin olja (han tillhörde själv ett gäng oljebröder som brukade åka motorcykel ibland). Nu när jag lyssnar på låten förundras jag över hur humoristiska The Wailers kunde vara 1974. De liksom dissar alla andra miljövänliga energikällor, och slår fast att araberna ändå har makten i världen med sin olja. Lite oväntat av en trio som mest predikade rastafaritron samt kämpade för världsfreden. Hörde förresten att Bunny fick en stroke i januari i år, men att han långsamt återhämtar sig. Önskar honom mycket krafter i det.

Förklaringen till valet av ämne i låten kom när jag läste en bok om reggaemusik. Det var nämligen stor ekonomisk kris på Jamaika vid den här tiden, och artister berörde detta i sina sånger. Samtidigt var läget i Afrika spänt samt oljekris i världen, just år 1974.

A-sida: Summer Nights

B-sida: Rock`n`Roll Party Queen

Det var på B-sidan av den här singeln, som släpptes 1978 i samband med filmen Grease, som jag började gnola en morgon då jag körde till jobbet. Visste inte då att Rock`n`Roll Party Queen var med i sountracket till den härfilmen som jag naturligtvis såg och tyckte om då på slutet av 70-talet. Nej, men låten i sig är en liten underbart charmig rockpärla i bästa tuggummi-rock-anda. Den handlar om en tjej, antagligen i gympadojor, kjol och hästsvans, som är suverän på dansgolvet, utan att egentligen tycvka att det är så mycket med det. Det är som när Fonzie kommer in i gänget och jag och bara säger "Heyyy" med tummarna i vädret. En kul typ, som inte vill någon illa. Och det är sådana rocklåtar som jag kan falla pladask för, de där som ingen just höjer till skyarna, utan som är vad de är bara. Louis St. Louis har jag ingen aning om vem är.

Jag har alltid varit lite kluven till popsångerskan Madonna. Eller mera negativ än kluven faktiskt. Hennes dominans över mediet MTV och den allmänna hysterin runt hennes person fick mig snabbt att slå dövörat till. Det var en tid då det var lika viktigt att synas som att höras, och samtidigt gällde det att vara smart och fräck för att kunna marknadsföra sig. Det här kunde Madonna, och även Michael Jackson. Båda blev ganska snabbt superrika och stora popstjärnor. Men efter att jag läst en biografi över henne har jag lite varit tvungen att korrigera min bild. 

Madonna definierar sig inte själv som den mainstream-artist som många ser henne som. Faktum är att hon alltid haft lite svårt att passa in. Hon kom från en enkel italiensk familj i Detroit,  blev tidigt utan sin mamma, och var tvungen att ta stort ansvar. Så flyttade hon till New York för att slå igenom, dansade på nattklubbar, skrev egna sånger, arbetade sig uppåt. Sitt första dansuppträdande gjorde hon som väldigt ung, iklädd en tajt kroppsstrumpa till The Whos "Baba O`Riley". 

Det faktum att Madonna är popmusik och att hon är kvinna har gjort att hon varit tvungen att förändra sig hela tiden, för att inte stagnera. Men det är även ett konstnärligt val som hon gjort. Hon kan inte köra på i gamla hjulspår, och hon är alltid utsatt för kritik, både från publik och media. Så kan man förstås tycka olika om hennes musik. Den första egentliga kontakten med Madonna som jag minns var när jag på en resa i Baltikum tillsammans med vänner hörde hennes singel Material Girl från 1985 på bilstereon. Vi köpte då kassetten mest på skämt på en loppis i staden Madona. Ända tills alldeles nyligen trodde jag verligen att Madonna menade det hon sjöng: att hon var en materiell flicka, som levde i en materiell värld. Men texten är faktiskt ironisk, vilket jag inte förstod.

Men, effekten av att Madonna verkligen vågade uttrycka sig, med alla till buds stående medel, som kvinna, i en mansdominerad musikbransch, har banat vägen för de kvinnliga stjärnor vi ser idag, allt ifrån Rihanna till Lady Gaga.

A-sida: No More Heroes

B-sida: In The Shadows

Nog måste jag ha hört No More Heroes då när jag lyssnade mig igenom bibliotekets skivsamling på 80-talet. Men möjligen var det då på LP:n med samma namn. Singeln kom 1977 och bandet var ett av de ursprungliga punkbanden i England. Ändå drardet rätt så mycket åt goth-rock hållet redan här, med syntslingan som går som en förhäxad orm genom hela låten, och med det blommiga skivomslaget på LP:n. Det mörka, gothiska låg inte långt bort för vissa punkband, så hamnade ju t.ex. Damned rätt snabbt där, för att inte tala om Johnny Rottens P.I.L.-projekt. Men "Inga hjältar" är ett gångbart slagord för musiken vid just den här tiden. Tvärtom försökte ju punken att minimera artisten på scenen, samt att överbrygga avståndet mellan band och publik. Punken var ju bara här och nu - man var inte ute efter att göra historia. Mycket av dess storhet låg i det.

A-sida: Varför sitter gamla kärringar med hatten på?

B-sida: Ta en kopp hos Frelins

Känns som om Orsabandet Hellzephyrs poporkester var lite före sin tid när de släppte den här singeln 1981. Båda låtarna blev mycket spelade i radion, och omtalade. Trots att de är covers så är de så geniala att de nästan är bättre än originalet. Frågan om varför gamla kärringar sitter med hatten på överallt liknar Vem i hela världen kan man lita på? med Hoola Bandoola Band. Men där den senare är politisk och allvarlig är den förra vardagligt skämtsam. Ändå bättre är parafrasen av Lou Reeds Walk On The Wild Side i historien om hur grabbarna från småorterna kommer in till Stockholm med en backe öl under armen, men ändå slutar på caféet Frelins, där man måste se upp att man inte får fågelskit i kaffet. Eller kanske att Frelins låg i Orsa centrum, där endast sävligheten hos Orsa kompani kunde hota   gästen med att långsamt förtvina av tristess. Det här var humoristisk powerpop innan Svenne Rubins eller Perssons pack.