Prins hatt i underjorden var en teaterpjäs jag var med i då jag var elev på Ålands folkhögskola och var med i skolans dramagrupp. Speciellt med den pjäsen var att jag fick göra lite musik och text till den. Det var inte mycket, bara någon snutt på gitarr och text till det. Men ändå: jag tror att det var första gången som jag uppträdde med något egetproducerat. Vi turnerade med pjäsen till skolor på Åland. Så började min karriär som artist. Jag tackade inte nej när någon bad mig spela en trudelutt på flöjt inför publik, trots att jag var nervös så att tvärflöjten skakade. Man jag vande mig. Som avslutningsprojekt på folkhögskolan valde jag att skriva fyra egna sånger, som jag framförde till gitarr och munspel, som en annan Pålsböles Bob Dylan, inför mina kurskamrater. Ultimatum kom in i bilden och jag fick en plats i bandet. Jag åkte till Danmark och studerade musik en höst - jag uppträdde där också. Med band, med karnevalspex, och med större grupp - en gång mimade jag på scen med min flöjt inför storpublik, eftersom jag omöjligt kunde lära mig melodin. Sedan dess har jag uppträtt med musik i olika former (skrivit hyllningssånger till vänner och kollegor, haft rockband, bandat själv, sjungit i körer, andra teatergrejor, gjort projekt med eleverna...osv). Men om det inte började hemma med brorsan på Scheffersgränd så var det på folkis, och med Prins hatt, sagan som fick musik av Musikteatergruppen Oktober år 1980. 

1982 kom albumet Gluggamynd med det färiska bandet Glataðu spælimenninir ut. Året därpå gick jag i Ålands folkhögskola och på tredje årskursen fanns en flicka från Torshavn på Färöarna med. Hon lyssnade mycket på skivan, speciellt när hon hade hemlängtan, och hon bandade skivan på kassett åt mig. Något år senare var jag med ett par kompisar från skolan och hälsade på henne på Färöarna en sommarvecka. Då köpte jag LP:n på kassett. Det är något typiskt färiskt över den här musiken, trots att det inte är kvaddans. Tvärtom är det rätt modern och lättillgänglig poprockvisa med sköna harmonier och fina gitarr- och flöjtsolon a la progg. Texterna är på färiska så jag förstår inte så mycket, men låten Selatrað 8. Juli 1626 är antagligen en känd folkvisa, för jag har hittat den i en sångantologi. Så långt räcker min skandinaviska till att jag kan uttyda raden: "Ge oss i dag vår dagliga bröd. Hjälp oss kristus Guds son." När jag lyssnar på skivan väcker det minnen av besöket på Färöarna till liv.

Beatles var det enda populärmusikband som slog sig in i min stränga musiklärarinnas kanon av klassiska kompositörer i början av 80-talet i Övernäs högstadium. (Desto mer spelades de ju förstås i skolkorridorerna). Men det kan väl säga en del om beatlarnas status på musikhimlen. Några år senare började den här tribut-LP:n till flower power-rörelsen sippra in genom väggen från brorsans rum på vinden i Geta. Han hade nog den som helhet. Och ännu senare ville min nyvunna vän, skolläraren, visa vad han hade nere i bilen, och kom upp i sin lägenhet istyrd en Sergeant Pepper-kostym. Jag hade också en kollega i Kotka Svenska Samskola som hade sett Beatles live i Stockholm då de uppträtt i dessa kostymeringar (se bilden ovanför). Det var väl i det här skede bandet började åka till Indien och ta lektioner i konstiga religioner av sin guru, och George Harrison började spela sitar? Men över till musiken då. Vilket sound! Den sköna sången långt fram, och kompet i bakgrunden (t.ex. She`s Leaving Home, A Day In Life). Så vet man inte alltid som lekman hur beatlarna bar sig åt för att få alla fantastiska ljudeffekter på den här skivan. Sägas bara att de var långt före sin tid 1967, då skivan kom ut, och att den kom att bli stilbildande för många efter dem. De österländska influenserna hörs tydligt (Within You Without You). Många historier är knutna till den här skivan. Bland annat trodde jag att All You Need Is Love var på plattan, men den kom senare samma år. Och så har vi den aldrig avslutade debatten om Lucy In The Sky With Diamonds egentligen handlar om LSD. 

När jag var i Stockholm senast fick jag söka länge innan jag i ett skivantikvariat på Götgatan hittade det jag sökte efter: en LP med Peter Ericson. Jag frågade vid kassan om det möjligen var samma man som tidigare under namnet Peter R. Ericson bland annat samarbetat med Anders F. Rönnblom, och som skrivit låtarna Sara är ensam ikväll och Tidigt varje morgon, som jag bandade från en radiokonsert som jag verkligen gillat i början på 80-talet. Och, jo, det trodde försäljaren nog. Han sade att det inte var så lätt att få tag på den skiva jag köpte: Hjärtan brinner. Nu när jag googlat Peter Ericson, så vet jag att han är Peter R. Ericson. Samma stämning finns på den här LP:n från 1984, som från hans första Rouge från -80. Det är hamnen, där han tycks bo nära, båten han jobbar på, männen som jobbar tillsammans med honom. Mina favoritlåtar på skivan blir genast Rotterdam, Nordsjö stars och Klappjakt. Det är samma ödets stjärnor, samma frihet, men mörka stämning, och samma melankoli, som på de låtar jag gillade från Rouge. Det här är en skiva som jag garanterat kommer att lyssna mycket på ännu.

I mitten av 80-talet uppstod ett nytt fenomen som man skulle kunna benämna pudelrock. Nämligen stiligt permanentade herrar med ylande gitarrer och falsettvrålande stämmor. Band som Bon Jovi, MSG, Scorpions och Survivor smörade på för allt vad tygeln höll iklädda åtsittade tights och med volangskjortan uppknäppt så att guldkedjorna fick skramla fritt. Det var the sky is the limit och obegränsad frihet när pudelrockarna erövrade listorna med Eye Of The Tiger, Armed And Ready och Wind Of Change. Texterna var slyngelaktiga och i mitten av vägen på rockmyt-temat. Sverige hade sina pudlar i form av Europe, med Joey Tempest, som räknade ned för sista gången i The Final Countdown från 1986. Pudelrocken stod ju med ena foten stadigt i hårdrocken och den andra i något slag av glamrocktradition, och formades sedan till fulländning i slutet av decenniet av band som Guns N`Roses, Mötley Crue och Hanoi Rocks. Även Åland hade sina pudelrockare i bandet Limelight.

Live And Dangerous var en Live-dubbel-platta med den brittiska (eller irländska) hårdrockorkestern Thin Lizzy, som spelades in 1976 i London, men som gavs ut först 1978. Så runt 1980 så lyssnade jag på den på biblioteket. Thin Lizzy var ett så passt intressant band, trots hårdrocksstämpeln, att de fanns med i min mentala uppsättning av grupper det lönade sig att lyssna in. Fastän jag bara lyssnade en gång på skivan, så minns jag fortfarande några låtar i början av den: Jailbreak, Rosalie och Dancing in the moonlight. Om någon vill definiera Thin Lizzy som heavy, så måste man så mycket korrigera, så att det bara är i vissa låtar som de tunga gitarrsolona och trumdunkandet tar över. Thin Lizzy är tungt, men det går mycket åt blueshållet och de fina melodierna finns alltid där. Kort sagt har Phil Lynott och grabbarna stil och charm. Jag kan tänka mig att Thin Lizzy var ett band som det var värt att uppleva live. Undrar förresten om det var p.g.a. basisten Phil som basisten i Möckelöbandet The Anymoons skaffade sig läderbyxor?

Jag måste ha haft en släng av progg-fäbless, liksom punken från Stockholm, som tog många av sina influenser därifrån, hade, för jag gillade verkligen de här tidiga plattorna, som vänsterrörelsens konstnärer och musikanter gav ut under sjuttiotalet. Det låter verkligt amatörmässigt och sympatiskt om Gunder Hägg, som senare skulle bli Blå Tåget.  Av deras LP Tigerkaka från 1969 minns jag inte alla av de sexton låtarna, men nog en hel del. Det för att det lät lite som om de tog det lite som det kom - improviserat, flegmatiskt, knappt som att de ansträngde sig (fast medvetet slarvigt) - men helheten fungerar bra.  Jag gillar speciellt en av sångarna, han som sjunger i falsett. Texterna är konstnärliga, men även smått politiska. Sångerna jag minns är Teddy Bear,  Kära nån,  Jag tog bilen in till stan, Sweet Love,  Aj-Aj-Aj ("Jag ska bli full i kväll på Grand Hotel"), Inget är längesen och Låt mig få leva. Man har lust att bli kompis med de här gubbarna!

Finns det någon svensk visartist som behandlat det svenska språkets alla finurligheter så lättsamt och med sådan humor som Povel Ramel? Inte undra på att man skrattade för fullt redan i slutet av sjuttiotalet åt den här skivan, som brorsan köpte. Nu när jag lyssnar på den igen så minns jag temana Povel tar upp (t.ex. glömda smådjur som inte fått en sång och misslyckade fastekurer). Den här skivan är inspelad live på Maxim i Stockholm och det ger absolut en extra krydda till skrattshowen när man hör hur publiken lever med. Tyvärr finns inte alla sånger på den här skivan på nätet, så man får nöja sig med ett plock på ett tiotal. Jag skrattade också våldsamt åt Hasse&Tages Lindeman-skivor på stadsbiblioteket i Mariehamn i början av 80-talet. Men den svenska artist som får Povel Ramels instiftade karamelodiktstipendium kan nog känna sig mycket stolt. Det ges årligen till en förnyare av det svenska språket eller för framstående gärningar inom musiken. 

Jag lyssnar på den brittiska multimusikanten Mike Oldfields LP Tubular Bells från 1973. Musiken på skivan kan väl bäst beskrivas som något slag av elektronisk progressiv musik. Det finns inga texter till låtarna, knappt några låtar. Det är mer som en mastodontsymfoni. Ibland kommer det in en röst som påpekar "speed guitar" eller "Tubular Bell", någon annan gång kommer ett ljud, som av en galen alv som fått jord i munnen och har glömt sitt keltiska modersmål. Det följs av höga vrål medan bakgrundsmusiken närmar sig heavy metal. Musiken kännetecknas av tvära kast mellan lugnare och hårdare musik - och det är väl det som ska vara experimentiellt antar jag. Två olika teman som etableras av klockspelsaktigt plingel kan jag läsa ut ur skivan. Problemet är väl att dessa teman aldrig kommer tillbaka. Alla får väl ha sin favoritavdelning på denna skiva, och jag kan tänka mig att när stycket framförs live, att alla är därför sin lilla favoritmelodi - och kan säga till kompisarna att "vänta snart kommer den". Men som helhet tycker jag slutresultatet närmast är förvirrande. Ibland slänger Mike även in en radda olika danser, som kan vara allt mellan vals och countrydans. Jag hörde en gång en annan multimusiker säga att han lyssnat på Tubular Bells och att den bara nådde honom upp till knäna. Jag måste säga att jag håller med.

Eva Dahlgrens album För väntan från 1981 var min första kontakt med denna artist i början av 80-talet.  Jag bandade skivan på kassett och lyssnade mycket på den. Det var främst de tre lugna låtarna Jag vill ha dig, Egoism och Häxorna som jag gillade. De var så djupa och på något vis sorgsna, så de tangerade något inom mig. Det var mycket det innerliga sättet Eva Dahlgren sjöng på. Och så var det texterna. Jag satt med min nya tvärflöjt på sängkanten i mitt rum och försökte lära mig Häxorna på den. "Säg minns du vår skog/ där häxorna låg/ i gräset och sjöng/ ballader om vår ungdom." Många tyckte att de blev sorsna av att höra på Eva Dahlgren, men jag anser nog ändå att det mest var mod och styrka som förmedlades på den här skivan. Få artister på den här tiden hade integriteten att kunna förmedla något lika personligt. Soundet på skivan är liksom naket och avskalat, t.ex. gitarren på Sommarbarn. Även de rockigare spåren har kvar den vassa udden, som ligger och skaver mot hjärtat. Skivan blev även mycket populär i Finland, där Eva Dahlgren fortfarande är en väldigt uppskattad artist.