Första gången jag hörde talas om The Doors så att jag minns det var väl när jag fick läsa om dem i en tidningsartikel som en elev på Borgå Folkakademi skrev i början av 80-talet. De omtalades som gruppen som sätter dina alla sinnen på prov och som utvidgar din tankevärd. Senare berättade en kompis anekdoten om namnet: "There are things known, and there are things unknown. We are the doors." Samma kompis hade en gång frågat någon vid öldisken påPub Bastun i Mariehamn, när han tyckte att stämningen var lugn nog, vilket världens bästa rockband var, och fått svaret: The Doors. Anekdoten är intressant med tanke på att frågestllaren vid denna tidpunkt höll på med massprojektet att banda "rockens klassiker" på radion hemma (dvs vilka låtar som helt enkelt spelades mest),och fått Beatles Here Comes the Sun som etta. Senare köpte jag själv LP:n Alive She Cries i ett känsligt skede av min musikaliska utveckling, där bl.a. klassikern Come On Baby Light My Fire fanns med. Men jag undrar ändå om det inte är låten People Are Strange som jag funderat mest på ändå. Den som är intresseradav rock kan inte undgå att höra historierna om sångaren Jim Morrison. Samma ikonstatus som den allvarligare rockens besjungare har väl få andra fått. Frågan är bara sedan hur mycket av det som var ren och skär behov av uppmärksamhet. För få andra har väl heller varit så arroganta som den gode Jim.

A-sida: Should I Stay Or Should I Go

B-sida: Cool Confusion

Elvis Costello skriver i sin självbiografi Unfaithful music & disappearing inc att det var tråkigt att punken inte såg till det som fanns före i musikhistorien. Detta gäller dock inte ett band som The Clash, som väl var det enda av punkbanden från 77 som kunde föra musiken vidare och utveckla den. För att göra det måste man lyssna också på annat. Det gjorde clasharna när de gjorde London Calling 1979. Albumet blev en mix av musikstilar, liksom den följande plattan, trippeln Sandinista (1980). I och med singeln Should I Stay Or Should I Go från 1982, som väl måste anses som bandets mest kommersiella eftergift och som t.o.m. toppade listan i England, nådde de ut till en ännu bredare publik. Speciellt med låten är att den behandlar mellanmänskliga relationer, eller ett val: ska jag stanna eller gå, som gäller om man ska göra slut med flickvännen eller inte. Tidigare behandlade The Clash politiska och samhälleliga saker, nu är det enklare. Men det är fortfarande på punkmaner: "Älskling jag måste få veta: ska jag stanna eller gå? Men: om jag stannar så blir det trubbel, och om jag går så blir det trubbel." Beatet är punkigt och enkelt. Det är nästan som att man har lätt att tröttna på den här låten. Men om någon av The Clashs låtar ska hitta in i en sångantologi, så är det den här.

A-sida: Borrowed Time

B-sida: Your Hands

1984 kom singeln Borrowed Time med John Lennon ut fyra år efter att han sköts i New York den 8 december. Sången handlar om att livet är ett lån och att man lever för dagen och inte tänker på morgondagen. Låter så lätt, men är så svårt. Lennon sjunger om att han är äldre nu och att livet är lättare. Minns att någon känd svensk författare sagt någonting liknande, om att han var tacksam för att vara vuxen, eftersom barndomen var ett sådant helvete. Ingen rockmusiker har väl som John Lennon delat med sig av visdomsord till omvärlden. Vem minns väl inte devisen: "Today is the first day of the rest of your life", till exempel. Ingen annan rockmusiker gjorde väl så mycket positivt för världsfreden? Ironiskt att just han skulle falla offer för en galnings kulor. Minns att min kusin hade en Lennon-tröja med trycket "Nothing`s gonna change my world" när han var runt tjugo. Var blev den tröjan av kan man fråga sig? Har försökt minnas tre låtar som handlar om mordet på John Lennon, men jag kommer bara på två: "I Just Shot John Lennon" med Cardigans och "The Late Grate Johnny Ace" med Paul Simon. Borrowed Time är ett bra exempel på Lennons sena musik - så lekfull och enkel, med bra melodier och sköna harmonier. Inspirerade säkert av vänskapen med och kärleken till Yoko.

A-sida: We Are The World

B-sida: Grace

1985 spelade ett stort antal av USA:s kändaste pop- och rockartister in låten We Are The World, skriven av Michael Jackson och Lionel Richie, som gavs ut på singel. Singeln toppade listorna i många länder och spelade in över 10 miljoner dollar till förmån för de svältande i Afrika. Inspirationen till projektet kom från det brittiska välgörenhetsprojektet Band Aid året innan. Också det till förmån för Afrika. Jag är minst sagt imponerad av en sådan här samling kring något betydelsefullt och humanitärt, som de båda projekten var. Att få musiker att sluta upp kring ett biståndsprojekt med den genomslagskraft de som musiker har och utövar på människor runt om i världen är verkligen beundransvärt. På låten som är ca sju minuter lång samsas sådana storheter som Stevie Wonder, Bruce Springsteen, Bob Dylan, Bob Geldoff, Paul Simon, Tina Turner, Ray Charles m.fl. Många har egna sångpartier, andra körar. I Sverige och Finland har cancergalan och insamlingar till tredje världen i Röda Korsets regi, där människor fått messa in bidrag, ordnats. Men att ge ut en singel som toppat listorna och vars intäkter går till tredje världen har inte gjorts sedan USA for Africa. Med detta vill jag önska alla läsare en god jul.

A-sida: Duppy Conqueror

B-sida: Justice

Singeln med Duppy Conqueror som producerades av Lee "Scratch" Perry blev den största framgången dittills för vokaltrion The Wailers, som bytt namn till Bob Marley and The Wailers. De första skivorna som jag bandade med Bob Marley var nog African Herbsman från 1973 och Catch a Fire från 1972, så man kan väl säga att jag började lyssna i rätt ända. Reggaen på de här skivorna är så väldigt lugn och meditativ, lägg därtill de sköna sångstämmorna till Marleys höga tenor. Texten är intressant då den behandlar de andeväsen som man trodde på på Jamaika. En duppy är ett slags trollväsen med märkliga krafter, som du kan söka upp och liera dig med, för att på detta sätt kunna stå emot det onda omkring dig. Bob Marley sjunger om att han nyligen sluppit ut på gatorna igen efter att ha suttit fängslad, och att om någon kommer och ofredar honom, så har han sin duppy med sig: "If you are a bullbaka (mobbare)/ I´m a Duppy Conqueror." På Jamaika fanns det medicinmän som man kunde söka upp om man behövde hjälp på olika sätt. Men som den högst spirituella människa Marley var kanske han hittat duppyn själv. Singeln kom 1970.

A-sida: Reggae Gone International

B-sida: Rockers Internationally

På en singel från 1980 finns låten Reggae Gone International med den jamaikanska toastaren Mikey Dread. Det var endast den här raden, Reggae Gone International eller Reggae Music Gone International, och sättet det sades på, som bet sig fast när jag återkallar låten i minnet. Texten är egentligen rätt simpel och lämplig att framföras som toast till dub-sound. Det handlar om hur reggaen sökt sig ut från ursprungslandet Jamaika och hur man nu kan finna den överallt, till och med på DVD. Själv gick Mikey också på export, till t.ex. The Clashs spår Bankrobber från 1980, som han var med och gjorde. Vet inte om det var Clash som sökte upp Mikey eller tvärtom, men antagligen det förra, då Clash var till Jamaika där runt 1978, innan de kom hem och skrev öppningsspåret Safe European Home på sin andra LP. 

A-sida: Africa Must Be Free

B-sida: Park Lane Special

Redan som 16-åring gjorde den jamaicanska reggaemusikern Hugh Mundell sin Africa Must Be Free (By The Year Of 1983). Låten, som är en skön rootsreggae-låt, producerades av Augusto Pablo. Det är med en äkta övertgelse som Hugh Mundell levererar sin önskan här: att Afrika snart måste vara fritt från det slaveri som den vita mannen införde, så att alla afrikaner kan återvända hem, och sitta under det heliga Mount Zion. Det är som taget ur Bibeln, då judarna tågade ut ur den babylonska fångenskapen, för att åter hitta hem. Jag minns inte var jag hörde den här låten först, men den bet sig fast. Den har, liksom all god reggae från den här tidsepoken, ett skönt suggestivt groove, och en enkel melodi, som rimmar väl med textens tydliga budskap.

Spiral Scratch var namnet på en maxisingel med det brittiska punkbandet Buzzcocks och utkom 1977. Från den här skivan minns jag låten Time`s Up som jag hörde i radion tidigt åttiotal. Det var främst raderna "I`ve been waiting in the waiting room/ I`ve been sitting in the sitting room" som jag minns från låten, som andades tristess på ett sätt som bara en energisk ung punkrockare kan uppleva det i en värld full av tråkiga konventioner. Tiden går och här sitter jag och väntar på dig medan du lägger ditt smink! Ungefär så! Låten ger en bra bild av hur den ursprungliga punken lät. Sången påminner om Johnny Rottens nasala mässande, och bas/trummor manar på tempot som de ska. Det är på inställningen det gäller, och det visste de fyra punkarna från Manchester. En av ursprungsmedlemmarna var förresten Howard Devoto som senare bildade sitt eget band Magazine.

A-sida: Hot In The City

B-sida: White Wedding

Billy Idol inledde sin solokarriär genast efter att hans ursprungsband Generation X splittrades 1979. Singeln med White Wedding kom 1982. Minns att jag läste om Billy Idol i Veckorevyn, att han startat ett nytt klädmode med prickiga kläder, som han trodde att alla snart skulle börja kopiera. Så var det med Billy Idol, som hade utseendet på sin sida, att han kom att bli en punkens mjukvara, en omslagspojke. Det var väl ingen av dem som följde punkrörelsen, som tog honom riktigt på allvar. Den enda låt förutom White Wedding som jag vet med Idol, är Dancing With Myself, som var med Generation X 1980. Ändå kan jag gilla White Wedding. Den är monoton som någon sen Iggy Pop-platta, och Idols sång är återhållsamt desperat. "It`s a nice day to start again/ It`s a nice day for a white wedding." Det bästa Billy Idol gjort kanske?

A-sida: Some Girls

B-sida: Fighting Chance

När jag kör bil till jobbet kommer ibland melodier och texter från förr upp i huvudet. Så skedde med Some Girls av de engelska glam-popparna Racey, som jag inte förr eller senare hört talas om. Tydligen är det för att refrängen upprepas så många gånger som låten bitit sig fast, nästan som någon gammal eurovisionsschlager. "Some girls will, some girls won`t, some girls need a lot of loving and some girls don`t" skulle säkert inte hålla för dagens jämställdhetsgranskning, men då för tiden halkade det ned i törstiga mäns diskostrupar som en rum and cola med is. Singeln kom 1979. Ja, det var a mans world inom rock och pop-musiken då, mycket mer än det är nu. Nu är det tjejernas tur att ta för sig, och det gör de.