A-sida: Norman Bates
B-sida: From The Tea-Rooms Of Mars... To The Hell Holes Of Uranus (Part 3 Tango)
Syntbandet Landscape gick lite utanför det vanliga dansbeatet när de producerade sådana låtar som Norman Bates. Historien om Alfred Hitchcocks kända psykopat som utförde knivmordet i duschen i hans Psycho 1-3 har väl inte gett så många fler uppslag till musikaliska utsvävningar än denna. Norman Bates hette han som bodde där uppe i det avlägsna hotellet på kullen, The Fool On The Hill. "My name is Norman Bates/ I`m just a normal guy" upprepas till lust och leda i olika tonlägen genom hela låten, som slutar med att en lugn mansröst ger ett slags sammanfattning av Bates sinnestillstånd. Om man vill dansa till det här måste man sannerligen vara lite vrickad. Ungefär lika vrickad som om man checkar in på det ökända Bates Motel. Singeln kom 1981.
A-sida: Tell The Youths The Truth
B-sida: Tell The Truth Version
Låten Tell The Youths The Truth med reggaeartisten Jimmy Riley från Kingston, Jamaika, hörde jag i något sammanhang jag inte minns då i början på 80-talet. Kanske lyssnade jag på hans LP Majority Rule For Africa eller så var han i TV. Det är ju lätt hänt att en låt som har ett så lyckat rim biter sig fast. Här sjunger Jimmy om att ungdomar från samma bakgrund somhan själv inte i första hans ska tro på historieböckerna som man läseri skolan, utan istället ta reda på sina rötter, som sträcker sig fyrahundra år tillbaka i tiden, då afrikaner skeppades ut som slavar till Amerika. Låten har ett starkt rastafari-budskap, med tron på Jah, som det centrala. Musikaliskt är det en snabb upptempo reggae, glad och hoppingivande - nästan mot Eddy Grants Gimme Hope Jo`anna från 1988.
A-sida: Release The Bats
B-sida: Blast Off
Jag hörde Release The Bats med den australiensiska gruppen Birthday Party i radion någon gång strax efter att singeln kommit ut 1981. Kan inte säga at jag blev direkt biten av denna låt, trots att de skriker "bite" och i allmänhet låter som om rummet var fullt med hemska fladdermöss. Genren får väl kallas "goth" eller skräckrock, vilket vid den här tiden måste ses som en utveckling från new wave. Tempot är uppiskat med hårda basgångar och maniska trummor, sångaren mässar, eller skriker ut, korta textfragment, som jag endast lyckas härleda till att det handlar om någon kvinna som är "sex vampire". Ganska smalt och underground känns det som - som hämtat direkt ur tortyrkammaren. Kanske var Birthday Party en föregångare till Nick Cave, som ju var från samma kontinent. Men dock av bättre kvalitet än det här.
A-sida: I Love Rock`n Roll
B-sida: You Don`t Know What You`ve Got
Singeln med Joan Jett & The Blackhearts kom 1981. Vid den tiden var det inte så vanligt med kvinnor som spelade hård rock på gränsen till heavy. Kommer bara att tänka på Girlschool, som nog i det närmaste var ett renodlat hårdrocksband. I Love Rock`n Roll är poppig hård rock, med ett beat som sitter så bra att låten kom att bli känd bland de andra slagdängorna i hockey-VM:s pausmusik. Texten kan inte heller den anklagas för alltför tillkrånglade turer. Tufft att Joan Jett vänt på könsrollerna i typ I saw here standing there. Nu är det killen som spanas in vid jukeboxen och som måste fås hem på stört, och tjejen som väljer bytet. Tufft så det förslår: I Love Rock`n Roll!
A-sida: Vår bäste vän
B-sida: Styrman Karlsson
Denna singel från 1982 innehåller en hel del minnen från mina första besök på Pub Bastun i Mariehamn. Herr Marmelad & Hans Skorpor spelade så ofta där att de närmast kunde räknas som husband, likt åländska Husmus nästan. Nåja, storbandet Marmeladarna var ju från Stockholm, och det var ryktena om dem, och deras Styrman Karlsson som hade "armsvett och fotsvett och pungsvett", som fick mig att besöka Bastun. Bandet var ju helt enkelt så häftigt, enligt mina klasskompisar på nian. Och visst. Det stämde bra. Vår bäste vän är ju Gud fader själv, och blasfemin gick bra hem hos den svettigt dansande Bastunpubliken, som ibland "hoppade kommunist" på borden tillochmed, eller var det bandet som gjorde så? Som ni förstår så går ju parafraseringen tillbaka på vår stackars styrman i Hasse Alfredssons klassiska barnvisa - fast nu var det ju inte pottan som var problemet. Smulorna av Herr Marmelad & Hans Skorpor gick sedan vidare i det klassiska live-bandet Mr. Soul and His Marshmallows, som också de lirade på Pub Bastun.
A-sida: Hear My A Train Comin`
B-sida: Rock Me Baby
I min kassettlåda hade jag en kassett med Jimi Hendrix bästa av något slag. Lyssnade inte mera på kassetten än att jag lade sånger som Purple Haze och Foxy Lady på minnet. Jag var aldrig någon diggare av Hendrix långa gitarrsolon. Men när jag såg en dokumentärfilm med samma namn som den här singeln från 1973 om denna världens bästa rockgitarrist på SVT någon gång på 80-talet, så mindes jag slutscenen, och Jimis sång Hear My A Train Comin`, i den akustiska versionen. Och då var det en rad som speciellt satte sig i minnet, och det var: "Gonna leave this town/ Gonna be big yeah". Svårare än så behövs det inte sägas. Kändes på något vis som ett bra avslut på dokumentären. För vad ville väl många artister inom rockbranschen mera än att få lite uppskattning för det de gjorde? Även om det kvarstår som en ouppnåelig dröm i en rocklyric-rad.
A-sida: Yeah Yeah
B-sida: Tender Turns Tuff
Micke Rickfors låt Tender Turns Tuff var vardagsmat på radion då den här singeln släpptes 1981. Låten har en catchig rytm och det var så man lade den på minnet. Men det är också en rätt så tjatig låt som man rätt snabbt tröttnar på. Det var lite så att Micke var en artist som aldrig slog. Han hamnade på något vis där mittemellan den tyngre bluesrocken, så som Mats Ronander, och poppigare populära artister, som Tomas Ledin. Kanske kunde man definiera honom som Sveriges svar på Robert Palmer? Texten till låten är ok, handlar om hur världen är full av ilskna människor, som styr och ställer. Men också den fromma kan bli tuff och börja slå tillbaka. Kanske handlar det om honom själv? Micke Rickfors gick mot strömmen också genom att han sjöng på engelska i en tid då svenska texter var närmast ett måste. Bättre lyckades Rickfors något decennium senare med konstellationen Grymlings, vars låt Där gullvivan blommar, nära på når nationalsångsnivå.
A-sida: J`Arrive
B-sida: La Biere
Singeln med Jacques Brels La Biere är från 1968 och jag hörde låten först i Tommy Körbergs fenomenala tolkning "Det doftar öl", som finns på hans album med Breltolkningar från 1982. Men det var egentligen med David Bowies Brel-låt Amsterdam som jag fick upp öronen för den briljante belgiske chansonsångaren. Att på detta sätt hylla ölen,som Brel gör här, är väl det närmaste ett äkta ölrus man kan komma i musiken. Brel vräker på och chansonen snurrar runt runt som ett parisiskt positivspel. Senare kom jag att gilla chansonerna mera, men anno 1983 var det fortfarande främmande mark för mig. Det går en skarp skiljelinje mellan fransk vistradition och amerikansk populärmusik. Fransmän har aldrig riktigt kunna spela rock och jänkarna kan väl omöjligt få in den rätta känslan i det franska språket och i dragspelet, som krävs för chansonen. Nej, det måste vara en sådan som David Bowie och the port of Amsterdam, för att den ekvationen skulle slå rätt.
När jag med krampaktiga fingrar började spela gitarr hemma på mitt rum i Geta 1980, så började jag även samla sånger i min musikpärm. Jag skrev av sånger från böcker jag lånade från biblioteket, satte ackord ovanför de rätta rytmerna, kopierade och samlade in alla möjliga blad som jag stötte på. Till slut har innehållet i musikpärmen vuxit och kommit att representera sånt som jag gillat att spela, alltifrån visor och barnlåtar till rock och punk. Det är en salig blandning. Musikpärmen vet jag alltid var jag har och den har följt med mig överallt dit jag flyttat, som ringar i stubben kan den avslöja något om min musiksmak. Överhuvudtaget har jag alltid varit noga med att hålla bra ordning på sånger, kassetter och skivor. Om jag börjar storstäda i huset, så är det alltid musikgrejerna som jag ser över först. Nuförtiden försöker jag kunna en hel del sånger utantill på gitarr, och bläddrar inte så mycket i pärmen. Men om jag någon gång ombeds uppträda som trubadur på någon hemmafest, så vet jag att det nog är musikpärmen som jag tar med.
A-sida: Asfaltsblomman/ Cadillac
B-sida: Jericho/ Var inte rädda
Singeln med Backaskolans husband är från 1983. Då fanns Backaskolan fortfarande i Mariehamn och bandet som tränade där var Backaskolans husband. Åtminstone två av artisterna som fortfarande är med i bandet, Jan "Keegan" Mattsson (på trummor) och Harry Mäkelä (på bas), var med redan från starten och det var killar man ofta träffade på i kvarteren där man bodde. Även Per-Erik "Percka" Söderlund (gitarr) har varit med länge. Den första låten jag hörde att bandet spelade var Cadillac, med den klassiska rocklyrikraden: "My baby drove up in a brand new Cadillac..." Cadillac var också den låt jag gillade bäst när jag hörde The Clashs kända album London Calling första gången någon gång 1980. Jag var då så intutad med femtiotalsrock så de övriga låtarna på LP:n kändes närmast som en besvikelse. De lät inte alls som den punk som jag väntade mig att höra. Senare har jag hört Backaskolans husband ett flertal gånger. Den konsert jag minns bäst var på min kusins 30-årskalas i Emkarby i Finström. Där fick man verkligen njuta av Backaskolans husbands entusiasm och spelglädje, något som jag tycker har blivit en bristvara bland många mera professionellt slipade artister. De inledde även då med sin egen Var inte rädda, som kommit att bli bandets signaturmelodi, och som handlar om att det inte finns orsak att vara rädd för det och dem som är annorlunda. Att ett band med utvecklingsstörda kan slå stort visades ju även då punkrockarna Pertti Kurikan Nimipäivät kvalificerade sig till Eurovisionsfestivalen som Finlands bidrag 2015. För enligt mig så handlar bra rockmusik till 80 procent om svett och spelglädje och till 20 procent om teknik. En speciell eloge i detta sammanhang måste ges till Kaj Backas på lead guitar som fungerat som bandets chaufför i många år. Bilden togs av Ida K. Jansson för reportaget med bandet som ingick i lokaltidningen Nya Åland 24.8.18.