1977 släppte Hurriganes Tsugu Way. Vi köpte skivan och jag tyckte väl att den inte riktigt lät som de tidigare rock-skivorna som vi lyssnat på i stort sett varje dag med de finska rockarna. Den var lite mera polerad, lite luftigare, och inte så rivig som t.ex. Sixteen Golden Greats eller Roadrunner, där Hurriganes gjorde sina oförglömliga versioner av femtiotalsrockklassiker. Det som är lika är ju Remus sång som är en blandning av utrop och egna engelska ord, som man inte förstår ett dyft av. Kanske var det delvis för att stjärngitarristen Albert Järvinen nu var ersatt av ursprungsgitarristen Ile Kallio, så de långa gitarrsolona finns inte på Tsugu Way. Men det vanliga trycket som var typiskt för Hurriganes finns där, och gör att Ganes ibland låter som Ramones, t.ex. i Bop-She-Bop. Det här "varumärket" när det gäller Hurriganes fick inte så stort internationellt genomslag då i mitten av sjuttiotalet när bandet stod på toppen av sin karriär. Först efteråt har den engelska musikern och producenten Nick Lowe sagt att Hurriganes hade alla möjligheter att slå på rockmarknaden, och att de inte fick den synlighet de var värda. Det anses väl allmänt i hippie-finlandssvenska-kretsar att Hurriganes var ett band som bara finnarna lyssnade på. Men för mig som växt upp i "Lilla Finland", Scheffersgränd i Mariehamn, var Hurriganes lika naturligt som mellanmålet man åt när man kom hem efter skolan varje dag. Favoriter på den här sena Ganes-skivan är It`s Outa You, Hold Me Tight, Bop-She-Bop, Walkin` The Dog och Looking For The Tsugu.

Man kan undra om det finns något sådant som finsk pop. I ett land där populärmusiken varit så polariserad mellan hårdrock och tango, så blir lätt den mindre tunga popmusiken något som liknar evergreens, eller iskelmä-musik, som man säger i Finland. "Iskelmä" kan liknas vid sådant som slår och innefatta allt från Danny till Katri Helena. Då talar vi t.ex. om det i Finland utbredda behovet av att göra finska covers av utländska hittar, såsom t.ex. låtarna Charlie Brown och Dschinghis Khan. Om vi går åt det rockingare hållet så är det bluesköret som dominerat, och som bl.a. utvecklats vidare till den typiska rautalanka-musiken (eller instrumental gitarrock a la Shadows). Men däremellan kan man kanske hitta så pass melodiös rockmusik att det kunde kallas pop. En artist som gick mig olyckligt förbi under första halvan av 80-talet var den stora finska rocklegenden Juice Leskinen. Jag trodde typ att han var bara en till i raden av finska bluesartister, men det stämmer inte. Juice gjorde humoristiska, melodiösa och finurliga pop-rock-låtar. För att nämna en som jag hörde talas om innan jag hörde mannen själv var Eesti, med texten: "Eesti, Eesti/ sinne kaipaan niin perkeleesti" (till Estland, till Estland, dit längtar jag så jävligt mycket). Jag var även lite för gammal för Dingo-boomen som uppstod i slutet av åttiotalet. Men Autiotalo från 1984 är en låt som håller hur länge som helst. Och för att ta ett band ur högen som använde humor i så hög grad att det inte kunde definieras som annat än lättsam pop (visserligen mycket finsk sådan) är Kivikasvots Tankeros Love från 1975, där man självironiskt driver med Finland. Den humorn har lite gått förlorad idag, vilket är väldigt beklagligt. En grupp som jag gärna skulle höra mer av var Fabrics, som jag hörde en låt som heter Rock`n Roll Show med, på radion. Lättsam rockmusik även det.

Kunde det ha varit någon gång 1981 då jag bandade en konsert med det stockholmska nya vågen-bandet Ståålfågel från radion. Jag minns många av låtarna och en hel del av mellansnacket också. De flesta låtar kom från LP:n Sällskapa mig genom natten från just 1981, och som jag senare köpte mig. Trots att Ståålfågels sound (som kanske bandets namn även ger en känsla av) i hög grad var uppbyggt runt syntar och trummaskiner, så var bandets framtoning väldigt social. Kändes nästan som att syntarna användes medvetet som en självironisk gest till den kalla trenden inom den svenska rockmusiken just då. För texterna handlade ofta om alienation. "Jag har er i ett akvarium/ i hörnet av mitt vardagsrum/ fångade i en box för såna som er", börjar t.ex. Sällskapa mig genom natten. Svart humor är även ett centralt drag i sångerna: "Det var bättre förr när kärringen var kär/ Det var bättre förr/ innan Ståålfågel fanns." De sånger jag minns från kassetten jag bandade och som inte finns på ovan nämnda LP var t.ex. någon där man sjöng: "Dom är så nya och moderna/ så mycket muskler/ så lite hjärna" och något typ: "Du ska falla genom vattnet som en gråsten." Till någon som vill börja lyssna på det här bandet igen rekommenderar jag starkt "Vaknade. Vaknade" från Sällskapa mig... Texten uppbyggd som en skräckfilm. Starkt!

Power In The Darkness med Tom Robinson Band måste ha varit en av de skivor som jag cyklade iväg hem med över Möckelöbron i en plastkasse någon gång i decennieskiftet 1980, efter att ha lånat den av min kusin. Minns speciellt omslaget med den knutna näven, samt några av låtarna på skivan. Men det var ju främst låtarna 2-4-6-8-Motorway och (Sing if you) Glad to be gay, som min kusin ibland sjöng på, som man främst förknippar med Tom Robinson Band. Man kan undra varför Tom Robinson Band inte fick större genomslagskraft än vad de fick, främst inom punkrörelsen (de stod ju med ena benet i proggrörelsen känns det som - med ibland ganska så långa gitarrsolon, och lite soft-funk-inspirerat groove). Kanske är det för att Tom Robinson var den främsta företrädare för gay-rörelsen i England vid den här tiden, något som titellåten syftar på: Power In The Darkness - freedom to do what you like with your body. Tom Robinson ville ha frihet för alla i den låten. Och sådant var kontroversiellt i ett viktorianskt samhälle med starka samhällsklyftor och ett uttalat macho-ideal bland den vita arbetar- klassbefolkningen. Jag visste ju inte så mycket om Tom Robinson Band då när jag cyklade iväg hem med skivan. Men nu tycker jag att den här skivan är värld all uppmärksamhet och att den verkligen förtjänar den uppskattning som den kanske inte fick då 1978. Tom Robinson Band engagerade sig även mycket i Rock Against Racism-rörelsen.

LP:n Now Then var Fingers fjärde studioalbum och kom 1982. Brorsan köpte den här skivan och jag måste väl ha hört på den åtminstone en gång, trots att jag nu inte minns någon låt efteråt. Men det var ändå Stiff Little Fingers, mitt favoritpunkband. Det som jag kan säga när jag lyssnar på skivan nu på Spotify är väl att det aggressiva från de tre första skivorna har försvunnit och ersatts av mer melodiös rock/pop. Den femtiotalsaktiga rocken som alltid legat Jake Burns och grabbarna från Belfast nära om hjärtat slår igenom mer här, och märks i välstrukturerade låtar, harmonier och bridges. Soundet är mer laid back och sångaren skrålar aldrig med whiskeyröst som på Inflammable Material från 1979. Men jag gillar det! Texterna är fortfarande vardagsnära och angelägna, samhällskritiska, och SLF säljer sig inte till syntpopen. Det kan luta mer mot pubrocken ibland eller Elvis Costello, men det är definitivt rock som jag känner igen från kanske främst Nobodys Heroes. Favoritlåtar är Bits Of Kids och Is That What You Fought The War For.

I övergången mot 1986 någon gång bandade jag Tom Waits Swordfishtrombones. Sedan åkte jag på sommaren på Interrail och träffade en engelsman som sade att hans favoritartister var Pouges och Tom Waits, lite samma som mina just då. Han gillade t.ex. In The Neighbourhood från Swordfishtrombones, som börjar med orden "Well the eggs chases the bacon round the frying pan". Det var sant att Tom Waits blev allt mer mystisk för varje LP som gick. Inte för att jag kände till så många tidigare skivor, men då jag lyssnade på Swordfishtrombones så var jag benägen att hålla med. Tom Waits är en artist som blandar friskt och som är svår att kategorisera. Han utgår nog i bluesen och folkmusiken, men det finns mycket av jazz, kabarétradition och rock i hans musik även. Soundet är otroligt spännande, väldigt akustiskt och nära, och Waits röst låter just som han sjunger på titellåten: "played dirty water from the swordfishtrombones". Ändå är väl Tom Waits mest sig själv bara med ett piano på en tom scen. Texterna har väldigt ofta en tragikomisk touch, man vet inte om man ska skratta eller gråta, snarare det förra, för denna luffarsjäl har verkligen glimten i ögat. Favoriter på skivan, om jag är tvungen att plocka ut några, är väl Underground, In The Neighbourhood, Down, down, down och Swordfishtrombones. Tom Waits var med i någon Jim Jarmusch-film vid den här tiden också, och spelade där sig själv, en utslagen luffare, som sittande lutad mot en husvägg yttrade det sanna mantrat: "It´s a sad but beautiful world". Nu lever han eremitliv någonstans på den amerikanska landsbygden, och fortsätter göra sin spännande musik.

Jag har ett svagt svagt minne av att jag lyssnat på den här skivan någon gång. Kärlek Minus Noll är den skånske rockmusikern Dan Tillbergs Dylantolkningar på svenska från 1982. Det är ett mastigt och lyckat urval av Dylanlåtar Tillberg gjort. Han undviker inte tunga klassiker så som Desolation Row och A Hard Rains Gonna Fall, som dessutom placeras i början, vilket gör skivan rätt så framtung. Skönt också att många av låtarna görs så personligt att man knappast känner igen dem (I Want You, One Too Many Mornings, It Ain`t Me Babe, She Belongs To Me). Det satsas lika mycket på musikarrangemangen som på texterna, vilket gör att det ibland blir svårt att höra vad Dan sjunger. Men jag gillar att inte tolkningarna hänger bara på texterna, som ofta är fallet när någon sjunger egna Dylan-covers. Mest lyckade av alla låtar är enligt mig Hard Rain (Det går mot kväll, snart är det natt), It Ain´t Me Babe (Inte jag, du) och She Belongs To Me (Hon tillhör mig). Det här låter definitivt mycket mer Dan Tillberg än Bob Dylan. Men var finns titellåten Kärlek Minus Noll (Love Minus Zero)? 

1983 släppte det oberoende skivbolaget Mistlur sin tredje LP-singel, denna gång en mera renodlad "rocksingel" än de tidigare singlarna. Det var något nytt i Sverige att man kunde betala för en singel och få en hel LP, och jag köpte den första av dessa singlar när den kom två år tidigare. Det är ingen överdrift att påstå att Mistlur lyckades knyta till sig de bästa rockbanden i Sverige vid den här tiden, vilket även märks på denna skiva. Docent Död, Lolita Pop, Dagens Ungdom, Brända Barn, Raketerna, Diestinct, samt flaggskeppet Ebba Grön bara för att nämna några. Fördelningen över Sverige på skivan är inte heller endast centrerad till Stockholm utan även norrut och lite österut. Är det ett medvetet drag av Mistlur att inga Göteborgsband får plats (Göteborg står inte ens utsatt på skivomslagets gamla karta)?! Jag gillar skarpt Mistlurs ideologi, att musik helst ska avnjutas live, och därför säger producenterna av LP:n att den här "singeln" kanske kan ses som ett litet mellanmål, men att den riktiga måltiden spisas när man ser bandet på konserten. Så var tanken då 1983, när arvet efter punken och proggen tonade ut i mer experimentell ny våg med inslag av syntetisatorer och trummaskiner, något som bra beskrivs i skillnaden mellan Thåströms båda band Ebba Grön och Rymdimperiet på den här skivan. Den första genomlyssningen ger ett positivt intryck, man vill lyssna igen, noggrannare denna gång. Texterna hörs inte så bra, men låtarna har ett skönt driv, t.ex. Docent Döds "Lågsäsong" samt Diestincts "Flyktförsök". "Golva mig" med Rymdimperiet har en text som lönar sig att fundera på och "Jagad av drömmar" med Raketerna är en skön ballad med en intim text som griper tag. Synd att det inte blev flera singlar av den här typen, att den tiden nu är förbi, och att pengarna igen tycks dominera musikindustrin.

LP:n Musik ur filmen kom ut 1983 i samband med att ungdomsfilmen G - som i gemenskap av Staffan Hildebrand hade premiär på biograferna i Sverige och lite senare i TV. Minns att jag såg filmen på TV, men ändå minns jag inte mycket av handlingen: tre killar efter gymnasiet som konfronteras med ungdomsrelaterade problem och utmaningar i den tidens Stockholm. En av killarna, nämligen Sebastian Håkansson från bandet Alien Beat, spelar med i ett rockband som heter Barn. Jag minns även svagt låten Barn som bandet spelade i filmen. Så mindes jag även att Reeperbahn hade spökat ut sig till den nyfascistiska gruppen Nurnberg 47 och sjöng en låt som hette Hundarna Brinner på ett depraverat diskotek. En del av handlingen är just att denna grupp vill värva sångaren från Barn över till sig. Hur det gick minns jag inte. "G" var namnet på en nattklubb i filmen. Och vi levde ju här i efterdyningarna av disco- och punkvågen, då slibbiga syntbaserade slagdängor av Freestyle och Nasa (i filmen) försökte koppla sitt grepp om ungdomen, samtidigt som nya vågen hade svårt att hitta sin väg fram till den äkta rocken igen. Till de mer lyssningsvärda spåren på plattan hör Eva Dahlgrens sånger. Hon har alltid lyckats sätta fingret på allmänmänsklig problematik utan att predika och moralisera. I övrigt när jag lyssnar på låtarna från skivan så känns de väldigt platta och plastiga. Även Velvet Undergrounds klassiker Venus In Furs framförs i filmen av Nurnberg 47.

LP:n Lend An Ear med det brittiska jazz-rock-fusion-bandet Pigbag kom 1983. Jag ägde skivan en gång i tiden, men gjorde mig av med den av någon orsak. Kanske hade jag svårt med den här typen av musikmix. Det är rätt så elektro-baserad musik, nästan disco-funk-aktigt, och så långa improvisationer på det, ofta med något blåsinstrument. För det mesta är låtarna instrumentala, och rätt så långa, upp mot fem minuter. När det är sång på någon låt används den mest som ett instrument i mängden. Man kan höra influenser från världsmusik hos Pigbag, men musiken är svårdefinierad. Känns som Pigbag i grunden var ett jazzband, som blandade in andra influenser. Titeln Lend An Ear var väl rätt så symptomatisk på vad jag tyckte om skivan när jag ägde den. Mer än så blev det inte.