A-sida: Burning for you

B-sida: TV-kid

1982 släppte den finlandssvenska synt-pop-rock-gruppen French Kiss singeln med låten TV-kid, som jag minns från en konsert med bandet på Pub Bastun i Mariehamn någon gång på 80-talet. Jag minns den kvinnliga sångaren och att bandet hade ett ganska syntigt uttryck. Bandets ledarfigur var ju förstås Ben Marlene (vet inte om det är ett artistnamn) och honom hade man ju stiftat bekantskap med tidigare på skivan Kustrock (1982), där han sjunger ganska så depraverat om att han står med ena benet djupt nere i ett träsk. Sedan flyttade han väl till Sverige och grundade syntbandet Trance Dance. (Som en parentes kan nämnas att det var Trance Dance som gjorde en promotion-låt till ett brädspel, Trade, som två kompisar gjorde då på 80-talet.) Creds måste man väl ge till den forne Ekenäs-bon att han vågade leva ut rockmyten i Svenskfinland. I TV-kid låter bandet som en utslätad version av Blondie, som de kanske ville efterlikna. Budskapet gillar jag dock: "I don`t want to be a TV-kid/ I don`t want to watch these movies/ Be one of these TV-groupies." Kanske också därför denna låt var den enda som fastnade under konserten då på åttiotalet.

A-sida: Som sommaren

B-sida: Derek Dum/ Huslige Hans

1984 kom singeln med den på den tiden alternativa sommarhiten Som sommaren. Jag måste ha sett den framföras i Guldslipsen på TV av Gunnar Danielsson och Christian Fant. De hade alltid så roliga gestaltningar av sångerna, vilket imponerade på mig, i en tid då MTV:s rockvideor ännu inte tagit över helt. Jag köpte senare LP:n Louise-Marie av duon. Låtarna på den är i samma stil som Som sommaren, och man kan t.o.m. hitta låtens antipod På juledan där. Det som gör Gunnar Danielssons låtar så fantastiska är att de är så avskalade, men ändå så fyndigt galna. De är som en handbok för singers/ songwriters hur man kan skriva meta-rock-lyrik. För om det är något som Danielsson har så är det distans till sig själv. Som sommaren andas melankoli samtidigt som den är rakt på. För: "Som som som sommaren kan det aldrig bli." Aldrig mera, och ändå är den alltid där igen, sommaren. Men de formativa ungdomsåren, de kommer ej igen: "På resa genom Belgien, så träffade jag en europé/ Han lärde mig att tugga blad/ Plocka svamp och koka te." Nu är det sommarledigt för mig också. Idag försökte jag åka och fiska, men tappade drag och lina i diket, när jag cyklade. Men simmade gjorde jag ändå.

A-sida: Whip It

B-sida: Turn Around

Det amerikanska elektropop-bandet Devo med sina roliga röda hattar som såg ut som äggkoppar fick man aldrig riktigt grepp om. Men var det en låt som man hade hört med dem så var det ju Whip It. Låten som handlade om att piska något, och piska det bra, brydde man sig inte riktigt om att ta reda på vad den handlade om. Något sadomasochistiskt var det väl, tänkte man bara. Men egentligen så handlar texten, som jag tolkar den nu, om att ha läget under kontroll och inte låta vardagens problem tynga ned dig. Det handlar om att slå tillbaka, att vara "hård mot de hårda". Dock blir det musikaliska budskapet dubbeltydigt. Devo är en smula skruvat, ungefär som Kraftwerk eller The Residents blir det. Man kan liksom inte ta dem på allvar. Och det är väl det som är det nya-vågen med bandet. Elektronisk kontroll och metalliska röster, som maskinellt upprepar samma mönster, likt order, till dig, att piska på. Det blir ju aningen dekadent. Och det är just det som är Devo för mig.

A-sida: Ghost Town

B-sida: Why?/ Friday Night. Saturday Morning.

Egentligen kändes det helt naturligt att Specials gav ut singeln Ghost Town 1981. Efter två LP:s 1979 och 1980, den första bättre än den andra, kändes den post-prestations-depressiva låten om den öde spökstaden där ingen mera vågar gå ut och roa sig helt rätt. Men bakom ytan fanns förstås ett ställningstagande. Kan misstänka att det verkligen var rätt så våldsamt på gatorna i Maggie Thatchers 80-tals England, med segregation mellan folkgrupper och utanförskap. Då lade Specials helt enkelt ned sin aktivitet, och gjorde en space-dystopisk-rocksteady-reggae-låt, med spöklikt brassblås och en sång som gick enligt minsta motståndets lag: "This town, is coming like a ghosttown/ All the clubs have been closed down/ This place, is coming like a ghosttown/ Bands won`t play no more/ To much fighting on the dance floor." Jag gillar det melankoliska draget hos Specials, som likt sköldpaddan är kloka nog att skydda sitt eget ömma skinn bakom ett hårt skal, när det blåser hårt. Och ändå säger det rent ut: a message to you rudy!

A-sida: Hemligheten

B-sida: Ståplatsbiljetten/ Långt Härifrån

Det var egentligen den andra låten på B-sidan av den här singeln ("Live") från år 1982 som jag hörde först. Den blev aktuell när min kusin, som var journalist, gjorde ett hemmahosradioreportage hos läraren i Geta, och som handlade om att resa. "Jag vill långt, långt härifrån" , som han spelade i det programmet, rimmade väl med journalistens egna drömmar vid den här tiden. Att sångaren i Stockholmsbandet Raketerna var eskapist med ett stort behov av att fly vardagstristessen fick man veta då man såg reportagefilmen "Hemligheten" av Rainer Hartleb i SVT samma år som singeln kom ut. Filmen handlade om Hasse Edström i Raketerna. Jag minns att Hasse sade att han helst av allt bara ville bli kvar i sängen och vara med sin flickvän. Jag förstod då att svenssonlivet med kneg, villa, volvo och vovve inte egentligen var någonting för honom. Sin musikaliska bakgrund hade han i ett av de urspsrungliga punkbanden i Stockholm, Grisen skriker. Och visst känner vi väl alla lite nu och då, som han gjorde då, att vi bara vill långt, långt härifrån.

A-sida: Älskling Jag Hatar Dig

B-sida: The Stockholm Huzzle (Remix)

Det var B-sidan på den här singeln, som kom 1984, som jag såg på TV. Dan Sundqvist & Prins Valiant var den tidigare Reeperbahn-medlemmen Dans nästa projekt, efter dundersuccén med Reeperbahn. Och visst känner man hans behov att markera ett avstånd till den tidigare så blodfulla rocken. Det här var kyliga funkjazz-rytmer i en kavajförsedd förpackning. Så tidstypiskt dekadent och brådmoget arrogant, liksom titeln och budskapet på A-spåret. Såsom "jag hatar dig" framsagt med den honungslenaste rösten för att göra budskapet så mera effektivt sårande. På samma vis är B-sidans funksväng budskapet bakom raden "Tissel, tassel/ Everybody is doing the Stockholm huzzle", som inte avslöjar mera än just det: att alla gör Stockholmhusslen, fast jag inte vet vad det innebär. Så "what you see is what you get" - och visst är det väl lite intressant i ett rockhistoriskt perspektiv, men knappast något man skulle vilja lyssna på så många gånger.

A-sida: Hälsobröd

B-sida: E-vitamin

Hälsobröd var en singel med Örebrogruppen Tivoli som kom år 1980. Jag bandade låten från radion på något blandband som jag tappade rätt så snabbt. Men låten på singelns A-sida minns jag fortfarande. Det var en pigg upptempo låt i ska-takt (typ Dag Vag) och den handlade om hur bra det var att äta hälsobröd. "...så blir man hög/ på hälsobröd" gick den. Svårare var det att få tag på vem som var artisten. Efter diverse sökningar på nätet och på olika diskussionsforum för svensk rockmusik blev det napp - Tivoli hette bandet. Det lär ha varit fint sväng på deras spelningar och de hade visst en återföreningskonsert i sin hemstad år 2007. Låten Hälsobröd är en liten favorit för mig från de här åren. En svårfunnen pärla som inte existerar på någon streamad musikkanal eller på You Tube. Köp singeln om du hittar den!

A-sida: We don`t need another hero

B-sida: We don`t need another hero (instrumental)

Tina Turner hade många singlar på 80-talet som bet sig fast i minnet. Jag väljer att skriva om We don`t need another hero eftersom texten på något vis känns angelägen. Singeln är utgiven 1985, som en del av soundtracket till filmen Mad Max: Beyond Thunderdome. I den här filmen spelar Tina Turner en härskarinna, Aunty Entity, i en apokalyptisk stad dit Mad Max kommer. Det råder krigstillstånd i staden och Mad Max deltar i kampen om makten, tvingad till det genom ett kontrakt med Aunty Entity. Refrängen: "We don´t need another hero/ We don´t need to know the way home/ All we want is life beyond the Thunderdome" kan tolkas som invånarnas i staden bön om att få ett slut på gladiatorstriderna på arenan Thunderdome. Man kan också tolka texten mera generellt, som så att det är viljan att spela hjälte som gör att alla strider i världen fortsätter. "No heroes" var ett måtto som gick igen i punkrörelsen, där man inte ville ge pekpinnar eller gå till historien. Jag sympatiserade helt med den här avglorifieringen av rockstjärnan, eller idolen, som punken stod för - och det är väl därför som Tina Turners text stannat hos mig.

Skivan Free Lancing från 1981 med den amerikanska artisten James Blood Ulmer kan väl bäst beskrivas som jazz-funk i ett väldigt fritt format. Det var säkert min kusin igen som bandade skivan åt mig, liksom var fallet med andra funkartister på 80-talet. Och jag lyssnade väl igenom inbandningen högst ett par gånger, för nu efteråt minns jag inte vem James Blood Ulmer var, och inte ringer några klockor när jag lyssnar på LP:n på Spotify. Men jag kan förstå att jag inte gillade den här musiken. Det är svårlyssnat! De flesta av låtarna är instrumentala improvisationer av gitarristen himself till kompet av något som kan beskrivas som en hett puttrande rytmgryta, som bubblar på som en chilisoppa som håller på att koka över. Det är sönderhackade funkrytmer, rått, aggressivt och rakt på. Visst är det skickligt spelat, men det går liksom för snabbt. I värsta fall låter det som om man tar ett stycke elektrisk korv och försöker pressa den genom en för trång köttkvarn på högvarv. Rytmerna får liksom inte plats, det blir för instängt och syrefattigt. Men ibland kan man inte undgå att ryckas med lite när rytmmattan är lite mer strukturerad, som i låten Hijack, samt på de låtar som Ulmer sjunger (ibland i duett med tjejkör). Han låter då som en funkens Jimi Hendrix. Nej, det här är definitivt ingen skiva att koppla av till. Men om någon kaxig nightclubber i någon asfaltsdjungel någonstans kunde falla i trans till detta, så har ju musiken fyllt någon funktion åtminstone.

Jag har alltid levat lite i den uppfattningen att spela covers (= låtar skrivna av en annan artist) är lite fult. Man ska helst göra sina låtar själv om man ska ha nånting att komma med, har jag tänkt. Den här hemmasnickrande attityden kommer mycket från det ideal som jag tog till mig när jag aktivt började lyssna på musik, nämligen punkmusikerns "en slarvigt hoptotad egen låt är mera värd än en aldrig så tekniskt fulländad kopia." Vet inte hur mycket Luther och var-man-sin-egen-dräng-tankegång det här andas, men fortfarande har jag svårt att riktigt kunna godkänna och njuta av ett renodlat coverband. Trots det så finns väldigt många bra coverlåtar, och artister som tycker det är helt ok att spela dem. Man kan bara ta Creedence Clearwater Revivals gamla klassiker Up Around The Bend, som det finska bandet Hanoi Rocks gjorde en suverän singel av 1984. Eller varför inte Byrds Dylantolkning Mr. Tambourine Man, som betydde bandets "claim to fame" 1965. I de här versionerna har man gjort något mycket mera av originalet än bara kopierat det. Man har satt sin egen personliga prägel på låten. När man nämner Dylan så ligger andras tolkningar av honom mycket nära till hands. Lyckade covers på Dylan är bl.a. "Som en smutsig hund" (Like A Rolling Stone) med De smutsiga hundarna från 1976 och "Ta det kallt, det är allt" (Don´t Think Twice, It`s Allright) med Ola Magnell från 1981. Och visst kunde punkarna kopiera de också. Kända punkcovers är t.ex. Iggy Pops "No Fun" i Sex Pistols version från 1977 eller The Specials "Doesn`t Make It Allright" och Bob Marleys "Johnny Was" på Stiff Little Fingers två första album. Eller den eviga rockslagdängan California Sun från början av 60-talet med Ramones 1976.