A-sida: Gudarnas puls

B-sida: 2000 år

Lundagruppen TT-Reuter släppte 1980 sin andra singel. Bandet var svårt att definiera, men utgjorde ändå en del av punkrörelsen i Sverige. Det var bara det att Skånefalangen av denna rörelse kom att förknippas med det mera konstnärliga och poetiska, som just Henrik Venant och grabbarna i TT-Reuter ville framhäva, på bekostnad av den rena energin och protesten som annars var punkens kännetecken. Det var mycket mystik, mytologi och kajal runt ögonen i det här bandet, vilket gjorde det aningen udda och svårdefinierat. Men det var just precis sådana låtar som gjorde att jag fick upp ögonen för TT-Reuter. "Vi tillhör en udda gud/ och det är vi som är hans puls", som man sjunger i Gudarnas puls, kan ju nästan stå som en programförklaring för bandets udda stil. Ändra märkliga saker som man sjöng om var dagsländor som föds och lever bara en dag eller någon som vill flamma som en fackla ibland, och krossa alla tankar, för att kunna tänka bättre ibland. Allt denna "poesi-wannabe" framförd till rätt så suggestiv (maniska trummor, bas och sång) musik, gjorde att det gick hem, åtminstone hos mig. Ganska typiskt också sedan att den här låten fick ett annat namn, Den udda gudens puls, på LP:n. Hörde också att man pendlade melllan att kalla en låt ömsom Den grekiska fiskaren och Den grekiska diskaren. Magi eller mani? Efter att bandet upplösts 1981 gick Henrik Venant vidare med projektet Underjordiska Lyxorkestern.

A-sida: Dagen utan ände

B-sida: Kemal

Jag har aldrig riktigt fått grepp om Stockholmsbandet Commando M Pigg. Trots att jag har i min ägo två LP-skivor med dem, som jag köpte på 80-talet, minns jag ingen av bandets låtar. Kanske beror det på att bandet var alltför avantgarde för min smak. A-sidan på den här singeln, som var Commandos första (1981), bandade jag antagligen från radioprogrammet Ny Våg 1983, eller så från någon radiokonsert med bandet. Låten berättar apokalyptiskt om en dag utan slut, säkert den sista av alla dagar, då allt är på realisation, allt har mistat sitt värde, och då det som förr värderades högt nu byts bort mot skräp och kitsch. "Och Jesus kom på bästa sändningstid/ Alla köpte chips och hjärtekval." Kanske var det det lite extravaganta stuket som störde mig. Jag kunde lätt acceptera liknande texter av mer primitiva band som 22 för många eller Dom Dummaste, men när det kombinerades med lite för mycket allvar, så hände det lätt att jag stängde av. Låten dagen utan ände är svår att spåra på nätet och finns inte på Spotify. Men här en länk till det aktuella radioprogrammet Ny Våg: www.youtube.com/watch?v=70IIYmuP_3w  

A-sida: Last Night Another Soldier

B-sida: The Man Who Came In From The Beano

1980, då den här singeln kom ut, hade punkrocken i England redan kommit in i andra andningen. Det som hade varit något fräscht och nytt inom rocken kom mer att få benämningar som Oi, käng-, trall- eller streetpunk. Energin försvann och i mina öron kändes allt trött och urlakat. Skivomslagen var ofta obskyra teckningar eller dödskallar med mohikanfrisyrer - lite som hårdrockband som genom en häftig image försökte värva lyssnare bland skolpojkar i de lägre tonåren. Angelic Upstarts singel är inget undantag från den här trenden. Trots att budskapet är angeläget och anti-krigs-ställningstagande, så blir magkänslan när man lyssnar på låten som om man hade ätit en hamburgare för mycket. Det är som om vem som helst kunde tota ihop dessa treackordslåtar med en refräng som låter som världens enklaste fotbollsramsa. Tyvärr gick det inte att starta upp punkbilen på nytt efter att den kört full fart in i en tegelvägg någonstans i de sydöstra förorterna i London i slutet av sjuttiotalet. But a nice try Angelic Upstarts!

A-sida: Hit That Perfect Beat

B-sida: I Gave You Everything

Den brittiska syntpoptrion Bronski Beat skulle väl ha passerat mig obemärkt om det inte var för bandets speciella namn och att de sjöng: "Beat boy, beat boy, hit that perfect beat boy..." någon gång i mitten av 80-talet, närmare bestämt 1985, då den här singeln utkom. Jo, beatet nästlade sig fast i mitt minne - trots att det här säkert var en discogolvsklassiker och jag aldrig var någon vän av diskotek. Soundet är beatigt syntetiserat elektroniskt a la Soft Cell eller något liknande, men texten är inte helt problemlös "dansa och ha kul". Det känns som om det är en beat boy (inte en breakdansare, utan en mer missanpassad ung man), som söker efter sällskap och identitet på en större danstillställning, och som vill finna sitt eget beat - vara en i den trendiga massan. Bandets bakgrund i Brixton, London, passar väl in i den här tolkningen av texten - om man tänker sig att de kom från en mindre bemedlad arbetarklassbakgrund. Men det här är som sagt en snäll tolkning. Låten är ändå först och främst en elektrodansklassiker från syntpopmusikens glansdagar på 80-talet.

A-sida: Känslan i maj

B-sida: Nu lever jag igen

Känslan i maj är en lyckad låt. Den har en text som sätter sig i ens inre. Monica Törnell blev som artist mest känd som uttolkare av Ted Ströms ursvenska epos Vintersaga från samma år som Känslan i maj släpptes, nämligen 1984. Efter det var hon och vann Sveriges Eurovisionsfestival med Är det det här ni kallar kärlek också. Men som sagt, hennes egna låtar är bättre. "Kommer du ihåg känslan i september, känslan du hade i maj" är en textrad som kryper bakom alla plattityder och stereotyper en artist förväntas skriva, för att nå framgång, och in i ens undermedvetna. Det som egentligen betyder någonting är just de känslor, och känslostämningar man har, och man förlorar på sin vandring genom livet. Dofter, syner, känslor, stämningar - allt det som är så betydelsefullt för människan, just då och där. Man kan inte konservera de här minnesbilderna, det naturliga är att man mistar dem, och blir mera hård och okännande. Så tack Monica för att du skriver om sådant man egentligen borde skriva mera om. Och jag har svårt att komma ihåg den känsla du skriver om - men jag ska försöka igen. B-sidan är en mera poppig låt av Thomas i duon Adolphson och Falk. 

A-sida: The Lunatics (Have Taken Over The Asylum)

B-sida: Faith, Hope And Charity

Trion Fun Boy Three utgjordes av de tre ursprungsmedlemmarna Terry Hall, Lynval Golding och Neville Staple från ska-bandet The Specials från Coventry i England. 1981 släppte trion sin första singel The Lunatics, som syntes en hel del på MTV. Låten som ljudmässigt påminner om Specials Ghost Town har en halvknasig text som berättar om att nu har mentalsjukhuset tagits över av idioterna, så då är det svårt att hålla sin mentala hälsa i skick - om man inte gillar läget. Och det tycks Fun Boy Three göra - de håller sig otroligt coola och dynamiska, och ser på allt med humoristiska och lite frånvarande ögon. Det är så coolt så att låten knappt släpar sig framåt - trots att galenskapen (i världen och på anstalten) håller alla i ett järngrepp. Men jag gillar det sömnigt mysiga - soft rock i randiga pyjamasar. Sådan musik kan bara så sköna lirare som Fun Boy Three göra!

A-sida: Tilt

B-sida: Som i en dimma

1981 släppte göteborgsproggarna Motvind singeln Tilt/ Som i en dimma. Det var B-sidan jag hörde på radion, och lade på minnet efter det. De båda låtarna har ett gemensamt tema. Det är livet som rinner undan - likt en flipperkula eller som i en dimma. Sin diskbänksrealism trogen blir budskapet väldigt socialt. Det är de svaga det handlar om. Som göteborgare är man heller inte så mycket för att krångla till saker. Soundet är rätt tung proggrock, mot mjukhårdrock. Mindes låten som i en dimma, och det var nog mera titeln som fastnade i mitt minne.

A-sida: Hot hot hot

B-sida: Pirates

1982 gav soca-artisten Arrow från den lilla ön Montserrat i Västindien ut singeln Hot hot hot som hördes en del i radion. Vid samma tid "peakade" soca-musiken på nattklubbarna i New York. Det var långt före man började ta in soca-musik till sjödagarna i Mariehamn på Åland för att Jansson och Mattsson skulle få svänga sina lurviga till de familjära rytmerna. Vet inte riktigt skillnaden mellan soca och calypso, men jag tror attt calypson är en ursprungligare version av musiken, mer spelad på steel-pans, och med mindre elektronik och blås. Hot hot hot är en het och uppepprad låt med sköna rytmer och mycket blås. Det är något man gärna lyssnar på en dag i början av februari när vädret ute är mulet och minus sex-gradigt och man sitter och väntar på ett lärarmöte på jobbet. Budskapet i Hot hot hot är enkelt. Vi dansar och har kul: feeling hot hot hot. Till skillnad från reggaemusiken på Jamaica så ansågs calypso-musiken mera värdslig och turismtillvänd med ytliga och sexistiska texter. Ja, man kan nästan se bilden framför sig med ett gäng uppklädda lokala musiker på något hotell, som "working for the yankiee dollar". Nåja, jag gillar verkligen Arrows låt. Han verkar äkta och seriös i det han gör. Sann glädje.

A-sida: Children Playing In The Streets

B-sida: Dubbing In The Streets

Bob Marley hade väldigt många barn. Fyra av dem var med i bandet Melody Makers (två pojkar och två flickor). Äldst av dem var Ziggy Marley och det var även han som var frontfiguren. 1979 gav bandet ut sin första singel på Bob Marleys eget skivbolag Tuff Gong. Låten Children Playing In The Streets handlar om hur det är att växa upp i ghettot, och den är framförd med en övertygande charm och äkthet. Det är svårt att säga om erfarenheterna handlar om ghetttot i Kingston, Jamaika, där Bob Marley själv kom från, eller New York, där bandet grundades. Trots att texten känns rätt så oskyldig, så får raden "Sitting in the darkness searching for the light" lyssnaren att haja till. Det var ju trots allt pappa Bob själv som skrivit låten, och han blev säkert aldrig kvitt ghettot Trench Town där han kom från, trots att han bodde ett antal år med sin mor i USA. Soundet är säker roots-reggae, gissningsvis framförd med bröderna Barrett, som kompade Bob Marley i the Wailers, bakom trummor och bas. Ovanpå det tunga kompet flyter barnens röster som söt honung. Ganska så kommersiellt är det - men det får man ha överseende med. Melody Makers var absolut förtjänta av all uppmärksamhet de kunde få.

A-sida: My Way

B-sida: Cosh The Driver (A Punk Prayer By Ronnie Briggs)

Idag är det 39 år sedan Sid Vicious dog av en överdos på Chelsea Hotel i New York. Innan det hann han spela in sin enda skiva My Way som kom 1978. 

Sid Vicious, egentligen John Simon Richie, var en enkel (mycket enkel) kille från södra London, som blev basist i Sex Pistols, och småningom (konstigt nog) en ikon för hela punkrörelsen. Man sade att han inte kunde spela bas, men ändå låter det bra om Pistols. Och attityd hade han ju i övermått på scenen, trots att han var tyst och blyg utanför. Det var inte så mycket som intresserade Sid förutom musiken då kanske: Shanana, att titta på TV, tjejer och att ta sina drinkar varje dag. Senare började han tyvärr även med droger, vilket blev hans fall. Tyvärr har alltför mycket fokus i media riktats på relationen mellan Sid och hans flickvän Nancy Spungen. I boken Inte som andra döttrar skriven av Nancys Spungens mamma Deborah beskrivs Sid närmast som ett monster. Nancy var redan som liten självdestruktiv, troligen född med en diagnos, och hon drogs till Sid som till en magnet. De två var menade för varandra, och blev varandras öde. Det sägs att Sid tog livet av Nancy på samma hotell som han själv dog. Men det har aldrig kunnat bevisas, eftersom han gick ur tiden strax därpå. Det kan också vara att Nancy beordrade Sid till detta dåd - för hon visste att hon skulle dö som ung. Som alla enkla människor, och djur, så hyste Sid en värme, kärlek och omtanke till sin närmaste, något som kommer fram i de brev och telefonsamtal som han riktade till Nancys mamma efter Nancys död.

My Way av Paul Anka blev ju känd genom Frank Sinatra i slutet på sextiotalet. Låten är ett bokslut med ett liv, och liksom Edith Piafs Je ne regrette rien, så säger Sinatra här att han är nöjd med hur livet blev - trots alla brister och utsvävningar. I Sid Vicious version blir budskapet ännu mera betonat: var och en har rätt att leva sitt liv som den vill (så länge det inte drabbar andra oskyldiga). Musikaliskt är låten inget att hänga i julgranen - Sid har väl aldrig varit känd för att vara någon stor sångare. I den franska videon till låten är det Sid på Broadway framför en överklasspublik, som inte vet till sig av begeistring. Sid gör sin sak och skjuter sedan sex skott med en pistol in i publikhavet. Punkens budskap i ett nötskal.

Jag tror knappast medierna kommer att uppmärksamma att det gått 40 år sedan Sid Vicious död idag om ett år. Han var något man inte ville ta i. Bland musiker finns det dock sådana som hyllat honom: t.ex. Sad Vacation med Johnny Thunders.