Många minnen är förknippade till endast en låt, som i sin tur har sin historia. Jag minns att jag fick låten Die Moorsoldaten av Detlef, en tysk man, som bodde på Ålands folkhögskola åren 1982-1984, då jag studerade där. Detlef hade egen lägenhet på skolan och var halvt elev och halvt något slag av mentor för oss yngre elever. Han hade kastat loss från sitt hem i Dusseldorf och även levt som renägare i Lappland. Det var väl allt jag visste om hans förflutna. Men han gav mig och lärde mig låten om myrsoldaterna som stöter spadarna i den frusna jorden, en gammal känd protestsång, ursprungligen skriven av tyska fångar i ett av nazisternas koncentrationsläger i Tyskland 1933, och senare övertagen och spridd av protestsångarna Hanns Eisler och Ernst Busch. Sången är på tyska och är en melankolisk klagovisa över förhållandena i lägret, där det alltid är sen höst och där det aldrig lönar sig att klaga: "Doch fur uns gibt es kein Klagen/ ewig kann nicht Winter sein/ einmal werden froh wir sagen/ Heimat du bist wieder mein". Jag har träffat på låten ett par gånger senare efter åttiotalet - senast som bakgrundsmusik på Stefan Sundströms låt Ingenting har hänt (2009) och i den tyska punkgruppen Die Toten Hosens version (2012). Den finns även på engelska som Peat Bog Soldiers, sjungen bl.a. av Pete Seeger. Av Detlef vet jag inte vad blev av. Han skickade mig ett inbjudningskort till sin födelsedag i Tyskland någon gång 1985, men jag for aldrig p.g.a. tidsbrist. Så såg jag honom plötsligt en sen kväll på ett ödsligt bensinstationscafé mellan Åbo och Kotka för femton år sedan, men det var som om han aldrig känt mig då. Bara undrade lite tyst, varför jag aldrig kom ned till Tyskland den gången. Men tack för sången ändå, som du gav mig.

A-sida: Chill Out

B-sida: Right Stuff

1982 släppte Black Uhuru både den här singeln och LP:n Chill Out. Jag minns att jag tyckte att Chill Out lät funkig, eller o-reggeaisk när den kom. Det var som att de tidigare så pålitliga roots-reggaemusikerna sålt sin själ och börjat göra elektro-reggae anpassad för något kommersiellt mål. Att låten Chill Out handlar om New York är uppenbart. The Big Apple ska chilla ut, eller ta det lugnt. Det här var långt före "chilla" blev ett ord för att slå dank i allmänhet i det svenska ungdomsspråket. Texten räknar upp alla de svarta som bor i olika stadsdelar i New York, och som antagligen då funnit reggaemusiken. Som alltid i stora städer så har rastafarierna problem med polisen, som kontrollerar dem, för innehav av marijuana. Rastamannen ser det som att han inte får leva enligt sin tro och religionsuppfattning, i ett främmande land. Det är bäddat för kulturkonflikter. Allt man kan säga är: "Chill out, New York." Trots att låten har ett rätt skönt groove så är den inte lika dynamisk som den reggae som Black Uhuru spelat innan. Den är mer funk, mera storstad, mera upprepning av ett rytmiskt mönster, mindre landsortsmylla. Reggaen gick väl i den här riktningen när den utvecklades till det som sedan kom att bli ganska så stereotyp dansmusik och raggamuffin (i slutet av åttiotalet) med artister som Shaggy och Apache Indian. Musiken blev förenklad, mera lättuggad och anpassad för massorna - samtidigt som det politiska budskapet försvann. Vad som återstod av rootsreggaen på 90-talet vet jag inte. Tragiskt, men sant.

A-sida: Buffalo Soldier

B-sida: Buffalo Dub

Vem har inte någon gång på en fotbollsmatch hört eller sjungit melodin woy-oy-oy-woy-oy-oy-oy-woy-oy-oy-oy-oy-oy-oy-oy när motståndarlaget gjort någon riktig tabbe? Men hur många har vetat att melodislingan och orden kommer från Bob Marleys låt Buffalo Soldier, som släpptes på singel 1983, två år efter artistens död? Jo, visst har jag alltid vetat låtens ursprung där jag stått och hånat motståndarlaget. Det var hösten 1984 när jag var på musikfolkhögskola på Lolland i Danmark, som min skolkompis Claus (iklädd vit halare, med röd karamellfärg i håret och ring i örat) gick och sjöng på den här låten. På varje ställe vi gick in där det fanns en jukebox med låten så spelade han den. Så hade han ju också någon gång varit i Afrika och spelat trummor med riktiga afrikaner i någon by. Sådant sätter väl sina spår. Bob Marley hävdar ju i den här låten att han plötsligt får en insikt om hur det hänger ihop: om hur rootsmannen tas som slav från Afrika och förs till hjärtat av Amerika där han blir buffelsoldat, varefter han skeppas över till Jamaica, och blir rastaman där. Menar Marley att de svarta immigranterna på Jamaica först var indianer eller menar han att de slavar som transporterades över till de vitas rancher i de amerikanska sydstaterna hjälpte till att utrota indianerna, Amerikas ursprungsbefolkning? Jag tror det senare. Slavarna blev alltså dubbelt drabbade: först ivägförda och sedan hänsynslöst utnyttjade som legosoldater i skövlandet av en ny kontinent. 

Bob Marley bodde tidvis i USA, innan han igen återvände till Jamaica. Så han visste vad han talade om. I slutet av sin karriär ville han erövra den amerikanska marknaden med sin reggaemusik, men den var aldrig redo för honom. Man kan väl se låten som ett slags protest mot Amerika i största allmänhet. En inskränkt kontinent som tog livet av sin ursprungsbefolkning och lät de forna slavarna slita hund och kämpa för sina rättigheter i det nya landet.

A-sida: Sex Bomb

B-sida: Brainwash

Den amerikanska avantgardegruppen Flipper släppte 1982 en av de märkligaste låtar jag hört. Det är B-sidans Brainwash. Till ett hardcore-rockkomp som börjar och stannar ett ex-antal gånger sluddrar en sångare fram ett budskap som förblir oklart. Eller han kommer aldrig till skott. Det låter typ: listen, eh...,ss sheh...and then...tills han avslutar med ett oh, never mind, forget it, you wouldnt understand it anyway. Jag tror att det är samma musiksnutt som upprepas, för den låter exakt lika. År 1983 hade vi i Ålands folkhögskolas dramagrupp med den här idén i ett potpurri som vi framförde på en julfest. Jag tänkte att en av oss helt enkelt får gå framför publiken och med dessa ord försöka förklara något, och sedan ge upp, fast på svenska. Själva potpurriet blev en succé och det här numret passade väl in. Sex Bomb låter som om besättningen på en u-båt fått veta om att den snart ska gå under, men i slutet låter det mera som en trafikolycka. Allt till ett enveten basslinga som pumpar på i samma stil hela tiden. Det man börjar fundera över är ironin i titlarna. Sex Bomb är just en bomb och ingen skönhetsdrottning. I Brainwash vet jag inte vem som har utsatts för hjärntvätten eller utsätts för den - artisterna eller vi. 

A-sida: Italian Shoes

B-sida: Pride And Joy

Om man tänker sig de fyra karaktärerna i den engelska humorserien The Young Ones, som gick på TV i början på 80-talet, så motsvarar den amerikanske rockmusikern Mink DeVille mest snobben i den serien. Det kan vara att Mink DeVilles snofsiga image mest sitter på utsidan i form av rosor, bredbrättade hattar, kostymer, krokodilskor och tangorabatt, men ibland blir stilen så framhävd så att man misstänker att det måste vara en omistlig del av hans personlighet. På den här sena singeln från 1985 så är det den fullödiga charmören som till ett uppoppat rockkomp sjunger om hur mycket kvinnorna gillar när han kommer gående i sina italienska skor. Det hela får en lätt parfymodör kring sig, som inte mycket skingras när man vänder på singeln och spelar Pride And Joy. Baby, your my pride and joy, går sticket i refrängen. Visserligen var tiderna inne i högyuppie satsa-på-dig-själv-köret som allra mest när singeln spelades in, där pengar helst skulle fås för ingenting och brudarna vara gratis, så man kan vara lite förstående inför Mink DeVille. Men frågan är om han inte alltid varit lite snobbig.

Mitten av sjuttiotalet var de stora extravaganta scenshowernas tid i rockhistorien. De populära brittiska rockbanden vid den här tiden såsom Rolling Stones, Genesis, Elton John, Pink Floyd, Yes, Supertramp, Queen och amerikanska grupper s.s. Alice Cooper och Kiss, såg inget konstigt i att dra ut på vägarna till de stora stadiorna i de största städerna i USA och Europa i en lång långtradarkaravan fullastade med den största och mest spektakulära scenutrustning de bara kunde hitta och under devisen Big is beautiful ge kidsen vad de trodde de ville ha. Det blev en kapprustning som närmast kan liknas vid hur explosionsartat de olympiska spelen eller Eurovisionschlagerfestivalen har vuxit från år till år. Få rockartister, med undantag kanske för Neil Young, som parodierade denna utveckling under en av sina egna turneér genom att använda gigantiska förstärkare stora som mindre hus på scenen, såg det komiska i denna utveckling, innan punken kom, som en reaktion, i London 77. Det sägs att moden och cykler inom alla konstformer och kulturyttringar har en livstid på sju år. Och sannerligen var den sjunde vågen punktlig mellan Woodstock 1969 i Amerika och punken i London. Hur dess toppar och dalar gått sedan dess vet jag inte - grunge och hip hop och indie har kommit som positiva saker inom rocken, men annars verkar allting bara gå runt runt eller stå helt stilla.

A-sida: D-Days

B-sida: Time Is Free

Den brittiska sångerskan Hazel O`Connor är främst känd från filmen Breaking Glass (1980), som jag inte sett. Däremot så minns jag låten D-Days, eller Decadent Days, som seglade ganska högt upp på music chart-listorna och Top Of The Pops i England. Det var mera än många andra new vawe-band vid denna tid förmådde, och det har sina skäl att Decadent days blev så populär och inte de andra. För att placera sig på listorna måste man ju falla den stora allmänheten i smaken och det kunde Hazel O`Connor göra med sin låt, som upprepar att vi ska dansa och att vi lever i dekadenta dagar. "These are the decadent days", hamrade hon in så bra att det t.o.m. stannade i mitt medvetande, därifrån jag kunde gräva fram det nästan fyrtio år senare. Till sin hjälp har hon ett gäng musiker som troget köper den dansanta och poserande stil som började bli inne vid den här tiden. Det var typiskt åttiotal med färg i det spretiga håret och svart maskara runt ögonen, säckiga byxor och långa rockar. Ungefär lika dekadent som atmosfären i Wien vid sekelskiftet kanske, och lika kliniskt stilrent. Men också intetsägande och tråkigt. B-sidans låt har mera liv och låter lite som en dålig kopia på Blondie. Singeln släpptes 1981.

A-sida: Fascist Dictator

B-sida: Television Families

Det brittiska punkbandet The Cortinas första singel släpptes år 1977 och det var B-sidans Television Families som jag hörde någonstans, det måste ha varit på radion. Det här är rak 77-punk med okomplicerat stuk och text. Båda låtarna behandlar familjelivet. Den första handlar om en man som är kärleksterrorist och den andra om en familj som är TV-narkomaner. Tyvärr finns inte texterna utlagda någonstans på nätet och jag kan inte snappa upp så mycket från det larmande soundet. Men emot är det åtminstone! Det finns många punklåtar som handlar om TV:ns passiviserande inverkan på det mänskliga psyket. Jag misstänker att många av de band som skrev dessa låtar själva var stora TV-konsumenter, fast inte av vad skräp som helst förstås. De kunde skilja på nyheter, aktualitetsprogram och den tidens såpor av typ Starsky & Hutch. Idag får jag säga att jag själv här hemma är en del av en Television Family, då soffan bara känns alltför bekväm mot ryggen efter en tung arbetsdag. Men också jag har mina gränser för vad jag orkar se på, och jag är mediekritisk. Svårt att säga dock hur pass allvarligt man ska ta budskapet i den tidiga brittiska punken. Det var ju attityden som var det viktiga!

A-sida: Jet Boy Jet Girl

B-sida: Abortions/ Subway Sadists

Denna singel med det brittiska postpunkbandet Chronic Generation kom år 1982. Det var låten Subway Sadists som jag hörde via en vän på Ålands folkhögskola som ofta gick och sjöng på den. Han var mycket inne på Oi (eller street-punk, kängpunk) på den här tiden och alla band inom denna genre fick jag kännedom om genom honom. Subway Sadists handlar om gatans egna marodörer som man kan träffa på i stort sett var som helst, varför inte i metron som här. De är inte ute efter dina pengar, utan efter dig. De jagar i gäng och slår ned dig bakifrån, sjunger bandet. Så såg säkert verkligheten ut för många i London vid den här tiden. För trots att Chron Gen kom från en mindre stad i Hertfordshire norr om London så är det nog huvudstaden som skildras. Man kan nog säga att låten är trogen det som hände utanför hemmets trygga väggar. Soundet är ganska mycket åt trallpunkhållet, lite urvattnat kan det kännas. Överlag har jag svårt att hitta samma energi som 77-punken hade i de äldre åttiotalsvarianterna. A-sidans Jet Boy Jet Girl är en lyckad version av Plastic Bertrands hit Ca plan pour moi från 1977, som de också gjorde på engelska.

A-sida: One Law For Them

B-sida: Brave New World

4-skins är ett av de två skinheadsbanden som jag känner till, det andra är Screwdriver. Jag är inte säker på att alla i bandet bekände sig till denna subkultur heller då denna singel spelades in år 1981. Gemensamt för skinheads och för den lyrik som One Law For Them ger uttryck för är väl den marginalisering de känner i det samhälle de växer upp, i 4-skins fall östra London. De tillhör en bortglömd arbetarklass som har svårt att göra sin röst hörd i maktens korridorer, därav känslan av att "en lag för dem, och en annan lag för oss". Vad återstår då för ett skin utom att spela musik, leva rövare och gå på fotboll? Nåja, skinheadrörelsen har djupa rötter som sträcker sig tillbaka till 60-talet i England. Det sägs att t.o.m. The Beatles i sin tidigaste ungdom var skinheads eller Teddy Boys, med rakade skallar, läderjackor och arbetarkängor. Och då de jamaikanska influenserna kom in på sjuttiotalet i.o.m. ska-musiken, så var även svarta ungdomar skinheads eller Rude Boys. Så att kalla skins för ett gäng hjärndöda nynazister är helt fel. Musiken på denna singel är aggressiv punk, eller Oi. Det är väldigt kompromisslöst och enkelt, och bra. Hur pass mycket titeln Brave New World har att göra med Aldous Huxleys roman från 1931 låter jag vara osagt. Gemensamt är väl att denna framtidsskildring utspelar sig i det London som 4-skins kom från.