A-sida: Jesu Kristi 100 krig

B-sida: Borta

I början av 1980-talet, då Dom Dummaste släppte sin Julsingel (1981), så var det helt ok att vara galen, konstig eller vaför inte dum. Tänk nu till exempel på programledaren i Måndagsbörsen, Jonas Hallberg, och hans veritabla hjärnsläpp. Den dummaste i Dom Dummaste var nog utan tvivel bandets centralgestalt sångaren Martin Rössel. Minns att jag bandade en konsert med Dom Dummaste från radion och det var nog inte mycket ordning på den konserten. Texterna var sådana kaka-dada-koko-saker att man häpnade. En viss förkärlek för att häckla Jesus och religion tycker jag mig märka hos bandet, som på denna Julsingel. Jag minns bra refrängen till låten på sidan A, när bandet till ett högstämt syntackord och med falskt patos klämmer i med: "Ensam på sin stig/ Ensam Jesus ber/ När vi honom ger/ Era hundra krig." Man vet inte om det finns ett allvar någonstans i botten på bägaren eller om det är alltigenom nonsens. Det var som sagt helt ok att vara mysko inom den svenska nya vågen-musiken i början på 80-talet.

A-sida: Jag är en vit neger

B-sida: Ge mig mera pengar

När jag vintern 1985 jobbade på AB Kodaks fotofabrik i Järfälla i Stockholm hade jag en arbetskompis där som undrade om jag skulle hänga med på en konsert med Stockholms negrer. Han tyckte att bandet var häftigt och sade att de hade en trummis som hade fallandesjuka, och som brukade få anfall under konserterna. Det blev aldrig för oss att spana i negrerna då, men jag hörde den här singeln från 1985 i alla fall i efterhand. Bandet, som bestod av sångaren från tidigare KSMB Michael Alonzo samt hans bror på trummor (det var väl han som hade epilepsi då) samt en basist och en gitarrist, spelade en energisk power-punk med texter som kompromisslöst slungas rakt i ansiktet på oss. Här finns en äkta eller fejkad desperation över det liv i marginalen man tvingas leva, där varje möjlighet till överlevnad plockas som smulor från den rikes bord. Eller vad sägs om A-sidans: "Jag älskar er, älskar dig, men mest av allt så älskar jag mig/ Jag är en vit neger, det är ett under att jag lever/ Jag är en vit neger, för mig finns inga regler." Desperationen inverkar på texterna som ofta är fulla av paradoxer, t.ex. vad gäller kärleken till pengar: "Pengar är väl ändå inte allt/ Pengar är det enda som jag inte har/ Pengar är det enda som betyder någonting." Musiken går på singeln från snabb bluesrock till hårdrock a la Motorhead. Skulle varit kul att ha sett Stockholms negrer -85.

A-sida: Född kanonmat

B-sida: Alla dagar

Zäpo från Göteborg var ett av de där många små punkbanden i Sverige i början av 80-talet som aldrig blev riktigt stora. En singel gav de ut på ett oberoende skivbolag 1982, så blev det inget mera. Kollar man på nätet så ligger båda låtarna på denna singel uppe med en imponerande spelningsstatistik på 101 och 85 träffar, två har gillat båda låtarna (kanske de själva eller någon nära vän eller släkting), ingen har ogillat dem. Så var det för de här banden, då och nu. Jag hörde Född kanonmat på radion, bandade av den, och sedan dess har jag kommit ihåg både texten och musiken. Låten handlar om en nybliven pappa som sitter vid sin lilla babys säng, och tänker över barnets framtid. Som världen ser ut, konstaterar han, så "du är född kanonmat". Det är osentimentalt och gripande skrivet. Refrängen är trallvänlig och biter sig fast, beatet är punkigt och snabbt. En skön gitarrslinga håller samman låten. Alla dagar på baksidan går i samma diskbänksrealistiska stil, men är mera svartvit kantig, och blundar inte för vad som händer i närsamhället eller ute i världen alla dagar, att någon svälter, medan en annan äter sig fet, att några har och andra inte har. Svensk punk som står sig (även idag).

A-sida: Blinkmannen

B-sida: Vilda Vila

Det är svårt att greppa var ursprunget till gruppen Norsholms befrielsefront har sin upprinnelse. Man kan tro att det är i Norsholm utanför Stockholm, och det stämmer delvis eftersom någon av bandmedlemmarna är därifrån, eller så kan det vara i Norrköping, eftersom någon annan igen kommer därifrån. Bandet har hållit på sedan slutet av sextiotalet och arbetat sig igenom många genrer inom den moderna rockens historia, vilket märks även på den här singeln från 1982. Historien om Blinkmannen skrevs åtminstone på ett kollektivt boende i Norrköping, där det fanns en mystisk granne som riktade sina spotlights på andras fönster om kvällarna eller nätterna. Texten handlar varken mera eller mindre om just detta. Det är en skön och jordbunden reggaelåt, vars sugande gitarriff (låter lite som ett hesa fredrik-alarm) jag fastnade för. På B-sidan släpper gruppen loss sina rockrötter mera, och det blir Dag Vagskt psykadeliskt, med en sång som även den påminner om Stig Vigs. Texten är rätt så flummig och jag låter därför lyssnaren själv bena ut vad den handlar om. Detta är skön rocknostalgi från en tid då det gick att göra levande och bra svensk nyskapande rockmusik, utan ängsliga sneda blickar på den angloamerikanska musikmarknaden.

Wiser Dread är ett samlingsalbum med jamaikansk rootsreggae som gavs ut 1981. Låtarna har sipprat in på mina kassetter på ett sådant sätt att jag misstänker att någon måste ha gillat denna platta väldigt mycket och bandat den till mig- eller var det kanske jag själv som lånade den eller ägde den? Hur som helst så är den här skivan ett utmärkt exempel på hur reggaen lät då den var som mest livskraftig, i slutet på 70-talet och början på 80-talet, fast utan de stora banden, s.s. Bob Marley eller Black Uhuru. Artisterna på den här skivan är sådana som man knappt skulle lägga märke till annars, förutom Bunny Wailer då. För vad sägs om t.ex. The Morwells eller Itals eller artister som Sang Hugh eller Jackie Brown? Till budskapet så är skivan tidstypisk för den äkta rootsreggaen med låtar som hyllar den rättfärdiga rastan och den djupa tron på att återvända till ursprunget i Afrika. Även rastafaritrons mera manchauvinistiska sidor får sin talesman i låten Woman Follow Man av Sang Hugh. Men det är inte i texterna som den här sköna skivan äger sitt största värde, utan i det varma, äkta soundet, det rytmiska gunget och i vokalisternas harmonier. Ett sådant sound som bara kan fås i en gammal vinylskiva från början av åttiotalet. Bingy Bongo Natty I!

Jag var inte speciellt förtjust i synthrocken som började blomstra i början av 80-talet. Hela grejen med new romantics kändes för mig som konstgjort, pretentiöst och verklighetsfrämmande. Några av de mera poppiga förlagorna till denna musikriktning kunde jag ändå inte låta bli att notera. Jag minns speciellt tre låtar: Motors med Airport (1978), Martha and the Muffins med Echo Beach (1980) samt Orchestral Manoeuvres in the Dark med Enola Gay (1980). Typiskt nog handlade de alla om flygplan eller krig. Kallt som stål! Och de var baserade runt synthen som fick ett eget litet soloparti eller catchigt tema i sången. När jag nu åter lyssnar på de här sångerna så är det inte utan att jag får kalla rysningar längs ryggraden. 

I början på åttiotalet skickade en släkting ett paket till mig från Helsingfors innehållande sexton singlar från det brittiska skivbolaget Trojan-records som specialiserat sig på att ge ut jamaikansk musik. Singlarna var från åren 1974-1976. Jag lyssnade visserligen igenom dem alla då jag fick dem, men det var bara en låt som stannade kvar i huvudet, och det var den humoristiska Laugh and grow fat med Winston Groovy. Musiken på dessa singlar är huvudsakligen rock-steady skulle jag säga, alltså den typ av reggae som reggaemusiken var mellan ska och roots-reggae. Det här är lugn, laid back, musik, med texter som genomgående behandlar kärlek, vissa skivor på ett sliskigare sätt än andra. Trots att jag nu vid en genomlyssning av materialet konstaterar att tre av skivorna är rent ut sagt dåliga, blir jag positivt överraskad. Det är ett skönt gammalt groove i de här plattorna. Lite som om man skulle ta en Elvis-gospel-låt och lägga ett mysigt reggaekomp till. Det finns värme och känsla i musiken. Framför allt vill jag framhäva Say You med artisten Jackie Robinson, och så min favorit från förr då, som håller än. Intressant att notera är även den fräscha tolkningen av Kinks örhänge Lola av Nicky Thomas samt av Something`s got a hold of my heart av Hoss 54. På typiskt reggaemanér så har många av skivorna en dub-version av titellåten på B-sidan, och i många fall gillar jag dub-versionen bättre. Tänk hur mycket de jamaikanska musikerna ändå vågade släppa loss i studion redan i mitten på 70-talet! Jag är glad att jag fick dessa singlar på posten idag, trots att jag kanske inte förstod att uppskatta deras värde då för trettiofem år sedan.

Material var ett slags funk-jazz-band från New York. Musiken är klart experimentiell. Jag fick tre låtar från bandets första LP Memory Serves (1981) inbandade av min kusin, och nu när jag lyssnar på låtarna igen på Spotify så är det som om jag aldrig skulle ha hört dem. Beatet är klart funkigt, men solona på saxofon eller vad som nu råkar komma i solistens väg är jazzigt improviserade. Det går väldigt mycket åt elektro-hållet, då det låter väldigt studiomixat alltihop. Det känns definitivt som om detta är något för depraverade rock-jazz-klubbar på Manhattan söder om någon viss avenue efter något visst klockslag mitt i natten. Den första låten på skivan har sång de andra två är långa improvisationer. Till bandets försvar måste sägas att den tredje låten Upriver har klara country/bluegrass-inslag med improvisation på något slag av elfiol, trots att rytmsektionen är funk. Fortsättningen av skivan kan väl bäst beskrivas som en blandning av funkig new wave-jazz och pre-techno, eller ett elektroniskt skiffle-band på speed, som försöker spela jazz. Not my style!

Albumet Defunkt av gruppen med samma namn kom 1980. På den här tiden var Defunkt ett av de tongivande funkbanden som New Yorks pulserande nattliv kunde erbjuda. Jag såg bandet två gånger (på Åländsk musikfestival 1983 samt på Långholmssfestivalen i Stockholm 1985), och hade två exemplar av den här skivan. Märkligt nog vet jag inte vart skivorna tog vägen. Jag tror att jag fick båda av min kusin som gillade bandet skarpt. Bandets uppsättning av färgade musiker dominerades fullständigt på scenen av trombonisten, sångaren och grundaren Joseph Bowie. Det var kul att se hur han likt en funkmusikens överstepräst med sitt gyllene pekfinger delade ut solona med bister min till sina medmusikanter, som likt sovjetiska ishockespelare med rädsla för att hamna i Sibirien pliktskyldigt utförde sitt uppdrag i bästa funk-punk-anda. Och det är sannerligen en hett kokande rytmsoppa som det bjuds på i Defunkts sällskap. När man såg bandet live var man väl mest imponerad av den kvinnliga basisten Kim Clarke extrema rytmkänsla. Texterna på skivan är rätt så party-inriktade och pragmatiskt manschouvinistiska för att passa den nattliga New York-scenen. Minns att någon new yorker uttryckte stämningen i det stora äpplet vid den här tiden som att: "you need a sound of your own when you move your way through the bus". Okej, den som vill söka det försvunna funk-soundet från den här tiden kan gärna gå tillbaka till denna skiva med Defunkt. Ni kommer knappast att bli besvikna.

Bruce Springsteen är New Jerseys bidrag till rockvärlden, och det tog mig faktiskt så länge som till låten Hungry Heart på radion vid tiden efter att dubbelalbumet The River kommit ut (1980) förrän jag upptäckte detta rockfenomen. Här kan nämnas att många var mycket före mig med att inse Bruce Springsteens värde, i den miljö där jag växte upp. T.ex. min kompis i Geta eller min kusin som köpte The River, eller hans bror som, i likhet med många andra ålänningar, åkte på The River-konserten på Hovet i Stockholm 1981. Många år senare, och idag, förstår jag Bruces värde och betydelse. Han skildrade, på The River och på sina album innan det, ett USA som knegade på i fabrikerna, och släpade sig hem på de sotiga bakgatorna, som drömde om något större och bättre än det liv de levde, som hade ett hungrigt hjärta, med en längtan både hem och bort (t.ex. ut på motorvägarna med bilen och med vinden i håret). Bruce Springsteen är en äkta rocker, som fortsätter en obruten tradition ända från bluessångarna i södern och folksångarnas Woody Guthrie. Han förkroppsligar bättre än någon annan rockartist den amerikanska drömmen som den lever i de flesta vanliga amerikaners medvetande. Jag tycker att titellåten på den här skivan, The River, uttrycker denna dröm och dess realiserande bäst: "I went down to the river/ though I know the river is dry." Även om jag inte är någon större expert vad gäller Bruce Springsteen skivproduktion kan jag väl ändå säga att han på The River slår an lite gladare sinnesstämningar än på de skivor han gjort innan. Det är lite som Ulf Lundell med skivan Kär & galen (1982) kan man tycka.