A-sida: Rub A Dub Partner
B-sida: Version
Efter Bob Marley måste väl Jimmy Cliff vara den kändaste (reggae)artisten från Jamaica. Han spelade ju huvudrollen Ivan i filmen The Harder They Come (1973), som handlar om överlevnad i Kingston, Jamaica, bland gangstrar och revolvermän. Hans kändaste låt är ju annars Many Rivers To Cross. Jimmy Cliff gör ganska så mjuk och kärleksinspirerad reggae, så även denna låt. De textrader som fastnade på flugpappret i mitt huvud då på 80-talet var denna: "We are going to a session to night/ We gonna dance reggaemusic all night/ Then I take you to the beach tomorrow/ Where you can wash away all your sorrow." Jag tror att dessa rader säger ganska så mycket om vardagslivet i ghettot - där dansen och musiken är och har varit ett så viktigt andningshål för dem som härdar ut dag efter dag under tuffa omständigheter. Rub A Dub Partner handlar om att dansa tillsammans "in a rub a dub". Låten i sig har ett enormt skönt och mjukt groove och Jimmy Cliffs sång är svår att motstå. En dansklassiker, som man saknar i dagens monotona utbud. Singeln kom 1981.
A-sida: Bandits Taking Over
B-sida: A Fool Will Fall
Wailing Souls är en sångtrio från Jamaica som ursprungligen går tillbaka till The Renegades på 60-talet. Jag tycker att Wailing Souls är ett passande namn på trion, för de "wailar" faktiskt i sina låtar, som har ett skönt melankoliskt sug. På den här singeln från 1981, som släpptes före hitalbumet Fire House Rock, som låtarna ingår på, får båda sångerna ett väldigt dub-mixat utförande med tung bas och många break med åtföljande ekoeffekter. Det är ett skönt, lugnt roots-reggae-tempo i låtarna med sång som kommer som oneliners som upprepar sig, med ledsångare och svar från den övriga trion. Påminner starkt om Black Uhuru som lite satte stilen för reggaen vid den här tiden. Vad handlar då låtarna om? Bandits Taking Over skildrar hur korrupt det jamaicanska samhället är. Banditerna kan lika väl vara politikerna själva. Banditerna tar över, och kontrollerar allt, bankerna och allt annat. Och det värsta är att många människor applåderar dem. Banditerna utför sitt smutsiga jobb under jorden, och polisen har inget att säga till om. På B-sidan kommer sedan på sätt och vis anti-tesen A Fool Will Fall, som önskar att de skyldiga ska få sitt straff, dvs den som handlar mot rättfärdighetens lagar ska straffas och gå under. Det var ofta den här tron som drev de trogna rastafarierna: att leva sitt liv på det sätt som ger frid och harmoni och låta Babylon sköta sig självt. Och tro på att allt en dag kommer att bli bättre.
A-sida: Soldier Take Over
B-sida: version
Yellowman var åtminstone då på 80-talet en av Jamaicas klart populäraste DJ:s. Man hörde hans låtar på radio, man kände till honom. Och själv var han förstås inte sen med att skryta om sig själv i sina sånger. Yellowman var albino, vilket säkert bidrog till framgången. Låten Soldier Take Over var säkert det första jag hörde med honom. Det är en anti-militär-låt som fastnade direkt, så pass mycket att jag gick och toastade på den för mig själv, och tänkte att jag också skulle kunna bli en rätt så hyfsad toastmaster, om inte med mitt eget sound system, så i rockbandet Ultimatum. Texten förlöjligar soldaterna som åker omkring och spänner musklerna på Jamaica, där för många unga vapen var detsamma som makt och inflytande. Det fanns så mycket kriminalitet där och så många beväpnade, vilket filmen med Jimmy Cliff, The Harder They Come, kan ge en liten fingervisning om. Yellowman hade själv personligen råkat ut för dessa trupper: "He said: Red Boy I don´t love how you look". Och han ger tillbaka: "...some wear helmut. When they can´t find a toilet they doo doo in a it." Och han påminner alla som beundrar dessa vapenälskare och kanske funderar på att ta värvning och få marschera i takt att "the Government shoes is not your own." Att Yellowman tog ställning mot armén var nog en bidragande orsak till att jag tyckte så mycket om låten. Singeln kom 1984.
A-sida: Love Lies Limp
Alternative TV var ett punkband från London som gjorde reggae samtidigt som Clash. Mark Perry hette en av grundarna och han var även den drivande personen bakom punk-fanzinet Sniffin`Glue. Råkade höra den här låten på radion då förr i tiden och jag fastnade direkt för den uppkäftiga rösten med cockney-dialekten, som hävdade: "Don`t touch me. Cause my love lies limp." Tänkte då att han sjöng om att han luktade så illa, eller att han luktade så mycket lim, att man inte skulle röra honom, men sanningen var den, märker jag nu, att han absolut inte hade någon lust att prata om sina dåliga ligg. Sången handlar i sann punkanda om något så oglamouröst som att den här personen inte är någon Casanova, eftersom han alltid misslyckas i sängen med vem det nu vara må: man som kvinna spelar heller ingen roll. Vi är inne på att avmytifiera sex-hjälten som alla skryter så mycket om, för att istället se sanningen i vitögat - se hur dåligt man kan få till det med sin sexpartner. Ligget blir något att skämmas över: "Rör mig inte. Mina kärlekspositioner haltar". Soundet är skön dub-reggae, sången är underbar. Självironin är fantastisk. Singeln var inte ens en riktig singel, utan en sådan där slattrig plastskiva som man brukar få gratis på posten. Den kom 1977 och var gratis.
A-sida: Katupoikien laulu
B-sida: Lännen mies
Tumppi Varonen är en punkkonkkare som fortfarande håller på och som gör det på ett trovärdigt sätt. Redan 1977 grundade han bandet Problems? i Helsingfors och hoppade senare med i Petri Tiilis Pelle Miljoona, som han spelade med parallellt med Problems? Tumppi Varonen kombinerar nuförtiden musiken med jobb som närvårdare, och deltar även i politiken. Samtidigt turnerar han med Pelle Miljoona, fortfarande. En gång med Problems? lär han ha sagt, det som alla borde förstå: Vi har det så bra i Finland. Vi är ena riktiga kex-njutare, innan han drog igång nästa punklåt. Katupoikien laulu hörde jag faktiskt första gången 1986 då jag åkte ned till Roskilde-festivalen med ett gäng helsingforsjournalister. Att låten spelades då i folkvagnsbussen är högst förståeligt med tanke på att den är lika signifikativ för en asfaltsblomma från Hesa som Georg Malmstens Stadin kundi från 1952. Men då Malmstens låt är på svenska eller stadin slangi, så är Katupoikien laulu på finska och äldre, från 1941, av Turo Karttu. Kanske är det också därför den har blivit Jokeritfansens egen sång. Alla som känner sig hemma med att gå och vissla på Sörnäs strandväg, och vidare in på Berghälls Tavastgata sent en sommarkväll i juli, är väl välkomna att nynna med i den här trallpunksvänliga Problems-låten. Om man än ser en polis eller en flicka, så visslar man bara så... Då har man street cred runt Sörnäs metrostation. Och om man gör sången som Problems? och Tumppi Varonen gör den, så är det verkligen trovärdigt. Singeln kom 1980.
A-sida: Moonlight Shadow
B-sida: Rite Of Man
Det måste ha varit tidigt på året 1983 som singeln Moonlight Shadow med Mike Oldfield kom. Mitt starkaste minne som är förknippat med låten är nämligen en vintrig promenad i månskenet från Ålands folkhögskola till Sarlings butik i Pålsböle centrum tillsammans med några andra, kanske en amerikansk och/ eller australiensisk flicka också var med. Kanske besökte vi kyrkogården klockan tolv på natten för att se hur rädda vi kunde bli, kanske spelade vi låten i en batteriradio som vi hade med oss. Minnena är oklara - men jag minns sången och månskenet och flickorna... Som låt betraktad är Moonlight Shadow rena sirapen, så söt, men även så magisk på något vis. Den är precis lika romantisk som en promenad i månskenet, något en sann nyromantiker i England vid den här tiden sysslade med kanske? Kan egentligen inte förstå hur en sådan komplicerad gitarrist, som är van att spela utdragna rocksymfonier på sina strängar, plötsligt släpper en hit med vers, refräng och solo på bara (!) fem minuter. Kanske hade han helt plötsligt blivit kär eller någonting? Det är Mikes gitarrspel och den skotska sångerskan Maggie Reillys sång som gör låten. Texten förstår jag inte. Det handlar om någon som blir skjuten, någon som förs iväg på en månskugga, någon flicka som försöker minnas allt eller tränga sig igenom till händelsernas centrum, och som vill träffa den skjutna i himlen. Är det eventuellt John Lennon som åsyftas? Mycket mystiskt är det allt, som månskuggor som vandrar över nyfallen snö under en promenad nerför Pålsbölebackan i februari 1983.
A-sida: Här kommer tårar
B-sida: Paddvägen
Den här singeln med det åländska bandet Gycklarnas afton kom 1985. Kompositör, gitarrist och sångare är Peter Hägerstrand, som efter det varit med i många andra band samt soloprojekt, från mitten av 80-talet. Det första bandet jag såg honom i var något som hette Mariehamn City Rockers på scenen på marathonrock i Idrottsgården, efter det många gånger på Pub Bastun, bl.a. då i konstellationen Gycklarnas afton, ett namn taget från Ingmar Bergmans film med samma titel. Frågade man Peter på den tiden vad bandet spelade för musik kunde svaret bli karusellpop. Jag håller med om att det är pop, men en melankolisk sådan. Peter har närmare till sextiotalspopen än till den dito rocken, enligt mig, med artister som Beatles och Kinks. Även om han möjligen skulle säga att han kom fram ur punkvågen, och The Cure, om man frågar honom idag. Det är något melankoliskt över de här låtarna, vilket syns i titeln på A-sidans Här kommer tårar. Det är kärlekskval det är frågan om, för: "När kärleken reser sin väg. Vad blir det av, vad blir det av dem som stannar kvar?" Det handlar om viljan till en plats i solen, en plats på estraden, men där kanske verkligheten blir något helt annat. Som att igen vandra ner för hemgatan i hemmasoporna någonstans i Östernäs söder i Mariehamn och bittert konstatera: "Jag vandrar ner för Paddvägen igen, och det var så länge sen. Jag vandrar ner för Paddvägen igen, och jag är, tillbaks här igen." Det är melankoliskt, som livet självt kan vara - en känsla Peter ofta fångar i sina låtar. Peter Hägerstrand har alltid varit en hejare på gitarr. Och som yrkesmusiker, boende i Helsingfors, idag, försörjer han sig på olika projekt bl.a. inom filmen och tv. Han sätter även upp musikaler, och har fungerat som lärare vid Ålands folkhögskolas musiklinje. Han bevisar att man kan realisera sin dröm om att försörja sig som musiker, om man bara vill, och är redo att kämpa hårt för det, trots att man kommer från lilla Åland. Och det beundrar jag honom mycket för.
När man en morgon i slutet av april vaknar till det tidiga morgonkaffet av ett stiliserat svartvitt vinterfoto utanför köksfönstret i form av fem centimeter nyfallen blötsnö och har att åka hela nära på 50 kilometer med bilen på jobb till västra delen av ön, där snön om möjligt ligger ännu blötare och trognare, då blir en skön varm calypsolåt med Tellers från en singel från 1977, som heter Fat Beef, och som handlar om pengar eller något liknande, ren och skär och livsnödvändig terapi för att man ska orka tro på att våren ändå är på väg och att den långa sega vintern äntligen ska se sig besegrad. Vi smälter snö med varma calypsorytmer nu! Cas di riddim a fi make mi feelin irie.
A-sida: Looking For Clues
B-sida: Good Care Of You
1980 kom den här singeln som gjorde den brittiska musikern Robert Palmer känd, åtminstone för den breda allmänheten. Det var även i samband med att musikvideorna på MTV slog igenom, vilket säkert bidrog till framgången. A-sidan Looking For Clues är en låt som lätt biter sig fast - den har ett syntgroove som lägger sig som en tät rytmmatta bakom den hesa stämman som pendlar mellan två olika tonlägen - och det är melodin. Mekanisk transdans elektropop kan man väl kalla det. Robert Palmer var säkert väl inlyssnad på reggae och pop - det låter lite som om The Police hakat upp sig i för snabba varv. Vad är det då som Robert Palmer söker ledtrådar till i den här sången? Hur en kärleksrelation ska ledas in på rätt spår tror jag. Känns lite som att det är den lättsamma 80-tals-eran som inleds så här, den som manifesterades och kulminerade i låtar som Money for nothing med Dire Straits. Yuppie-eran, där pengarna är Gud. Man var trött på att ta ställning helt enkelt, så blev texterna utan större innebörd också. Looking For Clues är en låt man minns, men inte så gärna vill höra på igen. B-sidans Good Care Of You är mer ordinär rock-pop.
Det var min kusin som gillade James Chance & The Contortions. Han var lite inne på New York-funk på 80-talet, och bandade då LP:n Buy från 1979 åt mig. James Chance alias James White alias James Siegfried är eller var en galen saxofonist, som bildade punk-jazz-funk-bandet Contortions i The Big Apple. Musiken består av en rytmisk stötig röra som vrider sig framåt likt en man med svåra magsmärtor. Det är ett hetsigt driv i bas- och trumsektionen, men det är James Chance på sax och skrik som är solisten. Saxofonen kvider och gnäller i de här låtarna, och det gör sångaren också. Ganska så depraverat får man väl lov att säga - sätt allting på en stökig nattklubb någonstans nära Broadway, så har man väl nästan bilden klar för sig. Musiken har kommit att heta No Wave - fråga mig inte varför. Intensiteten har åtminstone lånat rätt mycket från James Brown. Minns inte att jag skulle ha lyssnat så mycket på den här kassetten - tyckte det var för svårt för mig. Låten Contort Yourself (ungefär Vrid dig själv) minns jag dock. Månne inte svenskfinlands egen funk-master och nattdjur Sam Huber (och hans Eternal Erection) lånat mycket från den här musiken? Det sägs att ingen av hans konserter började innan midnatt. Då vanliga människor har gått och lagt sig.