Jag vet inte hur jag kom att börja lyssna på Billy Bragg i mitten på 80-talet någon gång. Det var som om tiden var mogen bara, och att han var den exakt rätta artisten för den tidpunkten. Punken hade ebbat ut och lämnat ett tomrum efter sig, Clash gick sina egna vägar in i olika musikstilar, nya vågen hade blivit tom dansmusik. Då stegar en ung man från Essex med gitarr fram, och förkroppsligar den energi och den upprorslust som var kännetecknande för punken. Det som slog mig först på den skiva jag köpte med Billy Bragg var hans otroliga hantering av elgitarren. De ljudmattor han lade ut, och då talar vi inte om distortion, utan om rytmer. Han hamrade fram ackorden som på ett slagbräde. Och till denna enkla bakgrund hans politiska texter på en rak och oborstad cockney man inte hört maken till. Det var hemlagat, enkelt och minimalistiskt - utfört av en enmansorkester som tog gitarren under armen och tackade för sig när han var klar. Det som imponerade på mig var att Billy Bragg brukade vara förband till Clash. Och visst passade han in där, en vanlig kille med vänstersympatier. I sin kamp mot den multinationella storkapitalismen försåg han sina skivor med etiketter som "Pay 3,99 ₤ or less" , "So the kids can afford it" och "Music industry is killing music". Jag såg Billy Bragg på Roskildefestivalen 1986 i samma tält som Elvis Costello. Iklädd gul t-shirt passade han perfekt in i leran och regnet då. Idag är han fortfarande sin politiska övertygelse trogen, mera åt countryhållet, har odlat skägg (som en annan Pete Seeger), turnerar till USA och sjunger sånger om ämnen som få andra vågar ta upp. "No one knows nothing anymore" är en favorit som jag hörde på senast idag på jobbet. Man kan bara hålla med!

När jag studerade sista året på Ålands folkhögskola 1983-84 snurrade kassetten med Pete Seegers (1919 - 2014) inbandade American Industrial Ballads i min kasettbandspelare rätt så ofta. Jag fångades av Pete Seegers röst och banjospel, lärde mig textrader utantill och anade vad låtarna handlade om. Det var sånger om odrägliga arbetsförhållanden i gruvor och textilfabriker, fattigdom och sociala missförhållanden i USA. Det var sånger om stoltheten i och vikten av att tillhöra ett fackförbund. Nu lyssnar jag igenom skivan igen på spotify, och förstår ännu mer vidden av den sociala kamp som Pete Seeger stod för. Det var en kamp som förts i musiktraditionen av en kedja av röster från Joe Hill, Woody Guthrie, Pete själv, Bob Dylan, Joan Baez till Bruce Springsteen, Joe Strummer och Billy Bragg. Låtarna på skivan som är från 1979 är alla från 20-40-talet, och klassiska arbetarsånger. Men där finns en humor och lätthet i texten, trots det slit som sångerna beskriver. Pete Seeger framför låtarna suveränt, med banjon och sången som enda instrument. Utan den humorn tror jag inte att det hade varit möjligt att härda ut. American Industrial Ballads genomsyras av tron på att lyckas, att vinna i kampen för bättre levnadsvillkor, t.ex. genom organiserade fackförbund och strejker. De argaste sångerna på den här skivan handlar om de kämpar som fick sätta livet till, t.ex. balladerna om Harry Sims och Barney Graham. Harry Sims var en talesman för den nationella gruvunionen och han skickades till Harlan County i Kentucky för att kämpa för arbetarnas rättigheter. Den 10 februari 1932 blev Harry Sims skjuten av en sheriff som fungerade som vakt för gruvbolaget där, och den väpnade konflikten i Harlan fortsatte ytterligare sju år efter det. Pete Seeger sjunger osentimentalt, och med ett etos och patos som bara är honom förunnat, om sådana blodiga dåd, och dess konsekvenser både på ett personligt och universiellt plan. Pete Seeger är aldrig uppgiven, hans mission är att ge hopp och tro. Mest känd är han kanske för kampsången We shall overcome, som nog bra sammanfattar Pete Seegers budskap.

Mitt intresse för den stora folksångarlegenden Woody Guthrie väcktes genom att jag läste att Bob Dylan beundrade honom så mycket att han besökte honom på sjukhuset och skrev låten Sång to Woody till honom. Så lånade jag The Asch recordings från biblioteket och bandade av ett urval, samt skrev av texterna. De fyra skivorna som är Woodys kändaste inspelningar bandades åren 1944 och 1945. Låtarna handlar om allt som Woody själv upplevt då han luffade kors och tvärs genom USA i olika tågvagnar med sin gitarr, som det stod "This machine kills fascists" på. Det måste ha varit under den stora depressionen på 1930-talet som Woody träffade alla dessa "okies" på jakt efter ett bättre liv i Kalifornien, alla dessa arbetare utan fackförbund, som utnyttjades av plantageägare och fabriksbossar. Woody var en union man, som försökte organisera dessa laglösa människospillror. Woody sjunger om vanliga människor, om fattiga bönder som är tvungna att bryta upp från sina hem, om gruvarbetare som dör i gruvorna, om avrättningar utan laglig rättegång, om svindlare som lurar analfabeter med en penna, om ondska, hårt kroppsarbete, olycklig kärlek, livet på luffen och om de dust winds som förstörde många jordbrukares möjlighet att stanna kvar på sin gård och odla sin lilla jordplätt. Man hör ljudet från tågrälsen, tågvisslan och sandstormen i Guthries munspel och sång. Woodys kändaste låt är väl This land is your land, som nästan kom att bli en inofficiell nationalsång, i likhet med Lundells Öppna landskap i Sverige. Woody Guthrie dog 1967, men hans son Arlo fortsatte att sjunga sånger, som glad hippie, med filmen Alice`s restaurant och spelning på Woodstock som höjdpunkter. I sin bok Bound for Glory berättar Woody om resorna i USA. En annan bok som jag kan rekommendera om den stora depressionen i Amerika är John Steinbecks Ondskans druvor.

Det tog väldigt länge innan jag lyckades spåra Peter R Ericson på internet. Då i början av 80-talet bandade jag en konsert med en svensk artist på en gammal Philips-kassett från radion. Kassetten har jag mistat, men texterna och melodierna till åtminstone tre av låtarna minns jag så väl. Det var en artist som sjöng med en sällsam inlevelse, texterna talade direkt till hjärtat. Det handlade om en flicka, som var ensam, och som ingen ingen brydde sig om, fast de visste att hon satt och tittade rakt in i TV-skenet varje kväll (Sara är ensam ikväll), om en bultpistol som sjöng i ett jämnt tempo, om att ingen fick missa spiken (Tidigt varje morgon) samt om en ensam man som sitter och väntar på avlösning någonstans på natten kl. 2.24 (Barack nr 2). Låtarna finns alla på albumet Rouge från 1980. Men endast Sara är ensam ikväll finns på nätet. Peter R Ericsons första skiva är inte på Spotify heller. Jag tog reda på att han är från Uppsala, uppväxt i Gävle och har spelat och turnerat med Anders F Rönnblom (kanske från honom han fått R:et?). Så det är möjligt faktiskt att jag sett honom någon gång med Anders på Pub Bastun i Mariehamn. Och så var det han som skrev Cornelis Vreeswijks succélåt En stund på jorden också. Men för mig förblir han den känsliga rösten i mörkret i mitt rum, på den kassetten jag bandade en gång. Det känns som om jag har fått en ny vän!

Det hörde till, om man ville verka kunnig inom rockmusiken, att man skulle känna till bluesgubbarna. Inte för att jag lyssnade så mycket på traditionell blues, som innebar en färgad man och en gitarr, jag hade bandat en gammal kassett, men ändå hade jag min lista med mina namn, som jag kunde dra till med. De var i stort dett följande: Muddy Waters, Lightnin` Hopkins, BB King, Blind Lemon Jefferson, Howlin` Wolf, John Lee Hooker och Elmore James. Någon hade skrivit en låt som hette Bright Lights Big Cities. Den minns man. De andra bluesgubbarna spelade liknande låtar, om förlorad kärlek eller flytten till storstaden från landet i sydstaterna. Kompet till låtarna, som alltid hette någonting med blues, gick efter samma mönster med omtagning av första raden, den tredje raden i H7, och sedan sista raden som drämmer till med den dräpande slutknorren: enkelt och övertygande: "You know I went home last night, sat down on my bed and cried/ I went home last night, sat down on my bed and cried/ Yeah, you know I was thinkin' about my little woman/ And at the time poor lightnin' couldn't be satisfied" (Late Night Blues - Lightnin` Hopkins). Att ha blues, betyder ju att man är i ett melankoliskt sinnestillstånd, så bluesen blir ett sätt att trösta sig. 1983 jobbade jag en halv sommar på Ålands fiskfrys som strömmingspackare. Då berättade en jazzsnubbe som jag jobbade med att Muddy Waters just hade dött. Kunde det bli mera bluesigt, med stämpelklockan, det löpande bandet och den lagstadgade kafferasten ute bland lastpallarna? Inte för mig i alla fall.

A-sida: Homework

B-sida: I Can`t Help Myself/ Stop Your Naggin`

Jag spelade in en hel konsert med Nine Below Zero från radion i början av 80-talet, och tyckte då att det här var pubrock/ bluesrock med en sällsynt energi, som närmast förde tankarna till punken. Men faktum är att Nine Below Zero är ett bluesrockband från södra London. Nära till hands ligger väl att jämföra med Joe Strummers 101:ers, Dr. Feelgood eller svenska Wilmer X. Nine Below Zero håller stenhårt i bluesskalan, i ett fruktansvärt tempo på låten Homework, som handlar rätt så traditionellt om en flicka som får sin pojkvän så ur gängorna att han inte har ro att göra sina läxor längre. Alternativt kan man tänka sig ett lite äldre par, där mannen vägrar finna sig i de krav som kvinnan ställer på honom, och som säger: Can´t do my homework anymore. Oberoende så är det fullt ös, och med ett munspels-stick som får det hela att lyfta något enormt. B-sidans I can´t help myself är en gammal soulklassiker som för tankarna till The Ronettes eller något liknande och Stop your naggin en traditionell bluesrocklåt. Hursomhelst så är Nine Below Zero definitivt ett band man ska höra live, och jag hade gett mycket för att ha fått varit med på Marquee-club i London den kvällen i slutet på 70-talet som Homework-klippet på You Tube är ifrån. Mycket svettigt!

A-sida: Another one bites the dust

B-sida: Dragon Attack

Jag har aldrig gillat Queen, i motsats till en stor majoritet människor, och då speciellt i svenskfinland. Det kan vara intressant att spekulera i varför Queens bombastiska symfonirock är så populär, och kanske då främst i dessa kretsar, så att man t.o.m. inom Ålands sång- och musikförbund sammankallar en storkör för att framföra Queen. Kanske steget inte är så långt från sådana musikaliska uttryck som Abbas Chess, Fantomen på Operan eller vanlig simpel hårdrock som Kiss. Kanske är Queen mixen av detta? Queen är lagom storkapital och lagom hårdrock, det är vinnarnas musik, lite som en eskapistisk rockdröm för en bankdirektör när han hängt arbetskostymen på knaggen i tamburen, eller friheten i en tung motorcykel för en man som passerat de sextio. Så har ju gruppen också gjort We are the champions, och vem vill nu inte vara på den vinnande sidan? Men för mitt minimalistiska sinnelag blir Queen alltför stormaga och drygt. Jag kan se en poäng i att sångaren Freddie Mercury vågade stoltsera så med sin homosexualitet i en tid då bögarna verkligen kämpade i motvind för att bli accepterade som fullvärdiga medborgare i ett fördomsfullt samhälle, det ska han ha creds för. Men han känns liksom lite för mycket på scenen. Det fanns andra med honom som kämpade för samma sak, t.ex. Elton John och Tom Robinson Band. Om jag omtolkar Another one bites the dust till att handla om AIDS, så kan jag gilla texten bättre. Det är inte gevärsskotten från en dörr som öppnas som dödar, utan denna virusepidemi som härjade som värst i början av 80-talet och som ledde till Freddie Mercurys död 1991. "And another one bites, and another one bites, another one bites the dust." Låten har en basgång som påminner om rap, och det var detta beat som fastnade i mina öron. Jag visste inte ens att det var Queens låt. Singeln kom 1980.

A - sida: Di Eagle An`di Bear

B-sida: Wat about di Workin`Claas?

På den här singeln som kom 1984 höjer Linton Kwesi Johnson blicken från det svarta distrikt i London han så ofta skildrat på sina tidigare album och mot det världspolitiska läget. Han ser den amerikanska örnen i strid med den ryska björnen, och vapnen är knappast näbbar och klor utan kärnvapen. Men LKJ frågar sig lakoniskt varför människor som lever under sådana fattiga och hårda förhållanden som många av hans svarta bröder ska bry sig om denna strid. Linton Kwesi Johnson har varit konsekvent i sin strid mot Thatcher-regimen, som han beskrivit som i det närmaste fascistisk. Han har skrivit texter mot svart slavarbete i England, mot polisens lagparagraf SUS, som gett möjlighet att arrestera vem som helst på gatan, mot husrannsakningar, rasism och arbetslöshet. Jag beundrar LKJ:s inställning. Hans skivor är lika mycket poesi som musik, det är rytmer av de bästa reggaemusiker han kan få (bl.a. Dennis "Blackbeard" Bowell), det är rakt och rått. Jag minns att jag såg LKJ i Köpenhamn 1984, en kostymklädd, allvarlig herreman, med hatt, som utan att dra på munnen en enda gång förkunnade sitt budskap till Blackbeards svänggängreggaegung. Han kräver att man lyssnar till hans lyrik.

Det är skrämmande intressant att se hur aktuella LKJ:s politiska texter blir idag, och hur världsläget efter Trump alltmer börjar likna det som rådde för 30 år sedan. A-sidans låt slutar med orden: "Dictators get dethroned/ New clowns are quickly found". B-sidans låt behandlar även den Sovjet/ USA-läget i relation till situationen för de svarta i världen. LKJ frågar Herr Parlamentsledamot: Men vad ska ni göra för arbetarklassen då?

A-sida: Shame and scandal in the family

B-sida: Banana Export

Dancehall var en stil inom reggaen som började utvecklas i slutet av 70-talet på Jamaica och som kom att bli väldigt populär. Den typen av reggae var, till skillnad från roots-reggaen, utpräglad dansmusik, och spelades på discon eller danshallar på ön. Man kan säga att det utvecklades två olika riktningar inom dancehall-musiken också, nämligen reality och slackness. I reality-stilen fungerade discjockeyn som pratade fram texterna till skivor som var mixade eller dubbade som en reporter som tog ställning till olika samhällsproblem på Jamaica, som kriminalitet, könssjukdomar eller fattigdom. Inom slackness så var det ganska så råa texter med sexuella anspelningar som gällde. Syftet med slackness var enbart att underhålla. Oftast skryter artisten här med hur bra och cool han är. 1982 kom singeln med toastduon Clint Eastwood och General Saint, där de tog upp den gamla calypson Shame& Scandal, som många andra gjort versioner av före dem. Låten beskriver en son som frågar sina föräldrar om han kan gifta sig med flickan som han hittat, men pappan säger att flickan är hans syster och att mamman inte vet om det. Så berättar han för mamman vad pappan sagt, men då säger hon att pappan inte är hans pappa, och att han inte vet det. Om det här är reality eller slackness vet inte jag, men en herrans soppa är det i alla fall.

B-sidans låt anser jag dock att han sexuella undertoner. Det kan inte endast vara bananer det är frågan om, när dessa bananer ska vara så bra för mammans dotter. Klart slackness! Riddim!

Jag har aldrig upplevt att murar byggts, bara att murar har rivits. År 2002 sprang jag rakt genom Berlinmuren tillsammmans med 30 000 andra jublande löpare under mitt första marathon, i Berlin. Berlinmurren revs bitvis från och med 1989 då gränsen mellan Öst- och Västberlin öppnades. Det innebar samtidigt början till slutet på det kalla kriget som delat Europa i två politiska halvor. Nu vill USA:s nya president Donald Trump bygga en mur mellan USA och Mexiko för att stänga ute all invandring söderifrån. Byggandet av muren är helt otidsenlig och ett stort steg bakåt i utvecklingen mot ett öppnare samhälle där människor kan leva i fredlig samexistens utan gränser. I mitt huvud spelar en låt från 1980 med den svenska reggaegruppen Calcutta Transfer, Bara spärrrar: "Bara spärrar och höga murar, som sakta dödar, allt liv vi har." Så aktuell den låten har blivit igen, den som jag tror att jag dansade till och sjöng med till på Pub Bastun i Mariehamn då bandet spelade där. En annnan artist som spelat på Bastun är ju Anders F Rönnblom. Hans låt Jag kysste henne våldsamt är också den från 1980, och handlar om kärlek och fred i Berlinmurens skugga: "Och jag kysste hennne, kysste henne, våldsamt, oh, för freden..." 1982 skrev Ebba Grön låten Die Mauer om ett kärlekspar på varsin sida om Berlinmuren. I slutet av låten hörs maskingevärsknattret av de väpnade vakterna i vakttornet. Kanske blev den som försökte fly över till sin älskade kallt nedskjuten?

Murar är otidsenliga ja. Vi vill inte längre ha det som på Chi Huang Ti:s tid, den kinesiska kung som lät bygga den kinesiska muren (låten Kinesiska muren finns på en maxisingel med Dag Vag) eller som den situation som amerikanska protestsångaren Woody Guthrie sjunger om i sin låt Deportee, om den mexikanska gränsen: "Some of us are illegal, and some are not wanted/ Our work contract's out and we have to move on; /Six hundred miles to that Mexican border,/ They chase us like outlaws, like rustlers, like thieves."