A-sida: Jet Boy Jet Girl

B-sida: Abortions/ Subway Sadists

Denna singel med det brittiska postpunkbandet Chronic Generation kom år 1982. Det var låten Subway Sadists som jag hörde via en vän på Ålands folkhögskola som ofta gick och sjöng på den. Han var mycket inne på Oi (eller street-punk, kängpunk) på den här tiden och alla band inom denna genre fick jag kännedom om genom honom. Subway Sadists handlar om gatans egna marodörer som man kan träffa på i stort sett var som helst, varför inte i metron som här. De är inte ute efter dina pengar, utan efter dig. De jagar i gäng och slår ned dig bakifrån, sjunger bandet. Så såg säkert verkligheten ut för många i London vid den här tiden. För trots att Chron Gen kom från en mindre stad i Hertfordshire norr om London så är det nog huvudstaden som skildras. Man kan nog säga att låten är trogen det som hände utanför hemmets trygga väggar. Soundet är ganska mycket åt trallpunkhållet, lite urvattnat kan det kännas. Överlag har jag svårt att hitta samma energi som 77-punken hade i de äldre åttiotalsvarianterna. A-sidans Jet Boy Jet Girl är en lyckad version av Plastic Bertrands hit Ca plan pour moi från 1977, som de också gjorde på engelska.

A-sida: One Law For Them

B-sida: Brave New World

4-skins är ett av de två skinheadsbanden som jag känner till, det andra är Screwdriver. Jag är inte säker på att alla i bandet bekände sig till denna subkultur heller då denna singel spelades in år 1981. Gemensamt för skinheads och för den lyrik som One Law For Them ger uttryck för är väl den marginalisering de känner i det samhälle de växer upp, i 4-skins fall östra London. De tillhör en bortglömd arbetarklass som har svårt att göra sin röst hörd i maktens korridorer, därav känslan av att "en lag för dem, och en annan lag för oss". Vad återstår då för ett skin utom att spela musik, leva rövare och gå på fotboll? Nåja, skinheadrörelsen har djupa rötter som sträcker sig tillbaka till 60-talet i England. Det sägs att t.o.m. The Beatles i sin tidigaste ungdom var skinheads eller Teddy Boys, med rakade skallar, läderjackor och arbetarkängor. Och då de jamaikanska influenserna kom in på sjuttiotalet i.o.m. ska-musiken, så var även svarta ungdomar skinheads eller Rude Boys. Så att kalla skins för ett gäng hjärndöda nynazister är helt fel. Musiken på denna singel är aggressiv punk, eller Oi. Det är väldigt kompromisslöst och enkelt, och bra. Hur pass mycket titeln Brave New World har att göra med Aldous Huxleys roman från 1931 låter jag vara osagt. Gemensamt är väl att denna framtidsskildring utspelar sig i det London som 4-skins kom från.

A-sida: Jesu Kristi 100 krig

B-sida: Borta

I början av 1980-talet, då Dom Dummaste släppte sin Julsingel (1981), så var det helt ok att vara galen, konstig eller vaför inte dum. Tänk nu till exempel på programledaren i Måndagsbörsen, Jonas Hallberg, och hans veritabla hjärnsläpp. Den dummaste i Dom Dummaste var nog utan tvivel bandets centralgestalt sångaren Martin Rössel. Minns att jag bandade en konsert med Dom Dummaste från radion och det var nog inte mycket ordning på den konserten. Texterna var sådana kaka-dada-koko-saker att man häpnade. En viss förkärlek för att häckla Jesus och religion tycker jag mig märka hos bandet, som på denna Julsingel. Jag minns bra refrängen till låten på sidan A, när bandet till ett högstämt syntackord och med falskt patos klämmer i med: "Ensam på sin stig/ Ensam Jesus ber/ När vi honom ger/ Era hundra krig." Man vet inte om det finns ett allvar någonstans i botten på bägaren eller om det är alltigenom nonsens. Det var som sagt helt ok att vara mysko inom den svenska nya vågen-musiken i början på 80-talet.

A-sida: Jag är en vit neger

B-sida: Ge mig mera pengar

När jag vintern 1985 jobbade på AB Kodaks fotofabrik i Järfälla i Stockholm hade jag en arbetskompis där som undrade om jag skulle hänga med på en konsert med Stockholms negrer. Han tyckte att bandet var häftigt och sade att de hade en trummis som hade fallandesjuka, och som brukade få anfall under konserterna. Det blev aldrig för oss att spana i negrerna då, men jag hörde den här singeln från 1985 i alla fall i efterhand. Bandet, som bestod av sångaren från tidigare KSMB Michael Alonzo samt hans bror på trummor (det var väl han som hade epilepsi då) samt en basist och en gitarrist, spelade en energisk power-punk med texter som kompromisslöst slungas rakt i ansiktet på oss. Här finns en äkta eller fejkad desperation över det liv i marginalen man tvingas leva, där varje möjlighet till överlevnad plockas som smulor från den rikes bord. Eller vad sägs om A-sidans: "Jag älskar er, älskar dig, men mest av allt så älskar jag mig/ Jag är en vit neger, det är ett under att jag lever/ Jag är en vit neger, för mig finns inga regler." Desperationen inverkar på texterna som ofta är fulla av paradoxer, t.ex. vad gäller kärleken till pengar: "Pengar är väl ändå inte allt/ Pengar är det enda som jag inte har/ Pengar är det enda som betyder någonting." Musiken går på singeln från snabb bluesrock till hårdrock a la Motorhead. Skulle varit kul att ha sett Stockholms negrer -85.

A-sida: Född kanonmat

B-sida: Alla dagar

Zäpo från Göteborg var ett av de där många små punkbanden i Sverige i början av 80-talet som aldrig blev riktigt stora. En singel gav de ut på ett oberoende skivbolag 1982, så blev det inget mera. Kollar man på nätet så ligger båda låtarna på denna singel uppe med en imponerande spelningsstatistik på 101 och 85 träffar, två har gillat båda låtarna (kanske de själva eller någon nära vän eller släkting), ingen har ogillat dem. Så var det för de här banden, då och nu. Jag hörde Född kanonmat på radion, bandade av den, och sedan dess har jag kommit ihåg både texten och musiken. Låten handlar om en nybliven pappa som sitter vid sin lilla babys säng, och tänker över barnets framtid. Som världen ser ut, konstaterar han, så "du är född kanonmat". Det är osentimentalt och gripande skrivet. Refrängen är trallvänlig och biter sig fast, beatet är punkigt och snabbt. En skön gitarrslinga håller samman låten. Alla dagar på baksidan går i samma diskbänksrealistiska stil, men är mera svartvit kantig, och blundar inte för vad som händer i närsamhället eller ute i världen alla dagar, att någon svälter, medan en annan äter sig fet, att några har och andra inte har. Svensk punk som står sig (även idag).

A-sida: Blinkmannen

B-sida: Vilda Vila

Det är svårt att greppa var ursprunget till gruppen Norsholms befrielsefront har sin upprinnelse. Man kan tro att det är i Norsholm utanför Stockholm, och det stämmer delvis eftersom någon av bandmedlemmarna är därifrån, eller så kan det vara i Norrköping, eftersom någon annan igen kommer därifrån. Bandet har hållit på sedan slutet av sextiotalet och arbetat sig igenom många genrer inom den moderna rockens historia, vilket märks även på den här singeln från 1982. Historien om Blinkmannen skrevs åtminstone på ett kollektivt boende i Norrköping, där det fanns en mystisk granne som riktade sina spotlights på andras fönster om kvällarna eller nätterna. Texten handlar varken mera eller mindre om just detta. Det är en skön och jordbunden reggaelåt, vars sugande gitarriff (låter lite som ett hesa fredrik-alarm) jag fastnade för. På B-sidan släpper gruppen loss sina rockrötter mera, och det blir Dag Vagskt psykadeliskt, med en sång som även den påminner om Stig Vigs. Texten är rätt så flummig och jag låter därför lyssnaren själv bena ut vad den handlar om. Detta är skön rocknostalgi från en tid då det gick att göra levande och bra svensk nyskapande rockmusik, utan ängsliga sneda blickar på den angloamerikanska musikmarknaden.

Wiser Dread är ett samlingsalbum med jamaikansk rootsreggae som gavs ut 1981. Låtarna har sipprat in på mina kassetter på ett sådant sätt att jag misstänker att någon måste ha gillat denna platta väldigt mycket och bandat den till mig- eller var det kanske jag själv som lånade den eller ägde den? Hur som helst så är den här skivan ett utmärkt exempel på hur reggaen lät då den var som mest livskraftig, i slutet på 70-talet och början på 80-talet, fast utan de stora banden, s.s. Bob Marley eller Black Uhuru. Artisterna på den här skivan är sådana som man knappt skulle lägga märke till annars, förutom Bunny Wailer då. För vad sägs om t.ex. The Morwells eller Itals eller artister som Sang Hugh eller Jackie Brown? Till budskapet så är skivan tidstypisk för den äkta rootsreggaen med låtar som hyllar den rättfärdiga rastan och den djupa tron på att återvända till ursprunget i Afrika. Även rastafaritrons mera manchauvinistiska sidor får sin talesman i låten Woman Follow Man av Sang Hugh. Men det är inte i texterna som den här sköna skivan äger sitt största värde, utan i det varma, äkta soundet, det rytmiska gunget och i vokalisternas harmonier. Ett sådant sound som bara kan fås i en gammal vinylskiva från början av åttiotalet. Bingy Bongo Natty I!

Jag var inte speciellt förtjust i synthrocken som började blomstra i början av 80-talet. Hela grejen med new romantics kändes för mig som konstgjort, pretentiöst och verklighetsfrämmande. Några av de mera poppiga förlagorna till denna musikriktning kunde jag ändå inte låta bli att notera. Jag minns speciellt tre låtar: Motors med Airport (1978), Martha and the Muffins med Echo Beach (1980) samt Orchestral Manoeuvres in the Dark med Enola Gay (1980). Typiskt nog handlade de alla om flygplan eller krig. Kallt som stål! Och de var baserade runt synthen som fick ett eget litet soloparti eller catchigt tema i sången. När jag nu åter lyssnar på de här sångerna så är det inte utan att jag får kalla rysningar längs ryggraden. 

I början på åttiotalet skickade en släkting ett paket till mig från Helsingfors innehållande sexton singlar från det brittiska skivbolaget Trojan-records som specialiserat sig på att ge ut jamaikansk musik. Singlarna var från åren 1974-1976. Jag lyssnade visserligen igenom dem alla då jag fick dem, men det var bara en låt som stannade kvar i huvudet, och det var den humoristiska Laugh and grow fat med Winston Groovy. Musiken på dessa singlar är huvudsakligen rock-steady skulle jag säga, alltså den typ av reggae som reggaemusiken var mellan ska och roots-reggae. Det här är lugn, laid back, musik, med texter som genomgående behandlar kärlek, vissa skivor på ett sliskigare sätt än andra. Trots att jag nu vid en genomlyssning av materialet konstaterar att tre av skivorna är rent ut sagt dåliga, blir jag positivt överraskad. Det är ett skönt gammalt groove i de här plattorna. Lite som om man skulle ta en Elvis-gospel-låt och lägga ett mysigt reggaekomp till. Det finns värme och känsla i musiken. Framför allt vill jag framhäva Say You med artisten Jackie Robinson, och så min favorit från förr då, som håller än. Intressant att notera är även den fräscha tolkningen av Kinks örhänge Lola av Nicky Thomas samt av Something`s got a hold of my heart av Hoss 54. På typiskt reggaemanér så har många av skivorna en dub-version av titellåten på B-sidan, och i många fall gillar jag dub-versionen bättre. Tänk hur mycket de jamaikanska musikerna ändå vågade släppa loss i studion redan i mitten på 70-talet! Jag är glad att jag fick dessa singlar på posten idag, trots att jag kanske inte förstod att uppskatta deras värde då för trettiofem år sedan.

Material var ett slags funk-jazz-band från New York. Musiken är klart experimentiell. Jag fick tre låtar från bandets första LP Memory Serves (1981) inbandade av min kusin, och nu när jag lyssnar på låtarna igen på Spotify så är det som om jag aldrig skulle ha hört dem. Beatet är klart funkigt, men solona på saxofon eller vad som nu råkar komma i solistens väg är jazzigt improviserade. Det går väldigt mycket åt elektro-hållet, då det låter väldigt studiomixat alltihop. Det känns definitivt som om detta är något för depraverade rock-jazz-klubbar på Manhattan söder om någon viss avenue efter något visst klockslag mitt i natten. Den första låten på skivan har sång de andra två är långa improvisationer. Till bandets försvar måste sägas att den tredje låten Upriver har klara country/bluegrass-inslag med improvisation på något slag av elfiol, trots att rytmsektionen är funk. Fortsättningen av skivan kan väl bäst beskrivas som en blandning av funkig new wave-jazz och pre-techno, eller ett elektroniskt skiffle-band på speed, som försöker spela jazz. Not my style!