A-sida: Talk in Toytown

B-sida: Sub Tropical

1980 kom singeln Talk in Toytown/ Sub Tropical och med den helomvändningen från rak punk till introspektiv synt-pop för den forna punkpionjären och frontkvinnan för Londonbandet X Ray Spex, Poly Styrene. Det var en kovändning värd att nämnas i samma amdetag som den Johnny Lydon gjorde iom PiL eller då Beatles-gitarristen George Harrison på 70-talet deklarerade att nu var det brudar och snabba sportbilar som gällde och inte som tidigare sitar och indiska guruer. Eller som då när Dylan blev kristen, då jazzsaxofonisten Charlie Parker tog igen sig på sjukhuset Camarillon eller då Bowie lämnade Ziggy Stardust. Rockmusiker gör ibland sådana här nödgångsexiter, för att få andas ny luft, för att komma bort från en alltför intensiv period i sina liv. Men jag blev åtminstone ganska så överraskad minns jag då jag hörde B-sidans Sub Tropical på radion. Nu gick den fräcka tjejen, som sjungit om att hon är en kliché och som gett alla dumhuvuden fingret för bara tre år sedan på singeln Oh bondage, up yours!/ I`m a kliché, runt i en botanisk trädgård och förundrade sig över alla växter och djur som omgav henne, och sade att det här var allt hon ville se nu. Lite som med John Lennon när kärleken till Yoko överglänste de musikaliska ambitionerna med Beatles då samma år, 1980. Det må vara Poly Styrene förunnat, och jag tänker inte ropa "Judas", i likhet med de bokstavstrogna folk-Dylanfansen, då Bob tog på sig elgitarren 1965.

A-sidans Talk in Toytown är ett ganska outhärdligt hopkok av japanskt inspirerad sång och klumpiga syntslingor.

A-sida:Centerfold

B-sida: Rage in the cage

Den här singeln med amerikanska J Geils Band kom 1981, och a-sidans Centerfold var en låt som direkt bet sig fast som en snigel i örat och som har hängt med alltsedan dess. Texten är ingenting märkligt. Det handlar om en kille som upptäcker sin drömtjej i en tidning och sedan tar med henne till ett motell. Jag tolkade textraden "angels in a centerfold" som "agels in a semafor" först. Kanske kan man lite smått rikta kritik mot den lite manchauvistiska videon med skoltjejerna som likt lydiga änglar dansar omkring i klassrummet medan rockstjärnan spelar. Musiken är tradrock med nya vågen-stuk, men det är ändå gitarriffet/ sångkör-introt som biter sig fast i den här låten, dvs när de sjunger na-na-na-na-na-na... Alla musiker som knäcker en sådan slående tonföljd kan garantera sig en hit. Det gäller bara att ha tur och inspiration. Jag hör fortfarande ofta Centerfold spelas lite varstans idag, på köpcenter, radio osv.

B-sidans låt blev inte någon liknande skivhyllsvältare. Den behandlar den instängda atmosfären i en amerikansk småstad - ur den unge utbrytarens synvinkel.

A-sida: Mörrimöykky

B-sida: Bebobbahobbin

Det var inte mycket av den nya rockmusiken i början på 80-talet som österifrån tog sig över Skiftet till Åland och som fastnade på kassettens magnetband i min billiga Blaupunkt radioapparat, men en av de sångerna var barnvisan Mörrimöykky med Tammerforsbandet Popeda. I Popedas snabbtempoversion får det lilla trollet som sitter och kurar under en flugsvamp i skogen innan det hamnar i svampkorgen verkligt liv i sig. Det dansar vilt i tonårsrummet, utan att bry sig om vad mamma säger, det river ned gardinerna och drar repor i tapeten. Kanske var det lite så jag kände också - det finns något vilt purfinskt över detta, både över rockversionen och texten. Det är som om haren inte längre vill sitta i gropen i Finland, utan att den vill ut och bort på den heta motorvägen, och ned mot kontinenten. Så tack lilla Mörrimöykky att du skuttade in i min kassettbandspelare. B-sidans Bebobbahobbin är mindre punkig men mera femtiotalsrock, ungefär som om Remu Aaltonen i Hurriganes hade prövat att skriva en egen låt, på den tiden när de var stora. Singeln kom 1980, och Popeda håller fortfarande på.

A-sida: Drunk & Disorderly

B-sida: Sufferer

The Pyramids bestod av sex engelska killar av västindisk härkomst som spelade rock steady (ursprunglig form av reggae) och ska. På den här singeln som släpptes 1981 skriver de om alkoholens vedermödor i a-sidans drunk& disorderly. De går igenom ett antal alkoholtypers inverkan på humöret och hälsotillståndet och kommer fram till att upplevelsen inte kan rekommenderas. Nu vet jag inte om The Pyramids likt de renläriga rastafarierna anser att alkohol är förbjudet; kanske att de med den här låten vill varna andra i samma situation som de själva att pröva? Jag bandade låten från radion på 80-talet, antagligen från Radio Västindien. I Sufferer så sjunger Pyramids om att deras liv mycket går ut på att lida, så mycket att identiteten är en lidandes. Jag kommer att tänka på gamla Desmond Dekkers låt Israelites: "Get up in the morning slaving for bread, sir. So that every mouth can be fed, Oh, like Israelites." Om man är rasta så är man, likt de tillfångatagna israeliterna, Guds folk, i Babylon, det främmande landet - och då lider man, och hoppas att man en gång ska få återkomma till det förlorade landet. Men kanske att reggaemusikernas liv i England är mera profant än det på Jamaica, och att de dricker mera alkohol där? The Pyramids medverkade senare på ska- skinheadskivan Skinhead moonstomp.

I början på 80-talet efter att jag flyttat till Geta från Mariehamn kom jag i kontakt med många i min ålder som lyssnade på ganska så traditionell rockmusik, s.k. tradrock. Det var mycket rocktraditionen från 70-talet med band som t.ex. Pink Floyd och ELO som gick igen på den åländska landsbygden. Ett nytt band som kom fram vid den här tiden och som en av mina kompisar i Geta hade koll på var Dire Straits. Jag minns att vi lyssnade på en av de första skivorna med bandet, Communiqué, någon natt i hans rum, och att jag visst måste medge att Mark Knopfler var en gitarrist med ett alldeles speciellt mjukt sound, även om själva stilen gick i country- bluesrockens fotspår, typ JJ Cale, Eric Clapton. Min vän skröt även med att han hade upptäckt en snubbe vid namn Bruce Springsteen helt på egen hand och långt innan jag själv hörde talas om honom. Jag hade själv i slutet av 70-talet lånat skivor med grupper s.s. Hot Tuna, Sweet, Johnny Winter, Dr Hook, Tom Robinson Band och Bachman-Turner Overdrive av min kusin som hade mycket rockskivor, så visst var jag även lite fast i tradrocken, även om jag helst nämnde att jag var inne på New wave-spåret. Jag tyckte t.ex. att Status Quos boogie-rock var OK och spelade ibland en gammal kassett med bl.a. spåren Paper plane, Down deeper and down, Again samt Caroline. Låtar som jag en gång dansade mig svettig till på ungdomslokalen Furulund. Och visst klassades Ulf Lundell av den tidens rockskribenter i Schlager som en total tradrocks-föredetting, något som Uffe gav tillbaka för i många sura uppstötningar om bl.a. Håkan Lahger. Så varför nu inte yla med vargarna en gång för alla och konstatera faktum: Tradrock`n roll is here to stay, it will never die!

Stockholmsgruppen Aston Reymers rivaler är väl mest känd för "hitlåtarna" Stockholms ström och Tvål. På den här skivan som kom 1980 blandar de friskt svensk folkmusik (hambo, snoa, polska), med finska folkmelodier, danska rockballader (Gasolins Hvad gör vi nu lille du), calypso, cajunmusik, bluegrass, rock-soul, djungelmusik, serenader och skillingtryck som Nidälven. Nästan varje låt representerar en ny musikstil. Det är friskt, positivt och vågat. På skivomslaget poserar en mörkhyad rastafari ikädd svensk folkdräkt. Det var nog det omslaget som fick mig att be bibbatanterna spela skivan för mig då för länge sedan. Humorn och lättsamheten är genomgående i rivalernas texter, det är musik att dansa och vara glad till. Det var den här musiktraditionen då det inte gjorde något om man spelade fel. Man skämtade bort det, och började glatt på nytt på låten, om man var i början, och fick på det sättet publikens sympatier på sin sida. Kom man inte ihåg texten kunde man alltid sjunga raj-raj-raj. Man kommer att tänka på andra progg-amatör-band från 70-talet, där närheten till den svenska folkmusiken är en självklarhet, t.ex. Grus i dojjan. Aston Reymers rivaler var från början ett gäng gatumusikanter, och namnet lär, enligt en version, vara en parodi på Creedence Clearwater Revival. Idag får den här skivan ny aktualitet med tanke på vissa extrema politiska rörelser som förespråkar segregering mellan olika etiska grupper. Nej, friskt blandat - hälften vunnet med Aston Reymers rivaler ska det vara!

Visst har jag liksom många många andra rockdiggare drabbats av Beatles. Under de formativa åren när man med värkande fingrar satt och hackade på sin gitarr på sängen i sitt rum och skrev ned låtar och ackord från biblioteksböcker, så var Beatles ständigt närvarande. Brorsan lyssnade ofta på Sergeant Peppers Lonely Heart Club Band i rummet bredvid och jag hade en kassett med Beatlescovers som jag vevade om och om igen. Det är för mig omöjligt att säga vilken tidsperiod med Beatles som jag fastnade för. Det var någonstans mellan She loves you och Love is all you need åtminstone. Någonstans vid Nowhere man, om någon beatleskännare kan hjälpa mig med när det var. Låtar som Hide your love away, Here comes the sun, Let it be, With a little help from my friends, Norwegian wood, Michelle, Yesterday och I feel fine bara gled in i mitt medvetande och min musikpärm. Beatles låtar är så universala, så lätta att ta till sig, har så fina melodier och arrangemang. Mamma som gillade Elvis tyckte aldrig att Beatles spelade rock, eller att 50-talsrocken snarare tog slut med Beatles. Många rockmusiker idag, såsom Bruce Springsteen, menar tvärtom att det var med Beatles som allt började. Nåja, Beatles och Elvis, skulle väl jag säga. Som förvaltade eller stal den musik som var de svartas från början, skulle väl Joe Strummer säga. Men då man på sextiotalet skulle ta ställning och välja mellan Beatles och Stones, så får jag idag säga att det definitivt var Beatles för mig.

Förra sommaren hade jag så pass tight med pengar att jag som sista nödvärn var tvungen att pantsätta min saxofon, samt sälja en trave gamla vinylskivor. Det var många gamla godingar som fick stryka på foten då jag skickade listor till antikvariat i Helsingfors, samt ställde mig på sommartorget mitt i staden, med en hel del loppisbråte med mig. Många antikvariathandlare visade ingen empati för en nödställd musikälskare, då de utan ett leende köpte Sex Pistols punkklassiker Never mind the bollocks, UK Subs, Joy Divisions Unknown pleasures eller Lou Reeds Rock`n roll Animal över disk. Andra skivbutiksinnehavare hade mera medkänsla då de frågade varför jag sålde bort Fela Kalakutis Live in Amsterdam eller Georgie Fames 20 beat classics, och t.o.m. berättade att Felas skiva hade spelats in kvällen före en konsert i Helsingfors. Man kan väl säga att medkänslan varierade i nivå med kvaliteten på butiken. Den skivhandel som specialiserat sig på reggae ville inte ha någon av mina skivor, så Cultures Two Sevens Clash försvann med någon medveten hipster på Sandvikens torg. Dexys Midnight Runnners mysiga rocksoulskiva Searching for the young soulrebels, samt Ebba Gröns Flyktsoda, åkte iväg per postförskott till Ålands skivbörs, och allt som blev kvar köpte en turistande ryss, som ville imponera på sin fru, för en struntsumma, på torget. Kvar blev jag med minnena. Man kunde generellt säga att Sielun Veljets L´amour, Pelle Miljoonas Näyttämökuvia och t.o.m. Topi Sorsakoskis Besame Mucho lätt konkurrerade ut Gyllene Tiders popklassiker Moderna Tider. För så är det i Finland. Att nöden inte har någon lag fick jag försöka hävda när en av mina vänner ifrågasatte att jag kunnat sälja Pistols för pengar. Det är omöjligt menade han. För hur lite pengar man än har så kan man inte sälja Never mind the bollocks!

Judy Mowatts album Only a woman kom 1982. Jag lyssnade på det på Mariehamns bibliotek ett år senare. Judy Mowatt, som var en av tre kvinnoröster i Bob Marley & the Wailers kör I-threes, sjunger på sina soloalbum mycket om hur det är att vara kvinna på Jamaica. Jag känner faktiskt ingen annan kvinnlig reggaeartist, i den så mansdominerade roots-reggae-traditionen på Jamaica. Judy sjunger om respekt och om att hon är kvinna. Hon berör även förstås rastafari-religionens fundamentala personligheter, såsom Haile Selassie, i sina sånger, så på det viset är hon inte olik manliga reggaeartister. Men soundet och hennes framtoning är mjukare, mer mot soul. Det är starkt av Judy Mowatt att göra musik på sina egna villkor, och nyttigt att få ett kvinnoperspektiv, i denna annars så manligt revolutionära, religiösa och blues-lidande textgenre.

Sommaren 1985 bodde jag inhyst i ett rum i Mariehamn, samtidigt som jag sommarjobbade som gatusopare. Rummet stank säkert vitlök, för jag hade lärt mig gilla vitlökssmör i Danmark, hösten innan. Jag spelade musik på min kassett- bandspelare. Och det måste ha varit LP:n Talking Heads 77 jag hörde på eftersom, låtarna Psycho killer och Pulled up, fastnat i minnet. Till skillnad från David Byrnes alter ego, om det nu var Norman Bates i Alfred Hitchcocks film Psycho eller någon annan manodepressiv typ, så sov jag inte dåligt: "I´m so restless, I cant sleep at night" - Psycho killer, men lyftas upp av någon behövde jag definitivt: "I was complaining, I was down in the dumps/ I feel so strong now, ´cause you pulled med up`" - Pulled up.

Har aldrig haft någon direkt fäbless för Talking Heads innan det, men då kändes det på någotvis okej att lyssna på David Byrnes desperata storstadsdansfunk. Talking Heads har alltid haft lite av kultursnobbstatus för mig - det är så lätt att gilla deras lite avancerade art-punk, om man vill låtsas vara lite intellektuell och samtidigt säga att man gillar rockmusik, lite som med att gilla Bryan Ferry och Roxy Music. Men strunt i fördomarna nu!

Talking Heads fungerar även mycket bra för en 51-årig speciallärare som tittar i backspegeln och lyssnar sig igenom sådant som var aktuellt för 30 år sedan, märker jag nu. Speciellt en dag efter jobbet en torsdag i slutet av november efter att eleverna gått hem. Skivan släpptes 1977.