I början på 80-talet efter att jag flyttat till Geta från Mariehamn kom jag i kontakt med många i min ålder som lyssnade på ganska så traditionell rockmusik, s.k. tradrock. Det var mycket rocktraditionen från 70-talet med band som t.ex. Pink Floyd och ELO som gick igen på den åländska landsbygden. Ett nytt band som kom fram vid den här tiden och som en av mina kompisar i Geta hade koll på var Dire Straits. Jag minns att vi lyssnade på en av de första skivorna med bandet, Communiqué, någon natt i hans rum, och att jag visst måste medge att Mark Knopfler var en gitarrist med ett alldeles speciellt mjukt sound, även om själva stilen gick i country- bluesrockens fotspår, typ JJ Cale, Eric Clapton. Min vän skröt även med att han hade upptäckt en snubbe vid namn Bruce Springsteen helt på egen hand och långt innan jag själv hörde talas om honom. Jag hade själv i slutet av 70-talet lånat skivor med grupper s.s. Hot Tuna, Sweet, Johnny Winter, Dr Hook, Tom Robinson Band och Bachman-Turner Overdrive av min kusin som hade mycket rockskivor, så visst var jag även lite fast i tradrocken, även om jag helst nämnde att jag var inne på New wave-spåret. Jag tyckte t.ex. att Status Quos boogie-rock var OK och spelade ibland en gammal kassett med bl.a. spåren Paper plane, Down deeper and down, Again samt Caroline. Låtar som jag en gång dansade mig svettig till på ungdomslokalen Furulund. Och visst klassades Ulf Lundell av den tidens rockskribenter i Schlager som en total tradrocks-föredetting, något som Uffe gav tillbaka för i många sura uppstötningar om bl.a. Håkan Lahger. Så varför nu inte yla med vargarna en gång för alla och konstatera faktum: Tradrock`n roll is here to stay, it will never die!

Stockholmsgruppen Aston Reymers rivaler är väl mest känd för "hitlåtarna" Stockholms ström och Tvål. På den här skivan som kom 1980 blandar de friskt svensk folkmusik (hambo, snoa, polska), med finska folkmelodier, danska rockballader (Gasolins Hvad gör vi nu lille du), calypso, cajunmusik, bluegrass, rock-soul, djungelmusik, serenader och skillingtryck som Nidälven. Nästan varje låt representerar en ny musikstil. Det är friskt, positivt och vågat. På skivomslaget poserar en mörkhyad rastafari ikädd svensk folkdräkt. Det var nog det omslaget som fick mig att be bibbatanterna spela skivan för mig då för länge sedan. Humorn och lättsamheten är genomgående i rivalernas texter, det är musik att dansa och vara glad till. Det var den här musiktraditionen då det inte gjorde något om man spelade fel. Man skämtade bort det, och började glatt på nytt på låten, om man var i början, och fick på det sättet publikens sympatier på sin sida. Kom man inte ihåg texten kunde man alltid sjunga raj-raj-raj. Man kommer att tänka på andra progg-amatör-band från 70-talet, där närheten till den svenska folkmusiken är en självklarhet, t.ex. Grus i dojjan. Aston Reymers rivaler var från början ett gäng gatumusikanter, och namnet lär, enligt en version, vara en parodi på Creedence Clearwater Revival. Idag får den här skivan ny aktualitet med tanke på vissa extrema politiska rörelser som förespråkar segregering mellan olika etiska grupper. Nej, friskt blandat - hälften vunnet med Aston Reymers rivaler ska det vara!

Visst har jag liksom många många andra rockdiggare drabbats av Beatles. Under de formativa åren när man med värkande fingrar satt och hackade på sin gitarr på sängen i sitt rum och skrev ned låtar och ackord från biblioteksböcker, så var Beatles ständigt närvarande. Brorsan lyssnade ofta på Sergeant Peppers Lonely Heart Club Band i rummet bredvid och jag hade en kassett med Beatlescovers som jag vevade om och om igen. Det är för mig omöjligt att säga vilken tidsperiod med Beatles som jag fastnade för. Det var någonstans mellan She loves you och Love is all you need åtminstone. Någonstans vid Nowhere man, om någon beatleskännare kan hjälpa mig med när det var. Låtar som Hide your love away, Here comes the sun, Let it be, With a little help from my friends, Norwegian wood, Michelle, Yesterday och I feel fine bara gled in i mitt medvetande och min musikpärm. Beatles låtar är så universala, så lätta att ta till sig, har så fina melodier och arrangemang. Mamma som gillade Elvis tyckte aldrig att Beatles spelade rock, eller att 50-talsrocken snarare tog slut med Beatles. Många rockmusiker idag, såsom Bruce Springsteen, menar tvärtom att det var med Beatles som allt började. Nåja, Beatles och Elvis, skulle väl jag säga. Som förvaltade eller stal den musik som var de svartas från början, skulle väl Joe Strummer säga. Men då man på sextiotalet skulle ta ställning och välja mellan Beatles och Stones, så får jag idag säga att det definitivt var Beatles för mig.

Förra sommaren hade jag så pass tight med pengar att jag som sista nödvärn var tvungen att pantsätta min saxofon, samt sälja en trave gamla vinylskivor. Det var många gamla godingar som fick stryka på foten då jag skickade listor till antikvariat i Helsingfors, samt ställde mig på sommartorget mitt i staden, med en hel del loppisbråte med mig. Många antikvariathandlare visade ingen empati för en nödställd musikälskare, då de utan ett leende köpte Sex Pistols punkklassiker Never mind the bollocks, UK Subs, Joy Divisions Unknown pleasures eller Lou Reeds Rock`n roll Animal över disk. Andra skivbutiksinnehavare hade mera medkänsla då de frågade varför jag sålde bort Fela Kalakutis Live in Amsterdam eller Georgie Fames 20 beat classics, och t.o.m. berättade att Felas skiva hade spelats in kvällen före en konsert i Helsingfors. Man kan väl säga att medkänslan varierade i nivå med kvaliteten på butiken. Den skivhandel som specialiserat sig på reggae ville inte ha någon av mina skivor, så Cultures Two Sevens Clash försvann med någon medveten hipster på Sandvikens torg. Dexys Midnight Runnners mysiga rocksoulskiva Searching for the young soulrebels, samt Ebba Gröns Flyktsoda, åkte iväg per postförskott till Ålands skivbörs, och allt som blev kvar köpte en turistande ryss, som ville imponera på sin fru, för en struntsumma, på torget. Kvar blev jag med minnena. Man kunde generellt säga att Sielun Veljets L´amour, Pelle Miljoonas Näyttämökuvia och t.o.m. Topi Sorsakoskis Besame Mucho lätt konkurrerade ut Gyllene Tiders popklassiker Moderna Tider. För så är det i Finland. Att nöden inte har någon lag fick jag försöka hävda när en av mina vänner ifrågasatte att jag kunnat sälja Pistols för pengar. Det är omöjligt menade han. För hur lite pengar man än har så kan man inte sälja Never mind the bollocks!

Judy Mowatts album Only a woman kom 1982. Jag lyssnade på det på Mariehamns bibliotek ett år senare. Judy Mowatt, som var en av tre kvinnoröster i Bob Marley & the Wailers kör I-threes, sjunger på sina soloalbum mycket om hur det är att vara kvinna på Jamaica. Jag känner faktiskt ingen annan kvinnlig reggaeartist, i den så mansdominerade roots-reggae-traditionen på Jamaica. Judy sjunger om respekt och om att hon är kvinna. Hon berör även förstås rastafari-religionens fundamentala personligheter, såsom Haile Selassie, i sina sånger, så på det viset är hon inte olik manliga reggaeartister. Men soundet och hennes framtoning är mjukare, mer mot soul. Det är starkt av Judy Mowatt att göra musik på sina egna villkor, och nyttigt att få ett kvinnoperspektiv, i denna annars så manligt revolutionära, religiösa och blues-lidande textgenre.

Sommaren 1985 bodde jag inhyst i ett rum i Mariehamn, samtidigt som jag sommarjobbade som gatusopare. Rummet stank säkert vitlök, för jag hade lärt mig gilla vitlökssmör i Danmark, hösten innan. Jag spelade musik på min kassett- bandspelare. Och det måste ha varit LP:n Talking Heads 77 jag hörde på eftersom, låtarna Psycho killer och Pulled up, fastnat i minnet. Till skillnad från David Byrnes alter ego, om det nu var Norman Bates i Alfred Hitchcocks film Psycho eller någon annan manodepressiv typ, så sov jag inte dåligt: "I´m so restless, I cant sleep at night" - Psycho killer, men lyftas upp av någon behövde jag definitivt: "I was complaining, I was down in the dumps/ I feel so strong now, ´cause you pulled med up`" - Pulled up.

Har aldrig haft någon direkt fäbless för Talking Heads innan det, men då kändes det på någotvis okej att lyssna på David Byrnes desperata storstadsdansfunk. Talking Heads har alltid haft lite av kultursnobbstatus för mig - det är så lätt att gilla deras lite avancerade art-punk, om man vill låtsas vara lite intellektuell och samtidigt säga att man gillar rockmusik, lite som med att gilla Bryan Ferry och Roxy Music. Men strunt i fördomarna nu!

Talking Heads fungerar även mycket bra för en 51-årig speciallärare som tittar i backspegeln och lyssnar sig igenom sådant som var aktuellt för 30 år sedan, märker jag nu. Speciellt en dag efter jobbet en torsdag i slutet av november efter att eleverna gått hem. Skivan släpptes 1977.

Den svenska dansbandsmusiken har alltid funnits i bakgrunden, och sipprat in genom sprickorna i den musikrustning man klädde sig i som ungdom. Man har fått värja sig bäst det går mot De sista ljuva åren med Lasse Stefanz och Leende guldbruna ögon med Vikingarna. Dansbandsmusiken var på sätt och vis min föräldragenerations protest mot de eviga dragspelsvalserna, som i kamp med mygg, eau de cologne och blandvattensdrinkar, gnällt på genom sommarnätterna på bryggfester och logdanser i utmarkerna genom århundradena här i Norden, samt mot Nygammalt med Bosse Larsson och Bröderna Lindqvist på TV. En gång vann jag en dansbandsskiva med det österbottniska dansbandet Albatross, och mamma tyckte välmenande att jag liknade en av bandmedlemmarna på omslaget till den. Det är nog den enda dansbandsskiva som jag äger, förutom en med Thorleifs, som jag skaffade av nostalgiska skäl. För som sagt har dansbandsmusiken omringat mig under hela mitt liv - innan jag fick en egen musiksmak, och rocken bröt igenom på allvar, var det Abba, Flamingokvintetten, Thorleifs och Ted Gärdestad, uppblandat med lite svensktopp och femtiotalsrock, för hela slanten. Och kanske de ändå är värda att respektera dessa män i likadana färggranna kostymer - för vem annan är lika mycket ett musikindustrins trasproletariat som de?

Rågsved levererade 1979. Då var det tre ungdomar som stod och väntade på tricken till jobbet. Fråga dem inte hur de mådde, det räckte att se deras ögon: lika grå som betongen! De kom från ett miljonprogram som någon pervers politiker planerat åt dem, och det fanns ingenting där för dem, ingenting där för dem. Så de började med konserter och det var band och det kom folk. Och fast folks sa stopp det här verkar vara rena djävla anarkin, och att de betedde sig som som ena jävla svin, så fortsatte de. De visste att folk bits, som kärringen som sitter mitt emot dig på tunnelbanan varje dag: hon som bits som fan. Och förresten så hatade de både kungahuset, Zarah Leander och söndagarna, som inte var något annat än dan före måndan. De hade fått lära sig att tacka för maten, Sverige Sverige fosterland, och var trötta på det. För Pimme var torsk på rock`n roll, och Fjodor och Gurra hängde på. Nu ville de flyga, och sväva runt och se en massa måsar. Då var allt som det skulle. Ett, två, tre, fyr! TV ville interjvua och det måste vara radion som ville ha någon låt på en lista, men: We`re only in it for the drugs, jag ska totalvägra! När små gröna män försöker göra mig till man, då väljer jag hellre att va barnslig som fan! För varför skulle de vara med och jobba i ett samhälle som de hatade så? Mamma, pappa, barn och den borgerliga drömmen var ingenting för dem just då, när Rågsved fick nog av tristessen - 1979, Ebba Grön!

För ett år sedan började jag skriva den här musikbloggen. Jag har producerat 2-3 bloggar i veckan om den musik som jag lyssnade på mellan åren 1980-1985. Det har funnits ämnen att skriva om, och jag får fortfarande idéer. Band och låtar ploppar upp i mitt huvud från den tiden då jag lyssnade aktivt och då jag själv tyckte att det var en helt annan aktivitet och kreativitet än det är nu. Arvet från punken är väl den linje som jag troget följt i den här bloggen, men även andra musikaliska strömningar får komma till uttryck. Jag vill nu tacka mina läsare - jag märker att ni finns om jag får tro statistiken på min hemsida (ungefär 50 per dag är inne på bloggen). Det är roligt om någon vill läsa vad jag skriver, även om det känns som att man vårdar en trädgård som ingen annan har något intresse av än jag själv. Gärna skulle man önska att någon kommenterar det man skriver också. Någon som också minns hur det var de där åren eller som tycker att den här musiken fortfarande håller...

Nu får jag ta mig an nästa år, och se om jag lyckas hålla igång bloggen ytterligare en runda. Jag vill passa på att tacka alla läsare och samtidigt ägna en tanke åt alla dem som jag skrivit om, som gått bort under den här perioden: David Bowie, Leonard Cohen. Keep on rocking in the freeworld.

LP:n Dag Vag var Stockholmsgruppen Dag Vags debut- album och den kom 1979. Det finns knappast någon skiva som jag lyssnade så mycket på på biblioteket som den i början av 80-talet. Jag blev helt torsk på rytmerna och texterna, och skivan var nog en bidragande orsak till att jag började lyssna på reggae, intressera mig för lyrik och själv börja skriva dikter. Stickans (alias Stig Vig) ord studsar fram och kommer i precis rätt millidel av en sekund, för att musiken ska svänga som en älg. Det är som att se Brasilien eller Barcelona spela fotboll, passningen kommer i alldeles rätt ögonblick. Det blir unikt, det blir konst. Och texterna på den här skivan är väldigt sociala och grodperspektiviga: mycket handlar om fängelset och orättvisan i att några äger mycket och få inget alls (Slaveri, Idioterna, Va spelar det för roll), några är lån från den svenska diktskatten eller från andra artister (Min tunna, Sanningens silverflod, Snorblues - Dylans Tombstone Blues, Ogräset). I den sociala förankringen liknar Dag Vag i mycket andra svenska punkband som kom fram vid den här tiden, t.ex. Ebba Grön. Om Stig Vig var herre över orden så är det Beno Zenos magiska rymdgurka till gitarr och Zilverzurfarn, som skapar det luftiga bakgrundssoundet som rytmerna studsar på. Gitarriffen och solona kommer precist och sitter som gjutna. Säkerheten kom från tidigare band som Kebnekaise (Beno). Dag Vag var säkert ett enormt bra live-band då när det begav sig. Slitningar inom bandet, tröttheten med turnéerna och ledan vid att spela reggae gjorde snart att bandet upplöstes i mitten av 80-talet. Men innan det han de inspirera många kommande storheter inom svenskt musikliv, bl.a. E-type. Men sätt på skivan och låt dig föras bort av de maniska rytmerna i Sanningens silverflod.