Jag lyssnade mycket på Peps Persson och hans Blodsband på 80-talet. Det var på något vis märkligt hur en så pass välutvecklad reggae kunde spira ur den tunga skånska myllan, så pass tidigt i Sverige - många hundra mil från Jamaica. Peps hade Det verkligen. Filosofin bakom, det rätta soundet, den rätta personliga touchen. LP:n Rotrock från 1980 måste väl ändå vara hans ultimata showcase. Här blandar han upp traditionell reggae med svensk folkmusik, blues (som även det låg honom nära hjärtat) och andra västindiska rytmer. Man kommer närmast att tänka på Bob Marley själv, då Peps texter är upproriska, människonära, jordnära och tidstypiska. Han vill oss gott när han pekar på det sjuka i vart vårt västerländska samhälle har fört oss, t.ex. i Främmande, Illa och  Gud som blinka fader vår. Det jordnära i rotrocken kommer bra fram i Peps dialekt: han breär pau brau pau skaunska. Många textrader från den här skivan har levt kvar i mitt undermedvetna från 80-talet, t.ex. "Så ta chansen till lyftet och bli jodtablettsfabrikör, fastän jorden förgiftas och sjöarna dör." Programförklaringen framför andra är ändå låten Rotrock, som visar på hur reggaemusiken står pallen, när alla andra musikstilar har sålt sin själ. 

Albumet Was med det amerikanska avantgarde-funk-bandet Was (Not Was) kom 1981, och jag lyssnade väl igenom mig det ett par år senare. Jag tror att jag fastnade för namnet på den märkliga inledningslåten Out came the freaks. Det kan ändå mycket väl vara att jag då första gången inte direkt gick igång på alla cylindrar för denna funkiga-dans-rock. Men nu när jag lyssnar igen så tycker jag att det är ganska så uppiggande och kreativ musik. Det påminner mycket om Talking Heads, kanske B 52:s eller David Bowies funkalbum, s.s. Young Americans. De mixar in rätt mycket exotiska takter i låtarna också, t.ex. på Carry me back to old Morocco och Where did your heart go? Texterna är medvetet nonsens, ingenting att fastna på och analysera, det är dansmusik och flödet är väl det viktigaste. Ändå kan man läsa in ett politisk budskap i låtarna Oh, Mr. Friction, med samplade tal av någon amerikansk president, och i Its An Attack! Det här var ändå under Reagan-eran, då kärnvapenhotet togs på fullaste allvar.

Förutom de radioprogram som jag nämnt tidigare i den här bloggen under rubriken Radio tonight så var det även andra program som låg ute i etern för en ivrig rockdiggare med smak för det nya inom rocken under tidigt 80-tal. Jag vill här bara nämna Tonkraft, som spelade mycket progg, och där jag har för mig att jag bandade av Ståålfågel och Cosmic Overdose år 1980; Poporama med Kaj Kindvall, som körde mera mainstream-musik; Vågspel med luren med Tomas Tengby, som även den var mycket inne på proggen, samt Skivor i drivor med Rolf Arsenius. På finlandssvenskt håll var det framför allt Smultronstället med Mikael Wiik, som med sin smått surmulna framtoning ändå kunde tipsa om kvalitativ rock och blues. Så fanns det ett program som hette Popdags även (kanske på Sveriges radio). Är det någon läsare som minns flera radioprogram som lyfte fram ny musik?

Helvete också är en animerad kortfilm som visades på SVT våren 1980. Jag minns att jag såg den i lägenheten i Mariehamn innan vi flyttade till Geta. Musiken är av Dag Vag, som också uppträder på en spelning dit pojken i filmen går. Filmen behandlar tonårstiden i en storstad, Stockholm, ur ett grodperspektiv, och har en mycket samhällskritisk approach. Huvudpersonen i filmen är klämd mellan å ena sidan samhällets förväntningar på honom, i form av skola, media, kompisar och hans egna drömmar om kärlek, gemenskap och identitet. Han är väl i femton-sextonårsåldern, och han gillar en flicka som går i samma skola som han. Men det är hans negativa kompisar som vinner över honom till sin sida, och han lämnar flickan på den konsert där de träffas och dansar. Pojken åker vidare med kompisgänget till en fest i något höghus, blir stenfull, plockas upp av polisen nästa morgon. Men det är nog musiken som dominerar i filmen, och som fick mig att gilla den. Dag Vags rytmiska psykadeliska punkprogg sitter som hand i handsken till filmens pulserande bilder. Filmen fick sådan genomslagskraft eftersom den kombinerade ljud och bild på ett nyskapande sätt. Man får komma ihåg att det här var innan rockvideorna på MTV. Det inledande temat kommer från Beno Zenos låt Kom igen på skivan Benos Ben. Att komma igen är också det avslutande temat i filmen: "Helvete också, men vi kommer igen", där Stickan och gänget gjort en ny låt enkomst för filmen. De två låtar som är ursprungliga Dag Vag-låtar här är "Stjärnorna föds och dör" samt "Låt det komma ut". Filmen ligger på You Tube för den som vill kolla in den.

Jag visste redan innan jag bestämde mig för att lyssna på Third World då på 80-talet att det här jamaicanska reggaebandet var närmare att förknippa med soul-funky-reggae än med den punky-reggae, som Bob Marley stod för. Även om budskapet är rastatillvänt med många Jah-rop (trots att det mesta är feel good-texter i största allmänhet), så passar soundet mera in på nattklubben till vilken Viking Line-liknande färja som helst som forslar amerikanska turister till Montego Bay eller Kingston. Vi är långt från Trenchtown-slummens bakgator där Marley växte upp. Istället kyler vi oss med en kall drink i en dyr hotellounge i en sömnig liten småstad, där det lokala reggaebandet försöker ge de oförstående en glimt av en främmande kultur. Third World är kommersiell reggae i likhet med Inner Circle, och deras skivor fick mycket synlighet på skivbolaget Islands innerpåsar, och det var väl där jag såg de tecknade figurerna, som kännetecknade Third Worlds skivomslag. När jag nu försöker minnas vilken av bandets skivor jag lyssnade på då en gång på biblioteket, så fastnar mitt synminne för Journey to Addis, som var den sista i serien tecknade omslag (1978). Genomlyssningen bekräftar vad jag anade: det är jämntjockt, jämnfunkigt med stämsång som låter som BeeGees. Framför mig ser jag inte en dread, utan välklädda kostymnissar som försöker lira reggae. I sina bästa stunder, på en av låtarna, kommer Third World nära Steel Pulse, och det är väl det bästa man kan säga om den här skivan.

Jag vet inte var jag lyssnade på Basement 5, på bibban eller på Zeipels, eller hur jag fick reda på något om gruppen, då i början av 80-talet. När jag ser namnet i mina dagboksanteckningar från den tiden, så minns jag inte ens att det fanns ett band med det namnet. Kanske var det också dub-versionen av albumet jag hörde. Jag minns bara 5:an och ringen på skivomslaget. Och sant är också att det här är en saligen bortglömd pärla från de här åren, kanske man kunde kalla gruppen andra vågens punk, för trots att albumet heter 1965-1980, så kom det ut just då, 1980, och det var ju efter att Clash och Pistols debuterat. Ändå drar jag mig till minnes att jag hört öppningsspåret Riot, och raderna "There`s a riot going on". Basement 5 är ganska stökiga, sången är mässande, soundet är burkigt. Det är mycket reggae och dub också, kanske beroende på att åtminstone en av band- medlemmarna har västindiskt ursprung. Texterna är samhällskritiska - man kommer att tänka på Crass eller Dead Kennedys. En låt som jag vill lyfta fram speciellt är Last White Christmas, som enligt mig är en brittisk punkklassiker som bör få komma fram i sitt rätta ljus. Genomlyssningen av den här skivan var en klart positiv överraskning.

LP:n Heart of the Congos som kom 1977 måste vara den jamaicanska reggaetrion Congos mest betydande skiva. På den finns inledningsspåret Fisherman som är den mest kända låten av denna grupp. Men det lönar sig att lyssna på denna skiva till slut. Man får njuta av en väldigt meditativ och sensitiv rootsreggae. Det som framför allt dominerar Congos sound är Cedric Mytons falsettsång som ligger som en lekande lätt ton över allt annat. Ingen man inom reggaevärlden lyckas väl sjunga så högt som han. Congos leker med olika ljudvärldar som bryter mot varandra. På några sånger låter det nästan som om de har råmande kor i bakgrunden. Jag kan också gissa att nyabinghitrum-traditionen spelar en väsentlig roll i Congos akustiska musik. Denna tradition är en väldigt ursprunglig rastafarimusikstil som knyter an till det afrikanska arvet. Congos sjunger faktiskt väldigt mycket om Afrika, och om att vara rättrogen rasta. De parafraserar bibeln och hyllar de heliga sakrament som är viktiga inom rastafaritron, bl.a. att röka sin chalice och närheten till naturen. På den här skivan kan man nästan känna hur Congos sitter vid en strand med sina trummor och bara väntar på att Marcus Garveys båtbolag, Black Star Line, ska komma och skeppa dem hem till Etiopien, landet som den äkta kongomannen kommer ifrån.

Mighty Diamonds är en reggaetrio från Jamaica, som hållits sig aktiva till dags dato från slutet av sextiotalet. 1981 när Changes kom ut var soundet en blandning mellan rätt så tung rootsrock a la Black Uhuru och lättsmält lovers-rock-reggae. Det är anmärkningsvärt hur lätt alla låtar på den här skivan halkar in på kärleksspåret. Från ett strikt mansperspektiv skildras hur kärleken plågar, hur den kärleksfulle mannen ska göra allt för sin flicka om hon vänder sig till honom och så vidare. Men det är även förmaningar till hur kvinnan bör bete sig och vara för att falla en rastafari i smaken. Hon ska undvika lyx och rikedomar och inte tro att hon är något, inte heller gråta eller klaga för mycket. Vilken är sedan den man som väntar på henne? Ett coolt Lion of Judah som sitter med sina bröder i gatuhörnet och låter vattenpipan, kryddad med lite extra medikamenter, gå runt, som det sjungs i öppningsspåret Pass the Kouchie. Den låten blev en hit med den engelska pojkgruppen Musical Youth ett år senare, och det var nog på den vägen jag fick upp ögonen för Mighty Diamonds.

Big Youth måste vara en av de första DJ:erna på Jamaica. På skivan Screaming Target som kom 1972 talar Big Youth till musik som finns på skivor. Det är långsam rootsreggae, tempot är sävligt, och Big Youth kör sin egen stil. Han upprepar rader s.s. "As I will till ya" eller "If you do right, you never do wrong", "Good god!" och "Keep on rocking and swing". Emellanåt så skriker och kvider han. Mycket av det budskap som Big Youth mässar fram går en tyvärr förbi, man borde sitta med en liten ordlista på pidgin engelska, som användes bland de första diskjockeyna. Vad är till exempel "skylarking", utom att det är en sak som är fel och som man inte bör göra? Men kul och annorlunda musik är det här ändå, även fastän den första genomlyssningen för en oinvigd kan locka fram gapskratt. Man får skratta åt och ta Big Youth med en nypa salt. Han är en dread, dreader than dread, med sina dreadlocks och sina ädelstenständer. Och han var säkert en föregångare för en hel generation DJ:s på Jamaica som kom efter honom. Lyssnade på denna LP tio år efter att den kom ut på biblioteket i Mariehamn.

Ibland gick man och lyssnade på musik till varuhuset Zeipels efter skolan då man väntade på bussen till Geta. Det var antagligen där som jag lyssnade på skivan Beat Boys in The Jet Age med The Lambrettas. Hur jag hade fiskat upp den gruppen har jag ingen aning om. Men jag hittar förstås skivan på Spotify och lyssnar på den nu igen. The Lambrettas var ett brittiskt modsband får man väl säga. Redan namnet som är ett scootermärke får en att tänka på kultfilmer som Quadrophenia av The Who, med engelska arbetarklassungar som kör omkring på stylade scootrar med sina gröna parkas och sin moderna Beatlesutstyrsel. Soundet på skivan är snabb och energisk pop i samma kategori som The Jam, Rockpile och Nick Lowe. Texterna är även de pop men med en melankolisk underton. Det är ett accepterande av vardagen, att leva i nuet och att drömmarna aldrig kanske slår in - men att den du är, din identitet, är viktig. Det låter väldigt brittiskt om det här, och jag gillar det. En riktig nostalgitripp till the early 80:ies.