Ultimatum var ett åländskt punk/reggae-band från Geta på Åland. Vi var verksamma från 1981 till 1983. Kanske vi kunde klassificeras som Ålands första, och kanske enda, punkband. Vi hade de inre attributen: texterna på svenska, budskapet, de egna låtarna, amatörismen, energin, ilskan och glädjen. Primus motor var från första början min brorsa Stefan på gitarr och sång, som samlade bandet, till en början bestående av kompisen Bjarne (från Finström) på trummor och Mats (från Geta) på bas. I den här sättningen gjordes premiärspelningen på Pub Bastun den 3 mars 1982, som förband till KSMB och Spion 13 från Stockholm. Det var den här spelningen som chockade den sittande publiken med en tryckvåg som fick dem att flytta sig två famnar bakåt på dansgolvet, samt lockade ut killarna i KSMB ur logen backstage för att yttra de klassiska orden: "Det här är ju precis som 1977 ju!" Jag var där då, men inte medlem i bandet ännu. Med fick jag komma först efter att ha jobbat ihop till en egen saxofon genom sommarjobb på gurksalteriet i Västanträsk. Det var med den här saxofonen, som jag köpte fel sorts blad till eftersom jag trodde det var en tenorsax, jag fick komma med till Helsingfors med, för att medverka på samlingsskivan Kustrock på hösten 1982. Vi hade två låtar med på skivan som utnämnts till bland Finlands sämsta. Minnesvärda spelningar var också ett trettioårskalas i smällkalla vintern ute på Brändö bland övervintrande kollektivboende konstnärer, samt Maraton- rock på Idrottsgården. Dessutom spelade vi ett antal gånger på Bastun. Brorsan och jag har fortsatt våra musikaliska solokarriärer efter Ultimatum. Jag lägger varje månad ut nya smakprov på mina låtar här på hemsidan musaploki.se. Kolla också absolut in Stefan Nybacks skivor Tallbit, Nattskärra och Steglitsa på hans hemsida stefan-nyback-musik.webnode.se. Det är de värda!

Det hände en gång i början av 80-talet att jag gick till biblioteket i Mariehamn och bad dem spela en skiva av Gösta Linderholm för mig. Vet inte riktigt varför, men jag ville väl pröva vem han var. Kände till låtarna Rulla in en boll och låt den rulla samt den där han sjunger om "dina trosor som blev kvar på linan". Jag visste väl att han var en naturnära rocktrubadur i stil med Ola Magnell eller Gordon Lightfoot, men ändå ännu mer mot svensktopp. Men varför inte tänkte jag. Det var antagligen den här LP:n som jag lyssnade på då, även om jag inte minns låtarna nu. På Jordsmak från 1978 finns Rulla in en boll, som måste vara en av den svenska musikskattens gladaste låtar: det är medryckande zydeco, som närmast för tankarna till gotländska Di sma undar jordi. På resten av låtarna finns jordsmaken där. Det är mera melankoli och tändstickspoesi där. Men så finns Pugh Rogefeldt-aktiga låtar som Speedway och Stockholm City, som får en att misstänka att Gösta i ungdomen varit storstadsmods tillsammans med Kenta hans gäng. Men det är ändå en melankolisk skiva där livet ses liksom i bakspegeln detta.

Neil Young skrev i sina memoarer Fredsförklaring (2012) att han gärna någon gång skulle vilja göra som Bob Dylan gjorde på 60-talet, nämligen bara ta sin akustiska gitarr och ett munspel och ge sig ut på turné. Så spekulerar han i varför Dylan inte själv gör så  nuförtiden, och kommer fram till att det säkert är pga att han då skulle sakna umgänget med sitt band så mycket. Något av det bästa Dylan gjorde, enligt mig, gjorde han som argsint protestsångare/ folkmusikartist, innan han växlade över till elgitarr i samband med Newport folkfestival 1965, och albumen Highway 61 Revisited (1965) och Blonde on Blonde (1966). Jag tänker på låtar som Gates of Eden, Masters of War, Ballad of Hollis Brown, The lonesome death of Hattie Carroll, When the ship comes in, See that my grave is kept clean, It`s all right mama (I`m only bleeding), Song to Woody och Chimes of Freedom eller på de roliga "drömmarna" Bob Dylans Dream och Bob Dylans 115th Dream, för att inte glömma Mr Tambourine Man och Blowing in the wind. Det är ett speciellt drag av äkthet i de här sångerna, man hör liksom varje slag på strängarna, i kompet, bakom den gnylande rösten och det klagande munspelet. Det är soundet från den amerikanska prärien och tågen som hans idol Woody Guthrie åkte på. Många är de artister nuförtiden som gjort sin version av de här tidiga folklåtarna, eller som fortfarande drar covers på dem på sina konserter. Det var tiden i bohemkvarteret Greenwich Village i New York, som Dylan sjunger om i Talkin`New York, som etablerade honom som den akustiska protestsångare som han slog igenom som, ett språkrör för hela den framväxande och krigshatande unga generationen i 60-talets USA och övriga världen. När han sedan sadlade om till rockigare tongångar 1965 var det många folkdiggare som lämnade honom i protest, men ännu flera fans som slöt upp bakom hans led. Dylan blev mera introvert och mystisk mytisk med tiden, men fortfarande lika kompromisslös, sur och tvär mot den armé av mediefolk som försökte tolka, förstå och glorifiera honom. Men jag har mycket att vara tacksam över att den akustiska Dylans nasala röst från brorsans skivor sipprade in genom dörrspringan till mitt sovrum i 80-talets början.

Rock`n Roll Diary är ett samlingsalbum som med Lou Reeds mest namnstarka låtar från åren 1967 till 1980. Låtarna kommer i kronologisk ordning med början i karriären med Velvet Underground i New York. Varken Heroin, Berlin, Sweet Jane eller Walk on the wildside saknas på den här skivan. De är troligen bekanta för de flesta som känner till något om den här under- groundrockpoeten från The Big Apple. Jag hittade Rock `n Roll Diary på en gammal kassett som jag bandat in på 80-talet, så troligen var den här skivan det första jag hörde med Lou Reed, tillsammans med skivan Berlin. Lou Reed fick kämpa mycket i motvind under sin tidiga karriär, likt många andra som var före sin tid. Han fick lida för att tiden inte var mogen för hans William Borroughs-lika mörka poesi från livets skuggsidor kombinerad med känslig rockmusik. Det var egentligen först i och med låten Walk on the wildside (1972), som ett litet genombrott kom i solokarriären. Det var också den här låten, som handlar om det färgstarka persongalleriet runt popkonstnären Andy Warhols studio The Factory, som jag hörde först med Lou Reed någon gång på 70-talet. Före det hade just Andy Warhol tagit Velvet Underground under sina beskyddande vingar, och gett bandet synlighet genom att ordna konserter och promota Lou som rocklyriker. För den som vill få en bra översikt över Lou Reeds tidiga karriär är den här skivan en bra start. Det är få som kombinerat personlig lyrik och rockmusik så bra som han. Lou Reed dog 2013.

Den här skivan kom 1979 och jag lyssnade på den, helt eller delvis, på skivbutiken Zeipels i Mariehamn 1981. Zeipels var ett ställe man kunde gå till och hänga efter skolan, be damerna bakom disken sätta på någon skiva, och sedan få sig ett par hörlurar. Men de brukade inte vilja spela så mycket, för de ville ju att man skulle köpa skivan. Nu efteråt tycker jag det är ganska otroligt att de hade skivor med band som The Members, t.ex. The Members var ett inte så känt nya vågen/ punk-band från en liten stad norr om London, som inte tog sin punk-mission lika mycket på allvar som sina likar i London. På det här albumet mixar de snabbt punkkomp med reggae, och texterna är ofokuserade. Låtarna kan handla om ring-in-radio-underhållning eller kärlek i en hiss, och är ofta fem minuter långa. Kanske kunde musiken karakteriseras som ett lulligt The Jam som fått i sig för mycket lustgas? De spår som är punken trognast är The Sound of the Suburbs och Solitary Confinement, som handlar om hur människor som flyttar in till storstaden medvetet väljer att isolera sig i sin lägenhet. Kul ändå att höra på låtar från den här skivan igen - endast skivomslaget var bekant sedan 80-talet.

A-sida: Nelson Mandela

B-sida: Break down the door

Den här singeln kom 1984, och låten Nelson Mandela kom att bli protestlåten nummer 1 för den stora folkrörelse världen över som ville frige Nelson Mandela som satt i fängelse i Sydafrika för sitt engagemang i den politiska rörelsen ANC, vars syfte var att avskaffa apartheid-systemet i landet samt ge de svarta rösträtt. 1990 frigavs Nelson Mandela, valdes som ledare för ANC och blev Sydafrikas första svarta president i landets första demokratiska val 1994. The Specials, senare Special AKA efter att Terry Hall et co, lämnade gruppen för Fun Boy Three, kan ta åt sig mycket av äran för denna världspolitiska händelse. Låten spelades på galor och kom med på samlingsalbum världen över i mitten av 80-talet, och den gav synlighet åt ANC:s kamp mot det rasistiska apartheidsystemet i Sydafrika. Det är ingen tung, deklamerande låt, utan ett lätt dansant stycke med körer och blåssektion som får det att spritta i kroppen. Just dansen och musiken hade ju varit de svartas uttrycksmedel i kampen mot förtrycket, så det är helt i sin ordning att låten är sådan. Det bästa sättet att bekämpa mörka krafter är ju just genom glädje och livsenergi. B-sidans låt är ett ganska så ordinärt soulstycke.

A-sida: Lasten mehuhetki

B-sida: Hyvästi kotimaa

Tuomari Nurmio är en konkare, vilket på finska betyder att han hållit på länge. Och han har enbart förädlat sin stil med åren tycker jag. Hade inte så mycket aning om honom när den här singeln släpptes år 1981, eller om finsk rockmusik överhuvudtaget. Men en god kompis som kände till den finska rocken spelade låten för mig i mitten på 80-talet, och jag mindes textraderna om den svarta ängeln som kommer till barnkalaset och tar med sig dagens hjälte. Svart humor eller finsk realism? Barnuppfostran i Finland går ju, eller gick åtminstone, mycket ut på att skola upp små självständiga soldater, som tidigt ska lära sig torka tårarna från kinden och klara sig själva i livet, till vilket pris det månde vara - och så får det bli som det vill med välmåendet och folkhälsan. Men det är mycket humor i den här texten även, och juristen/ rockmusikern är en ordvirtuos, liksom han hanterar sin plåtlåda till bluesgitarr nu på äldre dar. Raderna: Kuka käski syödä liikaa täytekakkua (vem beordrade om att äta för mycket fylltårta)/ ja kaataa toisten lasten niskaan kylmää mehua (och hälla kall saft i nacken på de andra barnen)/ Siitä joutuu paholaisen pannuun paistamaan (därför blir man tvungen att steka djävulen i stekpannan)/ maailmassa ei säästy enää viamattokaan (i den här världen sparar man inte ens längre den som är oskyldig) är bra Tuomari Nurmio-lyrik. Kompet är smart svängig bluesrock, där textraderna kommer som maniska trollramsor, som från någon mörk bakgata i knytnävsstaden Helsingfors.

A-sida: Ice-Cream Love

B-sida: Version

Singeln Ice-Cream Love släpptes 1980 och skrevs av det jamaicanska rytmgeniet Sly Dunbar, som också trummar på låten. Johnny Osbourne sjunger en smäktande lovers rock in a di dancehall style här, som får alla choklad- glassar att smälta. Texten cirklar runt temat att Johnny inte vill ha en kärlek kall som en glass av den unga flickan, eftersom hans egen kärlek är varmare än så. Speciellt på vintern är det inte trevligt att bli kyligt bemött menar Johnny, om det är så, så får det vara. Han vädjar till sin tillbedda att vara varmare än sommarens sol mot honom, för i så fall är de på samma våglängd och det kan bli något av kärleksaffären. En fyndig låt, med ett budskap som alla kärlekskranka unga män kan ta till sig. Dub-versionen på sida B är het, garanterat mycket hetare än en Pingvin Eskimo från frysboxen på Kantarellen i Jomala vill jag lova! Dub it!

A-sida: I Hate People

B-sida: Lets break the law

Anti Nowhere League var ett av de otal brittiska punkbanden med Anti- i förnamnet i den andra punkvågen, som även kom att kallas Oi, och som jag inte hade koll på, då när den här singeln släpptes 1982. Jag minns att jag reagerade på det lite magstarka i att hata människor i låten I hate people. Minns att jag tänkte: det är ju lätt att tänka, när man har en dålig dag - hata, hata, hata... Och att den som tänkte så även gjorde det för att: "They hate me!" Svårare än så är ju mänskliga relationer, liksom. När jag lyssnar på den igen, kan jag väl tycka att låten kan ha en terapeutisk verkan, för en som är trött en dag efter jobbet eller i folkträngseln i en större stad en fredagseftermiddag, när alla så snabbt som möjligt vill komma hem och i bastun med sin matkasse från snabbköpet. Så kan låten fungera, som en spark i ändan åt alla egoister som i sin stora självupptagenhet behandlar sina medmänniskor illa, men inte som ett brev skrivet av en attentatsman före dådet. Och så hoppas jag att det var tänkt med låten också. B-sidan tycker jag bättre om: friheten att få vara en outlaw, ens bara för en liten stund.

A-sida: Mors och fars kärlek

B-sida: Så skönt att se dej

Dan Tillberg från Ystad i Skåne fick på sin tid lite stå i bakgrunden av de andra Dylan-uttolkarna/kopiorna på den skånska slätten, såsom Wiehe och Dan Hylander. Men det var med låten på första sidan av den här singeln han lyckades nå ut till de breda lagren. Jag minns att jag såg en lång version av Mors och fars kärlek på TV, och att jag genast tänkte att Dan har rätt. För så enkelt är det ju: "Vi behöver mors och fars kärlek/ Vi behöver kärlek/ Vi behöver mamma och pappa/ för att klara av det." Lite som All you need is love, bara mera preciserat. Jag tyckte och tycker att Dan Tillberg ska ha all respekt för att ha skrivit den här låten, som lätt kan verka banal eller sentimental i mångas öron, men som helt suveränt sammanfattar vad det är frågan om i livet. Utan kärlek och omtanke från föräldrarna från första början är förutsättningarna inte så goda för barnet som växer upp. Låten går i funktempo och refrängens budskap upprepas med jämna mellanrum. Singeln kom 1980.