1986 släppte Paul Simon sitt klassiska album Graceland med musik som hade sina rötter i Sydafrika. På låten Diamonds on the Soul of Her Shoes sjöng en kör i bakgrunden. Det var Ladysmith Black Mambazo. Det här var inte första gången jag hörde kören. Den hade varit med på den sydafrikanska samlingsskivan Rhythm of Resistance 1984. 

Jag råkar se en dokumentärfilm om Ladysmith Black Mambazo på SVT och får veta mera om kören. Den grundades av ledaren Joseph Shabalala redan på 60-talet och bestod av manliga släktingar, som kom från landet, men som senare flyttade in till staden Durban. Musikstilen kallades isicatchamia ("tåtippningar") och sångerna framfördes på zulu. Black Mambazo var Nelson Mandelas favoritgrupp.

Då Miriam Makeba var den stora förkämpen mot apartheidregimen måste Joseph Shabalala vara mycket försiktig i sina texter, för att inte bli kastad i fängelse. Stärkt av sin religiösa bakgrund och med sin otroliga förmåga att kommunicera musikens budskap gav han det sydafrikanska folket något att tro på i kampen för ett rättvisare samhälle. Musiken ingöt hopp och bidrog till att stärka sydafrikanernas identitet. 

1981 uppträdde man i Köln i Västtyskland och efter Paul Simons Graceland blev man världskända. Kören existerar fortfarande och består av barnen till ursprungsmedlemmarna.

A-sida: Sade

B-sida: Gabrielle

För drygt 25 år sedan bodde jag i Kotka och hade en granne som envisades med att spela samma tangoskiva upprepade gånger klockan ett på natten. Det var plågsamt. Men om han spelat den här singeln med Mika Sundqvist hade det varit ännu plågsammare. På åttiotalet producerade Mika Sundqvist artister såsom Eppu Normaali, Sleepy Sleepers och Popeda, så jag tänkte att han har säkert bra musiksmak. Men den här singeln med egenskrivna låten Sade och Hootenanny Singers-covern Gabrielle är en kvarleva från en unken schlager-epok. Att skivan är producerad på bröderna Matti och Teppos eget skivbolag säger väl också sitt. Singeln kom 1984.

Man kan inte tävla i musik. Eftersom smaken är som baken, så är det andra kriterier som avgör hur mycket pengar en singel är värd. Det är lite som att samla frimärken: en unik utgåva som det finns få exemplar av och som är svår att få tag i, blir därför väldigt efterfrågad av samlare och trissar upp skivans värde. Mitt intresse för skivor har alltid strikt riktat in sig på hur bra låtarna är, och därför har jag inget intresse av eller aning om hur mycket de är värda. Men på en loppis fick jag tag på en katalog där många singlar fram till runt 1990 finns listade. Boken heter Price Guide for Record Collectors och är sammanställd av Nick Hamlyn och utgiven 1991. Jag misstänker att många som äger skivantikvariat spenderar sina dagar med att prissätta sina skivor rätt och därför har nytta av dylika taxonomier. Jag gav mina utländska rocksinglar en chans och här följer mina fem i topp:

1. Bon Jovi - She Don`t Know Me (1984), 20 pund (men det ska vara på skivbolaget Vertigo)

2.  Gary Moore & Phil Lynott - Out in the Fields (1985), 15 pund (men det ska vara bildskiva)

3. Jean Michael Jarrè - Magnetic Fields (1981), 10 pund

4. George Harrison - Teardrops (1981), 8 pund

5. Stray Cats - She`s Sexy and Seventeen (1983), 8 pund (men det ska vara bildskiva)

A-sida: Maksamma velkaa

B-sida: Etiopiumia kansalle

England och Irland hade sin Do They Know it`s Christmas-skiva 1984, USA sin We Are the World 1985. Sveriges och Danmarks samlade rockgrädda gjorde ANC-galan på skiva 1985. Alla de här satsningarna gjordes för att stävja svälten och fattigdomen samt bekämpa orättvisorna i Afrika. Jag är glad att jag hittade en singel där finländska rockmusiker slagit sig ihop för att skänka bidrag till Etiopien samma år, nämligen 1985. Det här är en singel med två låtar som skrivits av Juice Leskinen, och artistuppbådet är mestandels från Tammerforstrakten, och landsbygden. Bland annat bröderna Syrjä, Ismo Alanko, Mato Valtonen och Matti Pellonpää medverkar i storbandet Apua! Orkesteri. Texterna är finurliga och tänkvärda, som det anstår en Juice Leskinen. Istället för opium för folket ger man Etiopium för folket och tycker att vi är skyldiga att betala tillbaka den skuld vi har till tredje världen. Skivan är bl.a. producerad av Mika Sundqvist och utgiven av det oberoende Tammerforsbolaget Poko-records.

När Sadko och Russian souvenir gav ut dessa två singlar, dvs 1980 och 1982, fanns inte tillstymmelse till så mycket annan rolig populärmusik i Sovjet, åtminstone ingen som var tillåten av staten. Så därför fick folket hålla sig till godo med tre marscher av Sadko, dirigerade av V. Pirogov, och med sånginsatser av V. Novikov och A. Lebedinsky, samt med några kända folkvisor av Den ryska souveniren dirigerade av Kirill Gorodnitsky. Men det sjöd i kulisserna och snart skulle glasnost och Gorbatjov tillåta att mera milda vindar från väst förde in de första rockbanden till Sovjet. Min favorit på dessa singlar är Marche des Bouffons av Sadko. Båda är naturligtvis utgivna av Melodija.

A-sida: Ge mig tid

B-sida: Nattjam

Fredrik von Gerber kom med som trummis i Noice i slutet av bandets karriär. Innan det spelade han med Orup i Intermezzo. På den här singeln från 1982 hanterar han gitarr och sång i ett eget band. Det luktar Magnus Uggla om spåret på A-sidan, en poprockig sak, som inte alls är så pjåkig. Det handlar om kärlek och relationer och tid att tänka. Nattjam är en lugn instrumental bit. Jag får associationer till Björn Afzelius intro till låten Hiroshima på LP:n Exil. 

Ungdomar har alltid gått i bräschen för den musikaliska utvecklingen och drivit den framåt, genom att vägra acceptera den musiksmak deras föräldrar haft. Så var det med jazzgenerationen på 40-talet, rockmusiken på 50-talet, hippiegenerationen på 60-talet, punkarna på 70-talet och hip hoparna på 90-talet. På landet vägrade ungdomarna att lyssna på folkmusik och tyckte att dansband var svängigare. Nu verkar allt gå tillbaka i gamla banor, möjligen beroende på att det är svårt att upptäcka något nytt i dagens musikflöde. Men kanske också att de allmänt konservativa vindarna i västerländerna bidrar till det här. Ändå kan jag inte undgå att bli förvånad när någon kör förbi på gatan i Mariehamn och spelar "Gråt inga tårar" med Thorleifs högt på bilstereon eller när finska ungdomar gillar tango. Kanske kan det ultra-konservativa vara en provokation i sig, mot att det progressiva fått för stor makt?

A-sida: Pachelbel Canon

Den här singeln av den nordirländske flöjtisten James Galway är en promotion-singel som inte är till salu. Den kom ut 1981, ungefär samtidigt som jag fick min tvärflöjt. På 80-talet var Galway den ende klassiskt skolade soloflöjtist som jag kände till. Han spelade allt han kom över, från klassiskt till folk till populära filmtrudelutter. Han fick flöjten att låta bra. På den här singeln ger han sig på en 1600-talskomposition av Johann Pachelbel och ger den ett lättsammare, populärare uttryck. Och det låter bra, poppigt. Nuförtiden bor den här gråhårige mysfarbrorn någonstans i de schweiziska alperna nära Lucerne tillsammans med sin fru, som också spelar flöjt.

A-sida: We Don`t Talk Anymore

B-sida: Carrie

Även om We Don`t Talk Anymore kom ut redan 1979, så har den ett riktigt smörigt 80-talssound. Den är en riktig "öronmask", som kan dyka upp årtionden senare. Den brett populäre Cliff Richard måste väl ha varit ett av punkgenerationens största hatobjekt, vid sidan av Gary Glitter. Men We Don`t Talk Anymore kan väl säkert räknas till hans bästa låtar. Någon har påstått att tiden runt decennieskiftet var hans bästa period. Den här singeln med två låtar från hans "storhetsperiod" gavs ut i DDR 1980.

A-sida: Passion

B-sida: Better Off Dead

En gång vann jag ett vad med min kompis och fick en singeln med The Small Faces av honom. Det sved, sade han. Small Faces blev senare Faces och där sjöng Rod Stewart. Det var innan "Den rockande rotborsten" slog sig in på solokarriären. På sjuttiotalet var hans "Sailing" en landsplåga. Singeln Passion är från 1980. Och det är inte dåligt! Det är starkt av honom att han inte ger sig in i någon förnyelseprocess här. Man känner igen Rod på rösten. I Passion sjunger han balladaktigt om vårt behov av just det, passion. I Better Off Dead släpper han loss på riktigt, och det rockar riktigt sjuttiotals storbandsrock. Han har skrivit båda låtarna själv.