A-sida: Sweetheart

B-sida: Strange One

Singeln Sweetheart/ Strange One kom ut 1981, efter succén med Broken English-LP:n. Så det var säkert ingen lätt uppföljare att göra. Elektrokompet fortsätter från den tidigare skivan, och det som är utmärkande för Marianne Faithfull är hennes mörka och suggestiva röst. Den kommer bra till sin rätt här. Annars säger mig singeln inte så mycket. Jag tycker B-sidan har mera närvaro än A-spåret. Det handlar om en tillbakablick på en relation, där de båda parterna inte fått tillräckligt utrymme att tala ut.

Konsten att hålla balansen med Lasse Tennander och Yngve Frejs Orkester är en skiva som jag haft, men gjort mig av med på något vis. Jag har hållit utkik efter den i skivaffärer, men inte hittat den. Sanningen att säga vet jag ingenting om Lasse Tennander. Så jag lyssnade på You Tube. Lasse Tennander är en äldre generationens rockartist, och inledningen av skivan låter lite dammig. Genomgående får vi här djuplodningar i en mans psyke. Och det krävs vital musikalisk uppbackning för att man ska orka svälja allt. Men så, i mitten av skivan, efter titelspåret, så tar Lasse av sig sin kavaj, öppnar fönstret och det börjar regna. Och tre låtar framåt visar han sitt sanna jag. Jag blir intresserad och börjar lyssna. Det är naket och rått, men samtidigt hoppfullt och livskraftigt. Jag blir positivt överraskad. Han bor på Pizzeria hotell, och ser ensamheten som ett vapen. Så öppet - liksom - ta emot mig om du vill och orkar - men jag klarar mig. Tummen upp! Skivan är från 1982.

För exakt tio år sedan denna kväll bodde Annu och jag i Bemböle i Esbo. Jag jobbade som speciallärare på Winellska skolan i Kyrkslätt och studerade specialpedagogik på deltid i Stockholm. Vi hade så knapert med pengar så att jag inte hade råd att gå på konserten med Boomtown Rats på Alberga idrottsplats. Men jag cyklade dit och stod utanför avspärrningarna och bandade med min lilla bandspelare, utan att se en skymt av bandet. Setlist var: I Never Loved Eva Braun, Like Clockwork, Neon Heart, Do You In (varpå Bob Geldoff mellansnackade om hur svinkallt det var mitt i sommaren, och att de var Boomtown Rats, medan publiken var hela Finlands befolkning. Geldoff har alltid gillat att prata. Han nämnde att han var iklädd en ormskinnsdräkt, medan publiken hade renskinn). Den halvtimme jag fick med på bandet avslutades med Someones Looking At You. Att bara fem låtar rymdes på en halvtimme skvallrar om att tempot var rätt lågt, och man kan undra hur bra bandet trivdes i den frostkalla kvällen. Som avslutning sjöng Geldoff: "On a night like this I deserved to take a piss, at least once or twice." Det var tämligen tyst när jag efter midnatt cyklade hem. Jag skulle ha föredragit någon nattsjungande fågel framom Boomtown Rats denna kväll.

Discogs är en tjänst på nätet som erbjuder upplysningar om och försäljning av alla skivor som alla musikartister gett ut. Det tog inte länge att upptäcka att det är till Discogs man ska gå om man vill ha upplysningar om en skiva. Men jag har undvikit att handla där, ända tills för någon vecka sedan, då jag blev trött på att leta överallt. Att köpa skivor på Discogs är ingen sport. Det är ungefär som att fånga fisk med händerna i en laxodling. Det är bara att håva in, till ett pris som oftast är billigare än på andra ställen. Man kan fråga sig varför man alls ska besöka affärer fysiskt eller gå till någon annan näthandel när man har detta Schlaraffenland. Ja, för den goda sakens skull, skulle jag säga. Jag borde också rensa bort de invasiva blommor som jag har i skogen nära min tomt. Jag är bara för lat för att göra det.

A-sida: Scissors Cut

B-sida: So Easy To Begin

Art Garfunkel är ju känd som Paul Simons ständige vapendragare i sextiotalsduon Simon & Garfunkel. Ett år innan den här singeln gavs ut, nämligen 1981, höll paret en gratiskonsert i New York Hyde park, som bevittnades av en halv miljon människor. Sedan sjuttiotalet har Art Garfunkel satsat på en solokarriär. Den här singeln innehåller två stämningsfulla kärlekslåtar som inte är skrivna av sångaren själv. På första sidan jämförs kärleksleken med Sten, sax, påse, där var och en av dessa tre saker kan förgöra en annan. På andra sidan sjunger Art om hur lätt det är för ett vilselett hjärta att ge sig in i kärleken, men hur svårt det är att avsluta allt. Kärlek är ett välkänt tema i Art Garfunkels produktion. Han har varit med i kärlekskomedier som The Graduate (1967) och The Rebound (2009).

Jag gillade faktiskt Noice 1980, efter att LP:n Tonårsdrömmar hade släppts. Och jag minns att jag såg spelningen i Måndagsbörsen i mars, den som gjorde bandet till tonårsidoler över en natt. Det var ju främst låten En kväll i tunnelbanan man förknippade bandet med, men också I natt är hela staden vår och Du lever bara en gång. Det är nog det första albumet som man minns. Jag läste ju också Vecko Revyn vid den här tiden, och de skrev flitigt om bandet och om punkarna i Gallerian i Stockholm. Senare förstod man ju att Noice var mera pop än punk, och då svalnade intresset. Själva identifierade sig bandet mera med Magnus Uggla och David Bowie än med punk.

Det är en intressant tillbakablick på populärkultur i allmänhet man får när man läser David Bogerius bok om Noice från 2008. Här tecknas porträtten av bandmedlemmarna och deras snabba karriär. Man blir varse hur snabb framgång i musikbranschen ofta följs av olycka, i Noices fall dog både Hasse och Freddie av droger i början på 2000-talet. Hasse var lika gammal som jag, och han fick aldrig vara ifred för alla beundrarinnor. Boken skildrar en tidsresa från medelklasshemmen i Gustavsberg, genom alla diskotek, nattklubbar och dansbanor vid den här tiden. Man får uppleva hur medierna gör allt för att öka på rivaliteten mellan de två stora banden Gyllene Tider och Noice, bara för att få rubriker som säljer lösnummer. Faktum är Noice är Sveriges populäraste band 1981. Men det berättar nog mera om Sverige än om Noice.

A-sida: Wrack My Brain

B-sida: Drumming Is My Madness

1969 skrev Ringo Starr Octupus`s Garden, ett mästerverk, som han själv framförde på LP:n Abbey Road. Det är väl också Ringos enda låt, som blivit känd med Beatles. Singeln Wrack My Brain kom 1981. Det låter fortfarande mycket sextiotal och Beatles om det här, vilket jag tycker om. Ringos kännspaka ljusa stämma framför två humoristiska låtar om hur han först ska förstöra sin hjärna och sedan hur kul han tycker det är att trumma. Humorn är befriande, speciellt på B-sidans låt. Han parafraserar till och med Rod Stewarts landsplåga Do You Think I`m Sexy från 1978 där. Och visst var han ju alla tjejers favorit-Beatle på sin tid.

Den första konstiga film som jag såg var Stranger Than Paradise av Jim Jarmusch. Det var något slag av svartvit tragikomik om tre människor av olika nationaliteter och personlighet som råkar i fängelse. En av skådespelarna var jazzmusikern John Lurie, som komponerat soundtracket till filmen. Jag blev övertalad att komma med och se filmen av min kusin som jobbade som journalist i Helsingfors vid den här tiden, runt -85. Trots att han försökte förklara storheten med filmen för mig efteråt, så förstod jag den inte. När jag nu lyssnar på filmens musik på You tube, visar det sig att jag inte minns den. Men det är spännande och nyskapande instrumental musik. Signaturmelodi var Screamin` Jay Hawkins I Put A Spell On You, från 1953. Och Jim Jarmusch blev sedermera en riktig Finlandsvän med besök uppe på Ivalos filmfestival tillsammans med bröderna Kaurismäki. Those were the days.

A-sida: When The Blood Runs Cold

B-sida: Gun Called Justice

Det är något undergångsaktigt över The Lords (tidigare känt som Lords Of The New Church), som jag gillar. Jag kan öppet medge att jag inte hört dem så mycket förut. Jag gillar tydligheten i musiken på den här singel. Det är inte vrål och distade gitarrer, utan lugnt och tydligt. Men känslan av förlust finns där, det mörka, suggestiva - och jag gillar sättet Stiv Bators sjunger på. Speciellt When The Blood Runs Cold har det här tilltalande draget. Singeln är från 1985.

I helgen besökte jag Skärblacka, en liten bruksort strax väster om Norrköping. Orten har rykte om sig som Sveriges reggaecentrum, och varje år arrangerar föreningen Blacka Music en minneskonsert för Bob Marley. Det har man gjort sedan 1981. Jag greps både av den ideella och familjära stämningen runt konserten, som av utbudet av artister. På scenen såg jag Angelica Mava (Stockholm), Jonas Levi (Stockholm) och Daniela Torres (Skärblacka) innan det var dags för kvällens huvudattraktion Kalle Baah (Skärblacka), som var initiativtagaren till hela festivalen. Kalle Baah lyckades verkligen värma upp publiken trots det kyliga vädret. Jag imponerades av det täta soundet och de betydelsefulla texterna. Som Bob Marley uppmanade han oss att vara vakna, inte ljuga, orka kämpa på, inte tro på Babylons profeter, ta hand om varandra och vår värld. Pappersfabriken fick också sig en känga i låten Billy Rude Boy. Bandet har spelat sedan 1981 och det är konstigt att jag aldrig förr hört talas om dem. Under kvällen framfördes många Bob Marley-sånger både i original och på svenska. Det var med en verklig känsla av One Love jag lämnade konserten och den lilla orten, som fostrat så många svenska reggaeartister.