När det i helgen blev klart att Music Shop måste stänga, pga av att ägaren Niklas inte vill betala böterna från landskapsregeringen på 900 euro, för vägran att skriva under ett oklart kontrakt gällande avfallshantering, så kan man inte annat än beklaga. Hittills har verksamheten gått som på räls för Ålands enda musikaffär, där jag själv köpt både musikstudioprogrammet FL Studio, ljudkortet Focusrite och en ny elgitarr. Tidigare köpte The Teachers sin sånganläggning därifrån. Det var alltid trevligt att handla i den lilla affären och det kommer att bli tomt nu på andra sidan gatan när min arbetsgranne stänger, och även synd för alla musiker på Åland. Man kommer att tänka på några rader som Tom Paxton skrev 1964: "Our leaders are the finest men/ And we elect them again and again."

A-sida: Under min stjärna

B-sida: Falska kort III

Det är intressant när kompmusiker träder fram och gör en egen singel. Jag har aldrig hört Janne Bark förut annat än som gitarrist i Ulf Lundells band. Här framför han två egna låtar. Den första är en sång till en stjärna, som kunde vara Betlehems stjärna på jul. Jag gillar den här psalmlika hyllningen. Stjärnan är en ledstjärna som gör honom stark. "Låt dom stolta gå sin väg/ fjärran långt från mina steg", påminner om Runeberg. Falska kort är mera bluesig, men också den lugn. Den handlar om svek. Singeln kom 1985.

Jag har sett första delen av ett musikdokumentärprogram om det vilda 80-talet, kallat "Hair Metal - pudelrockens galna 80-tal" på Yle arenan. Här får jag veta att det som skapade pudelrocken var en reaktion på nya vågen-banden som toppade hit listorna i början av 80-talet. Det var ett fåtal långhåriga hårdrockare på Sunset Strip i Los Angeles som kände sig förfördelade av detta. De ville tillbaka till 70-talets hårdrocksboom med band som Led Zeppelin, Kiss och Black Sabbath. Så föddes den slyngelaktiga pudelrocken. Först ut på scenen var Mötley Crue, följda av W.A.S.P.  Eftersom några band började inse att det var för många killar i publiken, så vävde de in mera poppiga tongångar, för att få tjejer att gilla sig. Den ultimata pudelrocken var född. 

Att se dokumentären är som att företa en resa utan hjärta och hjärna nedför smaklöshetens rännsten. Man var ut efter att ha roligt och att vara så utan gränser som möjligt, för att få så mycket tjejer som möjligt. Kanske man bräckte några gränser, vad vet jag. Och man gjorde det med alla till buds stående medel. Musiken var gäll, skrikig och överdriven. Klädseln var glitter och glamour. Var annars kunde det hända än på den tropiskt varma Sunset Boulevard?

Idag är det tio år sedan jag började skriva om musik på musaploki.se. Idén fick jag helt plötsligt på biblioteket i Esbo, där jag bodde tillsammans med min fru. Jag tänkte att jag minns ju så mycket av musiken från den där tiden, 1980-1985. En av de skivor jag lånade hem den gången var Public Image Limited. Det har varit mig ett kärt besvär att hålla igång hemsidan. Idéer har runnit till, singlar har jag köpt och låtar samt LP:s har jag minnats. Det är ett kreativt arbete som jag fortfarande tycker om. Nu är mitt mål att fortsätta tio år till - får se hur sidan ser ut då. En annan sak som sammanfaller med musaplokis födelsedag är terroristattackerna mot en konsertlokal, en fotbollsstadion och restauranger i centrala Paris, som hände 13 november 2015. För att fira hemsidan och att jag lämnat in manuskriptet till min nästa bok "När det otänkbara händer - en handbok i sorg" samt hedra minnet av de 130 dödsoffren tänker jag gå ut och äta en middag på en mysig restaurang ikväll. Tack alla bloggläsare!

A-sida: Pablo Picasso

B-sida:  Heartbreak Hotel

Här vågar sig Martin Rössel från bandet Dom Dummaste sig på att göra en mera solobaserad singel tillsammans med Dum Dum Boys. Singeln är från 1982 och man ska spela den högt. Klart är attt Rössel hade konstnärliga pretentioner, men det räcker tyvärr inte. I Pablo Picasso upprepar han: "Pablo Picasso/ was never an asshole". Och på B-sidan gör han slarvsylta av dadaistdiktaren Hugo Balls ljuddikt Karawane från 1910 (hur nu det är möjligt). Hur som helst så låter allt som om han håller på att drunkna. Det här kunde vara möjligt att ge ut i början av 80-talet, men har ganska liten relevans idag - annat än som tidsdokument.

A-sida: Dance Across The Floor

B-sida: Dance Across The Floor

Jag minns att jag på åttiotalet såg Little Mike and The Sweet Soul Music Band i TV:n. Det här var en svensk supersoul-grupp bestående av etablerade musiker som Clabbe af Geijerstam och Anders Berglund. Och visst var det slipat, även om jag inte var inne på soul den här tiden. Men som det nu är när vita män försöker göra typiskt svart musik, så ville det ändå inte riktigt lyfta. Bandet spelade mestandels amerikanska covers. Och här följer ännu en - nämligen Casey/Finchs Dance Across The Floor. Kul ändå att jag kommer ihåg bandet.

Buzzcocks från Bolton, norr om Manchester, var ett av de första brittiska punkbanden. Det här är deras andra LP, men första studioalbum, från 1978. Jag minns att jag hittade den på biblioteket i Mariehamn på 80-talet och lyssnade på den. Minns titeln, skivomslaget och kanske första låten. Det är tätt och energiskt. Kanske man anar redan nu den lite lättare poppiga stilen, som skilde dem från Pistols och Clash. Låter som proto-brittpop kanske. Men punkens attityd slår igenom. Jag tror inte Howard Devoto, som var en av grundarna, och senare medlem i Magazine, är med här, även om han skrivit en hel del av låtarna på A-sidan. Låtarna går sällan över tre minuter. Jag gillar det här. Det är inte tråkigt, utan uppfinningsrikt. A-sidan är snabbare än B-sidan. Förutom första låten minns jag Love Battery. Jag är glad och ivrig över att jag bokat in en konsert med Buzzcocks i Uppsala den 28 mars. Får se om basisten/ sångaren Steve Diggle är med då.

A-sida: Galning

B-sida: Kapten

Jag gillar den här singeln. Den känns som ett mera seriöst steg mot en singelkarriär, efter den mera lättsmälta poptiden med Gyllene Tider. En mogen Per Gessle sjunger om galningen som går lös och som är ute efter hjärtan att sätta i brand. Naturligtvis sjunger han om sig själv. Kapten handlar om att bli helt självständig och självförsörjande. Som en kapten med en egen tidtabell, men också med sin egen ensamhet. Kanske något att drömma om, ifall man alltid jobbat för andra. Singeln kom 1985.

Den i mitt tycke trevligaste skivaffären i Stockholm, och då talar jag förstås om begagnade skivor, är Vinyl Records på Urvädergränd 2 på Söder. Jag har aldrig tidigare träffat på någon butiksägare som så gärna och kunnigt pratar med sina kunder om skivor, musik och artister som den här affärens. Jag kunde stå en lång tid och bara lyssna på hans berättelser om när hans pappa körde omkring Arlo Guthrie i staden och fick höra alltmöjligt skvaller, om hans rötter i Finland, om vem som tecknade bilden på LP:n Abbas Greatest Hits, om boomen på den svenska vinylsingelmarknaden på 80-talet och så vidare och så vidare. Stig Vig lär ha skänkt sin skivsamling till butiken och den innehöll alla utgåvor på Stiff Records. Sådana fakta gör att man kommer musikhistorien nära; den som består av helt vanliga musiker, människor av kött och blod, och inte av upphöjda stjärnor. Affären är öppen varje dag mellan 12 och 18. Long Live Vinyl Records!

A-sida: Mitt hus är försvunnet

B-sida: Mitt rum

Ulf Dageby är mest känd som medlem i det göteborgska proggbandet Nationalteatern. De gjorde politisk musik. Men jag gillar det lekfulla draget som följde i och med solo-LP:n En dag på sjön 1983. Den här singeln går i helt samma anda som En dag på sjön. Ulf Dageby sjunger om så vardagliga ting som sitt hus och sitt rum. Men det är något som inte är som det ska. Hans hus är nämligen försvunnet och hans rum är inte heller sig likt, det är radon bland lakanen och någon har legat i hans säng. Det är spännande med den här knivskarpa nyenkelheten. Singeln kom 1984.