A-sida: Spanish Harlem

B-sida: Vakna

Den svenska saxofonist som jag minns att jag hörde om på 80-talet var Johan Stengård. Han var ofta på TV, där han tog sin an diverse musikstilar med sitt särpräglade spel. Här ger han sig på den gamla Spanish Harlem, som försvenskats av O. Bergman. Ett saxsound kan aldrig göras rättvisa på skiva, det blir för tunt, när saxen ska spela melodistämman. Bättre fungerar det tycker jag på Vakna, som jag absolut hört någonstans förut. Den är en instrumental låt, med doft av det soundtrack som spelades till de första soft erotiska program som började synas på TV under första hälften av 80-talet. Lite smörigt, glassigt alltså, men ändå njutbart på min splitternya Sony-skivspelare. Singeln är från 1985 och frontbilden är tagen av rockfotografen Joakim Strömholm.

A-sida: Get Off The Phone

B-sida: All By Myself

Den här singeln, som är min första bildsingel, är utgiven 1984. Jag misstänker att båda låtarna är äldre än det. Det är material producerat av bandet självt. Det andas och låter -77 om det här. Get Off The Phone är snabbare och för nästan tankarna till Ramones. Det är enkel lyrik: "Get off the phone/ Nobody home/ I don`t want you." B-sidan kör också med ett riff som upprepar sig, men i långsammare takt. Den hyllar allt man kan göra själv, i sann punkanda.

A-sida: Ebony and Ivory

B-sida: Rainclouds

Låten Ebony and Ivory, skriven av Paul McCartney, har giltighet idag med ICE:s agerande i Minneapolis och i övrigt i en alltmer rasistisk och främlingsfientlig värld. Kan man tänka sig något mer mjukare trallvänligt än raderna: "Ebony and Ivory/ Lived together in perfect harmony/ side by side/ On my piano keyboard/ oh, Lord, why don`t we." De båda musikernas stämmor matchar varandra som honung och glass. Den enda invändningen kan då gälla att pianotangenterna antyds vara gjorda av ebenholts och elefantbetar, båda synnerligen skyddsvärda material. Singeln kom 1982.

A-sida: Extra Extra

B-sida: Extra Extra (Engelsk version)

Bandet Intermezzo var en slags smältdegel för allehanda svenska popmusiker på 80-talet. Bland annat Orup och Fredrik von Gerber (från Noice) har gästat. Denna singel från 1982 har Freddie Hansson från Noice på keyboards. Den här låten med alla de kalla killarna i svensk och engelsk version lyfter inte direkt till höjderna. Den flyter omkring någonstans mellan schlager, pop och rock. Den är som bandets namn betyder, ett mellanläge, en halvmesyr.

A-sida: Africa

B-sida: We Made It

Det amerikanska soft-rockbandet Toto är mest kända för sin singel Africa från 1982, med omkvädet "I bless the rains down in Africa". Ändå var bandet inte en del av Live Aid/ Band Aid-konserterna i slutet av 80-talet, trots att man gärna förknippar den här singeln med denna humanitära hjälpinsats. Africa handlar väl mera om en kärlekshistoria till en kvinna, skulle jag tro. Den här singeln andas 80-tal så mycket som det bara går, och den var omöjlig att undgå för den som växte upp då. 2017 gjorde bandet en avstickare till Rock-Off på Åland.

A-sida: Veckorevyn/ Nazismen/ Är jag sjuk?

B-sida: Hej du gamle proggis/ Är imagen riktig?

Här en punksingel inspelad i Karlshamn 1980. Ett av banden, De anhöriga (B-sidan), har Mats Knutson (nu politisk reporter på SVT) på sång. Både Brigad 45 och De anhöriga gör här riktig punk plockad direkt från kökshyllan, vilket jag verkligen uppskattar. Texterna är starka. Man har något att säga och tar ställning politiskt och socialt och ifrågasätter gamla ingrodda normer och föreställningar, som framgår av låttitlarna. Musikaliskt finns utvecklingspotential. Man saknar sådana här band idag.

A-sida: 9 To 5

B-sida: Sing For The Common Man

9 To 5 är en klassisk sång av countrydrottningen Dolly Parton, men också titelmelodin till en film. Det är en sådan slagdänga som stannar i huvudet när man väl hört den, och som man lätt kan avfärda som ganska banal. Men den är värd att uppmärksammas för att den hyllar det ihärdiga knegarlivet, trots att få har så långa arbetsdagar nuförtiden. Kanske man skulle kunna sjunga "Working 9 to 4, its all takin`and no givin`". Själv kan jag vara nöjd som har ett givande jobb, trots att det kan vara lite slitsamt ibland. Singeln och filmen kom 1980.

A-sida: Say Say Say

B-sida: Ode To A Koala Bear

Vad blir resultatet om man totar ihop två av 80-talets största superstarar, nämligen Michael Jackson och Paul McCartney? Jo, denna singel från 1983. Say Say Say är en tämligen färglös discofunkballad som kännetecknas av de tvås växelsång. Det är välgjort, allt enligt konceptet: Don`t Worry - Be Happy. Men ack, så opersonligt. Ode To A Koala Bear handlar just om det, en pompös hyllningssång till en tygkoalabjörn. Jag förstår inte vitsen. Som Teddybjörnen Fredriksson för vuxen publik.

Det är en tidig sommarmorgon i juni någon gång runt 1980 som jag börjar min promenad uppe i Vasastan. Jag sitter vid Karlberg medan stan och morgonsolen får rosa färg. Plötsligt hör jag Robert Broberg och några sena nattsuddare komma paddlande på kanalen söderifrån i riktning norrut. "Vilket håll är vi på väg åt?" ropar de glatt (Stan är full av vatten, 1981). Jag vandrar sedan genom Östermalm ner mot Kungsträdgården. På Birger Jarlsgatan klagar Oledudon Adebayo över de många raggarna som förpestar omgivningen där (Helldriver, Zion Steppers, 1980). Vid Stockholms ström är luften lättare att andas. "Att sitta här och fiska måste va en önskedröm", påstår Aston Reymers Rivaler, när jag frågar dem om det nappar (Stockholms ström, 1980). Glad i hågen går jag vidare, genom Gamla stan och in på söder. På Folkungagatan ser jag Eva Dahlgren skynda sig igenom folkmassorna. Hon säger att hon är ett sommarbarn i stan, och nu är det bara halva sommarn kvar (Sommarbarn, 1981). Jag tar en kaffe på Hornsgatan, går på bio, och märker att det redan är natt när jag kommer ner till Zinkensdamm. Här går Ulf Lundell och undrar var han vart. Han bjuder på en öl i Tantolunden, innan han vandrar vidare (Rom i regnet, 1979).

A-sida: Happy Song

B-sida: Nobody To Love

Jag vill önska alla läsare ett gott nytt år med The Nips singel från 1981 Happy Song, och hoppas att 2026 blir ett bättre år än det gångna speciellt vad gäller freden i Europa. Orden "I got no reason for laughing/ I got no reason to cry/ I got no reason for living/ I got no reason to die" får väl sammanfatta vad Shane sjunger om här. Och låten är verkligen glad och positiv. B-sidan är ännu bättre. (Nästan årets låt). Eftersom jag inte har någon att älska, så går jag hellre hem, sjunger han. Den enda jag vill älska är du! Mycket bra! Singeln är producerad av Paul Weller.