A-sida: Inga pengar, ingen mat

B-sida: Ett steg närmre

Skanstull är ett rätt så legendariskt 80-tals-stockholmsband, som spelade poppig reggae-ska i början av 80-talet. Jag hade deras LP Skanstull nästa, men vet inte vad jag gjorde av den. Inga pengar, ingen mat är just en sådan låt som man tror att man hört förut någonstans. Den fastnar direkt. Duke Adebayo är med och sjunger på den. Ett steg närmre är lite proggigare, men ändå tidstypisk. Jag gissar att Skanstull var ett suveränt live-band. Den här singeln är från 1980.

Jag är lugn på alla diskotek, och klär mig som alla dom andra. Tassa tyst, gör inget om ingen ber dig. Dom är så nya och moderna. Så mycket muskler, så lite hjärna. Du är lurad, lurad min vän. Du är lurad, lurad igen. Pappas pojkar, pappas pojkar. Dom spänner sig allt vad dom orkar. Vad ska du bli när du blir stor? Ska du bli som far och mor? Ska du bli en boss, en försäljare eller disponent nånstans? Alltför dyra modekläder köper dom som hänger med. Men jag tänker inte ge mig, och mig som dom andra klä. Anorexia nervosa, rädda mig från att bli en slav i en kvinnas kropp. Anorexia nervosa, gör mig vacker, gör mig smal. Gör mig till ett västerländskt ideal. En dag så kommer frågan: vad ska du egentligen bli? Du vet att det börjar bli dags, att tänka på din framtid. Snälla försök att förstå, du måste bestämma dig strax. Nu ska du ut och bli nåt, det börjar ju bli dags. Och hon var nästan som reklam, nån som alla älskade och ville ha. Rulltrappan rullar och vi plågas av musik som söver. Varenda tjej, varenda kille, som har blivit bombad av USA, vill ha dig att tjacka prylar som du egentligen inte behöver, när du har klöver. Är du kvinna eller man? Är du hon eller han? Är du antingen eller? Finns dom båda hos varann? Jag sjunger som jag vill!

A-sida: Kerran koin mä rakkauden

B-sida: Kaduttava homma

Plojrockbandet Sleepy Sleepers sjunger här två låtar om misslyckat val av partner. På A-sidans låt, som framförs av sångerskan Heinäsirkka, går relationen lite djupare. Det handlar om att någon prövar på kärlek för enda gången. Men det blev inte bra, så man tänkte "bättre lycka nästa gång". På B-sidan är det mera ett "one-night-stand" som havererar på grund av omständigheterna, för mycket oljud och klagomål i huset. Båda är gamla hederliga rocklåtar. Singeln kom 1982.

När det i helgen blev klart att Music Shop måste stänga, pga av att ägaren Niklas inte vill betala böterna från landskapsregeringen på 900 euro, för vägran att skriva under ett oklart kontrakt gällande avfallshantering, så kan man inte annat än beklaga. Hittills har verksamheten gått som på räls för Ålands enda musikaffär, där jag själv köpt både musikstudioprogrammet FL Studio, ljudkortet Focusrite och en ny elgitarr. Tidigare köpte The Teachers sin sånganläggning därifrån. Det var alltid trevligt att handla i den lilla affären och det kommer att bli tomt nu på andra sidan gatan när min arbetsgranne stänger, och även synd för alla musiker på Åland. Man kommer att tänka på några rader som Tom Paxton skrev 1964: "Our leaders are the finest men/ And we elect them again and again."

A-sida: Under min stjärna

B-sida: Falska kort III

Det är intressant när kompmusiker träder fram och gör en egen singel. Jag har aldrig hört Janne Bark förut annat än som gitarrist i Ulf Lundells band. Här framför han två egna låtar. Den första är en sång till en stjärna, som kunde vara Betlehems stjärna på jul. Jag gillar den här psalmlika hyllningen. Stjärnan är en ledstjärna som gör honom stark. "Låt dom stolta gå sin väg/ fjärran långt från mina steg", påminner om Runeberg. Falska kort är mera bluesig, men också den lugn. Den handlar om svek. Singeln kom 1985.

Jag har sett första delen av ett musikdokumentärprogram om det vilda 80-talet, kallat "Hair Metal - pudelrockens galna 80-tal" på Yle arenan. Här får jag veta att det som skapade pudelrocken var en reaktion på nya vågen-banden som toppade hit listorna i början av 80-talet. Det var ett fåtal långhåriga hårdrockare på Sunset Strip i Los Angeles som kände sig förfördelade av detta. De ville tillbaka till 70-talets hårdrocksboom med band som Led Zeppelin, Kiss och Black Sabbath. Så föddes den slyngelaktiga pudelrocken. Först ut på scenen var Mötley Crue, följda av W.A.S.P.  Eftersom några band började inse att det var för många killar i publiken, så vävde de in mera poppiga tongångar, för att få tjejer att gilla sig. Den ultimata pudelrocken var född. 

Att se dokumentären är som att företa en resa utan hjärta och hjärna nedför smaklöshetens rännsten. Man var ut efter att ha roligt och att vara så utan gränser som möjligt, för att få så mycket tjejer som möjligt. Kanske man bräckte några gränser, vad vet jag. Och man gjorde det med alla till buds stående medel. Musiken var gäll, skrikig och överdriven. Klädseln var glitter och glamour. Var annars kunde det hända än på den tropiskt varma Sunset Boulevard?

Idag är det tio år sedan jag började skriva om musik på musaploki.se. Idén fick jag helt plötsligt på biblioteket i Esbo, där jag bodde tillsammans med min fru. Jag tänkte att jag minns ju så mycket av musiken från den där tiden, 1980-1985. En av de skivor jag lånade hem den gången var Public Image Limited. Det har varit mig ett kärt besvär att hålla igång hemsidan. Idéer har runnit till, singlar har jag köpt och låtar samt LP:s har jag minnats. Det är ett kreativt arbete som jag fortfarande tycker om. Nu är mitt mål att fortsätta tio år till - får se hur sidan ser ut då. En annan sak som sammanfaller med musaplokis födelsedag är terroristattackerna mot en konsertlokal, en fotbollsstadion och restauranger i centrala Paris, som hände 13 november 2015. För att fira hemsidan och att jag lämnat in manuskriptet till min nästa bok "När det otänkbara händer - en handbok i sorg" samt hedra minnet av de 130 dödsoffren tänker jag gå ut och äta en middag på en mysig restaurang ikväll. Tack alla bloggläsare!

A-sida: Pablo Picasso

B-sida:  Heartbreak Hotel

Här vågar sig Martin Rössel från bandet Dom Dummaste sig på att göra en mera solobaserad singel tillsammans med Dum Dum Boys. Singeln är från 1982 och man ska spela den högt. Klart är attt Rössel hade konstnärliga pretentioner, men det räcker tyvärr inte. I Pablo Picasso upprepar han: "Pablo Picasso/ was never an asshole". Och på B-sidan gör han slarvsylta av dadaistdiktaren Hugo Balls ljuddikt Karawane från 1910 (hur nu det är möjligt). Hur som helst så låter allt som om han håller på att drunkna. Det här kunde vara möjligt att ge ut i början av 80-talet, men har ganska liten relevans idag - annat än som tidsdokument.

A-sida: Dance Across The Floor

B-sida: Dance Across The Floor

Jag minns att jag på åttiotalet såg Little Mike and The Sweet Soul Music Band i TV:n. Det här var en svensk supersoul-grupp bestående av etablerade musiker som Clabbe af Geijerstam och Anders Berglund. Och visst var det slipat, även om jag inte var inne på soul den här tiden. Men som det nu är när vita män försöker göra typiskt svart musik, så ville det ändå inte riktigt lyfta. Bandet spelade mestandels amerikanska covers. Och här följer ännu en - nämligen Casey/Finchs Dance Across The Floor. Kul ändå att jag kommer ihåg bandet.

Buzzcocks från Bolton, norr om Manchester, var ett av de första brittiska punkbanden. Det här är deras andra LP, men första studioalbum, från 1978. Jag minns att jag hittade den på biblioteket i Mariehamn på 80-talet och lyssnade på den. Minns titeln, skivomslaget och kanske första låten. Det är tätt och energiskt. Kanske man anar redan nu den lite lättare poppiga stilen, som skilde dem från Pistols och Clash. Låter som proto-brittpop kanske. Men punkens attityd slår igenom. Jag tror inte Howard Devoto, som var en av grundarna, och senare medlem i Magazine, är med här, även om han skrivit en hel del av låtarna på A-sidan. Låtarna går sällan över tre minuter. Jag gillar det här. Det är inte tråkigt, utan uppfinningsrikt. A-sidan är snabbare än B-sidan. Förutom första låten minns jag Love Battery. Jag är glad och ivrig över att jag bokat in en konsert med Buzzcocks i Uppsala den 28 mars. Får se om basisten/ sångaren Steve Diggle är med då.