Jag fick via skivbolaget Comedia en telefonintervju med Peter R Ericson, som spelade med i Gävlebandet Mobben på 70-talet, och 1980 började göra skivor under eget namn. Han har producerat många av Sveriges kändaste artister och skrivit sånger, som blivit mycket omtyckta, bland annat till Monica Zetterlund och Cornelis Vreeswijk. Senare har Peter också samarbetat mycket med Anders F Rönnblom.

- Saknar du 80-talet?

Svår fråga. Jag kan sakna hur det var att göra en skiva då, med alla som var involverade, musiker och producenter. Men man kommer också till insikt om att man inte kan ändra utvecklingen. Det var mera organiskt att göra musik då, mera heligt, magiskt, mera pyssel runtomkring, trots att det fortfarande är viktigt att göra musik som man kan stå för.

- Jag upplever också att ett album var värt mera då. Och att artister mera gjorde skivor utifrån ett visst tema.

Absolut. Jag har en vän som haft en second hand-skivaffär här i Uppsala och vi pratar ofta om att skivorna var annorlunda förut. Det märktes om artisten haft ett speciellt "mood" på skivan. Man måste gå ned i tempo när man satte sig vid skivan och lyssnade. Idag klickar man bara på vissa låtar.

- Din skiva Hjärtan brinner från 1984 verkar vara självupplevd. Jobbade du på sjön då?

Jag jobbade över en sommar på ett bulkfartyg som seglade på Europa och mycket på Nordsjön. Jag var sjutton då och hade hoppat av skolan. Alla som jobbade ombord var karaktärer, några alkoholister. Man kallade dem Nordsjö-tramps, vilket betyder att de aldrig kom längre bort än till Europa. Vi hade en riktig suparfest en kväll. Albumet skrev jag i Evert Taube-/ Jacques Brel-traditionen, som dog ut då.

- Hurdant var musikklimatet i början av 80-talet om du jämför med idag? Var det lättare att vara musiker då?

Förut hängde musiken mycket mera ihop med platsen, och de möjligheter som den erbjöd, och med livet. Idag finns inte samma sammanhang. Idag tittar man på TV och inget relaterar till det man ser där. Man promotar sig på Spotify, och soundet är lika på musiken. Förut gillade man vissa artister och ville göra sådan musik själv. Idag gör man sin musik själv, och det är ingen skillnad vad man gör. Förr sågs man mycket på vägarna, nu vill man signa ett stort bolag. 

Jag gjorde själv reklammusik ett tag på 90-talet, men jag slutade snart med det, eftersom det inte gav mig något. Jag har två söner som håller på och kämpar på med sin musik i Berlin och USA nu.

- Jag tycker att det fanns så mycket mera musikprogram på TV på 80-talet. Vad beror det på att det inte är så idag?

Fokuset har ändrats idag från vad det var på 80-talet, och även på 70-talet. Då var musik det som man ville hålla på med. Nu är det annat som intresserar, typ att vara med i Big Brother.

- Vad tycker du om den musik som görs idag?

Musiken som jag ser på TV gillar jag inte. Den verkar konstruerad. Men jag får reels på telefonen som är skitbra. Indie och pop. Det sparar jag på en lista på Spotify. Det låter lika bra som när jag var ung.

- Slutligen, vill du dela med dig av något minne från början av 80-talet?

Jag jobbade mycket då, bland annat med Eldorado i P3 i radion. Det var en intressant period. Mycket hände och jag kunde välja exklusiv musik. Jag träffade många artister, t.ex. Little Steven och Phil Lynott. Jag fick mycket erbjudanden och kunde välja vad jag ville göra, och gå från stora jobb till små jobb. Jag producerade svenska artister, bland annat Monica Zetterlunds album Varsamt från 1991, där låten Under vinrankan, som jag skrev, finns med. Det var mycket jobb med den skivan.

I slutet av 80-talet skrev jag också låten Sommarkort (En stund på jorden) till Cornelis Vreeswijk. Jag översatte också Kim Larsens This is my life till svenska åt honom, och han gillade låten. Jag var också med och spelade med Anders F Rönnblom, bland annat på Pub Bastun på Åland, efter år 2000.

- Träffade du Cornelis?

Jadå! Cornelis var extremt begåvad. Jag lärde mig spela gitarr efter Cornelis låtar. Så skickade jag min låt till honom på kassett, och han sade att den sjunger han gärna. Det här var ett år innan han dog, så han mådde inte bra då. Det var inte den fryntlige Cornelis, utan han var askgrå. När vi bandade in Sommarkort blev han väldigt dålig, och ville göra det en annan dag. Men jag tänkte att den dagen kanske aldrig kommer, så jag sade att vi gör en tagning till. Och den tagningen blev det som är på skivan. Jag fick beställa en taxi till sjukhuset åt honom efter det. 

Senare så skrev Cornelis ett brev till Eldorado och undrade vad den unge mannen heter som skrev låten. Jag har hans brev på väggen här i min studio. Det var väldigt gulligt av honom.

- Jag får tacka så väldigt mycket för intervjun, Peter.

A-sida: Twist & Shout

B-sida: Take Out The Lead

The Blockheads, ursprungligen Ian Durys band, är här med en singel från 1982. Lite galna som de är så gör de dansant reggae-mix av den gamla rocklåten. Den egna låten Take Out The Lead är mera den funk som de brukade göra med Ian Dury. Saxofonspelet är framträdande i båda låtarna, här med Davey Payne. Ibland hörs även den cockney i bakgrunden, som var så typiskt för Ian Dury, trots att han kom från Essex. 

A-sida: Toiset on luotoja kulkemaan

B-sida: Kanoottilaulu

Jag kände varken till Ismo Alankos första band Hassisen kone eller det senare Sielun veljet då på åttiotalet, fast jag hörde talas om det första. De levde sitt eget liv som en undangömd indianstam där i det inre insjöfinland, trots att de hade träningslokal på Lepakko. På den här singeln låter de också som hottentotterna från Joensuu, speciellt kanotsången på B-sidan blir suggestivt manisk. Scenframträdandet var också dynamiskt, som i en schamanistisk offerdans. Singeln är från 1984.

Så här kunde det ha låtit, när man en kväll i slutet av maj 1981 släppte lös ett antal åländska niondeklassister på klassresa på ett av Köpenhamns råaste ölhak i de värsta kvarteren utan föräldraövervakning. Jag vet för jag var där:

"Du hade ju Spray skrivet på dina jeans." "Ja, det är ju bara män som är skyldiga till alla krig. Men jag gillar verkligen dina skor." "Det är farsans målarskor." "Jag minns när jag hörde Efter plugget. Det var en lugn dag och jag var på badstranden. Då tänkte jag: Det fixar sig nog." "Det gör det. Hvergang." "Jag tycker om Ulf Lundell." "Ja, han sjunger skitigt."  "Skitigt, det är rätt ord! Det är så roligt att prata med dig. Säg ett band, vilket som helst." "Splodgenessabounds." "Va?"  "Splod- genessabounds." "Aldrig hört. Men jag gillar Patti Smith. Jag kan banda några låtar på kassett åt dig om du vill." "Jo, det blir bra."

A-sida: A Good Heart

B-sida: Anger Is Holy

Köpet av den här singeln var ett kap jag gjorde på Myrorna i Uppsala. Historien bakom är rolig. Jag hade tidigare under dagen pratat om Undertones i en skivaffär. Och när jag hittade den här singeln, så kom jag på det: Feargal Sharkey är ju sångaren i The Undertones. Damen i kassan tyckte att den här singeln är underskattad. Men hon visste inte att Feargal var Undertones sångare och att de nyligen spelat i Uppsala. När jag nu lyssnar på den får jag väl kanske lov att ge kassörskan rätt. A Good Heart har bra text: "A good heart these days is hard to find/ so please be gentle with this heart of mine", som passar utmärkt till det kännspaka suget i Feargals röst. Texten är skriven av Maria McKee och handlar om hennes förhållande med en rockmusiker. Skivan kom -85.

Power-rockarna Buzzcocks (från Bolton) var ett av de brittiska punkband som kom fram i den första vågen 76-77. Och det är otroligt i vilken fin form den enda av originalmedlemmarna, sångaren/ gitarristen Steve Diggle, har hållit sig. Uppbackad av nya förmågor på bas, gitarr och trummor höll han oss under armarna hela kvällen den 28 mars på Katalin. Han pekade på oss, lyfte oss och laddade oss alla med urkraft, samtidigt som han nu och då avfyrade en golla på scenen. Och när jag trodde att allt var över kom de in och drog en lika lång andrasetare. Det är stilen, attityden som jag faller för och gör att jag känner mig direkt som hemma. Jag tänkte: Det där kan jag göra (nästan) lika bra - om jag bara vill. De två låtar som jag kände igen sedan förut, Time`s Up och Ever Fallen In Love, kom båda mot slutet. Som sista låt uppmanades vi alla stå starka i hårda tider i The Greatest Of Them All. Det tackar jag för! För Manchester in the rain, kunde, denna kväll, likaväl varit Uppsala in the rain.

A-sida: Hunters Of The Night

B-sida: August

The Hunters var ett av de där banden som tränade på Lepakko. Med Pelle Miljoona-keyboardisten Ari Taskinen och mångsysslaren Måsse Kullman på gitarr samt Andy McCoy som gästspelade sologitarrist på s. A var de redo att ta sig an den skoningslösa Helsingforsnatten på denna singel från 1983. Men jag vet inte, det blir för dansant dekadent bara. Trycket saknas liksom, kanske kärleksbytet från nattjakten också uteblev? B-sidan lyfter inte heller. 

Det är påfallande hur få kända norska rockband det finns och funnits. Då menar jag inte popgrupper som Aha eller alla dessa black metal-band som landet lyckas producera, utan hederlig rockmusik. Istället är vistraditionen väldigt stark, med artister som Sverre Kjeldberg (Ellinors vise) och Alf Pröysen (Du ska få en dag i mårå). Det naturromantiska draget lyser igenom. När Norden ställde sina största rockband på scenen på Johanneshovs isstadion 1978, bidrog Norge med Veslefrikk, som spelade något slag av proggvisa. Jag minns bara en av bandets låtar. Finland hade Hurriganes, Danmark Gasolin och Sverige Ulf Lundell. Kanske det inte funnits grogrund för rock bland alla höga fjäll och djupa dalar, där det är lättare att plocka med sig den akustiska gitarren ut på tur. Humortraditionen är däremot stark, och av den har det gjorts mycket lättsam popmusik, typ Banana Airlines. 

A-sida: Army Life

B-sida: Fuck The Mods/ Crashed Out

The Exploited var väl det mest färgstarka bandet av den brittiska andra punkvågen (eller oi-vågen). Mest minns man sångaren Wattie Buchans mohikanfrisyr, vilket inte var så vanligt vid den här tiden. The Exploited kom från Edinburgh i Skottland. Det här är deras första singel från 1980. A-sidan låt är en frän attack mot livet i militären, den köper jag med hull och hår. Fuck The Mods har jag svårare för, eftersom den uppmanar till våld mot en annan ungdomsgrupp, nämligen modsen (till musik av Bjällerklang). Nu är jag förstås inte insatt i vad de två grupperna hade emot varandra, men att på skivkonvolutet uppmana till våld, är inte bra. I Crashed Out ger man sig bara på sig själv - så den är ok.

Jag minns att farsan berättade att färjan Viking Rosella, där han då jobbade, hade ett evenemang på gång som hette Monsters Of Boat. Det gick ut på att kända rockband spelade ombord på båten. Han sade att han träffat medlemmarna i Hellacopters, som han tyckte var trevliga typer. Det här var år 1998. Projektet höll på i bara två säsonger. Men när jag snubblade över en Johnny Thunders intervju på nätet, så hittade jag ett foto med Thunders ståendes på kajen framför Rosella i Mariehamn. (Googla gärna bilden på nätet). Och det visade sig att han spelade på Rosella den 4 april 1984, samma år som han senare uppträdde i Badhusparken på ön. Jag har tidigare inte hört om den här konserten, men Viking Line har hållit konceptet Rockband ombord levande. Min fru Annukka fick se Michael Monroe uppträda på väg till Åbo och vi båda såg Eppu Normaali på Grace i november 2021. När man ser rock på en färja behöver man inte bli så rund under fötterna. Det gungar bra ändå!