Buzzcocks från Bolton, norr om Manchester, var ett av de första brittiska punkbanden. Det här är deras andra LP, men första studioalbum, från 1978. Jag minns att jag hittade den på biblioteket i Mariehamn på 80-talet och lyssnade på den. Minns titeln, skivomslaget och kanske första låten. Det är tätt och energiskt. Kanske man anar redan nu den lite lättare poppiga stilen, som skilde dem från Pistols och Clash. Låter som proto-brittpop kanske. Men punkens attityd slår igenom. Jag tror inte Howard Devoto, som var en av grundarna, och senare medlem i Magazine, är med här, även om han skrivit en hel del av låtarna på A-sidan. Låtarna går sällan över tre minuter. Jag gillar det här. Det är inte tråkigt, utan uppfinningsrikt. A-sidan är snabbare än B-sidan. Förutom första låten minns jag Love Battery. Jag är glad och ivrig över att jag bokat in en konsert med Buzzcocks i Uppsala den 28 mars. Får se om basisten/ sångaren Steve Diggle är med då.
A-sida: Galning
B-sida: Kapten
Jag gillar den här singeln. Den känns som ett mera seriöst steg mot en singelkarriär, efter den mera lättsmälta poptiden med Gyllene Tider. En mogen Per Gessle sjunger om galningen som går lös och som är ute efter hjärtan att sätta i brand. Naturligtvis sjunger han om sig själv. Kapten handlar om att bli helt självständig och självförsörjande. Som en kapten med en egen tidtabell, men också med sin egen ensamhet. Kanske något att drömma om, ifall man alltid jobbat för andra. Singeln kom 1985.
Den i mitt tycke trevligaste skivaffären i Stockholm, och då talar jag förstås om begagnade skivor, är Vinyl Records på Urvädergränd 2 på Söder. Jag har aldrig tidigare träffat på någon butiksägare som så gärna och kunnigt pratar med sina kunder om skivor, musik och artister som den här affärens. Jag kunde stå en lång tid och bara lyssna på hans berättelser om när hans pappa körde omkring Arlo Guthrie i staden och fick höra alltmöjligt skvaller, om hans rötter i Finland, om vem som tecknade bilden på LP:n Abbas Greatest Hits, om boomen på den svenska vinylsingelmarknaden på 80-talet och så vidare och så vidare. Stig Vig lär ha skänkt sin skivsamling till butiken och den innehöll alla utgåvor på Stiff Records. Sådana fakta gör att man kommer musikhistorien nära; den som består av helt vanliga musiker, människor av kött och blod, och inte av upphöjda stjärnor. Affären är öppen varje dag mellan 12 och 18. Long Live Vinyl Records!
A-sida: Mitt hus är försvunnet
B-sida: Mitt rum
Ulf Dageby är mest känd som medlem i det göteborgska proggbandet Nationalteatern. De gjorde politisk musik. Men jag gillar det lekfulla draget som följde i och med solo-LP:n En dag på sjön 1983. Den här singeln går i helt samma anda som En dag på sjön. Ulf Dageby sjunger om så vardagliga ting som sitt hus och sitt rum. Men det är något som inte är som det ska. Hans hus är nämligen försvunnet och hans rum är inte heller sig likt, det är radon bland lakanen och någon har legat i hans säng. Det är spännande med den här knivskarpa nyenkelheten. Singeln kom 1984.
I lördags såg jag Bob Dylan på Avicii Arena i Stockholm. Jag hade hört att jag skulle tona ned mina förväntningar på 84-åringen. Inför en utsåld arena satt legenden hela konserten bakom pianot (han t.o.m. spelade gitarr där) och framförde mest nyare låtar som jag inte kände igen. På första låten kändes allt osynkat och skarpt, blott den gamle rävens röst bröt sig loss från det övriga. Vi satt alla snällt mumsande på våra popcorn och plockade tacksamt upp varje smula som den minimala gestalten där framme strödde kring sig, var det så ett munspelssolo, att han en gång sträckte på sig eller spelade en gammal låt. Den enda kommunikation han bjöd på var "Well, thanks" efter en av våra applåder. Mest satt han liksom och resonerade med sig själv till ett långsamt blues-komp från bandet och det räckte tyvärr inte för att fylla ut en hel glob. Det var mycket blues, och ingen rock. Nu efteråt slås jag av tanken att det säkert är oss det är fel på, och inte på Dylan. Det var ju trots allt som gamla goda tider; mobiltelefonfritt. Fyra låtar kände jag igen, trots nyversionerna (I`ll Be Your Baby Tonight, Desolation Row - nedkortad version, It`s All Over Now Baby Blue, Watching The River Flow). Tänk att jag hade två av dem med i bloggens senaste Dylan-citat! Två gamlingar lyckades han på något konstigt sätt krångla igenom utan att jag märkte det: It Ain`t Me Babe, When I Paint My Masterpiece.
Men en Dylan-konsert är alltid bara mer än Dylan. Bland de trogna fansen hittade jag i baren innan Johan Tell som har ett eget band. Här är länken till hans senaste musikvideo: www.youtube.com/watch?v=uc62CQgjs10
A-sida: 007
B-sida: Do You Want My Love
Barnreggaegruppen Musical Youth från Birmingham slog igenom med covern Pass The Dutchie (1982). Orginalet var Mighty Diamonds stora hit Pass The Kouchie. På den här singeln gör de en cover på Desmonds Dekkers 007. Det verkar som om Musical Youth bara leker reggae. Det mesta av låten utgörs av orginalsoundet, som barnen bara lägger lite egna lyrics på. Men det är ju en bra låt förstås. På B-sidan står de mera på egna ben med en egen låt. Texten är lite intetsägande bara: "Do you want my love/ Do you need my love." Men bandet var säkert charmigt att se. Singeln är från 1983.
Jag hade stora förväntningar på Shane MacGowans bandprojekt innan The Pogues, dvs Nipple Erectors och (efter det) Nips. Den här skivan är en samling från dessa bands låtar, speciellt singlarna, som kom samtidigt med den första punkvågen i England. Det är snabbt, larmigt, 50-talsrockigt (King of the Bop, Private Eye, Vengeance) och ibland med punkbeat (So Pissed Off, Stavordale RD, N5). Ändå gillar jag mest den balladaktiga Gabriellle, där Shanes personliga sångstämma får komma mest till tals. Det låter lite Elvis Costello (som Shane senare inte hade mycket till övers för) om den. Han berättar här om de galna tiderna med Gabrielle: "We danced all night/ Slept all day." Vengeance har samma komp som Walk Don`t Run. Jag tyckte nog att skivan levde upp till förväntningarna.
A-sida: Det bubblar/ Pic-nic/ Tage
B-sida: Aids/ Lyckans ost
Viktor Hurmio var ett band bestående av klasslärarstuderande i Vasa, men kom ursprungligen från Evitskog i Kyrkslätt. De slog igenom på Kustrockskivan 1982. Materialet på den här maxi-singeln är inte lika starkt. Det är ganska traditionell boogie-rock med den kännspaka humorn. Man kan väl säga att de var föregångare i den här genren, som bland annat KAJ gör bättre idag. Aids har jag hört förr, och den låten lyfter skivan, med sitt träffsäkra porträtt av en sjukdom som härjade då på åttiotalet. Singeln är från 1983.
Vintern 1985 jobbade och bodde jag i Stockholm. Jag gillade Robert Broberg och när han gav sin show Lockrop på Circus (bredvid Gröna Lund) i Stockholm bjöd jag min dåvarande sambo med på en oförglömlig helkväll. Det här var långt innan stand-up-komiken landsteg i Sverige, och Robban Broberg var den sanna stand-upparen, fast på ett känsligt, självutlämnande, ironiskt sätt - inte elakt som nu. Med ett kastrulllock på huvudet och i sin färggranna röda skjorta med gula prickar äntrade han scenen och tog (bara med hjälp av en turkos akustisk gitarr) hela publiken med storm. Han gillade alltid det enkla och minimala och han hade visst planer på att fylla hela Globen bara med sig själv och en bandspelare. Jag minns vissa bitar av showen (jag tror han hade en där han satt i ett väntrum och sade "öken" upprepade gånger). Annars finns låtmatrialet utgivet på LP:n Upp igen från 1983. Lyckligtvis hittade jag en inbandning av showen, som jag nu delar med mig åt er på denna länk: www.youtube.com/watch?v=quIS8XqbmH0
A-sida: Gamma, gamma
B-sida: Det blir ändå vi
Det är svårt att tänka sig någon folkligare artist än Lasse Berghagen. Han går hem i nästan alla samhällslager och generationer, tycks det. Men jag har haft svårt att ta honom till mig, trots att han gjort klassiker som Teddybjörnen Fredriksson och Farväl till sommaren, kanske just för att han varit så bred. Han har varit min föräldragenerations artist, någon som farsan och farmor kunde mysa tillsammans med. Här är ändå en singel från 1981 med två låtar som inte är så typiska för Lasse. Den första är en glättig honolulu-sak som möjligen moderatpartiledaren Ulf Adelsohn dansade till iklädd bastkjol, den andra är tvärtom en allvarlig sång, om rädslan för en separation. Det är en sång jag tillochmed kan tänka mig lyssna flera gånger på.