A-sida: 007

B-sida: Do You Want My Love

Barnreggaegruppen Musical Youth från Birmingham slog igenom med covern Pass The Dutchie (1982). Orginalet var Mighty Diamonds stora hit Pass The Kouchie. På den här singeln gör de en cover på Desmonds Dekkers 007. Det verkar som om Musical Youth bara leker reggae. Det mesta av låten utgörs av orginalsoundet, som barnen bara lägger lite egna lyrics på. Men det är ju en bra låt förstås. På B-sidan står de mera på egna ben med en egen låt. Texten är lite intetsägande bara: "Do you want my love/ Do you need my love." Men bandet var säkert charmigt att se. Singeln är från 1983.

Jag hade stora förväntningar på Shane MacGowans bandprojekt innan The Pogues, dvs Nipple Erectors och (efter det) Nips. Den här skivan är en samling från dessa bands låtar, speciellt singlarna, som kom samtidigt med den första punkvågen i England. Det är snabbt, larmigt, 50-talsrockigt (King of the Bop, Private Eye, Vengeance) och ibland med punkbeat (So Pissed Off, Stavordale RD, N5). Ändå gillar jag mest den balladaktiga Gabriellle, där Shanes personliga sångstämma får komma mest till tals. Det låter lite Elvis Costello (som Shane senare inte hade mycket till övers för) om den. Han berättar här om de galna tiderna med Gabrielle: "We danced all night/ Slept all day." Vengeance har samma komp som Walk Don`t Run. Jag tyckte nog att skivan levde upp till förväntningarna.

A-sida: Det bubblar/ Pic-nic/ Tage

B-sida: Aids/ Lyckans ost

Viktor Hurmio var ett band bestående av klasslärarstuderande i Vasa, men kom ursprungligen från Evitskog i Kyrkslätt. De slog igenom på Kustrockskivan 1982. Materialet på den här maxi-singeln är inte lika starkt. Det är ganska traditionell boogie-rock med den kännspaka humorn. Man kan väl säga att de var föregångare i den här genren, som bland annat KAJ gör bättre idag. Aids har jag hört förr, och den låten lyfter skivan, med sitt träffsäkra porträtt av en sjukdom som härjade då på åttiotalet. Singeln är från 1983.

Vintern 1985 jobbade och bodde jag i Stockholm. Jag gillade Robert Broberg och när han gav sin show Lockrop på Circus (bredvid Gröna Lund) i Stockholm bjöd jag min dåvarande sambo med på en oförglömlig helkväll. Det här var långt innan stand-up-komiken landsteg i Sverige, och Robban Broberg var den sanna stand-upparen, fast på ett känsligt, självutlämnande, ironiskt sätt - inte elakt som nu. Med ett kastrulllock på huvudet och i sin färggranna röda skjorta med gula prickar äntrade han scenen och tog (bara med hjälp av en turkos akustisk gitarr) hela publiken med storm. Han gillade alltid det enkla och minimala och han hade visst planer på att fylla hela Globen bara med sig själv och en bandspelare. Jag minns vissa bitar av showen (jag tror han hade en där han satt i ett väntrum och sade "öken" upprepade gånger). Annars finns låtmatrialet utgivet på LP:n Upp igen från 1983. Lyckligtvis hittade jag en inbandning av showen, som jag nu delar med mig åt er på denna länk: www.youtube.com/watch?v=quIS8XqbmH0

A-sida: Gamma, gamma

B-sida: Det blir ändå vi

Det är svårt att tänka sig någon folkligare artist än Lasse Berghagen. Han går hem i nästan alla samhällslager och generationer, tycks det. Men jag har haft svårt att ta honom till mig, trots att han gjort klassiker som Teddybjörnen Fredriksson och Farväl till sommaren, kanske just för att han varit så bred. Han har varit min föräldragenerations artist, någon som farsan och farmor kunde mysa tillsammans med. Här är ändå en singel från 1981 med två låtar som inte är så typiska för Lasse. Den första är en glättig honolulu-sak som möjligen moderatpartiledaren Ulf Adelsohn dansade till iklädd bastkjol, den andra är tvärtom en allvarlig sång, om rädslan för en separation. Det är en sång jag tillochmed kan tänka mig lyssna flera gånger på.

1992 kom Pelle Miljoonas andra roman Unimies ut. Samma år släppte han skivan Kaikki muuttuu. Jag känner igen många uttryck från skivan i boken. Pete Cansado är möjligen ett porträtt att artisten själv. Han reser i romanen runt längs Sydamerikas västkust i jakt på sin far. På ett ställe säger han: "Zen, Budda, Yin et Yang, here I come!" Det är samtidigt ett titelspår på LP:n. Runt den här tiden var det tydligt att Pelle Miljoona sökte nya horisonter, något som också framkommer i LP:ns namn (på svenska "Allt förändras"). Det är måhända nya uttrycksmedel, men budskapet är detsamma som förut. Det blir klart att Pete Cansados/ Pelle Miljoonas sympatier ligger hos de av samhället förfördelade, men i själen stora, personligheterna. Det är till exempel torgförsäljarflickan Santa-Ana (som rymmer hemifrån), skoputsarpojken Emilio (som drömmer om att bli en stor fotbollsspelare) eller fiskarkvinnan Maria (som går en Golgata-vandring upp till en bergstopp). Själv befinner sig Pete närmast i ett dvallikt tillstånd. Precis som på skivan känner han att han vill stanna i Puerto Montt i södra Chile. Men precis som i verkligheten är han för rastlös för att bli kvar någonstans. För Motorvägen är het.

A-sida: Lämna mig inte ensam

B-sida: Damernas värld

Blomman, eller Bo Blomberg som han egentligen hette, tillägnade den här singeln från 1980 filmskaparen Janne Halldoff. Och stilen hålls på samma socialrealistiska nivå som Jannes filmer. Jag gillar att texterna behandlar verkligheten. På första sidan berättar en prostituerad flicka på Malmskillnadsgatan sin historia, med omkvädet "Lämna mig inte ensam". På andra sidan får sig Sonja Hedenbratt och hennes gelikar en släng av sleven, när de vill posera i veckotidningen Damernas värld. Blomman var tvättäkta stockholmare och visste nog vad han pratade om. Han gick ur tiden 2008.

När jag bodde och jobbade i Stockholm vintern -85, så var jag intresserad av att åka på konserter, men ändå blev det inte så ofta av. Det fanns en del mindre ställen som ordnade konserter med rockband som jag var intresserad av. De två som jag ofta hörde om, och som jag därför minns, säkert också på grund av deras speciella namn var Engelen (i Gamla stan) och Tre backar (på Tegnérgatan). De är båda stängda nu, men jag såg åtminstone Mr Soul and his Marshmallows på Engelen då. Det fanns också två jazzställen, som fortfarande finns kvar: Stampen och Fasching.

A-sida: Ringo ja Aku

B-sida: Sikaillaan

Aku är den trumspelande kusinen till bröderna Syrjä i Eppu Normaali. 1980 gjorde han detta soloprojekt. Det låter ju väldigt mycket Suomirock a la Juice Leskinen, speciellt A-sidan, där han jämför sig med Ringo Starr. Men det svänger bra. B-sidan är lite mer rörig, men den handlar ju också om hur roligt det är att bete sig grisigt. Inga djupare budskap, men för en trummis är det ofta beatet som är det viktiga. Singeln gavs förstås ut på det oberoende Tammerforsskivbolaget Poko-records.

Hela åttiotalet var i mångt och mycket ett pastellfärgat kärleksuniversum. Många kvinnliga artister fick sina genombrott då och låtarna handlade inte sällan om hjärta och smärta, ibland ytligt lättsamt, men ibland även seriösare. Cyndi Laupers Time After Time (från 1983) får representera den senare genren. Här är det mera fråga om en uppoffrande moderskärlek till nästan, som låten handlar om. Det berör. Catharina and the Waves fångar i Quite te Quiero (från 1985) den pirrande känslan av nyförälskelse, medan The Power of Love av Huey Lewis and the News (från 1985) mera manifesterar vad kärleken som fenomen kan åstadkomma. Hur som helst är alla dessa singlar tidstypiska för 80-talspopen.