Hela åttiotalet var i mångt och mycket ett pastellfärgat kärleksuniversum. Många kvinnliga artister fick sina genombrott då och låtarna handlade inte sällan om hjärta och smärta, ibland ytligt lättsamt, men ibland även seriösare. Cyndi Laupers Time After Time (från 1983) får representera den senare genren. Här är det mera fråga om en uppoffrande moderskärlek till nästan, som låten handlar om. Det berör. Catharina and the Waves fångar i Quite te Quiero (från 1985) den pirrande känslan av nyförälskelse, medan The Power of Love av Huey Lewis and the News (från 1985) mera manifesterar vad kärleken som fenomen kan åstadkomma. Hur som helst är alla dessa singlar tidstypiska för 80-talspopen.

A-sida: Ännu doftar kärlek

B-sida: Tag detta hjärta

Jag fick upp öronen för Marie Fredriksson först 1989 då hon gav ut låten Sparvöga. Den gillade jag mycket bättre än de överkommersiella låtarna jag hört med med Roxette. Det fanns ett sug i den låten, som också finns i Ännu doftar kärlek, som är en av de bästa kärlekslåtar jag hört på svenska. Den här singeln, utgiven 1984, är producerad av megaproducenten Lasse Lindbom, som också varit med och skrivit de två spåren. "Och jag hoppas du finnns  kvar, när solen stiger/ När natten blivit dag, vill du ha mig då?" Marie Fredriksson dog tragiskt i cancer 2019.

Det finns många kända gifta par, där mannen är musiker och kvinnan bildkonstnär eller performance-artist. Det gemensamma konstintresset har skapat ett starkt band som hållit in i det sista, och många gånger har samarbetet skett gränsöverskridande. De par jag kommer att tänka på är John Lennon och Yoko Ono (1969-1980), Lou Reed och Laurie Anderson (2008-2013) samt det finländska paret Sami Yaffa och Meeri Koutaniemi (2017 - ). Jag tänker här också på det liv jag och min fru Annukka hade tillsammans, innan hon dog i cancer 2022. Vi var gifta i åtta år.

A-sida: Muistan sua Elaine

B-sida: Tahiti

Pirkka Pekka Petelius är en person jag beundrar för hans mångsidighet. Förutom att vara en känd finsk komiker och skådespelare, är han också en hängiven naturvän och fågelskådare. Som det inte vore nog med det, så är han också musiker. Den här singeln, som är tonsatt av MA Numminens vapendragare Pedro Hietanen, är utgiven 1984. Visst är det humppa och tango-takter, men det är livfullt och humoristiskt. Speciellt Tahiti andas en eskapism till det exotiska som man gärna tar till sig. Man kan också tänka sig att Pirkka Pekka sjöng det här med glimten i ögonvrån.

1986 släppte Paul Simon sitt klassiska album Graceland med musik som hade sina rötter i Sydafrika. På låten Diamonds on the Soul of Her Shoes sjöng en kör i bakgrunden. Det var Ladysmith Black Mambazo. Det här var inte första gången jag hörde kören. Den hade varit med på den sydafrikanska samlingsskivan Rhythm of Resistance 1984. 

Jag råkar se en dokumentärfilm om Ladysmith Black Mambazo på SVT och får veta mera om kören. Den grundades av ledaren Joseph Shabalala redan på 60-talet och bestod av manliga släktingar, som kom från landet, men som senare flyttade in till staden Durban. Musikstilen kallades isicatchamia ("tåtippningar") och sångerna framfördes på zulu. Black Mambazo var Nelson Mandelas favoritgrupp.

Då Miriam Makeba var den stora förkämpen mot apartheidregimen måste Joseph Shabalala vara mycket försiktig i sina texter, för att inte bli kastad i fängelse. Stärkt av sin religiösa bakgrund och med sin otroliga förmåga att kommunicera musikens budskap gav han det sydafrikanska folket något att tro på i kampen för ett rättvisare samhälle. Musiken ingöt hopp och bidrog till att stärka sydafrikanernas identitet. 

1981 uppträdde man i Köln i Västtyskland och efter Paul Simons Graceland blev man världskända. Kören existerar fortfarande och består av barnen till ursprungsmedlemmarna.

A-sida: Sade

B-sida: Gabrielle

För drygt 25 år sedan bodde jag i Kotka och hade en granne som envisades med att spela samma tangoskiva upprepade gånger klockan ett på natten. Det var plågsamt. Men om han spelat den här singeln med Mika Sundqvist hade det varit ännu plågsammare. På åttiotalet producerade Mika Sundqvist artister såsom Eppu Normaali, Sleepy Sleepers och Popeda, så jag tänkte att han har säkert bra musiksmak. Men den här singeln med egenskrivna låten Sade och Hootenanny Singers-covern Gabrielle är en kvarleva från en unken schlager-epok. Att skivan är producerad på bröderna Matti och Teppos eget skivbolag säger väl också sitt. Singeln kom 1984.

Man kan inte tävla i musik. Eftersom smaken är som baken, så är det andra kriterier som avgör hur mycket pengar en singel är värd. Det är lite som att samla frimärken: en unik utgåva som det finns få exemplar av och som är svår att få tag i, blir därför väldigt efterfrågad av samlare och trissar upp skivans värde. Mitt intresse för skivor har alltid strikt riktat in sig på hur bra låtarna är, och därför har jag inget intresse av eller aning om hur mycket de är värda. Men på en loppis fick jag tag på en katalog där många singlar fram till runt 1990 finns listade. Boken heter Price Guide for Record Collectors och är sammanställd av Nick Hamlyn och utgiven 1991. Jag misstänker att många som äger skivantikvariat spenderar sina dagar med att prissätta sina skivor rätt och därför har nytta av dylika taxonomier. Jag gav mina utländska rocksinglar en chans och här följer mina fem i topp:

1. Bon Jovi - She Don`t Know Me (1984), 20 pund (men det ska vara på skivbolaget Vertigo)

2.  Gary Moore & Phil Lynott - Out in the Fields (1985), 15 pund (men det ska vara bildskiva)

3. Jean Michael Jarrè - Magnetic Fields (1981), 10 pund

4. George Harrison - Teardrops (1981), 8 pund

5. Stray Cats - She`s Sexy and Seventeen (1983), 8 pund (men det ska vara bildskiva)

A-sida: Maksamma velkaa

B-sida: Etiopiumia kansalle

England och Irland hade sin Do They Know it`s Christmas-skiva 1984, USA sin We Are the World 1985. Sveriges och Danmarks samlade rockgrädda gjorde ANC-galan på skiva 1985. Alla de här satsningarna gjordes för att stävja svälten och fattigdomen samt bekämpa orättvisorna i Afrika. Jag är glad att jag hittade en singel där finländska rockmusiker slagit sig ihop för att skänka bidrag till Etiopien samma år, nämligen 1985. Det här är en singel med två låtar som skrivits av Juice Leskinen, och artistuppbådet är mestandels från Tammerforstrakten, och landsbygden. Bland annat bröderna Syrjä, Ismo Alanko, Mato Valtonen och Matti Pellonpää medverkar i storbandet Apua! Orkesteri. Texterna är finurliga och tänkvärda, som det anstår en Juice Leskinen. Istället för opium för folket ger man Etiopium för folket och tycker att vi är skyldiga att betala tillbaka den skuld vi har till tredje världen. Skivan är bl.a. producerad av Mika Sundqvist och utgiven av det oberoende Tammerforsbolaget Poko-records.

När Sadko och Russian souvenir gav ut dessa två singlar, dvs 1980 och 1982, fanns inte tillstymmelse till så mycket annan rolig populärmusik i Sovjet, åtminstone ingen som var tillåten av staten. Så därför fick folket hålla sig till godo med tre marscher av Sadko, dirigerade av V. Pirogov, och med sånginsatser av V. Novikov och A. Lebedinsky, samt med några kända folkvisor av Den ryska souveniren dirigerade av Kirill Gorodnitsky. Men det sjöd i kulisserna och snart skulle glasnost och Gorbatjov tillåta att mera milda vindar från väst förde in de första rockbanden till Sovjet. Min favorit på dessa singlar är Marche des Bouffons av Sadko. Båda är naturligtvis utgivna av Melodija.

A-sida: Ge mig tid

B-sida: Nattjam

Fredrik von Gerber kom med som trummis i Noice i slutet av bandets karriär. Innan det spelade han med Orup i Intermezzo. På den här singeln från 1982 hanterar han gitarr och sång i ett eget band. Det luktar Magnus Uggla om spåret på A-sidan, en poprockig sak, som inte alls är så pjåkig. Det handlar om kärlek och relationer och tid att tänka. Nattjam är en lugn instrumental bit. Jag får associationer till Björn Afzelius intro till låten Hiroshima på LP:n Exil.