Det är påfallande hur få kända norska rockband det finns och funnits. Då menar jag inte popgrupper som Aha eller alla dessa black metal-band som landet lyckas producera, utan hederlig rockmusik. Istället är vistraditionen väldigt stark, med artister som Sverre Kjeldberg (Ellinors vise) och Alf Pröysen (Du ska få en dag i mårå). Det naturromantiska draget lyser igenom. När Norden ställde sina största rockband på scenen på Johanneshovs isstadion 1978, bidrog Norge med Veslefrikk, som spelade något slag av proggvisa. Jag minns bara en av bandets låtar. Finland hade Hurriganes, Danmark Gasolin och Sverige Ulf Lundell. Kanske det inte funnits grogrund för rock bland alla höga fjäll och djupa dalar, där det är lättare att plocka med sig den akustiska gitarren ut på tur. Humortraditionen är däremot stark, och av den har det gjorts mycket lättsam popmusik, typ Banana Airlines. 

A-sida: Army Life

B-sida: Fuck The Mods/ Crashed Out

The Exploited var väl det mest färgstarka bandet av den brittiska andra punkvågen (eller oi-vågen). Mest minns man sångaren Wattie Buchans mohikanfrisyr, vilket inte var så vanligt vid den här tiden. The Exploited kom från Edinburgh i Skottland. Det här är deras första singel från 1980. A-sidan låt är en frän attack mot livet i militären, den köper jag med hull och hår. Fuck The Mods har jag svårare för, eftersom den uppmanar till våld mot en annan ungdomsgrupp, nämligen modsen (till musik av Bjällerklang). Nu är jag förstås inte insatt i vad de två grupperna hade emot varandra, men att på skivkonvolutet uppmana till våld, är inte bra. I Crashed Out ger man sig bara på sig själv - så den är ok.

Jag minns att farsan berättade att färjan Viking Rosella, där han då jobbade, hade ett evenemang på gång som hette Monsters Of Boat. Det gick ut på att kända rockband spelade ombord på båten. Han sade att han träffat medlemmarna i Hellacopters, som han tyckte var trevliga typer. Det här var år 1998. Projektet höll på i bara två säsonger. Men när jag snubblade över en Johnny Thunders intervju på nätet, så hittade jag ett foto med Thunders ståendes på kajen framför Rosella i Mariehamn. (Googla gärna bilden på nätet). Och det visade sig att han spelade på Rosella den 4 april 1984, samma år som han senare uppträdde i Badhusparken på ön. Jag har tidigare inte hört om den här konserten, men Viking Line har hållit konceptet Rockband ombord levande. Min fru Annukka fick se Michael Monroe uppträda på väg till Åbo och vi båda såg Eppu Normaali på Grace i november 2021. När man ser rock på en färja behöver man inte bli så rund under fötterna. Det gungar bra ändå!

A-sida: Lauralle

B-sida: Annina

Kauko Röyhkä har alltid varit en lite mystisk typ från Uleåborg, som hängde omkring i Åbo under åttiotalet. Han är både författare och rockmusiker, och brukade skryta med att han aldrig varit utanför Finland. Här är han med sitt band Narttu och en singel från 1984. Singeln tillägnar han två kvinnor: Laura och Annina. Lauralle är mer pop och Annina rock, kanske var det så som dessa kvinnor var till karaktären? Laura verkar vara en barndomsförälskelse, som han hälsar på hos när föräldrarna ser på TV. Annina är en senare bekantskap som han avgudar, men som hellre vill åka på trav än på bio.

Ju mer du tittar på en viss typ av You Tube-videos, desto mera av samma vara matar plattformen in i ditt flöde. Jag prövade om den här tesen stämde genom att under fem dagar varje dag se på fem musikvideos som jag skrivit om i början av min blogg från tidsperioden 1980-85. Jag ville se om You Tube gav mig någon ny låt med en artist som jag skrivit om. Här är resultatet i flödet från de hundra första videorna: Just A Feeling (Bad Manners, 1981), Sally Mac Lennane (Pogues, 1985) och I Want To Be Straight (Ian Dury and The Blockheads, 1981). Det är inte så givande alltså att använda You Tube för att hitta ny musik.

A-sida: Tuhkaa

B-sida: Onny

Pate Mustajärvi, en istitution inom finsk boots-rock, grundaren av Popeda och medverkande i gänget Calamari Union av Aki Kaurismäki. Han har skrivit klassiska rocklåtar som Pitkä kuuma kesä. Tyvärr gick han bort nu i december. Låten Tuhkaa från 1984 är ganska typisk. Den handlar om askan som endast finns kvar av det som var, om någon som inte orkar vända tillbaka och försöka börja om på nytt. Onny handlar om att en kvinna är det enda som kan hjälpa. 

I mitten av åttiotalet började musikvideorna på MTV synas allt mera, som ett sätt att marknadsföra rockmusiken för de breda massorna. Även på Åland fanns det artister som var villiga att pröva på det nya medieformatet. Det tycktes ändå vara mest på lek när det startade med en video av Jack Mattssons låt "Glädjens stad" 1985. Jack anlitade Randolph Reymers på sång och så tog man en bil och lät någon till av vännerna komma med på en joyride genom Mariehamn, vilket filmades. Man samlade sig också runt någon bardisk, som kunde varit Arkipelag. Och så sjöng man om den glädjerika staden. Videon kan ibland synas när Ålands radio och TV öppnar sitt nostalgiska arkiv. Månne inte denna låt, med ett brasstema som påminner starkt om Stevie Wonders Sir Duke, är den första åländska rockvideon. Så många flera videos i denna genre har det inte gjort. Hårdrockarna Limelight spelade gitarr framför Bomarsunds ruiner lite senare under decenniet och Good Evening Manchester gjorde ett seriöst och påkostat försök att slå med sin Go To War 1988. Klart är att det ska finnas ekonomi för att producera en bra rockvideo, och faktum är att jag inte minns en enda svensk video som tagit sig över nyhetströskeln heller, förutom kanske Imperiets Märk hur vår skugga. Men skam den som gav sig.

A-sida: Time/ Don`t Die

B-sida: That`s All I Know Right Now/ Love Comes In Spurts

Amerikanen Richard Hell var en av punkens förgrundsgestalter. Här är han med en sen singel (1980) med två av sina band. På A-sidan låter det tunnare, mer studiotillagt. B-sidan (med Neon Boys) skramlar mera, och ger en rättvisare bild av hur det lät. Sången är desperatare, mer New York Dolls. Det blir riktig rock`n roll-historia. Kanske också för att det är inspelat så tidigt som 1973. 

Jag gillade Ståålfågel, trots att det var ett syntbaserat band. Man var ganska så minimalistiska och hade bra texter. På den här första LP:n från 1980 var man bara två i bandet. Det utökades med en till följande skiva året därpå. På erkänt punkmanér ställer man sig utanför samhället och levererar sin kritik. På En dag i varuhuset låter det: "Så länge eran värld ser ut som den gör/ vill jag va en sån som är utanför."  I Små gröna män: "Små gröna män/ Jag vill inte in i ert maskineri." Tidstypiskt är spåret Tyskt väder. Jag funderade lite på varför det stod "Tysk höst" klottrat på många ställen i Stockholm på 80-talet, och kom senare fram till att en roman av Stig Dagerman hette så. Men weltschmerz och depression var populärt vid den här tiden i musiken, liksom på den här skivan. Min favorit på skivan är Något senare... Den är en humoristisk beskrivning av en Medel-Svenssons alienation i stil med Vaknade. Vaknade på följande LP. "Pelle vaknade i morse/ Och var plötsligt 47/ Han förstod inte hur men i hans rum stod två barn/ och en typisk fru." Jämfört med den andra LP:n är den här första klart mer amatörmässig. 

A-sida: Tusen sekunder

B-sida: Head Over Heels

Paul Paljett, på den här singeln benämnd Paul, ställde 1980 upp i den svenska Melodifestivalen med Tusen sekunder. Det har jag inget minne av, trots att jag säkert följde med den på TV. Men det är också en sådan låt som inte utmärker sig på något vis. Texten handlar om de långa sekunder det går på en minut när man vet att den man älskar är hos en annan. B-sidan engelska låt bryter mot trenden att en popartist helst skulle göra svenskt material i början av decenniet. Paljett var som hetast i slutet av sjuttiotalet, efter det har jag inte alls hört talas om honom. Det sägs att han nu arbetar som begravningsentreprenör.