I början av åttiotalet sög jag åt mig ny musik på många sätt. Jag lyssnade, läste musiktidningar och gick i skivaffärer. Jag hörde vad andra talade om och lade bandnamn på minnet. Varför jag lade vissa intressanta band bakom örat vet jag inte. Men här kommer åtminstone tre band som jag vet att jag inte hört. Husker Du hörde jag om i samband med att jag var i Danmark 1984. Det är nämligen danska och betyder "minns du". Jag tror också att det är namnet på ett känt brädspel. Disneyland After Dark är också ett danskt band som var stora på den här tiden. Jag tyckte att det var ett roligt namn. Och jag minns att min danska rumskompis sade att han tyckte att allt blivit ett Disneyland. Men jag hörde aldrig dem. Och så nämnde en finlandssvensk musiker att det fanns ett band som hette Young Brothers i Finland, och att de spelade Neil Young-covers. Men hur jag än sökt efter dem, så har jag inte lyckats hitta dem. Kanske att jag igen gör en sökning och tar reda på hur de här banden låter. Det är så lätt att bli nyfiken. 

A-sida: Shotgun Treatment

B-sida: Dark Carnival

Postpunkbandet Cortex var ett av Freddie Wadlings otaliga band. Det låter mörk fladdermusgrotta om göteborgarna här. Texterna är på engelska och kommer enkelt för musikgeniet Freddie. Det kan nästan kännas som allt är framimproviserat i stunden, speciellt då Dark Carnival som är live. Det är ett i högsta grad levande och unikt sound, som beskrev Freddie i ett nötskal. Hans dragning till det själsligt djupa, de undangömda sidorna i det mänskliga psyket framträder här. Ibland balanserar det på gränsen till det lite naiva, som i titeln Shotgun Treatment. Men man kan aldrig tvivla på att det var just den effekten som Wadling eftersträvade. Singeln kom 1985.

A-sida: How Will I Know

B-sida: Someone For Me

Whitney Houston slog igenom i mitten av åttiotalet. Den här singeln kom 1985 och är en låt som lät höra sig då det begavs. How Will I Know balanserar på gränsen till det sockersöta, men är ändå tillräckligt tuff för att man kan spela den fler gånger samt gå och nynna på den efteråt. Det känns äkta, även om det bara handlar om något så vardagligt som en nyförälskad kvinna som funderar på hur hon kan vara säker på en mans kärlek till henne. Det är typiskt glatt och glättigt åttiotal, men ändå med det där beatet som gör den till en hit.

A-sida: Struggle In Sowetto

B-sida: Version

På den här singeln från 1984 överraskar Augustus Pablo med att ge ut en helt instrumental låt. Man kan gissa att han är med på keyboard och spelar den melodislinga som ligger ovanpå kompet. Det är melankoliskt så som ofta är fallet gällande Augustus. På B-sidans version dubbar han till det tillsammans med Rockers All-Star. Det är tidstypiskt att han tillägnar singeln de svartas kamp för fri- och rättigheter i Sowetho. Vid den här tiden var kampen hård mot regeringens apartheid-politik, och först 1994 valdes Nelson Mandela till landets första svarta president.

King Tubby - Upset The Upsetter är ett reggae dub-album från 1981, där de två största dub-makarna på Jamaika möts: King Tubby och Lee "Scratch" Perry (alias The Upsetter). Resultatet är skoningslös roots reggae dub. Det här är ett skönt album, som jag minns att jag nog lyssnade på, pga av bilden av det rytande lejonet på omslaget, och den häftiga titeln. På gatorna i Kingston som tävlade ju lokala DJ:s, eller sound system,med varandra om publiken, och då behövdes det nya plattor att lägga på. Utbudet av dub-musik måste ju vara enormt, och det vore en fröjd att dyka ned i det. Men om du vill ha en dub-skiva att lyssna på, så kan du gott ta den här. Live it up!

A-sida: Education

B-sida: Book & Pencil (Version)

Den här singeln med Burning Spear (Winston Rodney), rastamannen med den känsliga rösten, släpptes 1982. Här sjunger han om utbildning, som är ett ämne som han tangerat flera gånger förut, bland annat i African Teacher året innan. Att barnen får en grundläggande god utbildning är viktigt. Jag gillar Spears vemodiga mässande. Det blir tungt och övertygande, med det bloddrypande kompet i bakgrunden. Han fungerar också utmärkt som dub på B-sidan. Burning Spear turnerar fortfarande.

1986 var året då jag slutade att aktivt följa med rockmusik. Jag började studera i Åbo till hösten. Jag bodde hos pappa i stan och mamma kom in med ett par manchesterbyxor och en fintröja innan jag åkte. Och även om mina studiekompisar kanske tyckte jag var lite underlig, så trodde jag att jag behövde byta stil för att passa in i studielivet. I Åbo körde jag rakt in i blues-väggen, efter att tidigare varit inne på svensk new wave och reggae. Kompisarna där lyssnade på blues, Aretha Franklin och Vaya Con Dios, även om någon också kände till vad som skrevs i Schlager. Det fanns flera än mig som bytte musikstil när de började studera. De bytte alla rockskivor mot klassiskt eller började gilla jazz. Sommaren efter mitt första studieår åkte jag med min kusin till fredsfestivalen i Prästö i Sund på Åland i pappas bil och jag minns att han sade att jag nuförtiden bara lyssnar på Carola. Det var visserligen en smärre överdrift, för vi hade ju varit till Roskilde -86. Idag föröker jag gottgöra misstaget, så bra jag kan, genom att rota i den rockmusik jag då övergav.

A-sida: Poorest People (Carlton Patterson)

B-sida: Black & White Rock

Två storheter som inte är kompatibla är reggaemusik och tid. Förutom att reggaemusiker sällan bryr sig om tiden på det sätt som vi västerlänningar gör är det ofta väldigt diffust vilket år en reggaesingel är producerad. I affären där man köper uppges ett år, på nätet ett annat och på själva singeln kan det stå att det exakta året är okänt. Hursomhelst den här B-sidan av Carlton Pattersons Poorest People är mixad av dub-fantasten King Tubby runtomkring 1979. King Tubby var en av dem som uppfann dubben på Jamaika. Och som vanligt gillar jag resultatet. Det svänger på ett obestämt, avslappnande, sätt. Riddim!

A-sida: Honungshöst

B-sida: Rötter

B-sidan på den här singeln hörde jag för en tid sedan på radion och kände igen den direkt. Ja, den har man hört förut. Låten Rötter från 1985 har en väldigt catchig melodi. Tennanders hesa sång passar ypperligt till texten, som handlar om havsbrisar och nya tider som ska blåsa in från väster. Frågan är bara vem som står där på stranden. Man dristar sig nästan gissa att det är Tennanders egen dotter, för de båda har sina rötter just där de står. Jag är hur som helst  glad att jag "upptäckte" den här singeln med Lasse Tennander i eget namn. Man kan väl bara konstatera att den är ganska så tidlös.

A-sida: Can`t Stop Jah People

B-sida: Can`t Stop Jah People (rough mix)

Culture var en av Jamaikas genuinaste roots-reggae-sångtrion på 70-talet. Den här singeln är från 1980 och mixad av Dennis "Blackbeard" Bovell. Det är skönt att höra Joseph Hills stämma deklarera allt som Jah people kan klara sig utan när det kommer till att ha att göra med Babylons baldheads. För de andra bara strider och strider, och luras och luras och baktalar och nedvärderar. Det är bara de rättfärdiga som lever rätt. Som vanligt följs första sidan upp av en dub-version. Och jag tycker att den råa mixen denna gång är tydligare. Jag kan höra vad de sjunger om. Joseph Hill dog på en Europaturné 2006. Liksom är fallet med Gladiators, så fortsätter även Josephs son Kenyatta sin fars livsverk och turnerar med Culture runt i världen. Har du en chans att höra dem, så missa det inte. Det här var sommarens reggaesingel.