På 80-talet slog en slags sliskig popsoul med frustande saxofonsolon igenom, samtidigt som mjukpornografiska dokumentärprogram blev rumsrena i TV. Det kändes som att det var liksom en programförklaring från TV-bolagen, att nu skulle den mer direkta sjuttiotalssynden ersättas med en mera frekvent och upputsad åttiotalsdito. Återklanger från den musik som fick representera denna perspektivförskjutning tycker jag mig finna i åttiotalsklassikern Careless Whisper av George Michael från år 1984. Lyssna speciellt på saxofonerna i introt. Mer brutalt utsätts vi idag för denna osmakliga musak när vi är tvungna att sitta i telefonkö, hos läkaren eller banken till exempel. Jag hade mycket hellre lyssnat på en klassisk pianokonsert då.

A-sida: Sommar i natt

B-sida: Sommar i natt

Det gör lika ont att lyssna på Lili & Sussie som att lyssna på dansbandsmusik. Ännu värre hade resultatet säkert varit om inte Niklas Strömstedt varit med och styrt upp det hela. Han har både varit med och skrivit låten, samt producerat skivan. Låten är ett prov svensk helyllesommarnattskvällsromantik. " Sommar ikväll/ jag vill älska ikväll..." och så vidare. Här släpps alla känslor loss i sommarnattsidyllen där välklädda människor är på jakt efter varandra. Man undrar vart flickornas finska rötter tog vägen. Det här är så glassigt så man bara vill gå därifrån. Singeln är från -85.

Min granne/ som sjunger irländskt sade/ Shane kommer väl inte från Irland/ Han är ju från London

Då trodde jag redan/ att bandet var äkta irländskt/ När jag tändes av Dirty Old Town/ och Rum, Sodomy and the Lash

Men Shane du kommer/ från Limerick/ Och du trivdes aldrig i London/ och fick på nöten när du kom dit/ Och du glömde aldrig/ ditt ursprung/ eller Brendan Behan/ eller IRA

Min kompis gillade dig inte/ från början/ Sade att du bitit örat av någon/ på en punkkonsert i London

En flicka jag kände/ sade att ni var en samling alkisar/ och gick inte och såg er/ på Kåren i Åbo

Men Shane du kommer/ från Limerick/ Och du trivdes aldrig i London/ och fick på nöten när du kom dit/ Och du glömde aldrig/ ditt ursprung/ eller Brendan Behan/ eller IRA

Och nu är du äntligen på TV/ och allt blir lika klart för mig/ som att Pogue Mahone/ betyder Kiss My Ass

Och Crock of Gold/ ger dig upprättelse i mina ögon/ Irländsk, som sex år till London/ Dricker med fyllona på gatan

Och Shane du kommer/ från Limerick/ Och du trivdes aldrig i London/ och fick på nöten när du kom dit/ Och du glömde aldrig/ ditt ursprung/ eller Brendan Behan/ eller IRA

Och allt du säger/ det faller på plats och har logik/ Och allt är klart som korvspad/ bakom alla alkoholridåer

Du lever fortfarande/ liksom din mamma och din pappa/ Och har gjort allt helt rätt/ Och har svar på alla frågor

Och Shane du kommer/ från Limerick/ Och du trivdes aldrig i London/ och fick på nöten när du kom dit/ Och du glömde aldrig/ ditt ursprung/ eller Brendan Behan/ eller IRA

(och det var inte du som bet)

A-sida: Frisedel/ Muren

B-sida: C2H5OH/ Kristna chauvinister

Det här var bra! Singeln med Stockholmspunkarna Pojkfan trilskas från 1984. Fräcka texter och tätt och finurligt beat, riktigt fräsch punk från den första svenska vågen. Texterna handlar om att inte ta värvning, om mänsklig ondska, nödvändigheten av flyktsodan spriten samt de svenska kristna förebilderna Herreys, Carola och bröderna Samuelssons dubbelmoral. Man vill bara skratta, njuta och dansa.  

1975 släppte Abba singeln Fernando. Fernando var en låt som hade det mesta, en låt som man lätt fastnade i. Den var sentimental, melankolisk, gråtmild och med en text som frågade lyssnaren "Varför sörjer du Fernando?" Jag lyssnade mycket på Abba den här tiden. De var liksom grejen. Det här var innan Hurriganes kom och svepte bort den instängda ångesten. För det är just det som Fernando erbjuder: tårar och rödgråtna ögon i ett avskilt instängt rum. Minns att Märta Tikkanen sade att hon bearbetade sorgen efter sin make Henrik genom att lyssna på Abba. Det skulle aldrig jag klara av. Däremot har jag behandlat ett uppdiktat fall av kärlek som tog slut med hjälp av Roy Orbinson. Nog så tungt. För det var just det som hände där runt 1980 - jag fastnade inte i Fernando, utan surfade vidare med Hurriganes och Sweet in i punken och reggaen. Ändå är Abba farligt fängslande. Fernando har en verkligt bra melodi. Det var någon musikkritiker som sade att skulle ett band skriva musik som Abba och texter som The Clash, så var det bandet ett superband. Men alla som kan sin populärmusik vet att en sådan kombination inte är möjlig. Och det ska vi nog vara glada för.

A-sida: Leva utan dig

B-sida: Dårskapens barn

Stjärnskottet Kicki Moberg från Gävle fick direkt ge ut på Stikkans bolag Polar. Det låter ohjälpligt lite Abba om det. Både på sång och arrangemang. Men låtarna lyfter aldrig riktigt på den här singeln från 1981. Lite symptomatiskt också att sida A är en cover. B-låten är skriven av Tomas Ledin på engelska, detta den svenska versionen. Den är bättre och jag kan ta till mig texten. Men jag retar mig på språkfelet "en" i: "Du är en dårskapens barn/ Springer bara runt i ditt hjul." Hörde aldrig något vidare av Kicki Moberg sedan.

I Olofsnäs i Geta finns det en kulturarvsstuga. I den brukar det ibland hållas utställningar om flydda tider i trakten. Det kan vara gamla jordbruksredskap som ställs ut eller svartvita fotografier från femtiotalet som den lokala marthaföreningen sammanställt. Om jag fick bestämma skulle det ordnas en minnesutställning om den åländska rockmusiken från min egen guldålder, nämligen 1980-1985. Föremål skulle det inte råda brist på. Där skulle vinylsinglar med Gycklarnas afton, Doctors och Pop-Sixten hänga på en vägg tillsammans med samlingsskivan Kustrock 1. I en monter fanns Jack Mattssons flöjt, Lars-Erik Mattssons röda Fender-gitarr samt Kuttens läderbrallor. Foton skulle insamlas bl.a. på Rituals Joy Division-frillor, Tosses pudelrockutstyrsel samt Timo Nikkos hårdsrocksjeansväst. På vinden skulle Ultimatums mobila trumset av gurkburkar stå. Naturligtvis skulle det spelas musik i lokalen, exempelvis Rock-Olles ändlösa trumsolon från tiden i L.E.M. Väggarna skulle täckas av de gula Pub Bastun konsertplanscherna samt dem från Åländsk musikfestival. Jag kunde bidra med den om Kra och Ultimatum. Landsbygdsrocken skulle vara väl representerad av en raggarbil med femtiotalsrock på gården utanför, samt en minnespärm över Pux och Yesters ungdomsgårdsspelningar. Kanske en skattjakt med gömda spritflaskor i buskarna i skogen? Det här är bara ett förslag. Om någon som läser detta tänder på idén kanske jag kan föreslå Geta kulturförening att göra slag i saken. Tips på föremål till utställningen mottas även med tacksamhet.

A-sida: The Drums

B-sida: The Drums (remixed)

Freddie Wadlings och Henryk Lipps duoprojekt Blue For Two har jag aldrig hört förr. Det är svårt att jämföra den här singeln från hösten 1985 med något annat som dittills gjorts inom svensk populärmusik. Närmast går väl tankarna till Public Image Limited eller Thåströms soloprojekt. Det är främst trummorna och mixningen av dem jag tänker på. Kan man kalla det trash eller industrirock? Det ligger som en matta av primitiva rytmer i grunden och sedan har man Henryks syntmattor i ena örat och Freddies sång/mässande i det andra, typ. Bäst kontakt med musiken på skivan får jag om jag tänker mig den som ett slags soundtrack till Wadlings personlighet. Man hamnar lätt in i en skräckkultfilm-värld. Det är mörka källare eller ockulta offerceremonier. Men det blir inte tungt och tråkigt, snarare personligt och spännande. Har inte hört så mycket sådan här musik förut.

Våren 1984 gick jag ut fria linjen vid Ålands folkhögskola. Till studierna hörde man de sista två veckorna skulle göra ett eget projektarbete. Jag valde att skriva egna sånger. Enligt rektorn var det första gången någon skrivit sånger som slutarbete. Jag minns fortfarande sångerna som jag skrev. Jag tror det var tre. De komponerades till akustisk gitarr och munspel, som någon annan Bob Dylan. När det var dags för presentation samlades alla elever i årskurs tre i aulan, och jag satte mig på en stol framför dem, och sjöng dem. Detlef från Tyskland, som var lite som en mentor för mig, bandade konserten på kassettbandspelare och gav mig positiv feedback efteråt. Han hade hittat en filosofisk frågeställning i en av sångerna. "Högt över mig hör jag tysta stjärnor sjunga/ De sjunger livets melodi/ Det känns som ett hån mot min aningslösa tunga/ Men som näring för min vilja som är fri." Den sången var ganska djup, vill jag minnas. Jag hade en glad sång också. Refrängen gick:  "Kom vatten och vind/ Kom gör mig en bild av mig själv/ Ge mig silver och gull/ så jag kan supa mig full från mig själv." Den tredje sången kan jag inte minnas. Efter konserten fick jag säkert rungande applåder av mina åhörare. Det här var mina första egna sånger. Sedan skulle det dröja över tio år innan min kreativa sångsnickarådra började flöda igen. Men det var på folkhögskolan allt började. Och det är jag evigt tacksam för.

A-sida: Love Parade

B-sida: Like That

Det Nordirländska bandet The Undertones kännetecknades främst av ett högt uppskruvat tempo. På den här singeln från 1982 har de redan lugnat ned sig. Och de gör det på ett bra sätt. De frångår inte sin traditionella uppsättning trummor, bas, gitarr och sång, och de spelar fortfarande rock. Den personliga touchen ligger fortfarande i sångaren Feargal Sharkeys röst. Men han måste sjunga på någon irländsk dialekt, för jag har svårt att urskilja orden ur låten. Men Love Parade är en titel jag gillar. Fredligt så det förslår, för ett band som kommer från krigets Derry. Like That är trallvänligare. Man blir intresserad av i vilken utveckling undertonarnas musik gick efter den här skivan.