Att sjunga fredssånger har i våra dagar ansetts lite suspekt och världsfrånvänt. Det får vi omvärdera idag. Jag har alltid lyssnat på fredssånger. Och bättre än att tala med krigets röst är att ge plats för fredens sånger. Här kommer min lista.

1. Blowing In The Wind (Bob Dylan). - En av Dylans första och kändaste sånger och en av de första jag lärde mig på gitarr. www.youtube.com/watch?v=vWwgrjjIMXA

2. Universal Soldier (Buffy Saint-Marie). - Den klassiska sången mot kriget i Vietnam, från 60-talet då de flesta fredssånger skrevs. www.youtube.com/watch?v=j6imjvgJFvM

3. Masters Of War (Bob Dylan). - Dylans argaste anti-krigssång till dem som planerar krig. www.youtube.com/watch?v=JEmI_FT4YHU

4. I natt jag drömde (Cornelis Vreeswijk). - Den ultimata fredsallsången för alla generationer att sjunga tillsammans. Originalet är en amerikansk folksång från 50-talet. www.youtube.com/watch?v=oUKn5QMaKbI

5. War (Bob Marley). - Så länge vi inte inser att skillnaden mellan människor inte har någon betydelse, så länge har vi krig. www.youtube.com/watch?v=4XHEPoMNP0I

6. Wasted Life (Stiff Little Fingers). - Om det förkastliga i att ta värvning. www.youtube.com/watch?v=8nx8adlkvFw

7. Give Peace A Chance (John Lennon). - Lennons fredsklassiker från 1969. www.youtube.com/watch?v=C3_0GqPvr4U

8. Fussing And Fighting (Bob Marley). - Marleys, Wailers och Toshs statuerande exempel mot att skjuta mot varandra i gettot i Kingston, Jamaika. www.youtube.com/watch?v=YN1JoJcRvJg

9. Tin Soldier (Stiff Little Fingers). - En antimilitaristisk sång från det krigshärjade Belfast. www.youtube.com/watch?v=JqbrCqmzjXg

10. With God On Our Side (Bob Dylan). - Hur människan alltid hittat stöd för sitt krig i en högre makt. www.youtube.com/watch?v=5y2FuDY6Q4M

A-sida: Deep Sleep

B-sida: Deep Sleep

Jag har alltid gillat The B52`s tidlösa elektrondansmusik. På den här promotion- singeln från 1982 som heter Deep Sleep får jag undervattensbilder av bläckfiskar, ubåtar och valar i huvudet. Temat var inte främmande för bandet. Tänker bland annat på hitten Rock Lobster. Men ändå: här är det frågan om den djupaste djupsömn, värt mer än guld, den som vi alla säkert åtrår i de oroliga tider som vi lever i. När jag lyssnar på Deep Sleep blir jag lugn. Det är ett långsamt meditativt tempo i låten, få ord som upprepas drömlikt. Jag börjar längta efter soliga vårpromenader, filosofiska naturböcker och givande samtal. Inte illa av en låt, B52`s!

Jag är en minimalist. Helst lyssnar jag på musik som är producerad på det enklaste sättet med uppsättningen bas, trummor, gitarrer och sång. Jag gillar Billy Bragg och Lou Reed, två utpräglade minimalister. Man kan göra mycket med en elgitarr och en röst. Det handlar om hur man fraserar orden i texten i samspel med gitarrens komp, hur man lyfter fram ordens poesi. Där är grundstenarna i det mesta man gör bra. Jag vill hellre att man gör saker enkelt, än att man krånglar till dem. Sättet som Eric Burdon i The Animals sjunger The House Of The Raising Sun på, rakt och enkelt, och med en inneboende kraft. Jag kan få hemska rysningar av pretentiös symfonirock, ylande gitarrsolon och artificiella rytmmattor med mycket voxeffekt på sången. Det är inte i min stil.

Därför har jag heller inget problem med att ta bort saker som inte fungerar på min hemsida musaploki.se. Undersökningar där man frågar efter allmänhetens åsikter missbrukas, och laddas fulla med felaktig data, hit countern hundradubblas på över en dag, och åtföljs av fräcka kommentarer i gästboken. Gästboken fylls med omusikaliska människor, som skriver sårande skräp anonymt. Bort med det! Jag har inget problem med att banta ner min hemsida tills bara det allra viktigaste återstår. Jag kan köra den brända jordens taktik, eftersom jag är en sann minimalist.

A-sida: Shine Eye

B-sida: Version

Det var 81-82 som jag fick höra om Zion Steppers spelning på Pub Bastun. Det berättades om Duke of Zion som iklädd sina spygröna shorts trollbundit publiken med sitt toastande till dread, beat and blood-rytmerna, som var typ basist och trummis. Dessutom hade han självdistans, skrev Ålandstidningens reporter. För som enda mörka person i rummet sade han att han inte skulle synas om man släckte ljuset. Ett år senare kom Duken tillbaka med sitt upphottade band Giant Steppers och gav en av de mest minnesvärda konserter jag upplevt på puben. Men det är en annan historia.

På den här singeln från 1981 lånar Duken titeln från Black Uhurus Shine Eye Gal, och fortsätter i samma spår som dem. Han berättar att en tjej med tjusiga ögon nog utgör ett problem för en man, men också tvärtom, att mannen med de tjusiga ögonen vill ha allt vad han ser av flickorna. Tyvärr är läget som det ofta är med de här tjejerna: de är infiltrerade av Babylon system, och därmed i det långa loppet ingenting att ha. 

Intressant att notera måste Zion Steppers två första singlar vara de första (och enda?) försöken med DJ-toast-baserad reggae som någonsin producerats i Sverige. Stilen var ju verkligen på modet i början av 80-talet i Jamaika och England. 

På B-sidans sedvanliga Version har Duken samlat hela den svenska reggaeeliten bland musiker, nämligen Per Cussion All Stars. Resultatet är en väldigt avspänd dub.

Nu är jag i rampljuset. Bläddrar igenom min underbara fotobok Lou Reed`s New York, som jag fick från Café Lehmitz photobooks i Tyskland, samtidigt som jag lyssnar på Lou Reeds liveskiva Animal Serenade part 1. Och vilken upplevelse! "Ecstasy, drifting along the State of Long Island by night, with a young girl by your side, looking for a kiss. They call it ecstasy!" Och jag visste inte att man kunde få en sådan upplevelse av bild och musik. Men Lous bilder av New York har det. Jag sjunger med, dricker whiskey, dansar med min underbara, unika fotobok. (Jag bläddrade först i den på fotografiska muséet i Stockholm. En tid när jag pluggade där.) Nu sjunger Anthony Revien Cherie för mig. Whiskeyn är urdrucken. Bokens bilder genombläddrade. Och alla minnen jag fick. Vilken upplevelse! Jag vill uppleva det igen! Gång på gång! Boken i sig är en originalutgåva, som kommit till mig hela vägen från Tyskland. Min dyrbaraste bok, min födelsedagspresent. Den underbara liveskivan Animal Serenade. Utan bilder tar jag mig an Venus in furs. "I`m tired, I`m weary. I could sleep for hundred years."  Men nu har jag sportlov. Tack Lou!

A-sida: Knocked Down, Made Small (Treated Like A Rubber Ball)

B-sida: Knocked Down, Made Small (Treated Like A Rubber Ball)

På den här promotionsingeln från 1983 är det samma låt på båda sidor. Kanske är det så på promotionsinglar, som inte är till salu? Det har ju det goda med sig att man genast lyssnar två gånger på samma låt, och kan få lite mer av texten att fastna. Musiken på skivan är ganska traditionell soft-rock. Texten handlar om en kille/man som redan från första början i livet blir dåligt behandlad. Hans pappa säger att ser ut som en halmfigur på lerfötter. Och det är väl ingen bra start på livet. Senare väljer denna man att bo för sig själv. För han är "Nedslagen/ förminskad/ behandlad som en gummiboll." Så känns det när livets ångvält riktigt kör över en på allvar. Det ska bli skönt med en veckas sportlov!

Musiken från 80-talet är livligt förekommande lite varstanns idag. Man stöter på den i TV-reklamen, som är fallet med Elton Johns singel I`m Still Standing från 1983 eller discoslagdängan Upside Down av Diana Ross från 1980. Genuinare känns det dock när låten kommer till mig naturligt. Det kan vara att den hittar en liten spricka i mitt medvetande, t.ex. efter en inte så bra genomsoven natt, och så är den där som en öronmask direkt vid morgonkaffet. Jag behöver inte mycket vända och vrida på den för att kunna definiera den tidigt åttiotal. Som t.ex. Break My Stride av Matthew Wilder från 1983. Där var det textraden "I got to keep on moving" som hade fastnat. Sådana tillfällen är unika, och då blir jag gärna överfallen av 80-talsmusik. Annat är det med reklamen och bakgrundsmusiken i hockey-VM.

A-sida: Talk To Me

B-sida: Naked City

Jag avskyr de zoom-diskussioner som vi på våra arbetsplatser är tvungna att hålla nu på grund av pandemiläget. Där sitter vi alla och syns i våra rutor och förväntas uttrycka oss. För mig som är en hundraprocentig auditiv typ är det en plåga att se alla som utsmyckar bakgrunden i sina rum med de allra värsta pynt. För mig är det huvudsaken vad som låter och inte vad som syns. Tack därför Kiss att ni gjort en låt som heter Talk To Me, för det är precis vad jag vill. Vi önskar alla bli pratade med, till och få säga vad vi tycker till den andra. Något som är en omöjlighet med alla dessa mutade mikrofoner och skränande rundgångar som zoom bjuder oss på. Så "Talk to me, I wan`t to talk to you". Låten är ganska utrpräglad sjuttiotalsglamrock, mindre skrän och distortion än jag förväntade mig av Kiss, faktiskt. Undras om låten inte är bra mycket senare än 1980, som står på skivan. Bandet gjorde en turné som hette Bravo Kiss Tour `80 då. Intressant med Kiss förresten: vid två Stockholm marathon som jag sprungit har Kiss spelat på stadion någon dag innan. Naked City är mera vad jag trodde om Kiss, falsettsång och skränande gitarrsolon.

Tom Eckerman är en levande kulturinstitution på Åland, då närmare Mariehamn, och det finns väl knappast någon live-konsert av värde i öriket, som han missar. Jag minns att jag först stötte på honom då jag var på min första Pub Bastun-konsert i början av 80-talet. Det var KSMB som kom tillbaka från sin fängelseturné med LP:n Rika barn leka bäst i bagaget. Tom berättade att han varit med på den turnén. Men det var min DIF-badge på jeansjackan han först frågade om. Och så var han också på den här tiden tillsammans med storasyrran till Ultimatums basist. Radioaktiv (men knappast av KSMB:s Atomreggae då) blev Tom tidigt i samband med att han spelade karibiska och afrikanska rytmer  i programmet Het zon i radio yle. Nuförtiden surfar han under alter egot Kapten Ö-Tom säkert på radiovågorna på den icke-kommersiella radiostationen Roll Fm varje söndag mellan 15 och 16. Det lönar sig att lyssna. Repriserna finns tacknämligt samlade under https://www.mixcloud.com/tom-tung-eckerman. Just nu lyssnar jag på Toms hyllning till reggaelegenden Bob Marley, som skulle ha fyllt 77 i år. Det är ett skönt sätt att ladda batterierna. 

Bob Marley 77 är en passlig mix av Marley-låtar, svenska och finlandssvenska reggaeartister med koppling till Marley, initierat mellansnack av kaptenen, samt övriga reggaeörhängen i anslutning till roots-traditionen. Ibland far det iväg bort från temat, t.ex. med Svenska Akademin från Skåne eller den finska låten Vesi med Moder jords massiva. Och med Pelle Miljoonas spacedub Ylivoima har jag lust att ropa: Vart tog Bob Marley vägen? Och då gärna låten Natty dread - min personliga favorit. Men tack för den avkopplande reggaestunden Tom.

A-sida: Elskende i sommerlandet

B-sida: Vejers strand 23.6 -85

Gnags var stor grej när jag studerade på Lollands höjskoles musiklinje -84. Ändå tror jag inte att jag någonsin hört bandet. Den här sommarskivan är från 1985. Musiken är glad, lätt och texten rolig på s. A. "Det är mycket som distraherar älskande i sommarlandet," sjunger man i varje vers. Och så följer en uppräkning på vad det kan vara. Allt ifrån bönder och järnvägssträckningar till bara bröst och simbyxor. Kanske är det just rätt tid att lyssna på singeln nu, när vi har sååå långt kvar till badstrandsårstiden. Ett exempel på att Gnags var ett våghalsigt band är också att B-sidan består endast av vågors brus och lite bakgrundsröster av barn. Kul!