A-sida: Twisting By The Pool/ Two Young Lovers

B-sida: If I Had You

På den här EP-singeln från 1982 förebådar Dire Straits vad som komma skall på LP:n Brothers In Arms 1985. Mark Knopfler har redan gått in i något slag av positiv-glad-rock-moode, som får sitt tydligaste förkroppligande i Walk of Love på nämnda LP. Sällan hörde man något så sprittande glatt i mitten av 80-talet, och det ska Dire Strait verkligen ha en eloge för. Men i Twisting By The Pool, så blir det lite för mycket "Money-for-nothing-and-your-chicks-for-free-stuk på det hela. Man kan tänka sig ett gäng 80-tals yuppies som bailar loss runt pappas lyxiga swimmingpool till den här låten. Mer jordnära blir bandet i Two Young Lovers som får mig att tänka på Chuck Berrys There Goes The Show You Never Can Tell. Kanske är det saxofonen som gör det? B-sidans lugnare låt låter Mark nästan som Dylan. Det här är kanske den låt jag gillar bäst på singeln. Hur som helst en genuin och framåtpekande singel av Dire Straits, med tre låtar jag inte hört förut.

Jag hittade en gammal kassett hemma. Den heter Popworld och är från 1978. För er som är under 40 år måste jag kanske förklara vad en kassett är. Det är liksom en liten plastask med en magnetremsa i. Man stoppar in den i kassettbandspelaren... Äh, se på bilden istället! Jag stoppade alltså in kassetten i min stereo, som häpnadsväckande nog hade kassettbandspelare. Ljudet var svajigt. Det var som om kassetten gjorde sin sista spelning för mig. Jag satt och höll tummarna, för att den skulle orka spela båda sidorna till slut. Fick mig till livs en del musiknostalgi som det lät då runt 1980. Mycket var urvattnad discofunk som andades slutet av sjuttiotalet. Men det som fick mig att tända till var Blondies Picture this på sidan A. Skulle något band låta sådär live på en liten pub idag, så skulle jag falla av stolen. Även Plastic Bertrands gamla punkpoplåt Ca plan pour moi var angenäm. Vände på kassetten. Discoköret fortsatte här, vilket just signalerade att kassetten var från slutet av sjuttiotalet. Men någon rockigare låt bjöd på överraskningar, t.ex. Hot Child in The City med Nick Gilder. Under låten X-Ray-vision var kassetten nere i ett dödläge med en EKG på något slag i minuten, men den varvade upp sig för reggaeavslutningen. Prodigal Son med Steel Pulse var ju en höjdare, och sedan mjukreggae med Inner Circle. Kassetten klarade det! Återstår bara att fundera hur den kommit till mig. Såg att det stod Kent på den, så säkert hör den då till Granqvists Bilsevice här i Geta. Välkommen att ta kontakt om du vill ha den tillbaka!

A-sida: Julhälsning

B-sida: Ta de lugnt med min kompis/ Blue Christmas

1980 gav det gamla dansbandet Thorleifs ut denna pedagogiska julhälsning. Det är nästan så man vill minnas högstadiets Peter och vargen av Tjajkovskij, när man skulle lära sig hur symfoniorkesterns instrument lät. På sidan A går nämligen bandmedlemmarna i Thorleifs igenom hur man bandar in en låt. Först lägger man grundkompet, sedan synt och sång och allt naturligtvis med en massa eko på bästa dansbandsmanér. Slutresultatet får vi på sidan B i låten Ta de lugnt med min kompis. Förvånande är hur humoristiska grabbarna är. Man vill nästan omfamna dem alla i en stor sentimental dansbandskram. Orsaken till att jag blir så känslomässigt berörd är väl för att jag jobbar i en skola som till kanske 85 procent är dansbandstillvänd. Och nu har jag fått jullov, och nu är det julafton. Och det jag ska göra resten av jullovet är just det som killarna i Thorleifs gör på singeln, nämligen banda in låtar. Allt slutar med något som lika bra kunde varit Elvis, nämligen Blue Christmas. Så God Jul nu! önskar Musaploki alla och envar. 

Nu kan jag lägga ut resultatet av omröstningen om när den bästa populärmusiken gjordes. Tack för era 287 röster! Den bästa musiken gjordes, enligt rösterna, inte under sextio- eller sjuttiotalet, utan under någon annan tid. Kan det vara någon gång på 2000-talet eller kanske på femtiotalet? Jag skulle gissa att det är mestandels yngre som röstat. För mig var sjuttiotalet ett ganska självklart val. Dels för att punken kom då och dels för att det var då roots-reggaen var som genuinast. Åttiotalet däremot rankar jag lägst internationellt sett, men högst ur ett nordiskt perspektiv. Det gjordes väldigt bra rockmusik i Sverige i början av detta decennium. Och det var då jag botaniserade som livligast i den nya musiken. Sjuttiotalet fick jag en släng av, men fick ta igen det på åttiotalet. Efter 1987 slutade jag lyssna aktivt. Så jag kan ingenting säga om nittiotalet eller senare. Alla är barn av sin tid verkar det, och jag är ett barn av det tidiga åttiotalet. Den svenska populärmusik som gjordes då är den jag känner bäst till. Nästa omröstning gäller var i Sverige den bästa punken gjordes. Gå gärna in och rösta!

A-sida: Something On The Side

B-sida: Don`t Call Me

Winston Groovy från Jamaika gav mest ut rock steady-singlar på Trojan mellan 1960 och 1980. Den här singeln är från 1981 och pressad i Västtyskland. Trots sitt sena datum låter det rock steady om det. Winston spelar en sann kvinnotjusare på den här skivan. Han sjunger om att ha en sidoaffär och om att kvinnan inte ska ringa honom på det nummer han gav henne, eftersom han kommer att ringa istället. Frågan är om man kan ta det här så seriöst. Det är väl den jamaikanska humorn som släpps lös här i all dess påfågelaktiga prakt och manschauvinistiska prål. För trots att reggae är skön musik, så har den alltid varit mycket manscentrerad. Åtminstone på Jamaika.

Jag minns på sjuttiotalet, när svarta artister var ungefär lika ovanligt i Sverige som Omin Hambe i Slättköping. Då fanns Sveriges svar på Mahalia Jackson, nämligen Cyndee Peters, som regelbundet uppträdde med sin gospel i SVT, och som dessutom ständigt skrev egna låtar. Jag minns att hon svarade i en intervju på frågan vad en bra dag var för något. Hon svarade att en bra dag är när hon bandat in en ny låt på morgonen. Det här är något som jag själv fullständigt kan hålla med om. Det finns inga bättre dagar än dem där man varit ute i studion och lyckats skapa en ny låt. Förhoppningsvis får jag tid till det igen på jullovet, som snart är här. Nu har det blivit tyst omkring Cyndee Peters, och hon är absolut inte ensam om att vara svart artist i Sverige mera. Men så gott som jag kan minnas, så var hon den första, och den enda, i det helmedelsvenssonska sjuttiotalet.

A-sida: Homely Girl

B-sida: Version

Derrick Harriott är en jamaikansk reggaekonkare som bl.a. spelat med bandet The Crystalites. Han var också tidig med att utveckla en egen typ av dub-reggae. På den här singeln från 1983, utgiven på det egna skivbolaget Crystal records, sjunger han smäktande om en familjeflicka som alla tyckte var ful, men som han själv avgudar. Historien berättar om hur han sitter bredvid henne i skolan, hur han bär hennes skolböcker, dyrkar henne och kallar henne en vacker kvinna. Ändå gillar jag versionen på s B bättre. Det är hela grejen med att ge ut en låt i version. Först fastnar man i texten och musiken på huvudspåret, sedan får man allt rekapitulerat och mixat i den skönaste, lekfullaste scrub-a-dub-style, med en bas som ibland spelar solo, med en keyboard som klingar ut i ett långt eko och någon textrad som upprepar sig. Tror att den moderna rappen hade mycket att lära av den jamaikanska reggaen.

På TV visas Tuntematon sotilas i Mollbergs svartvita femtiotalsversion som sig bör på Finlands självständighetsdag, när vi alla är lediga från våra jobb. Inledningen med Sibelius Finlandia framkallar minnen från svunna dagar. Det var någon gång på åttiotalet när jag tror att det var på ungdomsgården Furulund här i Geta, eller liknande dito ungdomsgård, som ett finländskt band spelade rock. Minns inte så mycket av musiken i sig, som säkert var hårdrocksbetonad. Men jag minns att som avslutning så spelade de Finlandia-hymnen, just de ödesmättade Beethoven-takterna i början av symfonin. Som musikintresserad ungdom kanske man höjde lite på ögonbrynen åt detta nationalistiska drag. Men med mera erfarenhet kan jag se på det hela i ett annat ljus. Det finns ett stort behov i Finland att spela uppklädd kostymorienterad rock i hela munderingen med slips, vit skjorta och lackskor. Tänker bl.a. på Ismo Alankos fulla transformation från svettig undergrounds- rockare till festlig publikmagnet på Finlandiahuset med symfoniband och allt. Något liknande var väl Eppus Ratinakeikka också. Jag säger inte att jag har något emot det. Killarna har distans och integritet nog att inse att de inte behöver framstå som rock`n roll-suicides i hela sitt liv. Men det nationella lever likväl ihärdigt kvar i den finska rockbranschen. Minns då vi, några killar från Geta, skulle bandas på skiva på Kustrock records skivbolag. Den första fråga som mötte oss från arrangörerna på Helsingfors-Vanda flygfält var om vi gjort militär- tjänstgöringen. Med den obligatoriska följdfrågan: Då är ni väl inga män då? Det var en märklig erfarenhet för en som vuxit upp med Ebba Gröns Totalvägra. 

Men visst har jag sett svenska rockband slänga sig nationalistiska också, genom att t.ex. spela Bellmans Fjäril vingad på Pub Bastun. Men jag tror ändå att det starkt finländska draget i rockmusiken är någonting väldigt typiskt för Finland, och ett drag som de finska musikerna har väldigt svårt att släppa. Därav har det väl myntats sådana uttryck som Kekkonenjazz och kostymrock. Och i sin största prydnad får vi se det ikväll igen när presidentbalen tar sig mera lösa former uppe i övre våningen. För vi får inte glömma att den största delen av alla gamla riksdagsledamöter i sitt tidigare liv varit hippies.

A-sida: Nothing At All

B-sida: Breakdown

Dennis Bovell med sitt band Matumbi har alltid kunnat mixa olika reggaestilar. Dub, pop-reggae, lovers rock med tyngre roots reggae. Alltid har musiken varit levande och angelägen. Dessutom har den gode "Blackbeard" alltid haft ett finger med i spelet i den reggae som producerats på de brittiska öarna. På den här singeln från 1980 känns soundet igen från LP:n Point Of View, som kom året innan. Budskapet på de båda spåren är laid back. På Nothing At All menar man att det kanske inte är så allvarligt det du tror och förväntar dig alltid, om du bara tar dig tid och tittar en gång extra bakom knuten. I Breakdown är det uppenbarelsen av en åtrådd flicka som orsakar härdsmältan. Och vad kan väl vara bättre än det? Som vanligt levererar Matumbi reggae av högsta klass.

Det kan vara intressant att diskutera vilken LP som var Sveriges första punkalbum. Många kanske säger att det var Ebba Gröns första som kom -79. Men Rude Kids LP Safe Society släpptes hösten -79, kanske innan ebbornas. Men bandet sjöng på engelska och skivbolaget var det etablerade Polydor. Så hur mycket punk är nu det, kanske man kan undra. Skribenterna i boken Vi lever - När rocken kom från Gävle hävdar att det var Gävlebandet PF Commando med sin skiva Manipulerade Mongon, som kom våren samma år, alltså -79, som var först. Ulf Lundell däremot skriver i sin första volym Vardagar att hans liveskiva Natten hade varit mild och öm från 1977 kan räknas som den första punkskivan. Sedan kan man ju resonera fram och tillbaka om Magnus Uggla med sin Varför ska man ta livet av sig-LP, alls kan räknas in i den här klassen. Mitt svar skulle bli nej. Uggla var en glamrockare, som försökte verka lite punk vid denna tid. Kanske någon läsare därute har mer information att lägga fram angående vilken LP det var. En sak är dock säker, och det är att Finlands första punk-LP kom redan -78. Det var Aknepop med Eppu Normaali.