A-sida: Little Thing Called Love
B-sida: We R In Control
Alldeles i början av åttiotalet var Neil Young för mig liktydigt med en bild av skivan Re-ac-tor på innerpåsen till någon LP eller att man nämnde mannen med den känsliga rösten i ett radioprogram. 1982 när den här singeln kom ut visste jag möjligen lite mera. Ändå var åttiotalet verkligen ingen guldålder för Neil Young, vilket den här singeln också belyser. Visst rockar det väl på i öppningsspåret, men det är på tomgång. På B-sidan sjunger Neil med datorröst, och det låter som om Kraftwerk mixat låten. Kanske Neil var i behov av en konstnärlig paus här, trots att han var tvungen att släppa musik.
På Uppsala skivmässa hittade jag den enda LP jag sett, som är pressad i ett begränsat antal ex, precis som ett litografiskt tryck, nämligen 555. Det är In a Pose med Gävle-punkarna P.F. Commando. Lp:n, som är inspelad i Stockholm 1979, men mixad i London ett år senare, och utgiven 1997, är i blå vinyl, och innehåller 16 låtar. Bara ett par av dem är över två minuter långa, känns det som. Det här är rå, tämligen monoton, och ursprunglig 77-punk. Det låter oslipat Ramones, Pistols och UK Subs, som inget svenskt punkband varken före eller efter dem, som jag hört. Däremot riskerar bandets originalitet och personlighet gå förlorad i det råa öset. Det är till exempel svårt att uppfatta texterna. Men intensiteten och uppkäftigheten går det inte att ta miste på. Kan bara tänka mig hur högt de stod på de lokala raggarnas svarta lista. Det var nämligen svårt att vara sig själv i Gävle i slutet på 70-talet. Låtar som skilde sig från mängden, och som jag därför gillade mera, efter en första genomlyssning, var: Svenne Svensson, Banned From the Palais, Asocial, Polis, Polis och Unhappy Boy.
A-sida: Terry
B-sida: Quietly Alone
Det var lite tur att jag kom över Kirsty MacColls singel från 1983 i en skivbutik i Uppsala. Namnet hade lyckligtvis fastnat i mitt minne. Det var ju hon som sjöng duett med Shane MacGowan på Pogues julhit Fairytale Of New York (1987). Terry är en positiv och medryckade låt i Ronettes-stil. Jag gillar det luftiga soundet på den. Quietly Alone är rakare rockigare, lite Dave Edmunds. Men Kirstys magnifika röst känns igen. Kirsty MacColl dog tragiskt när hon blev överkörd av en båt i Mexiko år 2000.
I helgen besökte jag Uppsala skivmässa, som ordnades på kulturhuset Grand mitt i stan. Det var en het och trång upplevelse att pressa sig fram mellan skivtravarna, som rymde uppemot 25000 vinyler. Att leta efter några få önskade singlar var som att söka efter en nål i en höstack. Tur hade jag ändå som hittade något. Roligast var ändå att byta några ord med de väldigt sakkunniga och trevliga försäljarna. En av dem var en före detta medlem av punkbandet The Pain från Stockholm. Han sålde endast punk, iklädd en sliten jultröja. En annan marknadsförde Gävlebaserad rock, såsom PF Commando och Mora Träsk. Han sade att författaren till boken Vi lever - när rocken kom från Gävle fanns någonstans i vimlet. Betalningen skedde helst med kontanter eller genom swisch. När jag berättade att jag kom från Finland och att jag inte hade swisch, sade grannen i skivbacken bredvid mig: vaihdetaan paikka.
A-sida: Mobbingbarn
B-sida: De e morron igen
Låten Mobbingbarn spelades in 1979 av den blott 15-årige Niels Jensen. Jag tror att det var på LP:n med samma namn fem år senare som jag fick upp ögonen för den svartögda sångaren. På LP:n fanns också låten Vill du se en stjärna, och med den tog han väl revansch på alla dem som mobbade honom i skolan. På singeln ger Niels uttryck för en ren och äkta smärta i form av en rått realistisk beskrivning av situationen. B-sidan De e morron igen är inte muntrare den. Jag gillar det mod Niels visade upp genom att blotta sin smärta och önskar att hans mobbare fick må minst lika dåligt som Niels själv.
Ibland kan man fundera vad alla de som var med i rocksvängen i början av 80-talet gör idag. Sysslar alla verkligen med musik? Det är ett välkänt faktum att det är svårt att livnära sig på musik i Sverige idag. Jag gjorde ett litet stickprov på intressanta musiker jag kommer ihåg, genom att googla på internet. Här är resultatet:
Joppe Pihlgren - då: frontfigur i Docent Död, nu: vd för konsertorganisatören Swedish Live.
Duke Adebayo - då: sångare och toastmaster i Giant Steppers, nu: journalist på BBC.
Marie Samuelsson - då: sångerska i new wave-bandet Elegi, nu: prisad klassisk tonsättare och medlem av Kungliga Musikaliska kommittén.
Eva Sonesson - då: sångerska i Commando M Pigg, nu: veterinär.
Peter von Gegerfeldt - då: excentrisk sångare i Insekt, nu: ägare av byggfirman Gamla Stans kulturbyggen AB.
Peter Korhonen - då: trummis i Reeperbahn, nu: bankman på Andelsbanken i Helsingfors.
Lennart "Fjodor" Eriksson - då: basist i Ebba Grön, nu: boende på Gotland, där han hoppat in som personal vid bespisningen i ett skolkök.
A-sida: If I Could Only Touch Your Life
B-sida: If I Could Only Touch Your Life
En gång frågade jag en vän vilken skiva han helst av allt ville köpa och han svarade att det var en sällsynt LP med Arlo Guthrie. Den här promotion-singeln är från 1981. Visserligen kan den inte mäta sig med klassiskern Alice`s Restaurant Massacre från 1967 eller musiken i filmen Alice`s Restaurant två år senare, där den hippaste hippien Arlo Guthrie träffade tidsnerven perfekt, genom att spela en ungdom som hamnade i fängelse för nedskräpning. Men på den här singeln klarar sig ändå den stora folksångaren Woodys son undan med äran i behåll. Sången handlar om hur man vill göra någon annan gott. Om man så lyckas beröra en medmänniska med bara en liten del av sig själv, så har man kanske lyckats.
I början av 80-talet fanns det etablerade musiktidskrifter som serverade de identitetssökande ungdomarna marmelad till morgontéet i form av kolorerade reportage, där de fick möta sina rockidoler. I Sverige grundades Okej 1980 och höll sig vid liv i trettio år. I det finskspråkiga Finland fanns motsvarigheten i Suosikki, som fanns 1961 till 2012. Men i svenskfinland var situationen i det närmaste krisartad. Därför diskuterade man inom Finlands svenska ungdomsförbund sent omsider hur man skulle kunna fånga upp den spirande ungdomskulturen. Man kom fram till att satsa på en musiktidskrift. Den skulle heta Ajour och ha Kjell Ewalds som chefredaktör. Tidningen började utkomma 1986, men lades ned blott ett och ett halvt år senare på grund av bristande intresse. Jag läste några nummer av tidningen och minns speciellt att ålänningen Patrik Dahlblom, som till vardags satsade på en karriär som gitarrist i rockbandet Good Evening Manchester, skrev om Eva Dahlgrens LP Ung och stolt samt om body building. Ajour är idag saligen bortglömd, och vill man få tag på ett nummer är det som att gräva efter ett havrekorn i djup och frusen snö. Det samma gäller även i viss mån Okej, som man säljer till hutlöst höga priser på den öppna marknaden.
A-sida: Are You Glad To Be In America
B-sida: T.V. Blues
Det här är den amerikanska jazz-funk-gitarristen James Blood Ulmers första singel från 1980. Han frågar oss rakt ut: Är du glad att vara i Amerika? Man misstänker att det är med mycket ironi. På skivomslaget syns en massiv Pinnocchio-docka som smilar upp sig i ett hav av människor. Jag tror att James eget svar skulle varit: nej. Det här är kontrollerad, akustisk roots-funk. Jag gillar det rätt så mycket. Det har ett skönt groove, som växer under låtens gång. Lite James Brown-aktigt. Den akustiska T.V.Blues är mer introvert och improviserande. Den säger mig inte så mycket.
Alldeles i början på 80-talet så köpte jag en vacker akustisk gitarr i ett vackert rött läderfodral på Missionshandeln på Köpmansgatan i Mariehamn. Jag satt sedan för mig själv på mitt rum i Geta och lärde mig ackord, både barré och vanliga, så att fingrarna värkte. Jag lånade böcker på biblioteket eller så hade brorsan böcker, för han började ännu tidigare med gitarr. Gitarren var mitt första riktiga instrument. Jag lärde mig räkna takter, slå på strängarna och byta ackord när det var dags. De första sångerna jag lärde mig sjunga och spela var tvåackordslåten Tom Dooley, västernklassikern Home On The Range och Hit The Road Jack. De hade knappast mera än högst tre ackord. Senare blev det alltmer avancerat med sådant som Joshua Fit The Battle Of Jericho och Where Have All The Flowers Gone. Jag samlade alla låtar i en mapp som jag fortfarande har kvar. För ett antal år sedan sålde jag min gamla, trogna Landola och köpte en träfärgad Yamaha istället.