A-sida: Scissors Cut

B-sida: So Easy To Begin

Art Garfunkel är ju känd som Paul Simons ständige vapendragare i sextiotalsduon Simon & Garfunkel. Ett år innan den här singeln gavs ut, nämligen 1981, höll paret en gratiskonsert i New York Hyde park, som bevittnades av en halv miljon människor. Sedan sjuttiotalet har Art Garfunkel satsat på en solokarriär. Den här singeln innehåller två stämningsfulla kärlekslåtar som inte är skrivna av sångaren själv. På första sidan jämförs kärleksleken med Sten, sax, påse, där var och en av dessa tre saker kan förgöra en annan. På andra sidan sjunger Art om hur lätt det är för ett vilselett hjärta att ge sig in i kärleken, men hur svårt det är att avsluta allt. Kärlek är ett välkänt tema i Art Garfunkels produktion. Han har varit med i kärlekskomedier som The Graduate (1967) och The Rebound (2009).

Jag gillade faktiskt Noice 1980, efter att LP:n Tonårsdrömmar hade släppts. Och jag minns att jag såg spelningen i Måndagsbörsen i mars, den som gjorde bandet till tonårsidoler över en natt. Det var ju främst låten En kväll i tunnelbanan man förknippade bandet med, men också I natt är hela staden vår och Du lever bara en gång. Det är nog det första albumet som man minns. Jag läste ju också Vecko Revyn vid den här tiden, och de skrev flitigt om bandet och om punkarna i Gallerian i Stockholm. Senare förstod man ju att Noice var mera pop än punk, och då svalnade intresset. Själva identifierade sig bandet mera med Magnus Uggla och David Bowie än med punk.

Det är en intressant tillbakablick på populärkultur i allmänhet man får när man läser David Bogerius bok om Noice från 2008. Här tecknas porträtten av bandmedlemmarna och deras snabba karriär. Man blir varse hur snabb framgång i musikbranschen ofta följs av olycka, i Noices fall dog både Hasse och Freddie av droger i början på 2000-talet. Hasse var lika gammal som jag, och han fick aldrig vara ifred för alla beundrarinnor. Boken skildrar en tidsresa från medelklasshemmen i Gustavsberg, genom alla diskotek, nattklubbar och dansbanor vid den här tiden. Man får uppleva hur medierna gör allt för att öka på rivaliteten mellan de två stora banden Gyllene Tider och Noice, bara för att få rubriker som säljer lösnummer. Faktum är Noice är Sveriges populäraste band 1981. Men det berättar nog mera om Sverige än om Noice.

A-sida: Wrack My Brain

B-sida: Drumming Is My Madness

1969 skrev Ringo Starr Octupus`s Garden, ett mästerverk, som han själv framförde på LP:n Abbey Road. Det är väl också Ringos enda låt, som blivit känd med Beatles. Singeln Wrack My Brain kom 1981. Det låter fortfarande mycket sextiotal och Beatles om det här, vilket jag tycker om. Ringos kännspaka ljusa stämma framför två humoristiska låtar om hur han först ska förstöra sin hjärna och sedan hur kul han tycker det är att trumma. Humorn är befriande, speciellt på B-sidans låt. Han parafraserar till och med Rod Stewarts landsplåga Do You Think I`m Sexy från 1978 där. Och visst var han ju alla tjejers favorit-Beatle på sin tid.

Den första konstiga film som jag såg var Stranger Than Paradise av Jim Jarmusch. Det var något slag av svartvit tragikomik om tre människor av olika nationaliteter och personlighet som råkar i fängelse. En av skådespelarna var jazzmusikern John Lurie, som komponerat soundtracket till filmen. Jag blev övertalad att komma med och se filmen av min kusin som jobbade som journalist i Helsingfors vid den här tiden, runt -85. Trots att han försökte förklara storheten med filmen för mig efteråt, så förstod jag den inte. När jag nu lyssnar på filmens musik på You tube, visar det sig att jag inte minns den. Men det är spännande och nyskapande instrumental musik. Signaturmelodi var Screamin` Jay Hawkins I Put A Spell On You, från 1953. Och Jim Jarmusch blev sedermera en riktig Finlandsvän med besök uppe på Ivalos filmfestival tillsammans med bröderna Kaurismäki. Those were the days.

A-sida: When The Blood Runs Cold

B-sida: Gun Called Justice

Det är något undergångsaktigt över The Lords (tidigare känt som Lords Of The New Church), som jag gillar. Jag kan öppet medge att jag inte hört dem så mycket förut. Jag gillar tydligheten i musiken på den här singel. Det är inte vrål och distade gitarrer, utan lugnt och tydligt. Men känslan av förlust finns där, det mörka, suggestiva - och jag gillar sättet Stiv Bators sjunger på. Speciellt When The Blood Runs Cold har det här tilltalande draget. Singeln är från 1985.

I helgen besökte jag Skärblacka, en liten bruksort strax väster om Norrköping. Orten har rykte om sig som Sveriges reggaecentrum, och varje år arrangerar föreningen Blacka Music en minneskonsert för Bob Marley. Det har man gjort sedan 1981. Jag greps både av den ideella och familjära stämningen runt konserten, som av utbudet av artister. På scenen såg jag Angelica Mava (Stockholm), Jonas Levi (Stockholm) och Daniela Torres (Skärblacka) innan det var dags för kvällens huvudattraktion Kalle Baah (Skärblacka), som var initiativtagaren till hela festivalen. Kalle Baah lyckades verkligen värma upp publiken trots det kyliga vädret. Jag imponerades av det täta soundet och de betydelsefulla texterna. Som Bob Marley uppmanade han oss att vara vakna, inte ljuga, orka kämpa på, inte tro på Babylons profeter, ta hand om varandra och vår värld. Pappersfabriken fick också sig en känga i låten Billy Rude Boy. Bandet har spelat sedan 1981 och det är konstigt att jag aldrig förr hört talas om dem. Under kvällen framfördes många Bob Marley-sånger både i original och på svenska. Det var med en verklig känsla av One Love jag lämnade konserten och den lilla orten, som fostrat så många svenska reggaeartister.

A-sida: Disco Man/ The Limit Club

B-sida: Billy Bad Breaks/ Citadel

Damned var ett av de första brittiska punkbanden. 1981 när den här singeln kom ut hade de redan bytt ut det ursprungligt raka och råa soundet mot ett mera psykedeliskt/ gothiskt-dito. Det låter som de verkligen inte tar så mycket på allvar på den här EP, med det träffande namnet Friday 13:th. Det smakar som en avslagen öl, och känns som om man sitter i publiken och funderar om man verkligen orkar resa sig upp och dansa till det här. Trallvänligt på Disco Man och Billy Bad Breaks. Som en blindgångare man inte vet om den kommer att explodera eller inte, eller en gammal skumsläckare, som man borde lämna tillbaka, eftersom den inte fungerar längre.

Ibland brukar vissa människor få det till att det råder vattentäta skott mellan kultur- och sportintresse. De säger att man måste välja: antingen spelar du gitarr i ett rockband eller så spelar du fotboll. Den här uppdelningen av livets goda i två skilda intressesfärer kunde väl inte vara mer felaktig. Det finns många kända, både svenska och utländska, artister som visat på motsatsen. Bob Marley, Jamaikas stora reggae-son, spelade ofta fotboll för nöjes skull där på gården till sitt hus i Trenchtown. På bilden ovan sitter han längst ner till höger med polare i Brasilien. Steve Harris, basist i det brittiska hårdrockbandet Iron Maiden, har till och med spelat fotboll i Idrottsparken i Mariehamn med hela sitt band mot okänd motståndare. I Sverige har vi Niklas Strömstedt som var med och skrev hyllningssången till det svenska landslaget som grävde guld i USA 1995. Han var också där och kickade lite med dem har jag förstått. Även Staffan Hellstrand har testats i en träningsmatch mot Blågult. Något han gärna framhäver i mellansnacket på sina konserter. Även han har skrivit en sång till landslaget, till EM-2000: Explodera.

A-sida: I Don`t Know Why

B-sida: Goodbye Sadness

Det här är en promotions-singel som inte är till försäljning från 1981. Det är bara ett år efter mordet på maken John Lennon. Jag har aldrig haft alltför höga tankar om Yoko Onos sångprestationer, trots att hon alltid velat vara en seriös musikartist. Men i I Don`t Know Why märks sorgen efter John med full kraft. Här balanserar Yko Ono sin röst så att den inte avviker från det musikaliska, och resultatet blir en suggestiv helhet. Det är en stark låt. B-sidan har jag svårare att ta till mig, då Yoko sjunger att hon har nog av sorgen, på ett mera lättsamt sätt. Rösten skär sig lite mot bakgrundskompet också, på ett sätt som inte är till fördel för låten.

Peter Tosh var den mest rebelliske medlemmen av den jamaikanska sångtrion Wailers. Han skrev tidigt låten Maga-dog, som finns med på albumet The Birth Of A Legend från 1977. En maga-dog är på Jamaika en galen hund, som männiksor kan jämföras med. Intressant är att den nuvarande amerikanske presidenten Donald Trumps valkampanj Make America Great Again har samma initialer som MAGA-hundens. Under Trumps styre har den amerikanska regimen skärpt till censuren ytterligare mot alla slag av kulturyttringar som strider mot deras syn på vad som är god smak, för att göra allt så stereotypt och likriktat som möjligt. Bland annat har man börjat förbjuda kulruralster som har en annan hjälte än en vit man. Undrar vad de tycker om filmen The Harder They Come från år 1972, med den svarte hjälten Ivan i huvudrollen. Den här har lett till att Trump fått många uttalade motståndare bland författare och musiker. Bland andra Stephen King och Bruce Springsteen. Man får verkligen hoppas att landet som i alla tider talat för människors fri- och rättigheter inte fastnar i den galna MAGA-hundens koppel.