Risken finns, Fläsket brinner, Grisen skriker, Liket lever, Hela huset skakar, Gödseltraktorn välter, Flickan sa och så min favorit Pojkfan trilskas. Vad jag vet var denna trend med subjekt/predikat-band ganska unik för Sverige under 70-80-talet. Men rätta mig gärna om jag har fel.

A-sida: You Got Lucky

B-sida: Between Two Worlds

Den här singeln från 1982 är en lite för tidig Tom Petty-singel för mig. Fick upp ögonen för honom närmast med Learning To Fly från -91. Men visst minns man omslaget till LP:n Damn The Torpedoes från 1979. Tom Petty är väl det närmaste man kommer amerikansk roots-rock. Här finns det kontrollerade rockbeatet och de härliga refrängerna. Samma med den här singeln. Verserna kan tyckas lite färglösa men när det kommer till choruset, då lyfter det. Då kommer stämsången in, och det underfundiga ackordet som skiljer sig från mängden. Skulle det varit jag hade tamburinen rasslat in just här. I You got lucky lyckas Tom även fånga mitt intresse textmässigt med raderna: "Good love is hard to find/ You got lucky babe/ when I found you." Precis så där lite småsyrligt sagt, som det kan vara när en rockmusiker uttalar sig.

En gång hörde jag en modersmålslärare i Vasa övningsskola fråga sin klass vad det är som är typiskt finlandssvenskt med mumintrollen. Minns inte vad svaren blev, men "Allt!" skulle jag ha svarat. Det försiktiga, det bohemiskt borgerliga, lite idylliskt instängda, hemvanda. 

Nu började jag fundera på vad mumintrollen skulle ha lyssnat på för slags musik. Så här tror jag: Muminmamman gillar nog Prince. Han är så kittlande, utmanande spännande. Hon lyssnar nog gärna på Purple Rain när hon diskar. Muminpappan har antagligen Queen på skivtallriken där han sitter i sitt rum och skriver på sina memoarer. Han tycker att det är "kunglig" musik, och var en gång i sin ungdom med i ett körprojekt tillsammans med hattifnattarna där man sjöng Queen för storpublik. Snorkfröken har fastnat för Sting och har många planscher med honom i sitt sovrum. Mumintrollet lyssnar på Electric Light Orchestra, där han ligger i sin säng, även om hans mamma har tipsat honom om Shadows. Han känner ilningar längs ryggraden var gång Jeff Lynnes ljusa stämma skär genom stråkarrangemangen. 

En som aldrig fått vara med i muminfamiljens gemenskap är Mårran. Som alltid så smyger hon omkring runt deras hus, och orsakar panik när hon visar sig. Mårran är ensam och svart. Mårran gillar punk!

A-sida: 2000 miles

B-sida: Fast Or Slow The Law`s The Law

Jag har förr skrivit lite negativt om Pretenders, men faktum är att Neil Young i sin självbiografi Fredsförklaring från 2012 säger att Chrissie Hynde är en glad och rockig tjej. Så jag får väl lov att omvärdera min syn på henne då. Jag lägger på den här singeln från 1983, som börjar sådär skönt raspigt som bara gamla vinylsinglar kan, och plötsligt förstår jag att Chrissie sjunger om vintern: "The snow is falling down/ It`s colder day by day" och "Outside under the purple sky/ Diamonds in the snow/ Sparkle." Utanför är det snö, det kommer ner mera och temperaturen har nu till natten igen krupit under -10. Jag kan ingenting annat än identifiera mig. Och det här känns inte alls konstlat eller storvulet, bara innerligt och sympatiskt. Vänder på skivan. Också det sympatiskt. Faktum är att det här är en julsingel. Återstår bara att kolla om den var före eller efter Fairytale of New York.

Man får ofta höra från diverse kända musiker, mera poppare än rockare, att deras musikintresse började med att de rattade in Radio Luxemburg hemma på radion. För började det inte med Creedence, så började det med Radio Luxemburg. Det var på den tiden då skivor med den nyaste popmusiken inte spelades så ofta i svensk radio. Jag kan, lite skämtsamt, sälla mig till raden, för också vi, hemma i vår sjuttiotalslägenhet i stan, hade en gammal radio, mammas barndomsradio, där Radio Luxemburg var en av kanalerna. Och nog hörde jag att mamma sa att hon lyssnat på den kanalen när hon var ungdom. Så jag minns att jag tunade in, och såg hur markören flyttades dit. Men jag kan inte minnas vad jag hörde. Mest spelade vi ju gamla singlar, såsom Ingen är rädder för vargen här, och mammas rockskiva, på radion, som ovanpå hade en kombinerad skivspelare.

A-sida: Kan vi inte göra som kaninerna gör?

B-sida: Protest

Det är i stort sett identiskt beat på låtarna på sidan A och B. Skillnaden är väl att Kan vi inte göra som kaninerna gör har en lite lustigare text. Men ändå blir det hela smått parodiskt. Man kommer att tänka på göteborgsspexaren Kalles Sändares parodi på punk och skivan med titeln Det som katten gör i lådan. Det är svårt för Spray att vara underhållande och arga samtidigt som man försöker i Protest. Då blir det lätt hänt att man tar till nödrim så som: "Att vara ung e` ingen fest när man får/ skrika i protest." Hittar ingen rad som kommer att gå till den svenska rockhistorien. Tvärtom knyter det sig bara i magen när man får höra: "På ängen frodas lekarna/ där växer inget våld/ Och ingen tror på Gud och Fan/ eller nå`n annan jävla religion." Singeln är utgiven 1980.

Det är smått fantastiskt att jag får meddelanden från det svenska oberoende skivbolaget Comedia. Ibland träffar de helt rätt i solar plexus, som tipset att min gamla favorit Gunnar Danielsson (känd för mig från Ensamma hjärtan, Guldslipsen på TV och Danielsson & Pekkanini på 80-talet) nu efter sju år samlar ihop sig för en LP. Måste bara lyssna! Beundrar Danielsson för hans mänskliga galenskap och jordnära rimmande, samtidigt som han alltid brunnit av ambition att göra något stort och världsomstörtande, i det lilla formatet. Nu när jag lyssnar på de tio låtarna på albumet, som heter Kosmisk turbulens, så hör jag ekon av Ensamma hjärtan, t.ex. "Applåder från rummet bredvid" (Lalla med mig), "Lång tid kvar" (Länge länge), men även något nytt, "I världens bästa land" eller "En kväll när dagen blev till natt".

Lite bittrare tycker jag överlag att den gode Gunnar blivit, när han låter sitt sökarljus svepa över ett Sverige av idag. "Skorpinionens tid" hör jag att han kallar den här tiden i en sång. Och frågan "Finns det någon som älskar längre eller ser vi bara på?" är ännu mera relevant i coronavintern, så mörk som den är. Men styrkan och hoppet, från förut, tycker jag mig ana, t.ex. när han sjunger om allt det goda vi ändå har i "Ögonblick av lycka". Och nu har vi ju också just lämnat den mörka januari bakom oss!

Ja, frågan är om någon annan artist i Sverige idag kommer närmare en John Lennons medmänsklighet, den som bränner igenom kameralinsen, än just Gunnar Danielsson. Lyssna t.ex. på den symfoniska sången "På perrongen står väskorna kvar", så förstår du vad jag menar. Få vågar vara så vidöppna.

A-sida: Don`t Stand So Close To Me

B-sida: Friends

Jag hade redan bestämt mig för att inte skriva om The Police. Men i brist på material, så får jag dryga ut bloggen med den här singeln från 1980. Don`t Stand So Close To Me blev ju en av gruppens kändaste hits. Min sena aversion mot The Police grundar sig i att det var en väldigt kommersiell grupp, de var liksom lite överallt, och gjorde massor för att bli kända. Dessutom tog de från reggaen och gjorde utslätad pop av den. Men visst gjorde de väl sin grej förstås. Minns ett långt reportage med trummisen Steve Copland i Schlager, där han berättade att allt inte stod så bra till i bandet, och hur han räddat Sting från jazzträsket. Även mellan brorsan och mig rådde det delade meningar om The Police. Brorsan hade svårt att gilla dem, jag däremot tyckte de gick an, och bandade flera av deras LP:n. Sting var ju redan tidigt med i filmer, bl.a. i The Whos Quadrophenia. Och jag minns att någon av tjejerna i högstadiet tyckte att jag liknade Sting. Visste inte då om jag skulle ta det som en komplimang. Senare kunde man ju misstänka Sting för att vara i det närmaste intellektuell, vid sidan av kommersiell. Och hem gick han ju bra i de breda lagren. Han uttalade sig även nedlåtande om Elvis minns jag, typ att Elvis var enkel och lättlurad, och hade redan tidigt tankar på att den framtida musiken kunde produceras genom kablar till människohjärnan.

Ja, men vad om denna singel då? Låten på s. A tycks utspela sig i en skolmiljö. Var det inte så att Sting dessutom hade klasslärarutbildning? Och Friends kunde väl knappast göra sig gällande som låt för den svenska motsvarigheten till Kiva-skola-anti-mobbningsteamet, då man mest mumlar obegripligheter på cockney i den.

Min fru målar. En dag ville hon ha en stor mall, för att måla runt med, och frågade mig om jag hade ett kastrullock. Vårt största kastrullock var dock för fint, även om det inte skulle bli förstört. Så frågade hon om jag hade någon skiva som jag kunde undvara. Jag gick genast upp till vinden och började titta igenom mina vinylskivor. Vilken är den sämsta skiva jag har? tänkte jag. Egentligen ville jag inte ge bort den där gamla stenkakan med ljudet från dissidenter från USA, The Sound of Dissent. Nej! Och inte heller den helmysko free-jazz-skivan med Ken Nordines färganalyser, Colours, inköpt på Sälj & Köp i slutet av sjuttiotalet. Det fick bli den helsingforsiska manskören Muntra Musikanters samlade låtar från 1973. Den gav jag bort med glädje. Musikaliskt sett var den betydligt sämre än ett grytlock!

A-sida: Jag vill va` fri

B-sida: Kan vi inte få sluta tidigare

Slyngelrockarna Snöstorm från Göteborg släppte 1980 den här singeln, vars B-sida också är namnet på deras första LP, som kom ett år senare. Minns så väl när jag bläddrade bland skivtravarna på Star Music på Nygatan i Mariehamn, där jag också köpte min första saxofon, hur jag såg bilden av killarna som bedjande tiggde sin boss om detta. Då trodde jag att det var jobbet de skulle maska från, men det var skolan! Typiskt dem! De kunde ha haft nytta av skolkunskaperna tänker jag nu, 40 år senare, då jag själv är lärare. Mitt svar skulle då liksom nu blivit ett kategoriskt Nej! Ja, hur stod det egentligen till med Snöstorms allmänbildning? På s. A vill de bara sticka iväg från allting till ett land där västerut. Med flyg antar jag. De har fått nog av Sverige. Och på B-sidan vill de iväg tidigare från plugget. Då till ylande gitarrsolon och dundrande trummor. Det är ett slags odefinierat illamående som pojkarna kollektivt bekänner sig till här. Hoppas de mådde bättre sen, efter att de fick sina två första skivor utgivna.