A-sida: (Sittin` On) The Dock Of The Bay

B-sida: Time Won`t Wait

Kunde vara intressant att ordna en intern omröstning om vilken låt som är den bästa "sitta-och-titta-på-världen-som-passerar-utan att-ha-några-egentliga-planer". Bland kandidaterna kommer säkert Bob Dylans Mr. Tambourine Man, Gordon Lightfoots In The Early Morning Rain samt Jimmy Cliffs Waiting Here In Limbo. Men man får inte glömma Otis Reddings gamla soulklassiker Sittin`On The Dock Of The Bay. Jag har en vän som upplevt känslan av att sitta i någon avlägsen världshamn och dingla med benen samtidigt som han betraktat skeppen som lagt ut och kommit in. För det är det som de sjunger om The Reddings på den här covern från 1982. Och de gör det bra. En aktuell version för mig just nu är väl: "Sitter här i mitt rum/ Väntar på att jobbet ska börja igen." Inte riktigt samma känsla i det konstaterandet. Men kanske sedan när man blir pensionär, att man kan uppleva det här igen. B-sidans låt är inget speciellt, typisk 70-tals soulfunk.

Jag har fått en ny vän i sommar i musikstudioprogrammet FL Studio. På detta datorprogram för musikinspelning har jag hobbybandat ett tiotal låtar via programmets audio-inbandning, utan några problem. Jag har helt enkelt kopplat ihop datorn med mitt ljudkort och sedan via ljudkortet till en mikrofon som spelat in autentiska ljud från en elgitarrförstärkare. Redan förra sommaren då jag använde det mindre komplicerade studioprogrammet Cakewalk var jag främst intresserad av ett studioprogram som kunde banda in instrumenten så äkta som möjligt, dvs rakt in utan större komplikationer. Jag tyckte då att FL Studio, som jag köpte den sommaren, var för svårt, och jag fick ingen hjälp på de musikforum på nätet jag ställde frågor på, angående hur man bandar analogt på FL Studio. Men i sommar har jag med hjälp av olika tutorials på nätet lyckats lista ut hur man gör när man bandar analogt på programmet och det är inte alls svårt. Egenligen går allt mycket smidigare än på Cakewalk som jag tipsades om först. Så om någon skaffar FL Studio och undrar hur man ska göra för att spela in instrumenten direkt så kan jag bistå med råd. Med FL Studio går allt så smidigt som en dans på den söderhavsö som frukten som är dess logo möjligen kommer ifrån.

A-sida: Red Lights

B-sida: ´Til Tomorrow

Efter Gasolin blev Kim Larsen lite vilse och lyckades aldrig nå samma höjd som med det danska superbandet. Den här singeln från 1982 pekar framåt mot kommande bandprojekts mera urvattnade produktion av bruksrock att breda på smörrebrödet för det danska folket. På Red Lights tar Kim Larsen på sig de stjärnbeströdda guldbootsen och vandrar över Langebro till de röda lampornas distrikt på gamla Rabalderstraede. Det är en miljö han verkar känna sig hemma i, för vem kan väl annars sjunga så poppigt oberört om ett kärleksfullt möte med en prostituerad som han? Jo, Kim Larsen levde sitt rockliv fullt ut. B-sidans ´Til Tomorrow är svagare, och handlar om att få låna saker av sina kompisar "till nästa dag", om jag förstod rätt.

I sommar har jag läst The Ultimate Music Guide om Bob Marley som är utgiven av journalister från de engelska musiktidningarna Melody Maker och New Musical Express. Tidningen går på 146 sidor igenom hela Bob Marleys skivproduktion från starten 1964 med sångtrion The Wailers till skivan Confrontation 1983, som kom två år efter hans död. För övrigt fylls skivrecensionerna ut med reportage och intervjuer om och med Bob Marley, mestandels från reggaelegendens många besök i England.

Under hela tiden som jag läser denna tidning ljuder ett Bob Marley & The Wailers soundtrack i mitt huvud. Det består av både tidiga och senare låtar. Jag minns att jag såg Bob Marley & The Wailers i TV så sent som 1980. Kunde det ha varit från Rockpalast konsert från Tyskland som visades nu och då på SVT. En av mina största musikaliska önskningar vid denna tid var att få se denna konsert igen, och jag hade en vän som trodde att han nog kunde ordna det åt mig. Minns även intervjuer med Bob då han konstant pratade obegripligheter om sin rastafari-tro. Sådana är även intervjuerna i denna tidning. Bob kommer på alla sätt in på rasta.

Det som slår mig är den äkthet och direkthet som är så oundvikligt förknippad med jamaikansk reggae. För Marley fanns dessutom en global dimension med; han blev en rebellisk världsfrälsare, som slutligen gick hem i alla läger. Ett arv han fick ta mycket stryk för hemma på Jamaika, där många ansåg att han kommersialiserade sig själv och sin musik. Men vem har någonsin blivit profet i sitt eget hemland?

Fakta som jag jublar åt är t.ex. då Bunny Wailer satte en förbannelse på producenten Leslie Kong för att han mot bandets vilja gav ut skivan The Best of Wailers 1971. Han hotade producenten med döden, och denne dog också några veckor senare. Samma Bunny hävdade även att orsaken till Bob Marleys död var piller som hans fru Rita matat i honom, och att det var CIA som låg bakom allt. Egentligen dog Marley, vilket få kanske vet, av att ha spelat fotboll med vänner i Paris, och då skadat sin vänstra stortå, som sedan blev angripen av cancer. Bob, sin rastatro trogen, ville aldrig låta amputera tån, och cancern spred sig sedan i kroppen.

The Ultimate Music Guide to Bob Marley ger dig även, förutom en oförglömlig läsupplevelse, alla tips du behöver för att lära känna Bob Marley och hans musik. En bra början kan t.ex. vara att se Kevin MacDonalds film "Marley" från 2012. "Turn up the radio and you listen to this - cos` if you love Bob Marley!"

A-sida: Countdown

B-sida: Plan of Action

Jag är redo att låta UK Subs kicka igång min sommarmorgon och lägger på singeln från 1981. Countdown lyckas inte med sin tungt trampande dinosaurieparad övertyga mig. Alltför långsam och mastodont. Vänder på skivan och på Plan of Action drar Atomubåtarna från London upp tempot när de söker efter sin aktionsplan. Och här kommer Charlie Harpers cockneybaserade skrik bättre till sin rätt, även fastän det känns lite som om de försöker väcka upp Frankensteins monster på nytt. Kan nog förstå att vissa Gävlepunkare var missnöjda med bandet när de spelade där 1983.

Jag minns på mitt skriftskoleläger ute på Lemböte en helg när jag måste åka hemifrån, och hur jag hatade det. Vi lekte en lek och en brådmogen flicka skulle nämna ett svenskt band på E och hon nämnde Eldkvarn. Visst hade jag ju hört talas om dem, men inte hört något av dem. Enligt henne var jag en liten strunt som man kunde fnysa åt, och enligt mig betedde sig alla konfirmander skit. Måste väl ha varit runt -80, samma år som Eldkvarn släppte sin tredje LP Musik för miljonärer. Och Pojkar, pojkar, pojkar...här kommer ett hundår till, som Plura sjöng på albumet innan. Och sedan Kärlekens tunga, Största skvallret i stan... Lika brådmogen, och kärlekskrank som den där tjejen, fast på killvis och i storstaden Stockholm. Nej, jag har aldrig levat ett Pluraliv, där man satsar och vinner och förlorar. Ändå tycker jag väl att det här är den bästa LP:n med Eldkvarn som jag hört. Jag gillar soundet. Som inspelat i den där ubåten de sjunger om i Ubåtens dag. Men textmässigt är det en Plura och ett kompisgäng som spanar ut över staden från sitt ubåtscafé, lika mycket under vattnet som på land, oberoende av om det är natt eller dag, på klubben eller i de ensammas hotell. Om pojkar som gillar flickor och flickor som gillar pojkar. Plura har alltid velat ha allt. Den enda låten jag hört förr på skivan är Fula pojkar. "Stan är full av fula pojkar/ Oh la la la fula pojkar/ Dom stjäl, dom slåss/ Dom super och skolkar/ Oh la la la fula pojkar." En sådan pojke som jag aldrig varit. Måste gå och pissa i slutet av varje låt på båda sidorna. Köpte skivan på loppis i Kotka för 2 euro. Kanske såld av någon förbryllad KTP-supporter som aldrig förstod vad bandet sjöng om.

A-sida: Careless Ethopians

B-sida: Beautiful Woman

När temperaturen där ute peakar mot 30 grader i skuggan är det enda rätta att stänga in sig med ett glas egenhändigt tillverkad fläderbärssaft och en singel med Toots and the Maytals från 1981. Rytmerna på den här singeln är definitivt roots reggae, men Toots sätt att sjunga är som vanligt det bekymmerslösa, med ett leende på läpparna. Detta trots att han klagar lite på att folk säger att de rätta ethiopierna (dvs det utvalda folket som ska återvandra till sitt ursprungsland i Afrika) är på vils. Så kom med oss, säger Toots, så leder vi er rätt! Låten på sidan B skulle däremot Toots själv haft nytta av någon som skulle ha visat honom rätt. Kanske det var helt ok att runt år 1980 på Jamaika sjunga om den besvärliga vackra kvinnan som charmar alla, men däremot inte kan föra en ordentlig konversation, och som nära på är beredd att plocka av sig alla kläder på gatan bara för sin fåfänga lust för att få uppmärksamhet. Tyvärr var det något som rimmade lite falskt med de trevliga tongångarna överlag att reggaegubbarna hade svårt för kvinnlig frigörelse. Det ryktas att Keith Richards var gästartist på singeln.

För några år sedan hade jag så ont om pengar att jag var tvungen att sälja stora delar av min skivsamling. Nu är det paybacktime. Jag söker rätt på mina skivor, och köper tillbaka. Den första satsen har jag köpt på Ålands skivbörs. Skivorna är:

John Cougar Mellencamp - Scarecrow,  A Vision Shared - A Tribute To Woody Guthrie And Leadbelly, The Mamas & The Papas - People Like Us, TV Räjähtää! - 15 suomalaista rokkia, The Wailers -Burnin`, Dan Hylander och Raj Montana Band - September, Ulf Lundell - Kär och galen, Det goda livet, Roy Orbinson - The All-Time Greatest Hits Of..., Dave Edmunds - DE7, Squeeze - East Side Story, Rockpile - Seconds Of Pleasure.

A-sida: Marcus Did Warn Them

B-sida: Version

På denna skrapiga singel från 1984 påminner oss diskjockeyrna Big Youth och Half Pint från Kingston Jamaika att Marcus Garvey (på vars läror rastafarianismen grundades) varnade dem. Varningen riktar sig högst antagligen till alla som inte lever ett rättfärdigt och rättskaffens liv enligt de principer som Marcus Garvey predikade. Vid den tid som singeln utkom höll roots-reggaens gamla domäner på att falla till förmån för mera moderna dancehall-rytmer, så säkert var de två dreadsens varning befogad. Nu till de nya artisterna, som inte längre har Jah i tankarna. "You not gonna know yourself until your back is against the wall", som den Stora Ungdomen så ofta brukade upprepa, ljuder också här. Baksidans avskalade Version är tyngre, och enligt mig bättre, rent musikaliskt sett.

1973 var det meningen att den gamla miljön runt Stortorget i Gävle skulle rivas för att ge plats åt det nya Domusvaruhuset. Då skriver Gävlesonen Peter R Ericson från bandet Mobben i bästa "bevara-almarna-i-kungsan"-stil protestsången Balladen om Gävle torg, och får igång en proteströrelse som innefattar bl.a. namn- underskrifter till de kommunala beslutsfattarna. Tyvärr byggs det nya torget ändå, men kanske den här lokala musikrörelsen utgör startskottet till det som komma skall?

Gävle som musikstad. Inte visste jag att musiklivet i denna kombinerade kaffe- och hamnstad ett hundratal kilometer norr om Stockholm var så livligt. Bara det att den centrala gestalten i musikkretsar och den som stod för Gävles första musikstudio var Leif Walter, som senare kom att bli känd som en av två i den populära barnmusikduon Mora Träsk. Sanningen är att Gävle låg före sin tid.

I slutet av 70-talet och i början av 80-talet formligen flödade musiken ut ur denna residensstad i Gävleborgs län.  PF Commando gav ut vad som kunde vara Sveriges första punkplatta, rymdblomman Tomas DiLeva tar sina första steg som musiker i punkbandet The Pillisnorks. Dessutom kan räknas upp ett otal band ur ett antal vitt skilda genrer: Quiet (reggae, pop), Järngustav (progg, rock), Genocide (hårdrock) och Kicki Moberg (schlager). Senare Nordman (folkrock).

I boken beskrivs en isnställning till musiken som jag själv kan relatera till: den sanna "gör det själv"-andan. Det är en glädje och stolthet som format många av dem som var med vid den här tiden till vad de är idag. Och det var främst under 80-talets första hälft som detta ymnighetshorn flödade som mest. Men det var kanske med konserterna i Boulognerskogen på sjuttiotalet som det började.

Boken tar också upp artister som kommit från Gävles grannstäder Sandviken (Tomas Ledin), Söderhamn (Monica Törnell) och Bollnäs (Traste & Superstararna), men som ändå hade en direkt koppling till Gävle.

Jag har läst boken Vi lever - när rocken kom från Gävle (2014) av Peter Alzén och Anders Sundin.