A-sida: My Girl Lollipop

B-sida: Flashpoint

Inspelningen av My Boy Lollipop på Jamaika med sångerskan Millie Small 1963 blev landets första hit, och spreds världen över. Och visst har vi ju hört Jamaikas svar på Anita Hegerlands Mitt sommarlov; den sockersöta stämman, som vrider sig och åmar sig, och pressar ur sig toner som man bara inte kan motstå (i Milli Smalls fall till kännspakt ska-komp). Det anses vara den amerikanska trion Spencer, Levy och Roberts som skrev låten i mitten på femtiotalet, men jag har läst annorlunda: att låtskrivaren var en okänd jamaikan som blev berövad rättigheterna och alla stålar från låten, då han lurades sälja den, och sålunda förblev så fattig som han var från början. Ännu ett bevis på hur svinaktig musikindustrin är. Nåvälan, när Buster Bloodvessel i Bad Manners tar sig an låten så är det i en tyngre, men inte alls bättre, version. Antar att det var ett ganska lättköpt val att göra en singel på, och ändra könet till "Girl" bara. Mera ska man väl imponeras av sångarens "bad manners" än av låten i sig. B-sidan är någon form av James Bond Space Reggae som många ska-band vid denna tid sysslade med. Det är som om man sitter i ett flygplan och väntar på take off, men inte lyckas höra vad piloten rasplar fram. Singeln är från 1982.

Trots att man var en inbiten motståndare till Eurovisionsschlagerfestivalen då när man själv som aktivast lyssnade på musik i början av 80-talet, så satt man ju ändå alltid där och tittade på den. Det fick väl allt sin början med Abbas Waterloo 1974, och sedan dess satt schlagerfestivalslåtarna, både från svenska uttagningarna, och den stora finalen, som nitade på minnets flugpapper. 80-talet hade ju verkligen inte så mycket att komma med på schlagerhimlen heller. "What`s another year" frågade Johnny Logan -80. Och så drogs tempot upp av Buck Fizz året efter med "Making your mind up". Man kan säga att början av åttiotalet dominerades av brittiska och irländska band. De sjöng ofta ganska catchiga sånger och var allmänt folkliga. Så folkliga att farsan, som gick med båt på Irländska sjön, år 1986 kom hem med en signerad singel av det års irländska bidrag "You Can Count On Me" med Luv Bug. 1982 drogs tempot ned igen av tyskan som sjöng "Ein bischen Frieden" till akustisk gitarr. Av följande års vinnare har jag inget minne. Men de två följande åren var det upptempo nordiskt som gällde med Bröderna Herreys och norska Bobbysocks. Vinnarlåtarna är inget som man vill skylta med att man minns, men en schlager har lite den förmågan att den nästlar sig fast. För trots att jag inte vill det så sitter italienrockarna Måneskins "Zitti e buoni" som ett plåster i mitt huvud idag.

A-sida: Raggy Joey Boy

B-sida: Version

Det jamaikanska guldet importerat från Dread Dub Store Records direkt från Jamaika med rootsrockaren Tapper Zukie är detta. Årtalet är 1982 och det låter roots lång väg. Tapper Zukies mjukt melodiösa stämma fogar sig som sammet till det tunga regggaekompet när han chantar om Raggy Joey Boy som begick det stora misstaget att med sitt gevär skjuta en vit man. Varför han gjorde det förblir en smula oklart, men sant är att det speglar en ofrånkomlig sida av jamaikansk vardag, nämligen den att det fanns beväpnade män på gatorna i Kingston vid den här tiden. Som så ofta vad gäller reggaesinglar så finns låten som dub-version på nästa sida.

Åttiotalet var ingen guldålder för rockmusiken. Istället kom syntarna och den artificiella musiken. En massa ointressanta band som jag inte orkade hålla någon koll på drog på segertåg från de brittiska öarna och ut över resten av världen. De hade namn som man lätt blandade samman, såsom Heaven 17, Human League, Simple Minds, Pet Shop Boys och Simply Red. Banden var inte direkt några nyromantiska flickehjärtskrossare, utan mera mainstream. Nu när jag i efterhand gör en djupdykning i syntsmeten, så vaskar jag fram följande singlar, som jag säkert hörde då, men aldrig riktigt fäste någon notis vid: We Don`t Need This Fascist Groove Thang (Heaven 17 - 1981), Don`t You Want Me (Human League - 1981), West End Girls (Pet Shop Boys - 1984), Holding Back The Years (Simply Red - 1985), Don`t You Forget About Me (Simple Minds - 1985). Säkert fanns det även många andra tongivande syntband då, men det här var dem jag närmast kom att tänka på.

A-sida: Solidarity

B-sida: Under The Gun

Little Steven, eller Steven van Zandt, har alltid varit en bra typ. Mest känd är han förstås som medlem av Bruce Springsteens E Street Band, men han hade också sitt eget band i Disciplines of Soul. Det var länge sedan man ens hörde ordet "solidaritet" nämnas. På 80-talet var det allmänt känt, då främst genom att den polska fackföreningsledaren Lech Walensa engagerade hamnarbetarna i Gdansk till en omfattande strejk. Det är med samma brinnande röda bokstäver ordet står präntat på den här singeln från 1983. Vi skulle behöva en stor dos av det som Little Steven sjunger om på A-sidan idag: "Everybody wants the same thing don`t they/ Everybody wants a happy end/ They just want to see the game on Saturday/ They wanna be somebody`s friend." Jag tänker på kriget Palestina/Israel som blossat upp igen eller konflikten i Nordirland. På 80-talet hade man även två stora band-aid-galor med insamling av pengar till svältande i Afrika, och det fanns solidaritet med de förtyckta under apartheid-regimen i Sydafrika. Vad har vi nu? På B-sidan låter det mer E Street Band. En mäktig live-version med omkvädet "You`re under the gun". Jo, det är jag i dessa dagar. Det talar till mig. För: "We`re running out of heroes/ So what you gonna do/ Can`t wait forever I got bad news/ They`re all waiting for you/ You`re under the gun." 

Det finns band som jag sett i TV och där jag minns bara en rad av en text och ungefär hur det lät. Det är sådana här minnen jag försöker hitta på internet med varierande framgång. Nu var det ett band som sjöng så här i en låt: "What you say and what you try to say to me." Skulle inte sångaren i bandet haft världens yvigaste frilla, så vete tusan om jag hade kommit ihåg dem. Men året var 1985 och programmet var Guldslipsen. Bandet hette Dansdepartementet och låten "Finito". Dansdepartementet från Jönköping med sångaren Mikael Syrén var Sveriges mest utpräglade gothpunkband på sin tid med influenser från bl.a. Gang of Four och Spear of Destiny. Länken ges här: https://youtu.be/3hUe_VN_ghY

A-sida: Alarm!

B-sida: Skarpa skott

Föglöbördige Niklas Strömstedt har alltid gjort melodisk och intelligent pop. Son till kulturpersonerna Bo och Margareta Strömstedt kanske uppväxten var typisk för Stockholmskillen Niklas, som inte alltid hade det så lätt. Härifrån hämtas säkert bakgrundsmaterialet till mycket av det som behandlas på den här singeln från 1982. I Alarm är det mera varningssignaler, medan det sedan på nästa sida skjuts med skarpa skott. Jag gillar det. Låter tidlöst, skickligt producerat av Lasse Lindbom. Att Niklas Strömstedt var en etablerad artist vid denna tid visar de musiker han radar upp på skivan. Här finns nästan hela Ulf Lundells kompband, inklusive han själv då, Hasse Olsson på orgel och Janne Bark på gitarr. Dessutom körar Efva Attling, sångerska i X-models. Skön skiva!

Ratata anno 1982 bestod av trion Mauro Scocco, Johan Kling och Anders Skog. Det var ett utpräglat syntband. Men ändå inte ett tråkigt, romantiskt sådant, som spelade sockersöt syntpop. Nej, här var det skarpa, distinkta rytmer, och texter som andades både hopp och svårmod. Mauro Scocco har väl sagt att de ville göra som ett Gyllene Tider för tänkande ungdomar. Och visst! Det låter Gyllene Tider! Tempot är sådant, melodierna också ibland. Det balanserar ibland på gränsen till det sentimentala, men det är alltid lekfullt, och kontrollerat. Tänker på låten Doktor Kärlek (Medicus Amor), som är dansband! Eller på Tex Willer, som kunde vara Walk Don`t Run på syntspråk. Jag blir positivt överraskad av den här skivan. För jag hade tänkt mig Ratata som lite pretto. Snarare skulle jag anse dem missförstådda eller före sin tid. Det här pekar nämligen framåt mot nästa steg i svensk popmusik. Här anas redan Mauro Scoccos melankoliska drag i många låtar, liksom de italienska rötterna. Han sjunger helt förträffligt, och behärskar såväl pop som soul. Min favorit är A-sidans Allt är bra, där dubbeltydigheten kommer fram i texten: "Allt är bra, allt är bra/ Men ingenting är som det ska." Jag börjar undra om Ratata även språkligt var banbrytande. För i låten Varenda minut, varenda sekund, så skippar de, i god Bo Kaspers-anda, ordet "att" i strofen "Jag kommer aldrig ångra mig." Skulle jag själv klara av att göra bra syntmusik, så skulle det kanske låta så här.

A-sida: (She`s) Sexy + 17

B-sida: Looking Better Every Beer

Bombnedslagen Stray Cats var en pigg rockabilly-injektion när de slog igenom med sitt debutalbum 1981. Trots att bandet kom från New York var det mest i England de rönte framgång. Två år senare på den här singeln låter ståbasen fortfarande rock-jazzigt Rock This Town. Texten handlar i bästa Chuck Berry-anda om unga brudar, och man kan inte klaga varken på Brian Setzers röst, eller sexiga gitarrsolo. B-sidans rockballad tonar in i något som för tankarna till Elvis` Blue Christmas. Det är en traditionellt konstruerad femtiotalsballad enligt alla konstens regler. Den enda avvikelsen är att "the girl by my side is looking better every beer". Överraskande roligt, på ett sätt som säkert inte dagens tjejer skulle gilla.

De gamla andliga sångerna tycks ha fått en renässans. Jag tänker bl.a. på skivan En salig samling från år 1999, där svenska rockartister, bl.a. Freddie Wadling, Stefan Sundström och Rolf Wikström, tolkar sånger av  Frälsningsarmén. Man undrar om djävulen blir religiös när han blir gammal. Snarare är det väl så att t.ex. gospel alltid legat nära rock, och att Frälsningsarmén religiösa budskap just riktat sig till de mest behövande. Jag kommer att tänka på den finske regissören Aki Kaurismäkis filmer, där Frälsningsarmén ofta förekommer. För mig var andliga sånger i slutet av sjuttiotalet detsamma som Viktor Klimenko. Han blev bland annat känd med "Jag har hört om en stad ovan molnen", som han sjöng på tre språk, svenska, finska och ryska. Melodin är ju rysk och sången finns insjungen med Röda Arméns kör. Annars kan t.ex. "Barnatro" närmast förknippas med sentimentaliteten hos äldre människor, som gärna lyssnar till rader som "där som sädesfälten böja sig för vinden". "Pärleporten" däremot passar bra att skråla för ett gäng utslagna på en parkbänk. Det finns något av kampsång över den. Spelet med Gud i rocksammanhang kan ibland verka konstigt. Ett exempel på detta är Thåström iklädd Frälsningsarméns keps på scenen med Imperiet, bara något år efter att han deklarerat "Häng Gud" med Ebba Grön. Outgrundliga äro sannerligen Herrens vägar.