A-sida: Take The Long Way Home

B-sida: From Now On

Jag har aldrig hört Supetramp förut, så jag visste inte riktigt vad jag hade att vänta. Satte singeln på 45 varv, men det lät inte bra. Vände och satte den på 33 varv, men det lät ännu värre. Så tillbaka till 45 och så fick jag härda ut. Kompet lät som en gammal sur uppstötning från en kulör drink på något opersonligt jättediskotek på Sunset Boulevard, sången som en narcissistisk stålmus på speed. Scenen där allt spelades in var någonstans i Paris - på skivomslaget visas åtminstone Triumfbågen och Champs Elyssés. Allt sjunger liksom den döende dinosauriens svansång. Nej, det är inte bra. Inte sången, texten, ackordbytena eller soundet. Men kul ändå att få veta hur Supetramp lät. Singeln är från 1980.

A-sida: Once In A Lifetime

B-sida: Seen And Not Seen

När jag stod och diskade en dag började jag fundera på raden "And put my feet back on the ground". Vilken låt? Vilken artist? Jag nystade lite i mitt minne, och fick fram raderna "take me to the river/ and wash me down/ take me to the river/ and put my feet back on the ground." Så klart: Talking Heads från 1978. Men sedan, Once In A Lifetime, när kom den singeln? Det var nämligen 1980. Och det där hade man ju sett på TV, spexet och det i den låten. "You may find yourself in a beatiful house/ with a beatiful wife/ and you may ask yourself/ well, how did I get here?" David Byrne ställer verkligen livsfrågorna på ända här, och det är precis som det ska vara. Skillnaden mellan att lyckas och att misslyckas, mellan himmel och helvete - är de verkligen så klara? Åtminstone inte i Talking Heads musikaliska värld. "Same as it ever was" x 12!

Någonstans i Geta bor musikern och hårdrockaren Lasse Mattsson. Han blev känd för den inre kretsen musiker på Åland redan i mitten av åttiotalet genom sitt band Joe Cool. Jag minns Lasse som den kompromisslöse hårdrocksgitarristen som på sin röda elgitarr aldrig slutade sitt solo. Nu lär han ha inspelningsstudio i sitt hem här i Geta. Han finns på Spotify och har slagit internationellt med sin neohårdrock, som i mitt tycke väl närmast kan beskrivas som symfonisk. Lasse är även producent och lanserar ett hundratal artister på sin etikett Lion Music. Rent konkret så får man väl tacka Lasse mest för att han tog in udda och smala rockskivor till Erik Mattssons i Godby under en tid i slutet av åttiotalet då han fortfarande var delägare i butiken. Har fyndat en hel del där. Återstår väl då bara att lista ut var Lasse bor: norr eller söder om stora vägen eller i östra eller västra Geta.

A-sida: Verona Nightlife

B-sida: Rotterdam

Hittade en pärla när jag köpte Verona Nightlife på singel. Rotterdam finns redan med på Peter Ericsons LP Hjärtan brinner från 1984. Den här singeln är från samma år. Jag känner ingen annan svensk artist som beskriver ljus i mörkret i någon främmande hamn som Peter Ericson. Den här singeln med sina två hamnstadsskildringar renodlar det konceptet. I refrängen sjunger Peter: "How can you get so lonely/ In Verona late at night/ How can you get so lonely/ In the light." Och så uppenbarar hon sig då i fönstret. Mer behöver väl knappast sägas. Personligen tycker jag att alla Peter Ericson-hardcorefans borde låta gonorrétesta sig regelbundet. Jag hör nästan till den skaran - men jag diggar musiken istället.

När man kommer till Berlin så kommer man alltid först till U-bahnstationen Bahnhof Zoo i centrum av gamla Väst-Berlin. Det var här som narkotikamissbrukaren och barnprostituerade Christiane F höll till i Uli Eders film Wir Kindern vom Bahnhof Zoo från 1981. Till filmen gjorde David Bowie soundtracket. Han framträdde även i filmen med låten Heroes, som delvis handlar om staden. Den låten är allt i musikväg som jag minns av filmen. Soundtracket är ett studioalbum av Bowie från 1981. Och visst har vår framlidne engelske rockkameleont kopplingar till den tyska huvudstaden. Här bodde han år 1976, samtidigt som bl.a. Iggy Pop. De brukade besöka Cafe Neue Ufer i Schöneberg tillsammans. Det var bara något år efter att han agerat ut sin (lite misslyckade) fascistiska persona The Thin White Duke i England. Från den perioden finns låten Station To Station i soundtracket. Något i suget från den dekandenta 30-talsmetropolen Berlin gjorde den begärlig för angloamerikanska undergroundrockare på 70-talet. Jag tänker då främst på albumet Berlin av Lou Reed från 1973. Också han bodde ett tag i staden.

Bestämde i mars någon gång att jag uppdaterar bloggen oftare nu när det är coronatider. Tänkte att det alltid kunde glädja någon. Men att skriva en blogg är som att skicka ut dolda meddelanden i rymden. Signalen visar att det finns liv någonstans, men man vet inte vart den når. Kommer att tänka på någon dyster självbiografisk skildring av Marcus Birro, vars huvudperson med omsorg skötte en blogg som ingen läste. Men nu har vi snart vaccinet inom sikte, kanske redan innan nyår, i världen, och kanske även här på Åland. Så från och med det så kan jag börja ta det lugnare igen. Dra ned på tempot lite. 

I stort sett allt minneskapital vad gäller musik som jag lyssnade på under 80-talet har jag förbrukat märker jag. Nya idéer kommer ändå lite nu som då, men inte låtar. Lösa trådändar som jag av en eller annan anledning inte får tag i finns det många, och efterforskningar görs väl mest på nätet. Ibland kan man ha en väldig tur och hitta just den låten eller den artisten man sökte efter, men vissa signaler är så svaga att de inte ens existerar i cyberrymden. De tycks glömda för evigt, utom bland de människor där de just uppstod.

Här kan man kanske ändå säga att den mänskliga hjärnan överträffar datorn. För musik har verkligen en märklig förmåga att likt lysmaskar nästla sig fast ända in i minnets allra mest undanskymda synapser. Och det krävs bara en trött dag eller en vaknatt för att de ska hoppa fram. I några ord eller en musikslinga.

A-sida: Brand New Friend

B-sida: Her Last Fling

Efter succén med debutalbumet Rattlesnakes 1983 var det säkert svårt för det skotska rockbandet Lloyd Cole & the Commotions att göra något lika bra. På den här singeln från 1985 finns det en bra låt. Her Last Friend är så pass pigg och nytänkande att jag skulle kunna tänka mig låten som första låt på vilken partyspellista som helst. Lloyd Cole för in lite dragspelstoner och soulkörer som får allt att lyfta till för bandet nya dimensioner. Borta är den lite störande akademiska prägeln från förr, nu är texten mer allmängiltig, trots att poesin finns där: "Walking in the pouring rain/ Walking with Jesus and Jane/ Jane was in her turtleneck/ I was much happier then." Och vem vill inte träffa en helt ny vän? Som ett annat band från Glasgow som jag av en slump stötte på och som spelat i min bil hela november, nämligen Travis. 2-0 till Glasgow här!

A-sida: Never Been To Spain

B-sida: Liar

Vi flyttade till Geta från stan i maj 1980. Så det kan ha varit den vintern som jag fortfarande stod i vårt gemensamma sovrum i lägenheten i sjömanshusen med singeln Never Been To Spain. Vet inte hur den kom till oss, men jag vet att vi de sista åren i stan på något sätt fick tillskott i singlar, bara kanske ett par tre stycken. När jag nu kollar upp singeln, så får jag veta att den är från 1971 med ett amerikanskt band som heter Three Dog Night. Tycker att låten på singeln var intensivare, mera göktyts-lik. Men förstås minns jag den, och också att Elvis sjungit in låten. Finns hur som helst en odödlig vers i låten: "Well I never been to heaven/ But I`ve been to Oaklahoma/ They say that I was born there/ But I really can`t remember." Så var det på sjuttiotalet.

Igår visades Kirill Sebrennikovs film Leto från år 2018 på Yle TV. Filmen berättar om det ryska rockbandet Zoopark från Leningrad och om den klassiska rockklubben Leningrad Rock Club, som utgav sig för att vara ett ställe för de nya undergroundbanden i Sovjetunionen i början av 1980-talet. Så var dock inte fallet, då klubben styrdes hårt av Bresjnev och KGB. För att överhuvudtaget få spela på stället krävdes det att dina texter lästes igenom och godkändes av politruckerna, oftast någon babusjka utan en susning om vad rockmusik är. Killarna i bandet är starkt influerade av den tidiga punken i USA och väl insatta i vad som hänt i England ända fram till och med Echo & the Bunnymen. De har bra musiksmak,men lyckas inte få det att låta rätt på sina halvakustiska instrument. Det är för mycket gammal god vodkadrypande Vysotskij-ballad-tradition över det hela, och ackordbytena bara sitter inte. En stark scen i filmen är när Zoopark för första gången ska äntra scenen på rockklubben under övervakande av stränga vakter och inför den lydigt sittande publiken goda, men frihetstörstande sovjetmedborgare drar låten Hey, Rock`n Roll Star. Det låter uddlöst tills en filmens deux in machina kommer fram och säger: stopp, spela hårdare. Då brakar allt loss i ett våldsamt röj med elektriska instrument. Men avslutningsorden från anden i maskinen är: detta har aldrig hänt. Liknande scener som aldrig har hänt är allsång av Iggy Pops The Passenger i en tram (härligt tjocka L här på la-la-la-la...), Talking Heads Psycho Killer på ett tåg och Lou Reeds Perfect Day på en regnvåt gata i Leningrad. Det är dessa scener som ger filmen dess must. Men all heder till Mike, Viktor och de andra i bandet för allt vad de gjorde för den ryska rockmusiken.

A-sida: Farligt väder

B-sida: Alternativa

Har alltid tyckt mera om Tant Strul än om Pink Champagne. Mellan de två punkbanden i Stockholm med kvinnor i huvudrollerna, så har valet alltid fallit på det som hade mest jord mellan tårna, nämligen Kajsa Grytt och hennes väninnor. Tänkte att Pink Champagne var mer utpräglat politiskt feministiska, och mest för dem som frekventerade Röda Rummet mest. Tant Strul däremot hade väl replokal på Gotland, och åkte också över hit till Åland för att spela. Men nu måste jag säga att den här singeln faktiskt är det bästa jag hört av Pink Champagne. Ett strikt beat, inga onödiga krusiduller här inte, och den höga känsliga sången sitter som smäck. Dessutom känner jag att tjejerna är självkritiska, och kanske också lite sårbara. Speciellt i B-sidans Alternativa: "Du vill inte leva mitt liv/ jag vill inte leva ditt liv/ Vi är så jävla alternativa/ Och ändå blir det fel." Bra! Det är raka puckar. Eller farligt väder, som verkar handla om kusinen från landet som kommer till Stockholm,som får sig en läxa om att allt är farligt där, när det egentligen är så att man måste bejaka och uppsöka allt det farliga. Får man kanske tacka Thåström för att detta blev en så lyckad singel, och även Gomer Explench (på sax), som flugits in från Göteborg. Singeln är från 1981.