A-sida: Under min hud

B-sida: Megadans

Stockholmsbandet Commando M Piggs musik kunde väl bäst beskrivas som konstmusik eller avantgardisk rock. Med sin singel Under min hud från 1982 lyckas de inte ta mig över gränsen in i deras svårbegripliga värld för att göra det intryck som de aldrig riktigt gjorde då för länge sedan. Minns att jag hörde dem i en konsert på radion på 80-talet och att Dagen utan ände var en låt som var rätt suggestiv, med dynamisk basgång och engagerad sång. var det inte den som gick: "Var är dom nu, dom döda, uti nonsensdöd...?" Men på den här singeln och på sida A så sjungs det något om en kropp som brinner och ett huvud som inte hänger med eller hur det var. Där hänger jag med någotsånär. Men när Megadans spelas så stiger katten som sovit i samma rum upp ur sin dvala och tittar skeptiskt mot skivspelaren. Kanske låter det för mycket likt ett kattslagsmål i mars?

1983 släppte det skotska rockbandet Big Country sin debut-LP The Crossing. Det var sällan någonting nytt kom vid den här tiden. Något som nog påtalades av min nya vän i Geta, där han satt i sin vindsvåning i Olofsnäs. Men det var också han som en kväll lade på den här plattan, och var noga att betona att det här var "in a Big Country". Det gick bra att lyssna på då tyckte jag. Något citat från skivan bet också sig fast, och fick rumslig existens för mig, då jag planlöst luffade runt på den danska landsbygden i november efter att ha stuckit från Lollands Höjskole. Raderna var: "I came from the hills with the tears in my eyes/ The winter closed in and the crows filled the sky" från låten The Storm. Finns något härligt högländskt hjältemodigt i Big Countrys sound, som gör att det här verkligen lever upp till magnituden av ett Stort Land. Gitarrerna spelas som säckpipor nästan, trummorna som pukor och sången låter som ett panegyriskt epos av Walter Scott. Minns att jag såg Big Country i ett regnigt Roskilderock 1986. Återlyssningen av The Crossing ger verkligen mersmak.

"A picture in grey/ Dorian grey/ Just me, by the sea/ And I felt like star/ I thought the world could go far/ If the listened/ to what I say". The Ocean från U2:s album Boy (1980) var ofta i mina tankar då jag som nyinflyttad 16-åring i Geta gjorde mina ensamma långpromenader ut mot Norrhavet. Jag trodde väl lite som Bono, att jag kunde bli en stjärna om någon bara lyssnade på vad jag hade att säga. Jag läste i Schlager om U2, hur de kunde ta en sista blick mot havshorisonten innan de var redo att gå på scenen. Ja, där det fanns något hav i närheten kan man väl tillägga. Sedan när jag kom hem från havet kunde det vara Shadows and Tall Trees från samma album som ringde i mina öron: "Who is it now/ Who calls me inside/ Are the leaves and the trees just a living disguise?/ I walk the street rain tragicomedy/ I walk home again to the street melody". Existentiella tankar för en sextonårig moppepojke. "Du blir aldrig större än du drömde om som ung", hörde jag någon vis man säga vid den här tiden. Idag mötte jag havet igen. Vad jag drömde om att bli då för länge sedan minns jag inte. Men jag tror knappast det var något större än det som jag är idag.

A-sida: Bronski Beat/ Cocteau Twins

B-sida: The Smiths/ U2

Veckans singel är egentligen en 33-varvare utgiven endast för New Musical Express läsare 1985. Jag vet inte hur vanligt det fenomenet var, har själv aldrig stött på det förut. Intressant på "singeln" endast B-sidan med det då nya bandet The Smiths. Vet inte riktigt vad Morrissay sjunger om i What She Said (eller kanske han sjunger just om vad hon sade) i live version, men det cyniska draget finns ju redan där. Ja, det här var ju då när nya vågen hade blivit cynisk redan. Jag minns att jag såg Panic på MTV och tyckte att det var något nytt, men i samma skede slutade jag följa den nya rockmusiken också, och bantade ned mig till litteraturstudier i Åbo kombinerat med konsert med Vaya Con Dios (och kanske jazz) - lite smått cyniskt även det. U2-spåret är värt att omnämnas. Aldrig hört låten Wire, som här framförs i snabbtempo dubmix. För närmast tankarna till A Cat Dubh på LP:n Boy.

Det är lite märkligt att det finns så många band associerade med Jesus. Fast så som kärt barn har många namn, så får väl vår Frälsare, Messias, der Smertzenmann, Guds son, Kristus stå ut med det. Det blir lite roligt och smått intressant att lyssna på Teenage Jesus and the Jerks no wave med ursprung i Lydia Lunchs undergroundpoesi och James Chances galna saxofonspel från New York - inte för att jag gjort det, men kan tänka mig det, endast för att bandets namn är så roligt. Däremot skulle jag inte ha något emot The Jesus and Mary Chains sköna, mörka rock, som bland annat omhuldats av Shane MacGowan himself. Att bandet kommer från Skottland gör bara saken intressantare. Jesus Jones är ett annat brittiskt alternativrockband, som jag inte hört, men gärna skulle ha. Kan det ha någon koppling till Jesus att alla dessa band är indie-band med rötterna i 80-talet? Det är skönt att ha martyrer, som lider för dina synder. Kanske just som sådan rockmusiken fungerar allra bäst - trots att den kallats djävulens musik.

Det är alltid lika roligt och fascinerande att och hur låtar kommer till mig. Oftast sker det när jag är trött, när hjärnverksamheten på något vis är lite satt ur spel. Då kan det vara att en textrad eller en melodi med text dyker upp från jag vet inte var. Och det är inte någon låt som jag hört på radion nyligen, nej de här låtarna har år på nacken och jag kan överhuvudtaget inte klassificera dem enligt titel eller artist. Jag ska ge några exempel. If You Miss Me from the Back of a Bus är ju en lång och rolig låttitel. Vet inte hur låten går, men Pete Seeger har sjungit in den någon gång på 60-talet. The Shadow of Your Smile är en låtrad jag gått och gnolat på ibland. Men att det var Tony Bennet som sjöng den 1966 hade jag inte en aning om. Garden Party är en skön låt från 1972 av Rick Nelson. Och det var låtraderna: "Well its all right/ Learned my lesson well/ See you cant please everyone/ So you got to please yourself" som var så bra, då när jag skulle gå och sova en kväll. Och nu senast då, innan sömnen, var det en titel som konfigurerade sig till Don`t go breaking my heart med melodi och allt, och hast du mir gesehen, det var Elton John från 1976. Det är en rikedom för en man som går och processar ord och texter hela tiden att få överraskas av sånger som från ingenstans som lagrats längst ner i de mest mörka skrymslena av hjärnan. Och det kommer att fortsätta. Det är ett som är säkert.

A-sida: Hårt mot hårt

B-sida: Ultravox

Jag hade inga höga förväntningar när jag satte Stockholmspopparna Factory på skivtallriken. Och jag blev heller inte överraskad. Till värsta sortens syntflås a`la jag-har-hittat-mitt-moderna-sound flämtas det fram texter så som "Jag sätter hårt mot hårt för att klara mig/ Jag sätter hårt mot hårt jag sätter mot dig" eller "Åh hå Ultravox/ On the Rocks/ Iskall/ Som metall". Men i och för sig: B-sidans Ultravox berättar satiriskt om en kille som styr massorna på dansgolvet med sitt nya sound, den nya tidens vindar. Men det kan ändå inte hjälpas att den här singeln inte kommer upp i samma potential som 70-talets Efter plugget eller Kuddsnack. Singeln kom 1982.

Bob Marley - för det spirituella soundet.

Ola Magnell - för de svenska texterna.

KSMB - för 602 med Guld-Lars på Pub Bastun, när vi var där.

Bobby McFerrin - efter konserten på TV köpte jag skivan.

-

Stiff Little Fingers - Nobodys Heroes är bäst.

The Clash - jag försökte till och med rita av skivomslaget.

Antonio Vivaldi - den rockigaste klassiska plattan.

Stiff Little Fingers - julklappen.

Shanana - Spindeln, och ni alla i glitterdräkterna, på TV igen.

Billy Bragg - förband till Clash, sitt eget band, "No one knows nothing anymore".

Ensamma Hjärtan - för all ungdomssmärta.

Theatre of Hate - jag och en kassettbandspelare i mörkret.

Abba - innan jag fick musiksmak, på klassdiscot.

Leonard Cohen - när jag fick musiksmak och började upptäcka musik själv.

Dag Vag - magiska rytmer på stadsbiblioteket.

A-sida: 2000 år

B-sida: Hällande regn

Det är ingen inbillning, jag såg Lolita Pop på Pub Bastun i Mariehamn på 80-talet. Örebrobandet med den moderna nya vågen-popen och sångerskan Karin Wistrand hade den rätta utstrålningen som ett band som stod på egna ben och gjorde intelligent popmusik utan syntslingor skulle ha vid den här tiden. De var liksom mera vuxna än jag som då spanade in dem. Jag förstod aldrig deras texter. Varför skulle t.ex. en LP få namnet Att ha fritidsbåt? Men när jag nu lyssnar på den här, sena, singeln från 1985 finns bara det självklara och avklarnade kvar. Soundet är monotont, maniskt, mörkt, spännande som sig bör, texterna är fundersamt ifrågasättande, som t.ex. att det verkar som om mänskligheten bara väntat i 2000 år, och att inget gått framåt. Eller att man står i ett hällande regn (regn som symbol för att tiden stannar upp ett tag, och att livet inte behöver vara så glättigt). Det är sådant som tilltalar en sökande ungdomssjäl. Synd bara att jag inte förstod så mycket då, runt 1983.

I ett försök att greppa hurdan musiken är idag, och då menar jag den musik som jag brukar skriva om på musaploki, har jag läst den svenska musiktidningen Gaffas januarinummer, som jag kom över gratis på ett café på Centralstationen i Stockholm. 

Det första som slår mig är att jag inte känner till något av banden som det skrivs om. Jag har inte hört deras namn och när man recenserar musiken så används ord som akt (istället för band) och släpp (istället för utgivning) och artwork (istället för skivomslag). En vild flora av benämningar på det specifika bandets (ursäkta aktens) musikstil gör det närmast omöjligt att botanisera sig fram. Man undrar varför sådana allmänna begrepp som rock, punk, new wave, syntpop nu får träda tillbaka för t.ex. krautdisco, trance, äventyrsrock, proto-punk, triphop, ambient, synthwave, grime, darkwave, shoegaze, för att inte tala om heavyns alla avarter och underavdelningar. Jag känner mig lika borta som när jag försöker förstå hur musikstudioprogrammet FL Studio är uppbyggt. Så tycker jag att många musikkritiker i tidningen förhäver sig när de ska till att beskriva något band eller någon skiva som de gillar/ogillar. Det saknas jord mellan tårna, det låter ungefär som något sönderslaget poem av Bruno K. Öijer dikterat av tempot i USA, fast på lustgas och helium. Det viktiga verkar nästan vara att framhäva sig själv istället för produkten. Men så har väl alltid musikskribenter varit? Jag kan ta ett exempel: "Men allt som allt lyckas denna energetiska konstellation varva sceniskt teatrala verk med brutala utsöndringar genom en penetrerande kraft. Och det gör albumet tyngre både emotionellt och soniskt på ett mycket mer dynamiskt och tilldragande vis än föregångaren, som avgav en något mer skämtsam framtoning." Det är tydligen inte lätt att skriva om musik.

Ändå går mycket tillbaka till föregångare som jag känner igen: Alice Boman nämner t.ex. Dylans Street Legal som en inspiration. Här finns en redogörelse för hur a- has video Take On Me från 1985 kom till, Coldplays senaste album (ursäkta släpp) recenseras och postpunkarna Algiers nämner Radiohead som en favorit. Så även nutidens satelliter på rockhimlen behöver sina markcentraler. Allt går igen och upprepas i ständigt nya konstellationer kan man väl säga.

Draget av förnyelse av gamla former kommer tillbaka till mig, då jag lyssnar på den senaste musiken i Sverige som jag får e-postat av skivbolaget Comedia, som nu fyllt ett år. Om jag tar de fem senaste postningarna till mig, banden XINOMBRA, Papills, Sofia Härdig, Tomas Di Leva och Comminor, så är väl alla utom Di Leva och XINOMBRA uppkomlingar som tagit delar av Europa med storm. Men så mycket nytt har inte musiken att komma med. Det är allt åt indie/ underground-hållet och det gillar jag. Kanske man är lite väl snabb att utnämna Sofia Härdig till underground-drottning. I dag finns det en tendens att ta till starka, starka epitet för att man är rädd att annars inte höras bland alla som försöker lansera sig i den digitala some-djungeln, men som vanligt är det bäst att låta musiken tala för sig. Jag gillar alla dessa band, men mest kanske Di Levas sympatiska video, där han med glitterskor mot multnade höstlöv deklarerar sitt kosmiska kärleksbudskap. Starkt! I stil med Bowies Black Star.

Ja, sist av allt, så slås man av hur mycket videon och datorn samt Spotify spelar in när man pratar om nya artister (ursäkta akter). Populariteten mäts i antal streamar på You Tube, istället för sålda skivor och konsertbiljetter. För att slå sig fram som rockartist idag verkar det vara viktigt att behärska de sociala mediernas makt. Var finns devisen från förr, att det är live man helst ska uppleva musiken, och inte på skiva eller internet? Och så minns man Thåströms varningens ord från 1981: "Den nya tiden den kom ju så fort. Mitt liv flimrar fort förbi. På ett datakort."