Jag vill be alla läsare av Musaploki om ursäkt. Det har varit problem med sidan en längre tid. Allt beror på att webnode håller på och uppdaterar sina funktioner, något alla användare av denna webtjänst måste lida för. Jag bjuder därför på lite höstäppel som tröst, och tipsar om den nya Kaurismäki-filmen Höstlöv som faller. Ska själv gå och se den när tid ges. Kaurismäki brukar ju ha bra musik med, bl.a. i form av Sleepy Sleepers, Joe Strummer eller Melrose. Så håll ut medan de i cyberspace pysslar med sitt, och minns Bob Marleys ord: "If you know what life is worth/ You will look for yours on earth."
A-sida: Hey, Hey, My, My
B-sida: Korståg
The Bunch är återföreningen av Sundsvallsbandet Brända Barn under ett nytt namn. Med sig på sax har de fått Mats Gunnarsson. The Bunch låter precis som Brända Barn, desperat och mörkt. Covern på Neil Youngs klassiker är tyngre än originalet. Och för att visa att man verkligen menar allvar sjunger man: "Hey, hey, my, my, somrarna är så korta/ flugorna hinner knappt äta skiten/ innan den fryser/ och blir till sten." Sången är väl inte direkt att leka med. Citat från den fanns med bland Kurt Cobains sista anteckningar. Singeln är från 1984.
Ibland tycker rockjournalister om att göra sig lustiga över att musiker eller deras publik håller fast vid den musik som de alltid spelat eller lyssnat på. Det är liksom att journalisten jämför musik med skåpmat, som alltid måste vara färsk för att vara smaklig. Egentligen så handlar musik om så mycket mera än det. Det handlar om ett unikt beat, sound eller kanske ställningstagande. Att vara så inne i musiken att man ser den från insidan. Det är som att journalisten säger t.ex. åt en som gillar honung, att den borde äta äppelsylt istället. Det är allmänt känt att kärleken till en viss typ av musik grundas redan i 15-20-årsåldern, och att man tenderar att hålla fast vid den livet ut. Till den musiken är det kopplat så mycket upplevelser och minnen att den inte går att uppdatera, som när man köper ett par nya stövlar. Journalister som anser att de beskriver ett kulturellt fenomen har svårt att förstå att det inte är skrattretande att gilla sin favoritmusik.
A-sida: Icecream To God
B-sida:
Det är första gången jag hör detta svenska band med det underliga namnet, som jag hörde talas om på 80-talet. Den första sidan låter som något från en LP med Siouxie & The Banshees spelad på 45 varv under vatten. Den andra sidan som är utan namn är en musikalisk odyssé, som låter som tagen ur en workshop för utvecklare av dataspel. Det är på gränsen för att gå under benämningen nya vågen-musik. Snarare är det ett soundtrack. Bandet lyckas åtminstone utmärkt i att framstå som udda och underliga. Konstigt att man betalar ett så högt pris för deras singlar. Singeln är från -81.
Punken föddes för drygt fyrtio år sedan, och trots att det kanske aldrig var meningen att det skulle skrivas om den i historieböckerna, så lever punken fortfarande på vissa internetforum. Av dessa vill jag lyfta fram några som jag tycker är bra. Först vill jag passa på och nämna den förträffliga dokumentären om eldsjälen Tompa Eken och musikhuset Ultra i Handen, som finns på SvT Play. Den träffar nerven på vad punken stod för, då den växte fram i Sverige. Några roliga och informativa sidor för den som intresserar sig för punk är brittiska PunKnstuff på X (tidigare Twitter), Punktjafs (bra information om svenska punkband) och Punk in Finland (tyvärr mest på finska). Det finns säkert mera, men det här är vad jag själv brukar följa.
A-sida: Heter Diktonius/ Stjärnfångerska
B-sida: Vak upp Goya/ Tretton källors vatten
Jag skrev min prograduavhandling om Elmer Diktonius tre sista diktsamlingar. Därefter hörde jag att någon tonsatt Jaguaren från skaldens första diktsamling, Min dikt (1921). Det var Diktoniusvännen Magnus Nilsson och året var 1976. Därefter tonsätter han dessa dikter från Diktonius mera revolutionära period och ger ut på singel 1981. Nilsson tar sig friheter att operera fritt i den finlandssvenske modernistens diktskatt. Första låten är ett hopkok av fragment och dikter från Stenkol (1927) och Stark men mörk (1930), Stjärnfångerska som handlar om Edith Södergran har ett tillägg, som jag inte vet varifrån det är taget. Slutligen kan sägas att Tretton källors vatten finns i den postuma diktsamlingen Ringar i stubben, som Diktonius själv ville att skulle heta Ringar i gubben. Den berättar mer om skaldens personlighet än de tidigare dikterna gör.
"So the kids can afford it" minns jag att det stod på någon artists skiva som jag köpte på 80-talet. Det var ett uttalat ställningstagande för att man inte ska betala för mycket för en skiva, inte är ute efter att sko sig för mycket på kunderna, som ofta är musikälskande ungdomar utan större mängd pengar att spendera. Idag verkar många artister tänka helt tvärtom: Vill du vara med i klubben, så får du också lov att betala för det. Det har väckt en del befogad debatt att Coldplay inför sina två Helsingforskonserter nästa år lägger ut sina biljetter med så kallad dynamisk prissättning. Det betyder att ju populärare biljetterna är, desto mer får du punga ut för dem. Har hört talas om skräcksummor på över 400 euro på dessa biljetter. Jag har själv stött på denna prissättning på Sverigebåtarna, när biljetten under sommaren kan bli tre gånger dyrare. Det ironiska är att det är bandet självt som velat ha denna prissättning, med det resultatet att du ska ha mycket kosing (alternativt rika föräldrar) om du vill se bandet live. Jo, har hört att Coldplay tänker väldigt miljömedvetet, och man kan ju hoppas att de donerar hälften av vad de hovar in till miljön, men vore det inte klokare att sprida sitt miljöbudskap från scenen istället, och låta så många som möjligt lyssna till det? Med risk för att bli nostalgisk så saknar man verkligen de tiderna när artister lade "Don`t pay more than 4£" på sina LP:s eller "LP till singelpris". Joe Strummer lär ju till och med ha hjälpt fans att planka in på Clashs konserter, liksom han själv plankade in på Ramones i London 1976. Att hajpa sina konserter på det här sättet är verkligen kallt spel av Coldplay.
A-sida: C.C. Shooter/ Hard Rider
B-sida: Harley Davidson Blues/ You Lied
Veckans singel är den här gången en EP innehållande fyra låtar spelade på 33 varv. Det är frågan om ett av de mest minnesvärda banden från den legendariska Woodstock-konserten 1969. Det kan ju vara intressant att veta vad Canned Heat gjorde 1984. Det som presenteras på skivan låter ganska in-the-middle-of-the-road sydstats bluesrock. I sina bästa stunder kan någon låt, där det inte blir alltför segt utdraget, föra tankarna till Creedence eller The Band, men lekfullheten från Going Up The Country, som nästan kunde vara ett soundtrack för de galna hippiesarna i Woodstock, finns här inte mera. Det stampar ganska mycket på stället, och lutar åt hårdrock, trots munspelet i You Lied. Nej, om man vill minnas Canned Heat från sina bästa dagar ska man nog cykla ned till den närmaste badstranden, medan det ännu är sommarvarmt i vattnet: "Jump in the water/ Stay drunk all the time".
Häromdagen när det var loppisdag i Geta tog jag min cykel och begav mig ut på jakt efter 80-talsvinyler. Jag tänkte att sådana brukar det ju alltid finnas på loppisar, så varför också inte bland de sju ställen som för dagen ställde ut föremål. Det som säljs på loppis speglar ju också den musiksmak som råder på ett visst ställe en viss tid. Det må sägas att jag inte var vidare hoppfull om att hitta annat än någon gammal stenkaka och dansbandsmusik. Men ett ställe överraskade mig så mycket att det blev att plocka fram anteckningshäftet och skriva upp. Det mesta var faktiskt maxisinglar från den senare halvan av 80-talet, bara en liten del föll under den kategori jag skriver om här på min blogg och inget var jag benägen att köpa. Artisterna är som följer: Westworld, Bros, Danny Brainwaith, Fuzzbox, What, Steve Winwood, Chic, Julia Migones Johnson, Christer Sjögren, Bruce Hornsby, The Range, Rick Springfield, Modern Dance (samlingsalbum från 82), Double, Pointer Sisters, Ankie Bagger, Danska VM-holdet, Cyndee Peters, Animotion, Schytts, Elvira, France Hall, Mats Bladz, Vikingarna, Fairground Attraction, Sydney Youngblood, Torkel Selin, Jennifer Rush, The Other Ones, Visitors, Kevin Page, The B52`s, Robbie Neville, Patti Austin, Stephen Tin Tin Duffy, Carola, Maxi Priest samt Björn Afzelius & Globetrotters.
A-sida: Cool Off/ Cool Down
B-sida: Forward Up/ Version
Junior Brown sjunger på s. A inte om situationen på Jamaika, utan snarare är det en brittisk "sister" som ska ta det lugnare. Han orkar helt enkelt inte med hennes tempo. Till sin hjälp får han också Papa Stone, som toastar om en kvinna som flänger omkring på stan. Oklart om de sjunger om samma tjej, men klart är väl att rasta föredrar en partner som är naturlig, för att inte säga foglig. Jag har inte hört att någon manlig reggaeartist skulle ha positiva åsikter om en kvinna, som är för Babylon-tillvänd. Forward Up handlar om hur man rent tekniskt ska inta sin chalice pipe. Maxisingeln utkom 1981.