A-sida: Twilight Birds

B-sida: Lots of Success

När jag var på folkhögskola i Danmark så dansade jag en gång en tryckare med musiklärarens fru till Masser af success, på engelska Lots of Success. Ja, hon var snäll mot mig och försökte få mig att trivas i den främmande omgivningen. Frågade bl.a. om jag kände till Ooa hela natten med Attack. Något som fick de tuffare killarna på skolan att fråga varför hon var så "blödig med svensken". Ja, man har fått sina törnar genom livet. Men ändå: Lots of Success är en låt som är skriven av Dan Beck. Jag försökte kontakta Dan Beck som har en hemsida där han berättar om sitt liv i musikbranschen, men han svarade inte. På danska handlar låten om vad som händer med artisten efter att spotlightsen släckts ned och allt blir tyst. En utmärkt låt att dansa till. Och tack till dig som bjöd upp mig. Singeln är från 1976.

Musikdokumentären Finding Fela (2014) av den amerikanske regissören Alex Gibney handlar om den nigerianske musikern och upprorsmannen Fela Anikulapo Kuti, och om en teaterföreställning om honom som några vänner sätter upp på Broadway i New York några år efter Felas bortgång. Jag lyssnade en del på Fela på 80-talet och hade en skiva med honom, Live in Amsterdam, som jag tyvärr sålde på grund av penningbrist. Ägaren till affären som köpte skivan berättade att han sett Fela i Helsingfors dagen efter att Amsterdamkonserten spelades in. 

Fela var ett musikaliskt geni som smälte samman den gamla västafrikanska musikstilen highlife med modern västerländsk popmusik till det som skulle komma att kallas afrobeat. Highlife-musiken utvecklades i Ghana, och var populär dansmusik som spelades bl.a. av artister som ET Mensa. Typiskt för highlife är t.ex. blåssektionen i bandet. Fela lyssnade även mycket på jazz, som han studerade några år i USA. 

Så hans musik, eller afrobeaten, är alltså ett hopkok av många musikstilar. Man kan väl säga att Fela gav nytt liv till highlife-musiken, genom att mixa den med jazz. Den afrobeat som kom att bli Felas kännetecken håller sig strikt till ett eller ett par ackord och kan hålla på i tiotals minuter. Rytmiska ljudmattor utvidgas, flyter samman till ett transcendentalt klimax, som utgör grunden för Felas energiska saxofonsolon. 

Med sina band Afrika 70 och Egypt 80 spred Fela den klassiska afrikanska popmusiken, eller afrobeat, över hela världen, och kom att bli dess främste representant.

A-sida: Front Door

B-sida: Version

När Mr. Cool Ruler, Lonely Lover, Gregory Isaacs sjunger om kärlekssaker, så kan man ingenting annat än lyssna. För den här mannen vet vad han talar om. Inledningsfrasen "I gave her back the key to her frontdoor/ Cause it seems she didn`t care about me anymore" är början på en berättelse om ännu en tragisk kärleksrelation, förmedlad av en man med röst len som sammet och ett hjärta varmt som en masugn. Och det här var vad jamaikanerna ville höra - äkta lovers rock - med ett sentimentalt budskap. Man hejade på sin idol när han äntrade scenen och bjöd på bästa kvällsunderhållningen. Det hör till saken att Jamaika vid denna tid och bland dessa människor var ett väldigt mansdominerat samhälle, så man skulle ju gärna höra den andra sidans version också. Se gärna detta klipp av Gregory Isaacs från filmen Rockers från 1978: www.youtube.com/watch?v=upC9W4vp4MU. Singeln är från 1981.

A-sida: Nu lever jag igen

B-sida: Nu lever jag igen (B)

Den här singeln från 1985 med syntduon Adolphson & Falk hörde man allmänt på radion då den släpptes. Det är positiv syntpop på gränsen till svensktoppsschlager. Jag gillar det lätta greppet och textraderna: "Så låt bli att sätta lås på min fantasi/ En fågel måste flyga fri". Raderna kunde tjäna som motto för nyanställda på en arbetsplats. Frihet och ansvar i en underbar kombination.

Jag var punkare och ville se ut som en punkare hela sista året i högstadiet 1980-81. Det blommade väl ut på klassresan till Danmark, då jag hade en Fingers-jeansväst och gamla målarskor i läder på mig. Sommaren efter det sydde jag mig ett par jeans med Clash-lappar på, som jag fäste fast  med säkerhetsnålar. Jag kände mig allmänt missförstådd, närde revolutionära tankar och skolvitsorden sjönk. Året efter det tog reggaemusiken över och jag odlade långt hår. Startskottet på punken var nog Pistols och det man fick läsa om bandet i Vecko Revyn. Jag läste också om punkarna i Gallerian i Stockholm. Fingers på TV också förstås. Punken står mig fortfarande nära hjärtat. Det var något som aldrig fick blomma ut på riktigt då när det verkligen gällde. Nu finns den alltid där i bakgrunden till det jag gör i musikväg, som hexametern i Homeros verk Iliaden och Odyssén.

A-sida: I dina ögon

B-sida: Jag ger mig

Jag undrar hur publiken egentligen såg ut på Ratatas konserter 1985. Det var inte rock n`roll-bönder från förorten åtminstone. Den saken är klar. Inte heller det deppsvarta syntgardet. Kanske såg de ut som en blandning mellan studenterna på Sandhamn och Gyllene Tider-fansen. För det här är positiv syntpop för tänkande människor. Paketet känns hårdare än hos Adolphson&Falk och sakligare och mer sympatiskt än polaren Johan Kindes mer utsvävande romantik-grejer. Saklig pop helt enkelt. Varken mer eller mindre. Men jag tycker mycket bättre om den mjukare äldre mannen Scocco, än om hans rebelliska ungdomsdito. Var det någon som gick mot strömmen i 80-talets rock-Sverige, så var det väl Mauro Scocco.

A-sida: Dance Me To The End Of Love

B-sida: Coming Back To You

Det var 1984 när Leonard Cohen släppte den här singeln. Före det hade han visst haft ett litet brake i sin skivproduktion och bott som munk i ett kloster i bergen. Det som slår mig om man jämför med tidigare material är att Cohen nu är mera dansfixerad, mera lättillgänglig på något vis. Det är inte mera desperata visor till gitarr, utan ett lättsamt, nästan flamencoinspirerat, grepp på sången eller dansen, som virvlar bort över dansgolvet med den tänkta damen till kärlekens slut. Det var farsan som skaffade skivan Various Positions, och det var via honom som jag fick höra låten. Men då var året kanske redan 1985. Men ändå - här korsades på något konstigt sätt våra musikaliska spår för första gången.

Sanslös kallades en punkare vid namn Johan. Han kom från Hässelby och höll till i Gallerian med de andra fridsstörarna. Ibland kom någon tidning och gjorde reportage, bl.a. Lektyr och Vecko Revyn. Det talades om hemska, farliga punkare, och det skedde bl.a. ett knivmord. Men förstås hade ju folk fel. Läste intervjuer med Sanslös, där han med sitt hänglås runt halsen fick berätta att han nog gillade polisen för att den gör bra saker också. I reportaget från 1983 (fast jag har för mig att det var ännu tidigare) i Lektyr togs bilden där Sanslös och hans vänner hjälper en gammal man som fallit omkull och skadat sig. Alla de andra Svensson-knegarna bara gick förbi, men punkarna hjälpte mannen. Vad som hände med Sanslös sedan vet jag inte, bara att han fick en hälsning på KSMB-skivan Rika barn leka bäst. Nuförtiden ser man inga punkare längre i Stockholms stad.

A-sida: Crossfire/ Lazy

B-sida: Buckeye/ Red River Rock

Varför skriver jag då om en singel från 1959 med Johnny and the Hurricanes? Ja, dels för att den här amerikanska gruppen gav namn till de finska rockarna Hurriganes, dels för att Red River Rock finns på skivan. Nu när vi stänger ned i coronatider och sluter vårt land ute från influenser utifrån, hakar vi oss fast vid våra gamla ledfyrar från förr och pratar om Hurriganes och de fula orden sist i deras Red River Rock från år 1977. Så hände mig också i somras när jag tog mig ut från min sommarslummer in till stan för att spana in Johan Johansson. Red River Rock knyter liksom samman allt i ett pärlband från femtiotalet ända till idag. På den här oemotståndliga skivan spelar rockkvintetten allt instrumentalt med en sax som låter som en kazoo som huvudinstrument. Nu är sommaren definitivt slut och jag hörde att Remu överfölls i sin lägenhet i Borgå och pressades på pengar av några galningar som sade att han trakasserat någon av deras bekanta. Ur led är rocken!

A.sida: Give It To Me Baby

B-sida: Tootsie-Too

Hittade på en gammal kassett B-sidan på denna singel från 1980, Tootsie-Too av Dave & The Mistakes. Känner inte igen låten när jag nu lyssnar på den igen. Inte heller det svenska rockbandet Dave & The Mistakes har jag något minne av. Men låten är väl ok, lite upphottad poprock, som är salongsfähig nog att ha som bakgrundsmusik i vilken restaurang som helst, som serverar trerätters skaldjursmeny med sjöutsikt. Är man snäll kan man säga att de spelar sympatisk rock med glimten i ögat.