När jag var ung, då gick jag ett år i Ålands Lyceum. Då var det Gang of Four och UK Subs på min jeansjacka...och reggaefärger på min skjorta. Då var det Existens maximum och Adolphson&Falk bland de äldre eleverna... och KSMB:s Snopprock i hörlurarna på rasten bland oss yngre. Det var det underliga bandet Dag Vags kommunistiska raggsockor i tidningen...och jag med Theatre of Hate på kassettbandspelaren i skolkorridoren. När jag var ung var det oförstående lärare som inte ville ha "rullande stenar" på sin skivtallrik...och den kvarglömda skivan med Cosmic Overdose i rektorskansliet. Det var Bob Marley-citat i min engelskauppsats, Ola Magnell-citat då min brorsa var på studiebesök och prat om det bästa finska bandet i omklädningsrummet på gymnastiken. När jag var ung då var det en skiva i den sköna biblioteksfåtöljen då klassen var på biblioteksbesök. När jag var ung, då var det så.

A-sida: Paradoxal

B-sida: Silverskrin

Göteborgsgruppen Kai Martin & Stick var ett av de mest tongivande nya vågen-banden från Göteborg. Säkert också ett av de mest sevärda. Kai Martins nervöst intellektuella uppenbarelse på scen i kontrast till saxofonisten Gomer Explenschs dynamiska personlighet gav bandets dess individualitet. Jag har ändå aldrig riktigt förstått bandets texter. De är inte direkta, utan ganska så snirkliga och svårtolkade. Det är svårt att utläsa något uppror ur dem. Snarare avantgarde än anarkism. Den här singeln från 1983 utgör inget undantag. I Silverskrin, som är den enda låt där jag kan uttyda texten, är den första raden: "Som i ett silverskrin, låst av ord som krossat glas". Kanske var man redan på väg in i en ny trend där deppig industrirock var det som gällde?

A-sida: Can`t Shake Loose

B-sida: To Love

Det är nog för mycket sagt om jag ska säga att jag hållit reda på Abba-medlemmarnas solokarriärer efter eller parallellt med Abba. Jag visste inte ens att låten Can`t Shake Loose var Agnethas. Jag kom i kontakt med låten eftersom den var musiken till ett nummer som vår teatergrupp på Ålands folkhögskola uppträdde med inför publik. Numret gick ut på att några av våra utländska flickor ställde sig med bakändorna mot publiken och vickade med rumpan till denna låt. "I can`t shake loose" fick ju lite omvänd betydelse då. Men rytmen bet ju sig liksom fast i ens minne. Nu när jag ser videon från 1983 så får jag väl medge att låten kanske är Agnethas tuffaste genom tiderna, även om hon tar det coolare än våra elever gjorde det. Och är det inte Mats Ronander jag ser på gitarr där i bakgrunden?

Dopiset av de nya eleverna på Ålands folkhögskola 1982 slutade uppe på den lilla vinden i den gamla skolbyggnaden med att de nya eleverna fick bänka sig för att titta på filmen Bluesbrothers. Filmen av John Landis är från 1980 och handlar om de två bröderna Blues som ska sätta ihop sitt gamla band igen. Från att Elwood Blues hämtar ut Jack Blues från fängelset söker de två bröderna i en gammal polisdodge igenom hela Chicago med omnejd efter sina gamla bandmedlemmar, och bevittnar då olika miljöer i den undre världen. Det finns tydliga kopplingar mellan Bluesbrothers och filmerna av Aki Kaurismäki om Leningrad Cowboys som kom bara något år efter. I sin sökan efter den äkta bluesen beter sig bröderna som två aspergare iklädda strikta bluesuniformer med svart kavaj, vit skjorta, slips, hatt och solbrillor. Ändå har de sitt människovärde och bör betraktas med respekt. Detta gäller alla människor idag. Människovärdet är orubbligt! Det bör tänkas på när det ska vara festligt, att man inte sätter ribban för högt, och ställer åt sidan dem som man inte anser att passar in. Det kan vara skönt att tänka på bluesbrothers. Du kan ju alltid vara som dem! Blues är grunden, och blues rockar! Hur slutade då vår filmkväll på folkhögskolan? Ja, det var en lärare som kom in och beslagtog filmen, eftersom den var K-16.

A-sida: Our House

B-sida: Walking With mr Wheeze

1983 kom singeln Our House med Madness. Låten har väl knappt undgått någon som ens lite följde med musiken vid denna tid. Den har allt man kan önska av en hit: lättsam text om ett eget hus någonstans i England (som kunde vara vem som helst John Doe som bor i ett radhus av sten), en melodi som man minns och så något av den galet komiska särprägel som alltid varit Madness kännetecken. Låten är på något vis både glad och sorgsen samtidigt - som att bandet vill berätta att "du har det inte så dåligt ändå". I Walking With mr Wheeze har saxofonerna mer utrymme. I bästa ska-anda är det en instrumental låt. Man tänker sig att man går där tillsammans med mr Wheeze.

A-sida: Sunshine Reggae

B-sida: Sunshine Reggae

Sunshine Reggae med The Nips från 1983 är väl en låt som många känner till. Ingen aning vem The Nips är eller vad som står bakom begreppet Italy Disco. Misstänker att någon samplat någonting från någonting. Men oberoende så är det här urvattnad bruksreggae för sommardagar då temperaturen närmar sig 30 grader, som idag, och allt du önskar dig var att du hade en egen pool hemma på gräsmattan. Då skulle väl denna Sunshine Reggae kunna få ljuda oavbrutet i stereohögtalarna i bakgrunden. För som sådan skvalmusik passar ju Sunshine reggae utmärkt: "Gimme, gimme just a one more smile/ That´s all I ask from you/ Sunshine reggae/ Don`t worry/ Don`t hurry/ Take it easy."  Det är inte ovanligt att många sommarplågor går i reggaetakt. Det passar liksom in med vår bild av en lat sommar. Man kommer t.ex. att tänka på Markoolios Ingen sommar utan reggae från 2007 eller Inner Circle med sin La La La Long-reggae från -92. För övrigt har väl dessa låtar inget övrigt med riktig reggae att skaffa.

En gång var jag och min kompis från Geta DJ:s på en skoldans som brorsans klass ordnade på Godby högstadieskola. Året måste ha varit -81 eller -82 och utrustningen bestod av en vanlig skivspelare samt en uppsättning egna och andras vinyl-LP:s. Jag minns inte mycket av vilka låtar vi spelade, antagligen och förhoppningsvis, en hel del reggae. Kanske till och med dancehall? I min egen värld drömde jag så smått om att kunna snacka fritt till reggaedub-musik, på samma sätt som mina förebilder på Jamaica gjorde. Antagligen var jag den enda på Åland just då som gick för sig själv och toastade på egna reggaerim. Det här var lite innan Yellowman blev var mans egendom. Det som jag däremot kommer ihåg av kvällen var de låtar vi inte borde ha spelat. Till exempel YMCA med Village People och In the army now med Status Quo. Men kanske var det bara en eftergift till den breda musiksmak som trots allt härskade på den åländska landsbygden? Det jag också tror var att kvällen fick ett ganska abrupt slut.

A-sida: The Unforgettable Fire

B-sida: A Sort of Homecoming

Jag tappade greppet på vad U2 gjorde så där vid 1983 och Sunday, Bloody Sunday. Det var ju ändå fortfarande basic rock med drivande bas och trummor. Jag förstod budskapet också. Likadant var det tidigare det året med New Year`s Day. 1982 spelade de på Ruisrock i Åbo och Bono åkte skylift och allt var helt otroligt bra, fick man höra. Men vad hände i samband med The Unforgettable Fire? Det låter mycket symfoniskt. Bonos röst ligger som en ringlande melodiorm inbäddad i en massa eko. Och texten får jag alls inget grepp om. Ja, kanske var det därför som jag tappade intresset. U2 dyker upp igen ovanför ytan med balladen I Still Haven`t Found What I`m Looking For 1987. Vad var det som de sökte i mellanperioden?

A-sida: Homeward Bound

B-sida: The 59:th Street Bridge Song (Feelin` Groovy)

Om man gillar populärmusik kommer man knappast runt Simon & Garfunkel. Deras Greatest Hits-album från 1972 finns i var och varannan musikälskares samling. Så även i min. Orsaken till att jag drar fram denna singel, med nysläpp av låtarna som båda är med på Greatest Hits, från 1981 är att jag bestämt att The 59:th Street Bridge Song ska komma att vara min egen sommarmelodi. Det är speciellt orden "I got no deeds to do/ no promises to keep/ I`m doppled and drowsy and ready to sleep" samt "Hello, lamppost, what´cha knowin`?/ I`ve come to watch your flowers growin`/ Aint`cha got no rhymes for me?" som jag gillar. Det är som när Knyttet i Vem ska trösta Knyttet av Tove Jansson frågar Dronten var Skruttet är och då Dronten svarar att han inte vet och att han är på semester och nu vill han lägga nät. Fast bättre!

Filmen Blinded by the Light av Gurinder Chadha (regissören till Bend it like Beckham) från 2019 berättar om en ung pakistanier, Javed, i Luton i det sena 80-talets England. Det är ett England präglat av rashat och arbetslöshet, format av Margret Thatchers åtstramningspolitik. Påhopp på pakistanier, s.k. pakibushing, var ett vanligt tidsfördriv bland unga arbetsklassungdomar utan jobb. Javed har börjat första året i gymnasiet och märker att han inte passar in. Han skriver dikter, men ingen vill ha hans texter i skoltidningen. Musiktrenden bland de starka, modemedvetna eleverna är själlös syntpop. Av en händelse stöter Javed ihop med en kille i skolan som ger honom två Bruce Springsteen-kassetter. Den första låt Javed lyssnar på blir Dancing in the Dark från skivan Born in the USA från 1984. Det förändrar hans världsbild i grunden. Han inser att The Boss talar direkt till honom och Springsteens lyrik blir ett ledsnöre för hans fortsatta liv. Det finns även andra dolda samband mellan The Boss och Javed, t.ex. den oförstående fadern. Till soundrtacket hör många av Bruces bästa låtar, t.ex. Badlands (min favorit just nu), The River, Thunder Road och Born to Run. I den här filmen om engelsk och amerikansk musik sopar The Boss gatan fullständigt med alla samtida engelska popsnören. Filmen baserar sig på verkliga händelser.