A-sida: Change Of Heart, Change Of Mind/ I Got Loaded

B-sida: Phone Booth/ Bad Influence

I början av 80-talet gick ett musikprogram på Yle Vega, som hette Smultronstället. Mikael Wiik spelade där mest sin favoritmusik, blues. Men det hände att det kom något bra, som stack ut. En av artisterna som jag lyckades få på band var Robert Cray. Bad Influence är en bluesbaserad låt, lite laid-back, typ JJ Cale. Men vilken känsla det är i Crays sång och gitarrspel! Det låter modernt på något vis. I Bad Influence sjunger han om en kvinna han helst vill stanna borta från. "Cause, you got your ways to make me do what you want", förklarar han. Robert Cray Band är blues som jag gillar det. EP:n kom 1985.

A-sida: Factory

B-sida: I`ve not been eating

Någon gång i början av 80-talet bandade jag låten Rock n`Roll Show med ett band som hette Fabrics från radion. Bandet som kom någonstans från Åbo-trakten spelade en pigg och modern 80-talspop med influenser från kanske sådana band som Members, Lambrettas och 20/20. Sedan dess har det varit svårt att få tag på skivor med bandet, tills jag hittade dem på Discogs. Den här singeln är från 1980. A-sidan är tämligen intetsägande och lite discoinfluerad, men B-sidan gillar jag bättre. Den låter mera som det jag hörde först med bandet. Engelskan de sjunger är så pass genuin, så att jag undrar om sångaren månne inte är brittisk.

Jag har läst Ulf Lundells diktsamling Tid för kärlek. Den kom ut 1984, mellan albumen Kär & Galen och Den vassa eggen, när Lundell var i trettiofemårsåldern. Det är, enligt mig, lönlöst att spekulera i om Ulf Lundell är mera författare än musiker. Han är lika mycket av båda. Men om Bob Dylan ville vara en rockmusikens Arthur Rimbaud, så är Ulf Lundell snarare en rockens August Strindberg. Det är inga extatiska visioner läsaren bjuds på i Tid för kärlek, snarare en realistisk uppgörelse. Det är de teman som man också hittar hos musikern Ulf Lundell: dragkampen mellan att kasta loss och ge sig av och att stanna kvar och kämpa på, lusten att älska och svårigheten i att göra detsamma och närheten till Gud eller det andliga i tillvaron. Jag gillar Ulf Lundells dikter. Det finns ett primitivt uppror där, samtidigt som det är romantiskt, som Lord Byron eller Shelley. Kvinnorna är alltid närvarande, som den enda anledningen att leva, tycks det, och som ett bot mot vardagstristessen som alltid ligger på lur. Om den nya musiken som gjordes på åttiotalet har dikterna inte mycket gott att säga. Läs boken, så får du ytterligare en viktig ingång till Ulf Lundells värld.

A-sida: Sweetheart

B-sida: Strange One

Singeln Sweetheart/ Strange One kom ut 1981, efter succén med Broken English-LP:n. Så det var säkert ingen lätt uppföljare att göra. Elektrokompet fortsätter från den tidigare skivan, och det som är utmärkande för Marianne Faithfull är hennes mörka och suggestiva röst. Den kommer bra till sin rätt här. Annars säger mig singeln inte så mycket. Jag tycker B-sidan har mera närvaro än A-spåret. Det handlar om en tillbakablick på en relation, där de båda parterna inte fått tillräckligt utrymme att tala ut.

Konsten att hålla balansen med Lasse Tennander och Yngve Frejs Orkester är en skiva som jag haft, men gjort mig av med på något vis. Jag har hållit utkik efter den i skivaffärer, men inte hittat den. Sanningen att säga vet jag ingenting om Lasse Tennander. Så jag lyssnade på You Tube. Lasse Tennander är en äldre generationens rockartist, och inledningen av skivan låter lite dammig. Genomgående får vi här djuplodningar i en mans psyke. Och det krävs vital musikalisk uppbackning för att man ska orka svälja allt. Men så, i mitten av skivan, efter titelspåret, så tar Lasse av sig sin kavaj, öppnar fönstret och det börjar regna. Och tre låtar framåt visar han sitt sanna jag. Jag blir intresserad och börjar lyssna. Det är naket och rått, men samtidigt hoppfullt och livskraftigt. Jag blir positivt överraskad. Han bor på Pizzeria hotell, och ser ensamheten som ett vapen. Så öppet - liksom - ta emot mig om du vill och orkar - men jag klarar mig. Tummen upp! Skivan är från 1982.

För exakt tio år sedan denna kväll bodde Annu och jag i Bemböle i Esbo. Jag jobbade som speciallärare på Winellska skolan i Kyrkslätt och studerade specialpedagogik på deltid i Stockholm. Vi hade så knapert med pengar så att jag inte hade råd att gå på konserten med Boomtown Rats på Alberga idrottsplats. Men jag cyklade dit och stod utanför avspärrningarna och bandade med min lilla bandspelare, utan att se en skymt av bandet. Setlist var: I Never Loved Eva Braun, Like Clockwork, Neon Heart, Do You In (varpå Bob Geldoff mellansnackade om hur svinkallt det var mitt i sommaren, och att de var Boomtown Rats, medan publiken var hela Finlands befolkning. Geldoff har alltid gillat att prata. Han nämnde att han var iklädd en ormskinnsdräkt, medan publiken hade renskinn). Den halvtimme jag fick med på bandet avslutades med Someones Looking At You. Att bara fem låtar rymdes på en halvtimme skvallrar om att tempot var rätt lågt, och man kan undra hur bra bandet trivdes i den frostkalla kvällen. Som avslutning sjöng Geldoff: "On a night like this I deserved to take a piss, at least once or twice." Det var tämligen tyst när jag efter midnatt cyklade hem. Jag skulle ha föredragit någon nattsjungande fågel framom Boomtown Rats denna kväll.

Discogs är en tjänst på nätet som erbjuder upplysningar om och försäljning av alla skivor som alla musikartister gett ut. Det tog inte länge att upptäcka att det är till Discogs man ska gå om man vill ha upplysningar om en skiva. Men jag har undvikit att handla där, ända tills för någon vecka sedan, då jag blev trött på att leta överallt. Att köpa skivor på Discogs är ingen sport. Det är ungefär som att fånga fisk med händerna i en laxodling. Det är bara att håva in, till ett pris som oftast är billigare än på andra ställen. Man kan fråga sig varför man alls ska besöka affärer fysiskt eller gå till någon annan näthandel när man har detta Schlaraffenland. Ja, för den goda sakens skull, skulle jag säga. Jag borde också rensa bort de invasiva blommor som jag har i skogen nära min tomt. Jag är bara för lat för att göra det.

A-sida: Scissors Cut

B-sida: So Easy To Begin

Art Garfunkel är ju känd som Paul Simons ständige vapendragare i sextiotalsduon Simon & Garfunkel. Ett år innan den här singeln gavs ut, nämligen 1981, höll paret en gratiskonsert i New York Hyde park, som bevittnades av en halv miljon människor. Sedan sjuttiotalet har Art Garfunkel satsat på en solokarriär. Den här singeln innehåller två stämningsfulla kärlekslåtar som inte är skrivna av sångaren själv. På första sidan jämförs kärleksleken med Sten, sax, påse, där var och en av dessa tre saker kan förgöra en annan. På andra sidan sjunger Art om hur lätt det är för ett vilselett hjärta att ge sig in i kärleken, men hur svårt det är att avsluta allt. Kärlek är ett välkänt tema i Art Garfunkels produktion. Han har varit med i kärlekskomedier som The Graduate (1967) och The Rebound (2009).

Jag gillade faktiskt Noice 1980, efter att LP:n Tonårsdrömmar hade släppts. Och jag minns att jag såg spelningen i Måndagsbörsen i mars, den som gjorde bandet till tonårsidoler över en natt. Det var ju främst låten En kväll i tunnelbanan man förknippade bandet med, men också I natt är hela staden vår och Du lever bara en gång. Det är nog det första albumet som man minns. Jag läste ju också Vecko Revyn vid den här tiden, och de skrev flitigt om bandet och om punkarna i Gallerian i Stockholm. Senare förstod man ju att Noice var mera pop än punk, och då svalnade intresset. Själva identifierade sig bandet mera med Magnus Uggla och David Bowie än med punk.

Det är en intressant tillbakablick på populärkultur i allmänhet man får när man läser David Bogerius bok om Noice från 2008. Här tecknas porträtten av bandmedlemmarna och deras snabba karriär. Man blir varse hur snabb framgång i musikbranschen ofta följs av olycka, i Noices fall dog både Hasse och Freddie av droger i början på 2000-talet. Hasse var lika gammal som jag, och han fick aldrig vara ifred för alla beundrarinnor. Boken skildrar en tidsresa från medelklasshemmen i Gustavsberg, genom alla diskotek, nattklubbar och dansbanor vid den här tiden. Man får uppleva hur medierna gör allt för att öka på rivaliteten mellan de två stora banden Gyllene Tider och Noice, bara för att få rubriker som säljer lösnummer. Faktum är Noice är Sveriges populäraste band 1981. Men det berättar nog mera om Sverige än om Noice.

A-sida: Wrack My Brain

B-sida: Drumming Is My Madness

1969 skrev Ringo Starr Octupus`s Garden, ett mästerverk, som han själv framförde på LP:n Abbey Road. Det är väl också Ringos enda låt, som blivit känd med Beatles. Singeln Wrack My Brain kom 1981. Det låter fortfarande mycket sextiotal och Beatles om det här, vilket jag tycker om. Ringos kännspaka ljusa stämma framför två humoristiska låtar om hur han först ska förstöra sin hjärna och sedan hur kul han tycker det är att trumma. Humorn är befriande, speciellt på B-sidans låt. Han parafraserar till och med Rod Stewarts landsplåga Do You Think I`m Sexy från 1978 där. Och visst var han ju alla tjejers favorit-Beatle på sin tid.