A-sida: Disco Man/ The Limit Club

B-sida: Billy Bad Breaks/ Citadel

Damned var ett av de första brittiska punkbanden. 1981 när den här singeln kom ut hade de redan bytt ut det ursprungligt raka och råa soundet mot ett mera psykedeliskt/ gothiskt-dito. Det låter som de verkligen inte tar så mycket på allvar på den här EP, med det träffande namnet Friday 13:th. Det smakar som en avslagen öl, och känns som om man sitter i publiken och funderar om man verkligen orkar resa sig upp och dansa till det här. Trallvänligt på Disco Man och Billy Bad Breaks. Som en blindgångare man inte vet om den kommer att explodera eller inte, eller en gammal skumsläckare, som man borde lämna tillbaka, eftersom den inte fungerar längre.

Ibland brukar vissa människor få det till att det råder vattentäta skott mellan kultur- och sportintresse. De säger att man måste välja: antingen spelar du gitarr i ett rockband eller så spelar du fotboll. Den här uppdelningen av livets goda i två skilda intressesfärer kunde väl inte vara mer felaktig. Det finns många kända, både svenska och utländska, artister som visat på motsatsen. Bob Marley, Jamaikas stora reggae-son, spelade ofta fotboll för nöjes skull där på gården till sitt hus i Trenchtown. På bilden ovan sitter han längst ner till höger med polare i Brasilien. Steve Harris, basist i det brittiska hårdrockbandet Iron Maiden, har till och med spelat fotboll i Idrottsparken i Mariehamn med hela sitt band mot okänd motståndare. I Sverige har vi Niklas Strömstedt som var med och skrev hyllningssången till det svenska landslaget som grävde guld i USA 1995. Han var också där och kickade lite med dem har jag förstått. Även Staffan Hellstrand har testats i en träningsmatch mot Blågult. Något han gärna framhäver i mellansnacket på sina konserter. Även han har skrivit en sång till landslaget, till EM-2000: Explodera.

A-sida: I Don`t Know Why

B-sida: Goodbye Sadness

Det här är en promotions-singel som inte är till försäljning från 1981. Det är bara ett år efter mordet på maken John Lennon. Jag har aldrig haft alltför höga tankar om Yoko Onos sångprestationer, trots att hon alltid velat vara en seriös musikartist. Men i I Don`t Know Why märks sorgen efter John med full kraft. Här balanserar Yko Ono sin röst så att den inte avviker från det musikaliska, och resultatet blir en suggestiv helhet. Det är en stark låt. B-sidan har jag svårare att ta till mig, då Yoko sjunger att hon har nog av sorgen, på ett mera lättsamt sätt. Rösten skär sig lite mot bakgrundskompet också, på ett sätt som inte är till fördel för låten.

Peter Tosh var den mest rebelliske medlemmen av den jamaikanska sångtrion Wailers. Han skrev tidigt låten Maga-dog, som finns med på albumet The Birth Of A Legend från 1977. En maga-dog är på Jamaika en galen hund, som männiksor kan jämföras med. Intressant är att den nuvarande amerikanske presidenten Donald Trumps valkampanj Make America Great Again har samma initialer som MAGA-hundens. Under Trumps styre har den amerikanska regimen skärpt till censuren ytterligare mot alla slag av kulturyttringar som strider mot deras syn på vad som är god smak, för att göra allt så stereotypt och likriktat som möjligt. Bland annat har man börjat förbjuda kulruralster som har en annan hjälte än en vit man. Undrar vad de tycker om filmen The Harder They Come från år 1972, med den svarte hjälten Ivan i huvudrollen. Den här har lett till att Trump fått många uttalade motståndare bland författare och musiker. Bland andra Stephen King och Bruce Springsteen. Man får verkligen hoppas att landet som i alla tider talat för människors fri- och rättigheter inte fastnar i den galna MAGA-hundens koppel.

A-sida: That`s The Way

B-sida: Who Feels It Knows It

Rita Marley var, förutom att hon var Bob Marleys maka, även medlem i vokaltrion I-Threes, som var Bob Marley & The Wailers girlie-kör. Det var säkert inte så lätt att leva med den polyamoröse reggaelegenden alla gånger, och därför tar jag Rita Marley på orden när hon säger: "I feel it and I know it." Den gamla Wailers-låten på B-sidan är faktiskt bättre här än på originalet. A-sidan känns lite för solig och positiv-strand-reggae för mig. Men den låten är skriven av Rita Marley. Singeln är från 1980.

Per-Åke Jansson är lärare på Chalmers i Göteborg. Han har gett ut böcker i teknik, men dessutom om David Bowie, som han följt sedan ungdomsåren. Jag har läst boken David Bowie på svenska från 2015. Jag var inte införstådd med Bowies musik eller genialitet som musiker i början av 80-talet. Jag minns att jag såg något bildreportage i Vecko Revyn om alla de Bowie-kopior som samlades på något diskotek i Stockholm för att hylla sin idol. Det var väl inte förrän jag köpte skivan Ziggy Stardust som bilden ändrades. Den här boken sträckläste jag på en dag. Den var informativ, personlig och gav ett handgripligt porträtt av musikern och multikonstnären David Bowie. Vid ingången till 80-talet gav Bowie ut Scary Monsters, som lär vara en väldigt bra skiva. Resten av decenniet är jag inte så imponerad av, t.ex. Let`s Dance. Jag tyckte då att det var alltför kommersiellt med en Bowie som svidade upp sig i dyra kostymer. Men hans tre första skivor har jag, och tiden för den första bekantskapen med Lou Reed och Iggy Pop på sjuttiotalet hör till det mest vitala skedet i rockens historia, anser jag. Hur Bowie tar intryck av Velvet Undergrounds musik och skapar glamrocken. Att Bowie också integrerar så många konstriktningar i sin musik (teater, mode, konst) gör honom till en av de största, om inte den största, förnyarna av rocken. Den här boken bara förstärkte den insikten. Roligt med det svenska perspektivet också, som att Bowie har uppträtt i Bingolotto. Här är länken: www.youtube.com/watch?v=4yPPxh2Kun8

A-sida: Barmy London Army

B-sida: Talk Is Cheap

U.K. Subs-sångaren Charlie Harper har tydligen en förkärlek för färgad vinyl. Bandets första LP var helblå, den här singeln från 1980 är gul. Trots att Charlie satt sitt eget namn på singeln har han med sig två originalmedlemmar från Subs på trummor och bas. Det här är ursprunglig 77-punk, och jag gillar det faktiskt. Enkelt och okomplicerat, trallvänligt och festligt. Barmy London Army hade kunnat bli en fotbollsslagdänga: We`re the Barmy London Army. Eller kanske en sång för supportrarna till Englands cricketlandslag, som kallar sig just Barmy Army. Talk is Cheap är också ganska lättuggad, men jag gillar Harpers sång och riffet på leadgitarren. Däremot är det väldigt svårt att höra vad som sjungs.

Gävles stolthet Mora träsk är mest känt hos den breda allmänheten för barnsångduon Leif Walter och Daniel Lindblom, som charmade hela Sverige med sina roliga kroppsgymnastiksånger. Det var också så jag själv fick upp ögonen för bandet. Jag minns speciellt låten Sätt ett finger, där man bland annat petade sig i munnen, näsan och öronen. Faktum är dock att bandet uppstod i proggvågen i Gävle och fortsatte ända in i åttiotalet. LP:n Play Off är från 1980 och är bandets sista. Jag gillar skivan för att den är så lekfull. Visst kan den tunga bluesrocken med de samhällskritiska texterna anas i bakgrunden, men det är ändå Leif Walters piggare låtar som jag faller för. Inte konstigt att kroppsrocken finns med redan här i form av In me` fingret, som handlar om hur en rådig man förhindrar en kärnkraftsolycka. Överlag så är det mycket kärnkraft på LP:n. Folkomröstningen om kärnkraften skedde bara en månad efter att skivan spelades in. Mora träsk är kärnkraftsmotståndare. Jag gillar även Vykort från Gävle, Vilken dag och Violent Sven. Alla roliga! Anti-punk-låten Punk Or Nothing ligger i tiden. Mora träsk skulle själva kunnar vara punkare om de bara varit några år yngre och inte varit fullt så skickliga musiker. Jag anser nämligen att Du skulle höra när min hund dog är punk. Den här LP:n är faktiskt ett litet fynd. Rak, ren och rolig svensk rock från en tid då man fortfarande gjorde musik på svenska.

A-sida: I mina ögon (händer ingenting)

B-sida: Ska jag ge dig (om du vill)

Quiet var ett av de band som kom fram i samband med den vitala musikexplosionen i Gävle runt decenniumskiftet 70-80. Bandet spelade mycket åt reggae/ska-hållet. Även sidan A på den här singeln från 1982 är i reggaetakt. De facto var det många nya band vid den här tiden som tog till sig reggaesoundet. Jag gillar det jag hör rent musikaliskt, men hade önskat mera textmässigt. I mina ögon behandlar vad som händer i TV, där allt skildras på ett förljuget sätt och där betraktaren förblir passiv och opåverkad. Dock stampar texten på stället lite, eftersom vers och refräng upprepas ett antal gånger. Ska jag ge dig är en kärlekslåt, som ovillkorligen är beredd att ge objektet för de heta känslorna precis allt. Men, som sagt, entusiasmen är det inget fel på.

Svensktoppen fungerade förr lite som Mello gör idag, som en kommersiell jättedammsugare, som få kunde värja sig emot, eftersom den sög åt sig all uppmärksamhet och alla artister likt små dammkorn. Men på sjuttiotalet fanns det också en motrörelse, som manifesterade sig t.ex. i Nationalteaterns progressiva sång Doing the omoralisk schlagerfestival. Det var smått förvånande att märka att även de argaste rebellerna och största ensamvargarna inte kunde stå emot Svensktoppens påverkan. Ola Magnells låt Kliff (1975) testade in med en fjärdeplats som bästa placering. När Ulf Lundell gav ut Öppna landskap kunde låten inte ta sig in eftersom Svensktoppen låg nere då, men 2017 röstades den in genom lyssnarnas val. Trots att Ebba Grön vägrade Svensktoppen låg Imperiets Märk hur vår skugga 19 veckor på listan 1985-1986 med en andra placering som bäst. Det verkar som om artister helt enkelt inte kan stoppa sina låtar från att ta sig in.