A-sida: Africa Must Be Free
B-sida: Park Lane Special
Redan som 16-åring gjorde den jamaicanska reggaemusikern Hugh Mundell sin Africa Must Be Free (By The Year Of 1983). Låten, som är en skön rootsreggae-låt, producerades av Augusto Pablo. Det är med en äkta övertgelse som Hugh Mundell levererar sin önskan här: att Afrika snart måste vara fritt från det slaveri som den vita mannen införde, så att alla afrikaner kan återvända hem, och sitta under det heliga Mount Zion. Det är som taget ur Bibeln, då judarna tågade ut ur den babylonska fångenskapen, för att åter hitta hem. Jag minns inte var jag hörde den här låten först, men den bet sig fast. Den har, liksom all god reggae från den här tidsepoken, ett skönt suggestivt groove, och en enkel melodi, som rimmar väl med textens tydliga budskap.
Spiral Scratch var namnet på en maxisingel med det brittiska punkbandet Buzzcocks och utkom 1977. Från den här skivan minns jag låten Time`s Up som jag hörde i radion tidigt åttiotal. Det var främst raderna "I`ve been waiting in the waiting room/ I`ve been sitting in the sitting room" som jag minns från låten, som andades tristess på ett sätt som bara en energisk ung punkrockare kan uppleva det i en värld full av tråkiga konventioner. Tiden går och här sitter jag och väntar på dig medan du lägger ditt smink! Ungefär så! Låten ger en bra bild av hur den ursprungliga punken lät. Sången påminner om Johnny Rottens nasala mässande, och bas/trummor manar på tempot som de ska. Det är på inställningen det gäller, och det visste de fyra punkarna från Manchester. En av ursprungsmedlemmarna var förresten Howard Devoto som senare bildade sitt eget band Magazine.
A-sida: Hot In The City
B-sida: White Wedding
Billy Idol inledde sin solokarriär genast efter att hans ursprungsband Generation X splittrades 1979. Singeln med White Wedding kom 1982. Minns att jag läste om Billy Idol i Veckorevyn, att han startat ett nytt klädmode med prickiga kläder, som han trodde att alla snart skulle börja kopiera. Så var det med Billy Idol, som hade utseendet på sin sida, att han kom att bli en punkens mjukvara, en omslagspojke. Det var väl ingen av dem som följde punkrörelsen, som tog honom riktigt på allvar. Den enda låt förutom White Wedding som jag vet med Idol, är Dancing With Myself, som var med Generation X 1980. Ändå kan jag gilla White Wedding. Den är monoton som någon sen Iggy Pop-platta, och Idols sång är återhållsamt desperat. "It`s a nice day to start again/ It`s a nice day for a white wedding." Det bästa Billy Idol gjort kanske?
A-sida: Some Girls
B-sida: Fighting Chance
När jag kör bil till jobbet kommer ibland melodier och texter från förr upp i huvudet. Så skedde med Some Girls av de engelska glam-popparna Racey, som jag inte förr eller senare hört talas om. Tydligen är det för att refrängen upprepas så många gånger som låten bitit sig fast, nästan som någon gammal eurovisionsschlager. "Some girls will, some girls won`t, some girls need a lot of loving and some girls don`t" skulle säkert inte hålla för dagens jämställdhetsgranskning, men då för tiden halkade det ned i törstiga mäns diskostrupar som en rum and cola med is. Singeln kom 1979. Ja, det var a mans world inom rock och pop-musiken då, mycket mer än det är nu. Nu är det tjejernas tur att ta för sig, och det gör de.
A-sida: Say You, Say Me
B-sida: Can´t Slow Down
Den soul/funk-inspirerade hitten Say You, Say Me av Lionel Richie är en låt som biter sig fast, likt den gamla rockstandardballaden Stand By Me. Även om jag aldrig varit inne på mjuksoulspåret, typ Marvin Gayes What´s Going On, som det liksom hör till att varje seriös musikdiggare säger att de upptäckt i något stadium av sin utveckling, eller Tom Jones stöniga Sex Bomb, så måste jag kapitulera för sådan renodlad pärla som amerikanen Richie här levererar. Det är en kärlekslåt av bästa dignitet, med en nostalgiskt tidlös känsla, som att den aldrig kan dö eller åldras. Ändå andas den mycket åttiotal också tycker jag. Lite föregångare till Scorpions Wind Of Changes. Enklare kan man väl inte uttrycka vänskap/kärlek än med raderna: "Say you, Say me/ Say it for always/ That`s the way it should be/ Say you, say me/ Say it together/ Naturally." Singeln kom 1985.
In Zaire var en EP av den stockholmska elektrogruppen Ubangi, som gavs ut 1983. På EP:n som består av fyra låtar är det en som fastnat i mitt minne från den här tiden, och det är Where have all the good sperms gone? Låten är skriven av Orup, trots att han inte själv var med i bandet. Sångerska och frontfigur i Ubangi var Cia Berg, som även hade musikprogrammet Bagen i SVT i början av 80-talet. Minns att jag ibland tittade på programmet men att jag tyckte att Cia var lite väl glassigt påklistrad. Where have all the good sperms gone? är också som namnet antyder något av galen nonsens-musik. På sätt och vis tidstypiskt att man vågade så släppa loss på gränsen mot buskis, något man aktar sig för i vår till perfektionism slipade tidsålder inom populärmusiken. Kanske jag ska se efter ändå om det finns något gammalt program av Bagen på nätet. Kanske det väcker något roligt minne till liv.
Jag såg ett dokumentärprogram nu i höst som handlade om rockmusikens betydelse för medborgarna i det forna Sovetunionen. För intresserade finns programmet fortfarande tillgängligt på Yle Arenan: https://arenan.yle.fi/1-3997597. I det frostiga Sovjetunionen under president Leonid Bresnjevs regim paraderade Röda armén stolt vid Kreml varje första maj och trodde man på proletariatets diktatur. Men det fanns underjordiska krafter som ville annorlunda. Man kunde pejla in rockmusik via förbjudna radiovågor från väst och man grundade undergroundklubbar med västerländskt inspirerad musik i Leningrad. Vladimir Vysotsky hade redan spelat några år, och fått massorna entusiasmerade med sina samhällskritiska texter. För att möta massornas längtan efter friheten i väst och den rockmusik som var dess signatur, så var det politiska etablissemanget smart. Man gav vissa musiker betalt för att kopiera musiken, men med kommunistiska texter som hyllade det fina med att bo i Sovjetunionen. Den första artisten från väst som spelade sin musik i Sovjet var Elton John 1979. Den första presidenten som visste att det inte gick att hejda rockmusiken var Michail Gorbatjov. Han inledde sin glasnost (upptiningspolitik) och sin perestrojka då han blev president 1985. Så år 1989 var landet redo för en ocensurerad konsert med Bon Jovi, följt av Moscow Peace Concert på sommaren samma år. Det var då som Scorpions skrev den kända låten Wind Of Changes, som kom att bli ett soundtrack för slutet på hela det kalla kriget och nedrivningen av järnridån. Keep on rocking in the free world!
Någonstans hörde jag LP:n The Gift (1982) som var The Jams sista studioalbum. Skivomslaget är så bekant och så även många låtar och låttitlar. The Jam har här lämnat det explosivt aggressiva från de tidigare skivorna bakom, men ändå märks ilskan bra, i de här låtarna som är åt soulhållet. Blåset har kommit till, och det fanns ju inte förr. Man märker kanske de musikaliska fröna till det som sedan skulle bli Paul Wellers Style Council. Ibland finns poptraditionen från Kinks och Beatles närvarande, som i öppningsspåret Happy Together, ibland lutardet mera mot James Brown, som i Trans-Global Express. Men mest låter det Jam, med Paul Wellers ilskna, sammanbitna sätt att sjunga och de typiskt täta gitarriffen till ett hetsigt beat. Det var ganska vanligt att new wave utvecklades mot funk och soul i början av 80-talet. Det gjorde ju Clash också med Sandinista. den mest lyssnade låten på Spotify är This Town Called Malice, med en text man bara vill kapitulera för. Här får Weller utlopp för sin uppdämda, när han sjunger om hur illvillig staden han bor i kan vara, i all sin ytlighet, kyla och liv på existensminimum. Det bästa man kan göra är att ge tillbaka lite glädje till staden.
Kanske var det i samband med att jag läste Charles Mingus självbiografi Beneath The Underdog i sin svenska version, som jag bandade LP:n The Clown från 1957. Hade för mig att Mingus var en intelligent man, en smart svart jazzbasist med en svår uppväxthistoria. Kanske var det därför som jag ville lyssna på honom? Lite märkligt att man bandar en jazzbasist. Jag är inte direkt inlyssnad på jazz, men kan ändå lyssna mig till Mingus fenomenala lekfullhet när han får köra något soloparti. I de låtarna varvar han snabbt med långsamt, och kör mycket tematiska upprepningar. Det är som basen är något levande som han hanterar och som kan få vilka lekfulla mönster som helst ur sig - och då blir det verkligt spännande och intressant. De andra musikerna fyller ut Mingus ideer och det blir levande jazz, som den lät på 50-talet. Sämst kanske jag gillar de låtar där det reciteras till kompet. Blir smått störande i The Clown (en tragisk historia om en clown som bara ville få publiken att skratta men som blev besviken i slutändan) och Passions Of A Man (som påminner om ett psykedeliskt ljudexperiment i avantgardismens tidstypiska tecken). Kanske man kan kalla det här modern jazz, åtminstone år -57.
Jag är en musiklyssnare som råkar vara född så att min aktiva och kanske också mest formativa period inföll runt 1983, då jag alltså var 18 år gammal. De där åren när man verkligen suger åt sig musiken som spelas i radion med öppna sinnen är inte många, men väldigt intensiva, och kanske var de just mellan 80 och 85, under det som jag nu i efterhand kan kalla "det glada åttiotalet". För visserligen var jag ingen medelsvennig musiklyssnare, som okritiskt gillade allt som spelades. Jag hade redan bildat mig en musiksmak vid den här tiden. Men i ytterkanterna av den här hårda kärnan som var min smak, så smög alla de andra melodierna runt, och de bet sig fast. De där låtarna som var lika pastellfärgade som modet under åttiotalet. Här kommer en lista på sådana singlar, vilka bäst kan beskrivas som harmlöst glada och oförargliga: Raisin My Family (Steve Kakana), Xanadu (Olivia Newton-John och ELO), Morning Train (9 to 5) Sheena Easton från 1980; Ge apan i dig en chans (Peter Lundblad), Girls On Film (Duran Duran) från 1981; Only You (Yazoo), The Look Of Love (ABC) från 1982; I Won`t Let The Sun Go Down On Me (Nick Kershaw), Relax (Frankie Goes To Hollywood) från 1983; Wake Me Up Before You Go-Go (Wham!), The Never Ending Story (Limahl) från 1984 och Dancing In The Street (Mick Jagger & David Bowie) från 1985.