A-sida: Whip It

B-sida: Turn Around

Det amerikanska elektropop-bandet Devo med sina roliga röda hattar som såg ut som äggkoppar fick man aldrig riktigt grepp om. Men var det en låt som man hade hört med dem så var det ju Whip It. Låten som handlade om att piska något, och piska det bra, brydde man sig inte riktigt om att ta reda på vad den handlade om. Något sadomasochistiskt var det väl, tänkte man bara. Men egentligen så handlar texten, som jag tolkar den nu, om att ha läget under kontroll och inte låta vardagens problem tynga ned dig. Det handlar om att slå tillbaka, att vara "hård mot de hårda". Dock blir det musikaliska budskapet dubbeltydigt. Devo är en smula skruvat, ungefär som Kraftwerk eller The Residents blir det. Man kan liksom inte ta dem på allvar. Och det är väl det som är det nya-vågen med bandet. Elektronisk kontroll och metalliska röster, som maskinellt upprepar samma mönster, likt order, till dig, att piska på. Det blir ju aningen dekadent. Och det är just det som är Devo för mig.

A-sida: Ghost Town

B-sida: Why?/ Friday Night. Saturday Morning.

Egentligen kändes det helt naturligt att Specials gav ut singeln Ghost Town 1981. Efter två LP:s 1979 och 1980, den första bättre än den andra, kändes den post-prestations-depressiva låten om den öde spökstaden där ingen mera vågar gå ut och roa sig helt rätt. Men bakom ytan fanns förstås ett ställningstagande. Kan misstänka att det verkligen var rätt så våldsamt på gatorna i Maggie Thatchers 80-tals England, med segregation mellan folkgrupper och utanförskap. Då lade Specials helt enkelt ned sin aktivitet, och gjorde en space-dystopisk-rocksteady-reggae-låt, med spöklikt brassblås och en sång som gick enligt minsta motståndets lag: "This town, is coming like a ghosttown/ All the clubs have been closed down/ This place, is coming like a ghosttown/ Bands won`t play no more/ To much fighting on the dance floor." Jag gillar det melankoliska draget hos Specials, som likt sköldpaddan är kloka nog att skydda sitt eget ömma skinn bakom ett hårt skal, när det blåser hårt. Och ändå säger det rent ut: a message to you rudy!

A-sida: Hemligheten

B-sida: Ståplatsbiljetten/ Långt Härifrån

Det var egentligen den andra låten på B-sidan av den här singeln ("Live") från år 1982 som jag hörde först. Den blev aktuell när min kusin, som var journalist, gjorde ett hemmahosradioreportage hos läraren i Geta, och som handlade om att resa. "Jag vill långt, långt härifrån" , som han spelade i det programmet, rimmade väl med journalistens egna drömmar vid den här tiden. Att sångaren i Stockholmsbandet Raketerna var eskapist med ett stort behov av att fly vardagstristessen fick man veta då man såg reportagefilmen "Hemligheten" av Rainer Hartleb i SVT samma år som singeln kom ut. Filmen handlade om Hasse Edström i Raketerna. Jag minns att Hasse sade att han helst av allt bara ville bli kvar i sängen och vara med sin flickvän. Jag förstod då att svenssonlivet med kneg, villa, volvo och vovve inte egentligen var någonting för honom. Sin musikaliska bakgrund hade han i ett av de urspsrungliga punkbanden i Stockholm, Grisen skriker. Och visst känner vi väl alla lite nu och då, som han gjorde då, att vi bara vill långt, långt härifrån.

A-sida: Älskling Jag Hatar Dig

B-sida: The Stockholm Huzzle (Remix)

Det var B-sidan på den här singeln, som kom 1984, som jag såg på TV. Dan Sundqvist & Prins Valiant var den tidigare Reeperbahn-medlemmen Dans nästa projekt, efter dundersuccén med Reeperbahn. Och visst känner man hans behov att markera ett avstånd till den tidigare så blodfulla rocken. Det här var kyliga funkjazz-rytmer i en kavajförsedd förpackning. Så tidstypiskt dekadent och brådmoget arrogant, liksom titeln och budskapet på A-spåret. Såsom "jag hatar dig" framsagt med den honungslenaste rösten för att göra budskapet så mera effektivt sårande. På samma vis är B-sidans funksväng budskapet bakom raden "Tissel, tassel/ Everybody is doing the Stockholm huzzle", som inte avslöjar mera än just det: att alla gör Stockholmhusslen, fast jag inte vet vad det innebär. Så "what you see is what you get" - och visst är det väl lite intressant i ett rockhistoriskt perspektiv, men knappast något man skulle vilja lyssna på så många gånger.

A-sida: Hälsobröd

B-sida: E-vitamin

Hälsobröd var en singel med Örebrogruppen Tivoli som kom år 1980. Jag bandade låten från radion på något blandband som jag tappade rätt så snabbt. Men låten på singelns A-sida minns jag fortfarande. Det var en pigg upptempo låt i ska-takt (typ Dag Vag) och den handlade om hur bra det var att äta hälsobröd. "...så blir man hög/ på hälsobröd" gick den. Svårare var det att få tag på vem som var artisten. Efter diverse sökningar på nätet och på olika diskussionsforum för svensk rockmusik blev det napp - Tivoli hette bandet. Det lär ha varit fint sväng på deras spelningar och de hade visst en återföreningskonsert i sin hemstad år 2007. Låten Hälsobröd är en liten favorit för mig från de här åren. En svårfunnen pärla som inte existerar på någon streamad musikkanal eller på You Tube. Köp singeln om du hittar den!

A-sida: We don`t need another hero

B-sida: We don`t need another hero (instrumental)

Tina Turner hade många singlar på 80-talet som bet sig fast i minnet. Jag väljer att skriva om We don`t need another hero eftersom texten på något vis känns angelägen. Singeln är utgiven 1985, som en del av soundtracket till filmen Mad Max: Beyond Thunderdome. I den här filmen spelar Tina Turner en härskarinna, Aunty Entity, i en apokalyptisk stad dit Mad Max kommer. Det råder krigstillstånd i staden och Mad Max deltar i kampen om makten, tvingad till det genom ett kontrakt med Aunty Entity. Refrängen: "We don´t need another hero/ We don´t need to know the way home/ All we want is life beyond the Thunderdome" kan tolkas som invånarnas i staden bön om att få ett slut på gladiatorstriderna på arenan Thunderdome. Man kan också tolka texten mera generellt, som så att det är viljan att spela hjälte som gör att alla strider i världen fortsätter. "No heroes" var ett måtto som gick igen i punkrörelsen, där man inte ville ge pekpinnar eller gå till historien. Jag sympatiserade helt med den här avglorifieringen av rockstjärnan, eller idolen, som punken stod för - och det är väl därför som Tina Turners text stannat hos mig.

Skivan Free Lancing från 1981 med den amerikanska artisten James Blood Ulmer kan väl bäst beskrivas som jazz-funk i ett väldigt fritt format. Det var säkert min kusin igen som bandade skivan åt mig, liksom var fallet med andra funkartister på 80-talet. Och jag lyssnade väl igenom inbandningen högst ett par gånger, för nu efteråt minns jag inte vem James Blood Ulmer var, och inte ringer några klockor när jag lyssnar på LP:n på Spotify. Men jag kan förstå att jag inte gillade den här musiken. Det är svårlyssnat! De flesta av låtarna är instrumentala improvisationer av gitarristen himself till kompet av något som kan beskrivas som en hett puttrande rytmgryta, som bubblar på som en chilisoppa som håller på att koka över. Det är sönderhackade funkrytmer, rått, aggressivt och rakt på. Visst är det skickligt spelat, men det går liksom för snabbt. I värsta fall låter det som om man tar ett stycke elektrisk korv och försöker pressa den genom en för trång köttkvarn på högvarv. Rytmerna får liksom inte plats, det blir för instängt och syrefattigt. Men ibland kan man inte undgå att ryckas med lite när rytmmattan är lite mer strukturerad, som i låten Hijack, samt på de låtar som Ulmer sjunger (ibland i duett med tjejkör). Han låter då som en funkens Jimi Hendrix. Nej, det här är definitivt ingen skiva att koppla av till. Men om någon kaxig nightclubber i någon asfaltsdjungel någonstans kunde falla i trans till detta, så har ju musiken fyllt någon funktion åtminstone.

Jag har alltid levat lite i den uppfattningen att spela covers (= låtar skrivna av en annan artist) är lite fult. Man ska helst göra sina låtar själv om man ska ha nånting att komma med, har jag tänkt. Den här hemmasnickrande attityden kommer mycket från det ideal som jag tog till mig när jag aktivt började lyssna på musik, nämligen punkmusikerns "en slarvigt hoptotad egen låt är mera värd än en aldrig så tekniskt fulländad kopia." Vet inte hur mycket Luther och var-man-sin-egen-dräng-tankegång det här andas, men fortfarande har jag svårt att riktigt kunna godkänna och njuta av ett renodlat coverband. Trots det så finns väldigt många bra coverlåtar, och artister som tycker det är helt ok att spela dem. Man kan bara ta Creedence Clearwater Revivals gamla klassiker Up Around The Bend, som det finska bandet Hanoi Rocks gjorde en suverän singel av 1984. Eller varför inte Byrds Dylantolkning Mr. Tambourine Man, som betydde bandets "claim to fame" 1965. I de här versionerna har man gjort något mycket mera av originalet än bara kopierat det. Man har satt sin egen personliga prägel på låten. När man nämner Dylan så ligger andras tolkningar av honom mycket nära till hands. Lyckade covers på Dylan är bl.a. "Som en smutsig hund" (Like A Rolling Stone) med De smutsiga hundarna från 1976 och "Ta det kallt, det är allt" (Don´t Think Twice, It`s Allright) med Ola Magnell från 1981. Och visst kunde punkarna kopiera de också. Kända punkcovers är t.ex. Iggy Pops "No Fun" i Sex Pistols version från 1977 eller The Specials "Doesn`t Make It Allright" och Bob Marleys "Johnny Was" på Stiff Little Fingers två första album. Eller den eviga rockslagdängan California Sun från början av 60-talet med Ramones 1976.

Någon gång 81- 82 bandade jag låten It`s easy med det isländska punkbandet Utangarðsmenn från radion. Låten var något så ovanligt som en punklåt med självkritik. Den textrad som fastnade i refrängen var "It´s easy to talk about anarchy/ when you got a place to hide". Så var det kanske. Påminner lite om Clashs låt Safe European home från 1978, som de skrev när de kom hem från en resa till det våldsamma Jamaica, och som just sade hur lyckligt lottade vi ändå är här i Europa (om man jämför med tredje världen). Att låten It´s easy har ett långt klipp från en clashlåt inlagd i sig kanske inte är en tillfällighet. Utangarðsmenn var då när jag bandade dem det enda isländska band som jag hört - efteråt kom ju en hel våg bra (speciellt pop-)musik från Island, och man tänker då närmast på sångerskan Björk. Den dramatiska naturen med alla gejsrar, vulkaner och jöklar i kombination med ett isolerat läge och frihet från herremän, samt en gammal sagoberättartradition, har säkert präglat den isländska mentaliteten och satt sina spår i den isländska populärmusiken. För en tid sedan gick det också en dokumentär om den isländska rockmusiken på SVT, Rock Islandica, och där förklarades det att Utangarðsmenn var det isländska punkband som på sin tid slog störst internationellt. Och kanske det enda också. Men bandet körde ett så högt tempo att det brände ut sig själv, liksom all punkmusik gjorde vid den här tiden.

Det här samlingsalbumet med svart musik från Sydafrika kom ut 1984, och det var säkert då jag också fick tag på det och bandade in det på kassett. Att musiken kommer från det svarta Sydafrika var säkert en viktig inskärpning, då landet vid den här tiden var skarpt delat mellan de svarta och den vita härskareliten. Därför fick LP:n också namnet Motståndets rytmer. Musiken har alltid tjänat som ett vapen i kampen för frihet och rättighet, speciellt i Sydafrika, där dansen och sången är en levande del av vardagen, och även av det politiska livet. Mycket av musiken på den här skivan är körmusik, ibland a capella, ibland till traditionella instrument och afrikanska rytmer. Bortskämd som jag var av zulu-skivorna Zulu jive och Sowetho, väntade jag mig kanske en motsvarande rytmexplosion på den här skivan, då när jag bandade den, men här är musiken stillsammare, mer meditativ. Vissa sånger är närmast religiösa, s.s. Jesu Otsohile av Mparanyana and The Cannibals samt Umthombowase Golgota av Ladysmith Black Mambazo, medan öppningsspåret U Mama Uajabula med Babsy Mlangeni är mer traditionell Sowetho-musik. Skivan är svår att få tag på på nätet - tack till alla dem som laddat ned fyra femtedelar av skivan. Klart värd en genomlyssning!