Jazzen har alltid funnits med i min musikaliska uppfostran sedan ungefär 1981 och framåt. Liksom med bluesen så hörde det till att man kände till de vanligaste eller mest intressanta jazzsnubbarna från Louis Armstrong och framåt. Då jag skaffade en egen altsaxofon 1982 kom jazzen ännu närmare, och man läste Charlie Parkers självbiografi två gånger. Namn som man bollade i huvudet då var även Sonny Rollins, Lester Young, Ornette Coleman, Coleman Hawkins, Dizzie Gillespie, Theolonius Monk, Miles Davis, Art Pepper, Charles Mingus och Toots Thielemans. Namnen fungerade som flugpapper som man hängde upp sina spridda tankar runt jazzens betydelse på. Man läste väl även om beatnick-generationen i USA, där jazzen kom att få stor betydelse. Så åkte jag till Danmark med min saxofon, och rumskompisen där gillade Stan Getz, för Stan hade ett alldeles speciellt sound i sin saxofon. Stan Getz var även favoriten hos den litteraturstuderande i Åbo som jag, vid ett första besök i staden, pratade med på en fest där, och som hade bytt bort alla sina rockskivor mot jazzditon. Jag jobbade på Ålands fiskfrys tillsammans med en jazzdiggare 1983, som gav mig ett nothäfte med saxofonskalor, som jag aldrig lämnade tillbaka. Kocken på restaurang Soltuna ägde en saxofon och kallade mig sin jazzvän, fast vi aldrig spelat tillsammans. Så jazzen var för mig en annan generation, och en annnan kultur, som jag aldrig helt tog till mig. Och så tycker jag än idag. Det sägs att jazz är för de intellektuella - och så har musiken ofta framstått för mig: en smula inåtvänd, intellektuell och självgod. Spelad av hippa cats med pipskägg och smala glasögon klädda i hatt och kavaj. 

Jag förstod den brittiska rockgruppen The Who`s verkliga storhet först när jag fick rockoperan Tommy (från 1969) förklarad för mig. I lärarbostaden i Geta lyssnade jag och min kompis oss igenom skivan om Tommys öden. Att rock kunde göras som en utvecklingshistoria med sedelärande tvist var nytt för mig. Sålunda föds Tommy år 1921 i någon engelsk arbetarklassfamilj. Han är redan från födseln, eller till följd av traumatiska händelser senare, både blind, döv och stum - eller så tror man åtminstone. Men någonstans inom sig bär han på ett inre behov att bli sedd, hörd och ompysslad. Det här ropet på hjälp går som ett ledmotiv genom hela berättelsen. Tommy blir dåligt behandlad under hela sin barndom. Hans mor är kall och självupptagen, och hans far råbarkad och oförstående. Hans släktingar ställer upp som barnvakter och utsätter Tommy för våld och perversiteter. Pappan för pojken till prostituerade för att ta fram det manliga i honom. Men Tommy får snart en egen identitet, som beundras av alla: han blir stans bästa flipper-spelare! Samtidigt försöker de oroliga föräldrarna hitta en doktor, som kan ställa en diagnos. Tommy konstateras obotlig. Men något inom Tommy har vaknat. Här kommer "heal me- see me-feel me"-temat starkast fram, som ett svar på de vuxnas oförmåga att förstå (låten Go To The Mirror). Så småningom slås alltså Tommys bubbla sönder av en mirakelkur och han får en egen röst och egen självkänsla i låtarna "Sensation" och "I`m Free".  Frågan är bara om hans självkänsla är starkare än hans självinsikter. Tommy grundar nämligen en lägergård för alla sina flipper-vänner och de ropar alla i sista låten ut att "We not gonna take it!"  Vad Tommy menar med det vet jag inte riktigt. Det kan vara att han menar att han inte tänker underkasta sig mera - eller så är han för alltid stämplad av sitt förfluta som han får leva med. Sanningen är väl en mix av båda. Liksom livet är - dynamiskt - så är även Pete Townshends och The Who`s rockopera Tommy.

När Ramones började spela i mitten på 70-talet någon gång var det ingen som tog dem på allvar. Det gick alltför snabbt och lät alltför rått och simpelt. Inte heller jag tyckte att Ramones var så speciella när jag först lade märke till dem, kanske som att någon tjej i gymnasiet hade en tröja med bandets namn eller att någon vågade skära sönder sina jeans med rakkblad på samma sätt som gjorde bandet till trendsetters. Och musiken lät som en snabbare och mera urvattnad kopia på Hurriganes tyckte jag väl. De fyra killarna Ramone från Queens i New York spelades heller aldrig på radion. Det var knappt någon i USA som fattade grejen med bandet (eller Joeys texter om attt sniffa lim eller slå på brats med basebollslagträ), som spelade så snabbt så ingen hängde med, och istället för paus mellan låtarna utannonserade nästa up-tempo-låt med 1-2-3-4. Det var först när de spelade i London 1976 som det tog skruv på allvar.

Bandet var från början en väldigt disharmonisk sammansättning. Där var den mobbade romantikern, ex-hippien Joey på sång, som i stort sett hade alla tänkbara fobier man bara kan komma på, gatupojken Dee Dee på bas och så skitstöveln och pro-amerikanen Johnny, som ville vara grundare och frontfigur på samma gång, och som stal Joes flickvän, på gitarr. Trummis var från början Tommy, men de byttes ut ibland. Trots att det knakade i fogarna höll bandet ända till 1996 kompromisslöst fast vid sin stil - en bragd som kunde göra Status Quo gröna av avund.

Men viktiga och stilbildande för punkrocken har de varit som få band tidigare - och alla originalmedlemmar är döda nu. Läs gärna boken I slept with Joey Ramone av hans bror Mickey Leight om du vill veta mera om bandet. Deras själar vilar för evigt över all rockmusik som gjorts efter dem - hörde t.ex. att en av alla trummisar i Ramones besökt Pub Ettan i Mariehamn. Så lätt hänt är det att gå från nobodys på någon bakgata i en förstad till New York till rockens Hall of Fame.

Jan Hammarlunds LP När bandet slutar spela kom redan 1973. Den enda låt med Jan Hammarlund som jag hört innan jag köpte den här skivan som vårens LP var Till dem som håller musiken vid liv. Då beslöt jag att lyssna lite mer på den här artisten. Och visst kan man säga att tidsandan märks bra i Hammarlunds texter. Skivan som är utgiven på den lilla oberoende skivbolaget Silence bekänner sig till socialismens ideal. Det är en av orsakerna till att Hammarlund håller på som artist; att sprida socialismens budskap och ge kraft och mod till den lilla människan. Jag har absolut ingenting emot skivans politiska framtoning, tvärtom ser jag i Jan Hammarlund en artist som vågar ta ställning för det han tror på. I låtarna När vi kan dela och Den överlevande kommunarden märks det politiska budskapet bäst - det handlar om att föra budskapet vidare i världen. Men vackrast är det ändå när han i avslutningsspåret Valarna som sjunger, liksom förankrar allting i människans egen vilja och låter vårt undermedvetna bli djupet där valarnas sång hörs (lite som att svaret blåser i vinden, som Dylan sjöng). Hammarlund gör många egna tolkningar av andra artsiter eller visor på den här skivan: Nationalteatern, två låtar med medeltida ballad-tema samt den traditionella vandringsvisan Si go afton och go kväll. Han lånar en text från 1800-talsförfattaren C.J.L. Almqvist, samt sjunger en sydamerikansk FNL-sång. I barnet som dom lämnat på vägen blir Hammarlund igen personlig, och det kunde vara en självbiografisk historia om barnet som fick stå vid scenen och låta alla de vänliga människorna runt artisterna som han gillade uppfostra honom. Så som det var mera på 70-talet (då man insåg att It takes a village to raise a child) och som har försvunnit mer och mer nu i våra dagar. Så sist och slutligen får jag väl konstatera att Jan Hammarlunds känsliga sånger gav mig mera mersmak än avsmak, efter den första genomlyssningen av den här skivan.

Alla människor behöver ett ställe dit de kan gå och få vara sig själv med andra människor, utan krav eller att det ska kosta skjortan. I samband med att punkrörelsen i Sverige och på övriga ställen i Norden bröt fram, kände även de unga som var berörda av den att det var viktigt att skapa egna ställen, där man kunde spela musiken och lyssna på den. Så skapades t.ex. Oasen i Rågsved, Stockholm, där Ebba Grön gjorde sina första spelningar. Ibland var det tufft att få en samlingsplats för allt det nya och då fick man ta lagen i egna händer, och ockupera, som fallet var med Oasen. Också Lepakko i Helsingfors var ett tomt hus som togs över av musikrörelsen Elmu, och huset blev ett viktigt kulturcentrum, för den nya musiken från 1979 och framåt. På andra ställen gick det fredligare till. Det kunde finnas ett redan etablerat ställe, som var öppet inställt till det nya, t.ex. Sprängkullen i Göteborg. Eller Pub Bastun i Mariehamn på Åland. Jag upplevde själv Bastun i början av 1980-talet, även om det snarare var ett ställe att åka till, inte gå till, eftersom jag bodde i Geta, fyra mil bort. Men så mycket gillade jag Bastuns speciella atmosfär, där man kunde vara den man ville vara, utan någon som pikade eller klankade på dig, så att jag och en kompis en sommardag cyklade till Bastun från Geta och hem igen. Ja, Bastun var sannerligen ett ställe att gå till. Lite det som den åländska musikern Peter Hägerstrand beskriver i låten Någonstans att gå på skivan ...och jag hör musik från 2012.

Jag har hört att det finns arbetsplatser där de har som en rolig grej att använda citat från sånger med Bob Dylan. En sådan arbetsplats skulle jag inte ha någonting emot att jobba på; det är nämligen rätt tunnsått med Dylan-citat på den lilla byskola på Åland där jag för tillfället jobbar. Ärligt sagt har jag endast hört en Dylan-one-liner på en skola under mina många år som lärare. Konstigt tycker jag. På albumet Blonde On Blonde som var en av de första elektriska plattor som Dylan släppte 1966, under eller efter en synnerligen kreativ period, då han odlade sin mystiska image med tjockt burrigt hår och svarta solglasögon, finns gott om sådana här betydelseladdade sångrader. Många var väl de blöta efterfester någonstans i London där den tystlåtne Dylan i småtimmarna satt på någon sängkant med någon känd eller mindre känd blondin vid sin sida och tog in alla dessa intryck som skulle bli Blonde On Blonde. Eller kanske i baksätet på någon bil i färd genom swinging Londons bohemkvarter. Även om jag inte är någon Dylanman (anser f.ö. att uttrycket myntades efter Bob fick Nobelpriset i litteratur 2016 - då var det väl synnerligen många som ville trycka hans hand - tidigare avfärdade man mest hans texter med att Dylan var "for the bird-headed") kunde några rader som jag burit på från just det här albumet bli en bra dialog, t.ex. mellan Dylan och någon som vill intervjua honom. Kanske det får visa på hur litterär Bob Dylan alltid varit, trots att han ofta bara sagt sig vara en musiker:

Dylan: "They stone you when you`re are young and brave/ They stone you when you`re put down in the grave" (Rainy Day Women #12 & 35)

Intervjuare: "But Mona Lisa must have had the highway blues/ You can tell by the way she smiles" ? (Visions Of Johanna)

Dylan: "The silver saxophones says that I shall refuse you" (I want you)

Intervjuare: "But to live outside the law you must be honest/ I know you always said that you agree" ? (Absolutely Sweet Marie)

Dylan: "The senator came down here/ showing everyone his gun/ Handing out free tickets/ to the wedding of his son" (Stuck inside of Mobile with the Memphis Blues again)

Intervjuare: "Wanna see the sunrise/ Honey I know where/ We go out see it sometimes/ We just sit there and stare/ Me with my belt wrapped around my head/ And you just sitting there/ With your brand new leopard-skill-pill-box-hat" ? (Leopard-Skin-Pill-Box-Hat)

Dylan: "Oh, I just can´t fit/ I believe it´s time for us to quit/ But, when we meet again/ Introduced as friends/ Please don´t let on/ that you knew me when/ I was hungry and it was your world" (Just Like a Woman)

F.ö. anser jag att Blonde On Blonde är Bob Dylans bästa och mest inspirerade elektriska skiva.

När vi på klassresan till Köpenhamn i maj 1981 satt i en slags förvirrat ölstinn förbrödring/ försystring runt bordet på en liten pub och undrade varför vi inte lärt känna varandra innan det sista året på högstadiet, så kom vi väl också att prata lite om musik. Och den lite punkiga tjejen som jag alltid varit för blyg för att närma mig sade då att hon lyssnade på Factorys Efter plugget, då hon en sommar inte visste vad som skulle hända med henne sedan den obligatoriska skolgången tog slut. Hon bandade även en halv kassett åt mig efter den här klassresan, och den innehöll bl.a. spåret Alla kalla killarna med Spray. Ja, hon var feminist redan på den tiden. Och jag - jag var minst sagt någon kall kille. Snarare kunde jag redan då ta ställning till de coola banden med permanentat hår, svärmorslook och deodorant i armhålorna. Störst av alla dessa band i början av åttiotalet var säkert Magnum Bonum, som slog stort med låtar som Skateboard, Digital panik, Hög hatt och låga skor samt Oh mama (som handlade om att man inte skulle klämma på finnar). Andra poppisband som var inne på samma linje var Strix Q och Snöstorm. De ansåg att de lade trenden för hur man skulle vara och bete sig - om brudarna skulle nappa. Men där högg de kanske i sten. För det dröjde inte länge innan jag bytte ut träskorna och id-brickan runt halsen mot - nedklottrade tennarit och rakbladshalsband. Kanske även det en kall kille? "För tänk på allting som känns/ Det är bara män som har bestämt/ Krig -det är bara män/ Så dom dom alla kalla killarna."

1980 spelades skivan Amandla in i Afrika, men den producerades av en svensk, Palle Budz, och gavs ut i Sverige. Det var en av flera Amandla-skivor, som hade sitt ursprung i Sverige, och visade tydligt att ANC:s kulturella front Amandla hade fått stor spridning i världen utanför Sydafrikas gränser. Det var tydligt att världsopinionen tog klar ställning mot den vita apartheid-regimen i Sydafrika och att det bara var en fråga om tid innan det vita styret skulle falla där. Men för tillfället satt den svarta ANC-ledaren Nelson Mandela i fängelse och det vita förtrycket av den svarta majoritetsbefolkningen fick pågå utan förhinder. Det är tydligt att musiken spelade en stor roll när apartheid krossades. De svarta i Sydafrika har alltid dansat och sjungit både för att uttrycka glädje och ilska. Det finns en otrolig kraft i folkmusiken från Sydafrika, som är som en livfull bäck som porlar fram i allt större dimensioner, och som ingen kan stoppa innan den nått sitt mål. Mycket på den här skivan påminner om kyrklig körmusik, där en blandad kör förenas i olika rytmiska stämmor. Kören sjunger också något som mera kan liknas vid arbetarsånger. Sångerna är på afrikaans kan jag gissa så det är svårt att säga vad de handlar om -men jag antar att de är protestsånger till största delen. Körtraditionen har alltid varit stark i Sowetho och Sydafrika, men det är i de tre fyra rena sowethofolkmusik-låtarna som jag sveps med helt och hållet. Vilket sound! Den allra bästa världsmusiken, enligt mig, är den som kommer från Sowetho. Det är ett snabbt och skönt tempo med olika rytminstrument som hackar på i chacka-chacka-takt och så gitarrerna som spelar "like-a-ring-of-a-bell" på alltsammans till sångens sköna harmonier och fraseringar. Allt som allt blir det en så stark glädjefull rytmgryta att man bara måste kapitulera. Amandla!

Man kan tycka att barnmusik eller den musik man hörde som barn och som inte direkt var riktad till vuxna är dålig musik, eller inte i samma klass som vuxenmusiken, när man talar om populärmusik. Jag tycker inte så - utan att den bra barnmusik man hörde som barn är liksom grunden för alla musikaliska upplevelser senare i livet. Lyckligtvis gjordes det högklassig svensk och utländsk barnmusik då när jag var liten, och den förekom förstås i de TV-program som sändes i Sveriges TV. Jag tänker då närmast på Kalles Klätterträd, med musik och text av Jojje Wadenius, som sändes i slutet av sjuttiotalet. Jojje Wadenius var f.ö. ganska så outstanding med sina barnvisor, s.s. En kråkbegravning eller Ett barn ska jag ha när jag blir stor. Både text och musik sitter som ett smack - det är fart och fantasi och skön musikalitet. Andra intron till barnprogram som bitit sig fast är Huset Silfverkronas gåta av Anders Linder (Kapten Zoom) från 1975, Pling Plong Show med Robban Broberg (1970), Ville, Valle och Viktor (1972) och förstås Trazan Apansson från 1976. All musik till Emil i Lönneberga och Pippi Långstrump var även superb. Från Muppet Show (slutet av sjuttiotalet) minns man ju speciellt låten Mahna mahna med den galna trummisen Animal som solist. Och så var det Banarne själv i Trazan Apansson, Klasse Möllberg, som 1979 gav ut skivan med Smurfarna och låten Hallonsaft. Så när sjuttiotalet gick över till åttiotalet var man ju öppen och mottaglig för barnmusiken, så det var inte konstigt att låtar som Det är hårt att va hund med Karin Liungman (1981) och albumet Fragglarna på kassett (1983) gick hem. Även barnsångdansduon Mora Träsk (upplöst 1981) och senare det motsvarande finska Fröbelin palikat (som grundades 1987) måste man ju falla för. Det är något med direktheten och det anarkistiskt kreativa i bra barnmusik som gör att man inte kan motstå den. Kanske någon som läser den här bloggen har egna musikaliska upplevelser från barndomstiden som ni vill dela med er av?

LP:n Floggin A Dead Horse som kom ut 1980 var en samlingsplatta med Pistols singlar ända sedan starten till uppbrottet 1979. Brorsan skaffade skivan då samma år som den kom ut. Egenligen borde man väl ha köpt Never Mind The Bollocks då när den kom redan 1977 - men så gick det inte. Man hörde Pistols sippra fram mellan sprickorna i slutet av sjuttiotalet (t.ex. i skolan på rasten - Anarchy In The UK). Ingen kunde undvika Sex Pistols, eftersom alla pratade om dem. Så där kan man lugnt säga att man var lite efter i utvecklingen med sina Hurriganes- och Sweet-kassetter. Men än sedan, efter var också Joe Strummer och Clash, som villigt erkände att Pistols hade ett milsvitt försprång. När man lyssnar på Flogging A Dead Horse förstår man bra varför Sex Pistols slog så stort i London då 1976-1977. Rent musikalisk peakar alla låtar något enormt i displayen på bas (främst basen faktiskt), trummor och gitarr - och lägg till det Johnny Rottens ironiska sång, som slingrar sig som en mask runt allting. Det behövs inte mycket för att den här punkrocken ska få genomslag. Attityd finns till tusen. Och visst är det i låtar som Pretty Vacant, Holidays In The Sun, I Wanna Be Me och God Save The Queen, som den råa energin märks mest. Och visst var det live man skulle se Pistols helst. Måste ha varit det största man kan ha varit med om inom rocken - nästefter Woodstock kanske. Grattis till er alla som gjorde det!