Jag har aldrig prövat på att vara gatumusiker, trots att jag aldrig varit främmande för tanken. Jag uppskattar alltid dem, som vågar och vill spela fritt på gator och torg, och brukar ge varje aspirant en skälig chans att visa vad den går för. Det har också ofta hänt att jag tyckt så mycket om någon gatumusiker att jag skänkt den en slant och ett leende, som oftast nog också har besvarats. Det är det minsta de kan få för att de delar med sig av sina eller andras sånger på en annars ofta öde plats i staden. När jag vintern 1985 bodde i Stockholm förstod jag att det var ganska så kärvt för den fria musiken på gatan. Det var inte längre tillåtet att spela fritt, man skulle ha tillstånd och polisen var hård och brysk i sina kontroller. Då var det väl nästan endast den gamla tanten från frälsningsarmén som hade sin plats med orgeln säkrad på Sergels torg. Och bra var väl det! Men man kunde önska att flera tänkte som i Jan Hammarlunds låt De som håller musiken vid liv från år 1981, och såg det positiva i gatumusikanterna. Här skildrar han just hur hårt det kan vara för den fria gatumusiken, med en oförstående ordningsmakt som kom och krävde leg. Minns attt jag hörde låten i radion, och att jag lade texten på minnet. Sedan hade jag väldiga svårigheter att spåra den. Tills jag lyckades. Och Jan Hammarlund är definitivt en musiker jag kommer att spana in närmare.
Proggbandet Nationalteatern från Göteborg blev på sin tid kanske mest kända genom LP:n Livet är en fest från år 1974. Skivan Luffarrock från år 1981 är en radioteater som berättar om två barn, Honken och Linda, som förirrar sig till ett gammalt hus på slätten, där det bor en massa luffare. De är rädda för att gå in i huset, men tar mod till sig. Det visar sig att luffarna är trevliga typer med ett rätt så oslipat sätt, men med drömmar och förhoppningar som alla andra. Låtarna på skivan sjungs av någon av personerna i dramat, mest av luffarna, däremellan är det partier med tal. Man kan väl säga att Honken och Linda går igenom ett slags utveckling när de får med luffarna att göra. De kan inte låta bli att jämföras med dem. I det parti som jag kände till sedan förut så har barnen just kommit in i huset och träffat på luffarna, varefter låten Ra-di-tä sjungs, där luffarna berättar om vilken slags musik de gillar. Allting utmynnar i att luffarna bestämmer sig för att gå och söka jobb. Men på arbetsförmedlingen får de bara höra att det inte finns folk som dem. Så de går hem igen och fortsätter att leva sitt eget liv och spela sin egen musik.
Som vanligt när det gäller Nationalteatern så finns det samhällskritiska perspektivet med. Det blandas dock upp med en massa humor och livsglädje. Som lyssnare skrattar glatt åt de olika replikerna på olika folkmål s.s. söderslang, norrländska, dalmål och göteborgska som bryter av varandra på ett dråpligt sätt. Man visar på hur bra luffarna lever och det ställs i kontrast mot livet utanför. Luffarrock är inte den enda dramatiskt framställda rockskiva som Nationalteatern gjort. Innan den kom bl.a. Livet är en fest, Kåldolmar & Kalsipper (1976), Vi kommmer att leva igen (1977) och Rockormen (1979). Greppet att göra rockopera var dock inget nytt. The Whos Tommy kom t.ex. redan 1969.
I början av 80-talet spelades det endel svensk punk i radion, främst i det beryktade radioprogrammet Ny Våg, som sändes i korta snuttar tre gånger i veckan. Jag lyssnade på programmet ibland, och hade då, någon gång kassetten beredd i radion, och bandade in. De här kassetterna har ju försvunnit, men det märkliga är att många låtar har blivit kvar i huvudet. Ibland gavs det också en hel konsert med något punk- eller nya vågen-band. Eller så var det något reportage på TV, som man minns. Det kan vara svårt att spåra upp alla dessa låtar så här i efterhand. Jag har försökt lite på något musikforum på nätet, men det verkar som folk är ovilliga eller ointresserade av att plöja något djupare i det här. Så jag får ge er listan själv på de band och låtar, där mina efterspaningar har burit resultat, och där låten inte alltså förekommit på någon singel. Listan är alltså: Missbrukarna - Krig i Hudik, Jag skiter väl i dig; 22 för många - Den tröstlösa amputationen, Anti-Apati; Attentat - Glad, Non smoking generation; Unos kanoner -Sätt benet i halsen på dom borgarjävlarna; Snutslakt - Varför rösta på svinen. Inte så lång lista alltså, men naggande god kanske. Jag har många andra lösa spår och trådar i huvudet, men har inte lyckats hitta något band som är ansvarig för dem. Gå gärna in på nätet och lyssna på låtarna, om du vill ha en föreställning om vad som chockade det svenska folket anno 1980-82.
Det brittiska bluesrock/ pubrock-bandet Dr. Feelgood var en bidragande influens till att punkrörelsen fick så stort genomslag i England i slutet av 70-talet. LP:n Be Seeing You kom ut samma år som punkrevolutionen i London, nämligen 1977. Samma år slutade en av ursprungsmedlemmarna och grundarna, gitarristen Wilko Johnson, i bandet. Så på den här skivan är han inte med. Jag lyssnade knappast så mycket på Dr. Feelgood, men den här skivan lyckades jag banda av min kusin. Och visst kan jag förstå att de inspirerade punken - soundet är tätt och rått - basgången är typiskt bluesig - och det är den jag gillar. Den ligger i bakgrunden på de flesta av låtarna, s.s. That´s It, I Quit, My Buddy Buddy Friends och Looking Back. Att Nick Lowe producerat skivan bidrar säkert också till det täta soundet. Texterna är typiskt pub-rökiga - säkert handlar de mycket om kärlek och relationer (utgående från ett manligt perspektiv) - i bästa rhythm blues-stil. Det jag saknar på skivan är munspelet - hade för mig att det var Feelgoodarna som nästan introducerade det i pubrocken. Kanske skivan inte är en av bandets bästa, även med tanke på att Johnson inte var med, men den är säkert ett gott smakprov på hur det kunde låta i pubarna i Essex med omnejd i slutet av 70-talet.
Hösten 1984 studerade jag två och en halv månad på en musiklinje på Lollands höjskole på Lolland i Danmark. Jag hade en flöjt och en altsaxofon med mig och vi studerade egentligen samspel, eller improvisation kring noter i grupp. Vi var ungefär sju i gruppen och vår ledare Jörgen Messell, jazzmusiker med eget band. Det var mest gitarrister i vårt band och några minns jag namnet på: Peter, Morten och Leif. Trummisen var Peter och basisten Lars. Vår repertoar var mest Stevie Wonder (I Wish, Lately, Sir Duke, Master Blaster, Don`t You Worry But A Thing) och James Taylor (Anywhere Like Heaven, Country Road). Någon afrikansk låt hade vi med och så jazz- och blueslåtar förstås (Autumn Leaves, Old Joe`s Barroom, This Little Light Of Mine, All My Sins Are Taken Away). Så spelade vi endel ordinära rocklåtar (Sultans Of Swing, Hotel California, Lyin` Eyes, California Dreaming, Wonderful Tonight, Heart Of Gold). När vi någon gång hade konsert på skolan så kunde vi släppa loss i mera fri rock (Sweet Jane och I Only Wanna Be With You). Jörgen arrangerade även egna låtar och en hette t.ex. Lollands Blues. Våra övningar gick för det mesta ut på att vi satt i en ring och spelade en låt varefter vi hade en runda med improvisationer. Vi avslutade alltid våra lektioner med att spela Nu er klokken mange og nu sluter vi/ Vi har spillet, vi har synget lenge. Jörgen försökte även ha musikteori med oss och gav mig lite råd om hur man skulle spela flöjt. Eftersom vi var ett rätt så brokigt gäng förekom det även endel klagomål på repertoaren. Någon av oss ville spela mera rock, men Jörgen försvarade sig med att en jazzmusiker kan spela skjortan av vem som helst och att man ska ha krävande låtar att öva sig på. Han hade även en period då han inte verkade orka med oss särskilt bra, vilket yttrade sig i att han kastade alla förtöjningar överbord och började vrålspela på någonting helt solo. När jag åkte från skolan så var Jörgen snäll att kopiera upp många av de låtar som vi spelade där, och det är jag honom tacksam för.
October (1981) var U2:s andra studioalbum efter Boy (1980). Efter den prisade debuten kom så den svåra andra LP:n. Och mycket är sig likt från Boy: Bonos extatiska sång, The Edges gitarrmattor, det experimentiella soundet. Men då Boy tog sin utgångspunkt i en liten pojkes medvetande, så har perspektivet på October vidgats till hela världen. U2:s kristna budskap märks tydligare på October. Man vill liksom ta hela världen i famn, frälsa, förlösa, i sånger som Gloria och Rejoice, vilka också är de låtar man minns bäst från skivan. U2:s styrka är just det att de kan kombinera det intima med det storskaliga, utgå från hur människan i allmänhet är konstruerad och ge det ett universiellt uttryck. På den här skivan finns många sånger som ställer frågan personligen till dig: vad har du för val när du konfronteras med din egen spegelbild (I Threw A Brick Through A Window), när du vaknar och din älskade har flytt (Tomorrow), när du känner att ditt liv är ämnat till något större (I Fall Down) och (Fire). Det introspektiva draget märks alltså tydligt på skivan, både textmässigt och musikaliskt. U2 kan dra ned på tempot och få trummor, bas och gitarr att liksom vila - och överallt detta då Bonos sång. Jag gillade direkt titeln på skivan när den kom. October ger associationer till höstens lugna och klara dagar, till eftertänksamhet och mognande, precis det som skiljer den här skivan från Boy. Att så skivomslaget framröstades till årets vackraste stör inte helhetsintrycket. Lyssna till titellåten October, så får du en bild av vad jag menar.
Någon gång i mitten av 80-talet hörde jag en elektrodiscolåt på radion. Det var Spike Jones med den franska trion Telex. Jag fick veta att det var den typen av musik som man dansade till i de kontinentala diskoteken i Bryssel och Paris. Låten hade en hård basgång på synten som upprepades mekaniskt och i bakgrunden spelade en flöjt ett tema. Texten som dunkades in i huvudet på oss gick: spike jones spike jones spike jones... Den forne avantgardmusikern lär väl ha vänt sig i sin grav i Kalifornien om han hört. Men jag förstod förstås att den nya dansmusiken var här. Vi var inne i 80-talets glatt pastellfärgade era, när man ville dansa och vara bekymmersfri - och till det behövdes hjärndöd nihilistisk musik. Visst hade elektrodiscon redan i början av årtiondet kommit på bred front med band som t.ex. Landscape och DAF, men nu var den här för gott för att söva oss med sin opiumdoftande sirensång. Det var bara det att jag inte var så intresserad. Det var först på nittiotalet när man kunde höra musik som lät som om man öppnat dörren till en metallslöjdsal - och som kallades techno - som jag tyckte att kanske dansmusikvågen gått lite för långt. Men vi fick väl europopen och ett nytt sound, som om sången ska låta som om astrosmurf sjunger genom en plåttratt, på köpet - ja, utvecklingen måste ju gå åt något håll. Men för att citera Thåström (1983): "Kom ihåg ditt namn/ Kom ihåg ditt liv/ Lev det som du vill/ Lev det en gång till/ Ge det till en vän/ När ni dansar twist/ Vrid dig i extas/ Extra mycket hat/ Gör dig bara glad/ Stanna inte kvar/ Var var är vi på väg/ Vad vad gör vi här/ Kolla lyssna känn../ Den nya dansmusiken.."
Graham Parker har beskrivits av många som "den lilla mannen med den stora rösten" eller som en grottvarelse med svarta solglasögon. Själv associerar jag honom mest med någon svettig marathonkonsert på TV i slutet av sjuttiotalet där han i slutet höjer sitt finger och mässar: "Hey Lord, don`t ask me questions." Jag lånade hem en hel bunt Graham Parker-LP:s av min kusin och bandade utvalda sånger då 1980, samt köpte hans bästa (?) album The Up Escalator på loppis senare. När jag nu lyssnar igenom skivan Squeezing Out Sparks från 1979, så är det alltså inte så många låtar som jag känner igen. Jag minns däremot omslaget på skivan. Men den är antagligen en typisk Parker-skiva. Intensiteten och rösten finns där. Han är definitivt en rockare, en svettigare version av Elvis Costello, som han olyckligt nog hamnade lite i skuggan av. Graham Parker kom även han fram i samband med punken i England, men höll sig mera åt pub-rock-hållet. Kanske var han lite för gammal för att sympatisera helt med punkarna? Han verkar också vara en sådan som bara gör sin grej, och sedan struntar i vad andra gör. Graham Parker har definitivt något att säga, undrar bara vad? Någon form av personligt uppror är det säkert frågan om. De två låtar som jag bandade från den här skivan är Local Girls samt den sköna rockballaden You can`t be too strong, som jag ibland spelat på min gitarr. Den handlar om en misslyckad kärleksaffär antar jag - känns som poeten Parker har en förmåga att rådda till det på det personliga planet. Kanske en rockens Woody Allen? Ja, det är svårt att säga var man har Parker - han är ett litet mysterium. Här på skivan är han tillsammans med sitt band The Rumour, som alltid.
Musaploki önskar alla sina läsare en God Jul med två låtar från den aktuella tidsperioden 1980-1985:
www.youtube.com/watch?v=gxPMHu-XOnU
www.youtube.com/watch?v=23gu1Oxw6gA
Country har alltid för mig inneburit konservativ och ointressant musik för alldagliga amerikaner på landet. Det var den musik som min föräldrageneration tog till sig när jag var ung, istället för dansband och gammeldans. Minns pappa på sjuttiotalet och hans skivor med Johnny Cash och Jim Reeves, som strömmade ut från vardagsrummet då han lagt sig på soffan i mörkret för att stressa av efter en tung arbetsdag. Jag lyssnade inte alls på country i mitten av 80-talet, men två låtar som jag hörde i radion kunde jag ändå inte undgå att lägga märke till. Det var något med dem, med texterna som fick mig lite att höja på ögonbrynen och tänka: den här låten har ju ett roligt budskap. Låtarna var Mr Walker, it´s all over med Billie Jo Spears och Okie from Maskogee med Merle Haggard. Båda låtarna är från slutet av sextiotalet, men har säkert gjorts i ett antal versioner. Mr Walker handlar om en kvinna som flyttar från Garden City i Kansas till New York för att jobba som sekreterare åt någon riking på ett fint kontor. Men allt som hon upplever där, från sexuella trakasserier till dåligt boende, gör att hon säger upp sig med buller och bång och flyttar hem. Här var en kvinna som tog saken i egna händer långt innan #me too - ett föredöme för alla som upplever något liknande på jobbet idag. Okie from Maskogee handlar om kärleken till det lugna livet i Maskogee i Oklahoma, där man respekterar gamla traditioner, som att hissa flaggan och plugga på universitetet - och inte beter sig som de förfärliga hippierna i San Francisco. Låten har verkligen humor, och med ett sävligt bakgrundssound med allt vad det innebär av steel-gitarrer, får det en att dra på munnen. "And I´m pround to be an okie from Maskogee" lyder refrängen. Inte vet jag om det var de här låtarna som fick mig att inte ogilla country nu på senare år, eller om det är en naturlig utveckling för en som alltid gillat musik, och med åren söker alternativ till den hårdare rocken som gällde tidigare? Kanske ändå att countryn har en viss äkthet och ärlighet som t.ex. de två ovannämnda låtarna förmedlar.