När jag studerade på musiklinjen på Lollands höjskole i Danmark hösten 1984 sade en kompis till mig att de i Danmark kände bättre till Björn Afzelius än Mikael Wiehe. Vi sjöng även sångerna Sång till friheten och Juanita i vår blåa sångbok på skolan, av Wiehe fanns det ingen sång i boken. Min kompis Peter tyckte också att Afzelius var mera kompromisslös i sitt budskap än Wiehe. Jag svarade väl att jag tyckte tvärtom. Det har jag även fått höra av andra här. Afzelius är enligt mig mera folklig än Wiehe, som nog kan köra lite new wave-stuk på sina låtar, där Afzelius låtar kan närma sig dansband. Jag ställer frågan här på bloggen till er: Vem är hårdare, vem är mjukare av de två? Jag tror att de två vännerna Afzelius och Wiehe inte var främmande för att tävla med varandra, men då gällde det säkert mest sådana småsaker som vem som hade den snyggaste gitarren. Innan tystnaden kom 1982. Den innehåller hittarna Till min kära och Sång till friheten, den senare en garanterad klassisker i  alla visantologier. Om jag tänker på frågeställningen ovan så får jag väl hålla med Peter: mera politik och vikten av att ta ställning på Innan tystnaden än på Kråksånger av Wiehe. Innan tystnaden är annars ganska ojämn. Här finns spår som inte riktigt vill sjunka in - och som jag inte minns att jag skulle hört förut, trots att jag antagligen ägt skivan någon gång. Kampmotivet går igen i Medan bomberna faller och Till min kära, din inställning till nästan i Flickan i snön och Man kan inte äga varann. Men tid för introspektion finns också, där den mest rättframma låten är Dylan-sound-a-liken Absolut solar plexus (som handlar om vem som känner varandra på riktigt - vem som är verklig vän, och varför). En ganska o-afzeliansk låt är Minnenas kväll, där han låter figurer ur sin tidigare visskatt paradera revy. Han kallar dem odödliga med en stor dos självironi och humor. Ja, du dog i förtid, Björn Afzelius, redan 1999, men dina sånger lever vidare. Tack för dem!

LP:n Kråksånger som Mikael Wiehe gjorde tillsammans med sina kumpaner Nyberg, Franck & Fjellis kom ut 1981. Jag minns att jag lyssnade på skivan hos en kompis i Geta som köpt den. Mikael Wiehe har alltid stått på de svagaste sida, till vänster, vilket har inneburit politiska ställningstaganden både globalt och nationellt i låttexterna. Men han är också utbildad lärare i svenska, och det pedagogiska perspektivet skymtar alltid fram i hans texter. Dessutom är han ju Dylanvän, eller Dylanman, som man så populärt idag säger, och har gjort många tolkningar av Dylans låtar. På 80-talet var inte Wiehe helt accepterad av den nya vågens rockjournalister på Schlager som beskrev honom som en gourmetisk livsnjutare utan förståelse för det nya inom musiken. Wiehe kontrade gärna genom att säga att de nya unga banden bara borde träna mera. Han hade förståelse för punkprotesten trots att han lite gjorde sig lustig över den karamellfärg som de smetat i håret, som en båt med rött till styrbord och grönt till babord. Den här schismen är enligt mig och i backspegeln sett utan betydelse, då t.ex. Thåström själv betygat hur betydelsefulla Hoola Bandoola var för hans musikaliska utveckling. Progg och punk var ju faktiskt två delar av samma front inom musiken. Kråksånger är enligt mig inte så politisk, utan mera personligt reflekterande över etik och moral. Undantaget kanske då låten Som om ingenting har hänt. Här finns låtar som skildrar pojkdrömmar om makt och betydelse som i Gossekungen, väskap som i Kom hem till mig, kärlek som i Katarina, Dylantolkningar, Längst upp i högsta tornet (All along the watchtower), och det magiska titelspåret Flickan och kråkan, som handlar om hopp och kamp. Den låten kan jag utantill på gitarr och den har en speciell betydelse för mig. Har sett Wiehe live två och en halv gång, två gånger när han spelat solo i Mariehamn, och den halva gången tillsammans med Björn Afzelius på Roskilde. Mikael Wiehe är och förblir en klippa inom den svenska rockmusik som betyder något även textmässigt.

Att punkrocken föddes i London 1977 är egentligen en felaktighet. En orsak till att året blev 1977 är kanske att The Clash alldeles i början av året släppte singeln White Riot/ 1977, och för att en rocktidning skrev att 1977 skulle bli Clashs år. Snarare var det sommaren 1976 som det mesta hände i London. Det var i april 1976 som Ramones legendariska spelning på klubben Roundhouse ägde rum. Alla Londonpunkare var där och visade sitt intresse för Ramones, som inte förstod hur stora de var i London. Det var 1976 eller tidigare som Malcolm McLaren hittade Johnny Lydon, döpte honom till Johnny Rotten, och totade ihop Sex Pistols, som chockade nationen, som bannlyste dem. Influenserna till punken fanns tidigare i USA (New York Dolls, Ramones, Iggy and the Stooges m.fl.), men det var i England som man gjorde punk av det, med allt som kom att höra till: säkerhetsnålar, larmande musik, tvåminuterslåtar, outfit, protest, gräsrotsrörelse och allmänt uppseendeväckande och osedligt beteende. 1977 bildades rockklubbar som tog sig an banden, medierna började intresserade sig (om inte annat så via underjordiska kanaler), skivor släpptes och fansen (punkarna) fick välja mellan de två stora alternativen: Sex Pistols eller Clash. Pistols började tidigare och var miltals före Clash i utvecklingen (enligt Joe Strummer själv), men det var Clash som höll ut längst och som omformade punken till något nytt, mera personligt. Musikklimatet under den här tiden var hetsigt i London: band tävlade med varandra och med sina konkurrenter i New York. Alla ville väl vara så mycket punk det bara gick. I USA var klimatet lugnare. Modemarknaden hakade förstås snabbt på och ville göra sina pengar på den nya musikstilen, som till sin image ville vara helt oberoende av kommersialiteten. En äkta punkare gjorde nämligen allt själv: låtarna, kläderna och skivorna (så långt det gick på små oberoende skivbolag). 

Själv fick jag ju höra om punken i epicentrum av själva skalvet så att säga. Jag var inte tillräckligt gammal för att riktigt fatta vad som hände (att den sjunde vågen inom rocken åter igen vällt in med något nytt och omskapande). Minns att mamma frågade min tre år äldre kusin om han kunde förklara vad det här "punkrock" var för något. Senare när jag blivit biten av punken fruktade mamma till och med att jag skulle bli punkare. Jag läste i Vecko-Revyn om Sex Pistols Sverigeturné, om hur Sid Vicious somnat under en intervju, och om punkarna i Gallerian i Stockholm. Insnöad som man var på Hurriganes och negerbollar var steget till punken inte så långt, men det togs ett par tre år för sent i samband med Clashs tredje LP London Calling, som kom passligt till 1980, då bandet tagit ett musikaliskt kliv vidare och då Pistols redan bränt sitt krut. Jag tyckte inte att London Calling alls lät punk och blev besviken. Då var Pistols Anarchy in the UK från stereon på rasterna i Övernäs högstadium mera rätt. Punkare blev jag ändå i en mild variant våren och sommaren 1980, samtidigt som jag fyllde femton, flyttade till landet och skaffade moped. Jag hade jeans med Clash-lappar som jag gjort själv och med någon säkerhetsnål i. På klassresan till Danmark i maj hade jag snäva vita jeans, gamla målarkängor och en vit jeansväst med Stiff Little Fingers klottrat med blodrött på ryggen. Ideologin runt punken hade jag helt svalt och predikade villigt vidare. Jag började lyssna in mig på vad som hänt tre-fyra år tidigare. Men mopeden och ungdomsdanser med flickor och hemmablandat drog väl mig till en mera medelsvenssonsk stil även. Jag var aldrig så extrem, och så kom reggaen in i bilden också.

Den riktiga punken kom och gick. Brände slut på sitt krut. Den var en eruption, en urladdning, som kom att få vittgående konsekvenser för rockmusiken i allmänhet. Det exploderade i London 1976, blev ett begrepp 1977, levde kvar i många länder något år in på 80-talet, gick vidare i olika post-punk-företeelser och ebbade ut. Punken var en musikalisk reaktion på en rockbransch där multistora band dominerade med grandiosa konserter och evighetslånga låtar, där glitterpopen glittrade och där discon dunkade, där färdigt etablerade band fick miljonkontrakt på enorma skivbolag, där radion och medierna styrdes av dem som trodde sig veta vad som var bra musiksmak, och där ingen i allmänhet orkade lyssna eller bry sig längre. Då kom punken som en smocka i ansiktet, ett uppror: "White riot - I wanna riot/ White riot - a riot of my own."

A-sida: Njet njet

B-sida: Radio

Eppu Normaali var det enda finska punkbandet som jag lyckades se då när de var som störst, dvs före 1985. Och den låt som fastnade då var just Njet njet, och den raden som fastnade var refrängen: "Älä mene njet njet, mennessäsi sydämeni viet." Då räckte inte mina finskakunskaper till att förstå vad låten handlade om, att det handlade om att hon inte fick åka, för att då skulle hans hjärta krossas. Jag trodde att Eppu sjöng att han var en "sydämellinen mies" eller något ditåt. Ja, texterna var nog det minst viktiga när man såg Eppu Normaali på scenen. Första gången i Badhusparken i Mariehamn, andra på Roskilde rock 1986 och tredje för några somrar sedan i St.Karins utanför Åbo. Nu har Eppu förstås blivit ett begrepp i Finland, alla tycks gilla dem, mycket mera än Pelle Miljoona (den andra finska punklegenden). Vad det beror på kan väl förklaras med två saker: 1) Eppu Normaali har aldrig tagit sig själv på allvar, där har funnits självdistans och lekfullhet, 2) Eppu kom från Tammerfors, och kunde unna sig att skratta åt vad som hände i Helsingfors. Bandets stil är också lätt att ta till sig och närmar sig det fenomen som har kallats Suomirock. Trots Manse-perspektivet var Eppu Normaali ändå aldrig från början juntti-rock (rock för massorna). Det var klart det nya i punken som gav inspiration åt texterna. I Njet njet märks t.ex. närheten till Ramones tydligt, då alkohol och lim ställs upp som alternativ till den förlorade kärleken (igen - ta det inte på allvar), i Radio är det den medelklassiga musiksmaken med Eagles, Abba och ELO som det trampas på. Men igen, med humorn som vapen. Tammerfors som rockstad på 80-talet beskrivs förresten mycket bra i filmen 1985 (Låten Vuonna 85 är signaturmelodi). Där fanns även band som Popeda och Juice Leskinen. Och Matti "Eppu Normaali" Syrjäs roll som bartender passar honom perfekt. 

A-sida: Do You Really Wanna Hurt Me

B-sida: Do You Really Wanna Hurt Me (dub)

För ingen musikälskare som levde på 80-talet kan Culture Clubs Do You Really Wanna Hurt Me ha passerat obemärkt. Singeln som kom 1982 blev verkligen en riktig landsplåga först i England och sedan i resten av (väst)världen, mest på grund av sångaren Boy Georges androgyna stil, men även pga av MTV. Låten i sig är en svängande mjukreggae med en sång som smäktande frågar oss varför vi skulle vilja skada den som sjunger. Om man ser in cockelspanielögonen på Boy Georges vitpudrade geishauppenbarelse, där han dansar fram i sin vita klänning är det svårt att hitta någon orsak till att skada. För alla dem som inte retar sig på att mannen är så uppenbarligen provocerande det vill säga. Man kan jämföra med reaktionen på Tomas Di Levas hemmasydda klänningar i Sverige några år senare. Frågan är nog berättigad för vid denna tid gick man inte alltid säker i London om man var utlänning eller utmanande annorlunda. Det fanns gäng som uttryckligen ägnade sig åt att piska upp pakistaner eller glorifiera våld typ figurerna i Clockwork Orange. Det fanns skinheads och fotbollshuliganer. Så på detta sätt så kan man verkligen säga att Boy George var modig. Som så mycket annat i London vid den här tiden så blev Culture Clubs stil snabbt mode. På gatorna strövade otaliga Boy George-kopior fram, tills flugan efter något år självdog, och nästa trend tog vid. Men låten blir vi inte så lätt av med. Den sjunger fär evigt i våra huvuden: "Do You Really Wanna Hurt Me? Do You Really Wanna Make Me Cry?"

A-sida: Excitable

B-sida: A Little Love

Amazulu var en tjejgrupp från London som spelade reggae-pop under början av 80-talet. Deras kändaste hits var väl Montego Bay och Excitable. Den senare kom på singel år 1985. För egen del så fick jag ju förstås upp öronen för Excitable. Det är en glad och harmlös låt om hur någon blir förtjust i en annan (flicka i pojke?) och vill vara med honom trots att det kan bli trubbel. Det är känslan av spänning som räknas just för stunden. Jag kom ihåg låten och så bubblade även ett annat minne upp: det var ju så att Amazulu gjorde någon turné upp hit till vår kalla nord och blev fasttagna och slängda i butkan på en resa med Viking Line. Jag minns att jag läste om det i Ålandstidningen, om hur fel bandets medlemmar tyckte att det var att bli skrämda av polishundar och slängda i finkan. Orsaken var väl misstänkt innehav av hasch vill jag minnas. Så såg de ju väldigt exotiska ut också med sin annorlunda hudfärg och sina rastaflätor. A Little Love var vad vaktmännen skulle ha behövt.

A-sida: Hey You

B-sida: Hey You (instrumental)

1983 kom singeln Hey You med New York-gruppen Rock Steady Crew. Den kom i ett skede då det var dags att byta riktning inom rockmusiken, börja rappa, måla graffity och snurra på huvudet i breakdance. Stilen och modet kom från New York, där de svarta i slummen samlades på gatorna kring sina stora stereoanläggningar, där de talade ut om sin situation, rappade, och dansade tillsammans. Nu vet jag inte hur pass genuina Rock Steady Crew var, men låten biter sig lätt fast i minnet. Det är ett par tre rader som upprepas eller kommenderas av den kvinnliga sångaren till beatet av en rytmbox, och så kommer det in ett annat tema emellanåt, som utfyllnad. Det var ett mönster som kom att gå igen i många raplåtar i fortsättningen. Man tog helt enkelt en känd melodislinga som man lade in i ett eget rytmmönster och improviserade sedan lite rytmprat till beatet. Så gjordes t.ex. låten Angel med Shaggy (2000), där man kopierade refrängen till Angel Of The Morning, en countrylåt av Chip Taylor från 1973. Exemplen är många på sådana plagiat som nu började komma. Resultatet blev en viss utflackning av den musikaliska kvaliteten, men samtidigt fick man vara kreativ när det gällde att stjäla. Det här passade bra in på gatans lag, som de olika rock steady crewerna runt om i storstäderna löd, eller ville lyda, under. Nåja, rapmusiken var något nytt, och soundet var fräckt och ruffigt. När man dessutom producerade en video till, så hade man ett säljande paket till kidsen: "B-boys, breakers, electric boogaloo."

A-sida: Kvasibarn

B-sida:Trollbunden

Singeln Kvasibarn med Stockholmsbandet Strindbergs kom 1982. Strindbergs var ett bra namn på ett band från Stockholm som ville föra punktraditionen vidare i lite mera sprakande färger. Förgrundsfigur var Johan Johansson, trummisen från KSMB, som hade hittat någon kompis från Skåne, och så blev det Strindbergs. August Strindbergs yttrande: "Min eld är den största i Sverige" kan tjäna som ett motto också för Strindbergs, för det slår verkligen gnistor om den här trion. Johan Johansson skrev många av texterna i KSMB, så och i Strindbergs. I Kvasibarn är självironin det som mest träder fram. Vem annan på punkscenen i Sverige har väl så avslöjande självironiskt genomskådat den egna rollen som punkare och kvasibarn, som Johan? Han kritiserar alla de missförstådda kvasibarnen som med snäva läderbyxor och karamellfärg i håret så gärna vill vara någon, någon annan än trista gråa medelsvensson. Och för detta får kvasibarnen betala sitt pris: "För jag är ett kvasibarn/ som offrar mitt liv så ni får rosor." Kvasibarnen har ingen egentlig förankring i den omgivning som producerar dem heller, de är rotlösa, rastlösa asfaltsrosor, endast till i kvasitanken: "Jag tittar på alla kvasibarn/ Vi som ränner på stan med stil, finess och snille/ Tankebarn/ Jag som raglar omkring med slips och dödspromille." Självironin märks mest i paradoxerna, som verkligen är mitt i prick: "För jag är så destruktiv/ så jag tror att jag mår bäst när jag mår dåligt." Det som är starkt med texten Kvasibarn är att Johan Johansson själv också är eller har varit ett Kvasibarn, det känns verkligen att han vet vad han pratar om, och han lyfter verkligen inte sig själv upp på en pidestal: "Jag är ett kvasibarn/ och genom åren har det framgått/ att mänskligheten har gått framåt/ för förr i tiden fanns det inga kvasibarn." Den låt i rockhistorien jag närmast associerar till är Substitute med The Who, vars första rader går så här: "I was born with a plastic spoon in my mouth." Starkt Strindbergs!

A-sida: Dancing with tears in my eyes

B-sida: Building

Det var väl 1980 som det plötsligt ploppade upp ett band som hävdade att syntar, långa rockar, dimmiga kvällsvandringar i London samt Wien var något speciellt. Stilen kallades nyromantik eller syntrock och Ultravox var en av banbrytarna. Jag kunde aldrig förstå mig på det här. Vilket snobberi! Varför ville man tillbaka till ett klassiskt Wien som man mest förknippade med lyx, bakelser och nyårskonsert med filharmonikerna? Och vad hittade man egentligen på sina solovandringar i Londons smog: Baskervilles hund? Men den låten av Ultravox som mest har stannat i minnet som en kvarleva från denna syntpopepok är ändå den melankoliska Dancing with tears in my eyes. Låttiteln är bra, och den upprepas hela tiden, till ett stadigt syntbeat. Jaget som gråter i låten gör det för att något är förlorat, något är dött. Man tror att det är den egna kärleken, men så är de två plötsligt i varandras armar igen och dansar till sin favoritsång. Kan det vara att sorgen riktar sig mot en okänd medmänniska som dött i ett attentat eller i en bombattack? Låten får ju i så fall en skrämmande aktualitet idag. På B-sidans Building är det igen egot som projekt som det byggs på, till ackompanjemang av ett lugn pianoslinga. Vi levde ju ändå i satsa-på-dig-själv-eran, då 1984, då singeln släpptes.

A-sida: Diseases

B-sida: version

DJ-paret Papa Michigan och General Smiley fick år 1981 verkligen en hit med singeln Diseases, som berättar om alla de sjukdomar som kan drabba lättfärdiga kvinnor, som inte är så noga med hur de klär sig eller beter sig i övrigt. I god (dålig) slackness-anda vräker de två dub-gamängerna på med sin salva om hur Jah straffar kvinnorna med den ena (köns)sjukdomen efter den andra för att de inte är tillräckligt rättfärdiga och läser Bibelns alla viktiga kapitel samt bara älskar pengar och juveler. De räknar även upp andra problem som kan drabba vårt jordklot, såsom bombhot och korruption. Det är sant att könssjukdomar är ett stort samhällsproblem på Jamaica, men detta kan knappast skyllas på att kvinnorna har börjat klä sig mera modernt med byxdresser istället för de mera traditionella kjolarna och klänningarna. Michigan & Smiley verkar tro att allt ont i världen är kvinnornas fel. Nej, mister DJ:s: " Go fi check it oat in ya own backyaard, nah true!!??" En varning för att den här singeln har hög humorfaktor!