A-sida: Take A Message To Mary/ Crying In The Rain
B-sida: Poor Jenny/ When Will I Be Loved
Rockpile-duon Love och Edmunds visar på den här singeln från 1980 sin faibless för roots-musik. De sjunger fyra akustiska versioner av de amerikanska country-rock-bröderna Don och Phil Everly, som hade sin storhetstid i decennieskiftet 50-60-tal. Det kanske inte direkt är min musik, men de engelska rockfabröderna gör det bra, med sina tajta gitarrer och honungslena stämmor, som låter mer som en än två. Ett plus är att skivan tycks spontant live-inspelad med små kommentarer från publiken efter varje tagning. Och texten till Crying In The Rain och Poor Jenny är klurigt rolig. Singeln gavs ut 1980.
Jag gillar att prata musik. Till exempel då man står med en kompis vid en bardisk på en musikpub. För en tid sedan hävdade jag att det finns 100 Lou Reed-låtar som är bättre än Walk On The Wild Side. Så upp till bevis: Perfect Day, Satellite of Love, The Day J Kennedy Died, Coney Island Babe, I Remember You, Vicious, White Light, Sweet Jane, Like a Possum, Legendary Hearts, Romeo Had Juliette, I`m Beginning To See The Light, Waiting For My man, Street Hassle, Men Of Good Fortune, Dirty Boulevard, Heroin, The Ocean, Caroline Says, Rock`n Roll Heart, Berlin, Set The Twilight Reeling, Ecstasy, Lisa Says, I Can`t Stand It, Venus In Furs, Halloween Parade, They Taking Her Children Away, All Tomorrows Parties, Sunday Morning, The Bed, Ride Into The Sun, The Bells, The Hop Frog, Vanishing Act, Candy Says, Sad Song, Happy Song, So All Alone, A Guardian Angel, NYC Man, Smalltown, Rock n`Roll, I Love You Suzanne, My Friend Joe, Call On Me, Hookywooky, Sally Can`t Dance, The Power Of Positive Drinking, Teach The Gifted Children, She`s My best Friend, Lady Day, Going Down, I Love You, Wild Child, Tell It To Your Heart, Mistrial, Outside, Video Violence, How Do You Think It Feels, Hello It`s Me, Hold On To Your Emotions, Temporary Thing, The Last Shot, I Want To Boogie With You, How Do You Speak To An Angel, Trouble With Classicists, Good Evening Mr. Waldheim, There Is No Time, Nobody But You, Egg Cream, Don`t Hurt A Woman, Faces And Names, Vicious Circle, Ladies Pay, Banging On My Drum, Senselessly Cruel, Endless Cycle, Last Great American Whale, Busload Of Faith, Sick Of You, Xmas In February, Style It Takes, Starlight, It Wasn`t Me, Forever Changed, Blind Rage, Guilty, Who Am I, I´ll Be Your Mirror, There She Goes Again, Run Run Run, Femme Fatale, Tatters, Big Sky, Soul Man, No Money Down, Revien Cherie, Walk It Talk It, Images... och så (puh) Walk On The Wild Side.
A-sida: För alltid
B-sida: Som ett hav
Sångaren och skådespelaren Sebastian Håkansson, som medverkade i filmerna Fjortonårslandet (1979), G-som i gemenskap (1983) och i rockgruppen Alien Beat, ger här ut en singel under artistnamnet Sebastian 1983. Det känns som om Sebastian blev känd alldeles för snabbt för sin unga ålder (bland annat genom sin gestaltning av Abbe TV-serien Madicken). När jag minns Alien Beat som en lite rolig och spännande rockgrupp, är den här soloskivan möjligen resultatet av skivbolaget Moonshine records att lansera artisten på bred front. För alltid handlar om röda läppar och vackra ögon i en urvattrad inramning av släpig syntpop. I Som ett hav är texten starkare, men det handlar om att ge upp och lägga sig som ett hav runt den älskandes (publikens?) fötter. Också här är musiken tämligen tröttsam. Man undrar också varför Sebastian Håkansson lanserades under ett artistnamn.
Mina minnesbilder av aktiva jukeboxar går tillbaka till sjuttiotalet. Då fanns en jukebox på kvartersbaren Kompassbaren vid nuvarande Ålandsplan. Det blev senare pizzeria Fantasia innan matstället helt försvann. Den boxen spelade bland annat It`s A Heartache med Bonnie Tyler och Sailing med Rod Stewart. Så fanns det en box i Åbo, på matstället Perhebaari, Martinsgatan 3. På våra fotbollresor spelade vi Action med Sweet där. Den sista spelande jukeboxen på Åland, som jag minns, fanns på restaurang Soltuna på Getabergen. Den hade Atomic med Blondie, en singel som gavs ut 1979. Så Soltunaboxen måste ha försvunnit i samband med en renovering i början på 80-talet. Jag sörjer lite att jukeboxarna är borta, i samma veva som de lokala flipperspelen och pajazzoapparaterna. Nu finns de kvar bara på loppisar och i Aki Kaurismäkis filmer. Men om du har vägarna förbi Åbo, gå in på Sushi-stället, som förr var Perhebar. Kanske jukeboxen står kvar där.
A-sida: Vad pojkar vill ha
B-sida: Bikinipop
Mellan åren 1981 och 1983 uppstod konstellationen Rymdimperiet i spillrorna efter Ebba Grön och före imperiet Imperiet. Man kan väl säga att bandet var Joakim Thåströms nyorientering mot ett mera luftigt och allmängiltigt rocksound efter intensiteten i det forna punkbandet. Rymdimperiets första singel Vad pojkar vill ha kom 1981. Het kärlek hade Thåström skildrat förut, men till skillnad från Ung & Kåt ett år tidigare lyste nu stönen i slutet av låten med sin frånvaro. Var det en mognare Thåström vi hade att göra med nu? Bikinipop, som jag faktiskt inte hört förut, handlar om det vanliga 40-årskristemat att köpa sig en motorcykel och bara dra iväg från allt. Trots att Pimme inte var så gammal vid den här tiden, fanns helt tydligt lusten att bryta sig ut ur gamla ramar där. En liten undran var om Stry Terrarie, som skrivit låten, hört MA Numminen-covern Itsy Bitsy från 1979, när han nämner Polka Dot bikini, eller om han utgår från originalet från 1960.
Jag fick en låt av artisten Isak Struck skickad till mig. Låten, som heter Smärtar, är skriven 1995, och har nyligen släppts som singel. Isak är boende i Göteborg, spelar regelbundet live och ger ut sitt första album i december. Jag bad honom nämna någon influens från det tidiga åttiotalet, då jag tyckte att Smärtar låter mycket Dylan, den tidiga Ulf Lundell och Gyllene Tider. Han nämnde då att han 1985 som tolvåring lyssnat flitigt på Lundells skilsmässoalbum Den vassa eggen. Konvalescensen från brustna kärleksrelationer är också vad singeln Smärtar handlar om. Isak får med både smärtan och helandet i denna låt, som ger ett genuint och helgjutet intryck. Gyllene Tider nämnde jag för att jag tycker att refrängen påminner om Gessles "hopp" i När alla vännerna gått hem. Jag önskar Isak mycket lycka till med skivdebuten.
A-sida: You Are My Lucky Star
B-sida: Carmella
Taco, holländare från Indonesien bosatt i Västtyskland, slog igenom som frackprydd smörsångare med hitten Puttin` On The Ritz på MTV år 1982. Samma år kom den här singeln. Här fortsätter Taco på s. A i samma stil. Det är hårda elektro-slingor på synthen och kyligt poserande i klar cabaret-tradition. Men låten är dålig. Man vill helst att han dansar av scenen glatt svängande sin promenadkäpp och vinkande med hatten. Carmella är mer uthärdlig, då han går tillbaka till en lugn tango. Men övertygar gör den inte, och som tango blir den utslagen av vilken annan låt som helst i genren.
För mig finns det tre olika Leonard Cohen. Det är Min Cohen, Farsans Cohen och Allas Cohen. Min egen Cohen baserar sig på hans fem första skivor. De första tre köpte jag själv på 80-talet. De två följande bandade jag in på kassett. Farsans Cohen är CD-sivorna Various Positions (1984) och I`m Your Man (1988). Vid det här laget hade Cohens röst sjunkit med många steg och han hade blivit elektronisk. Jag kan fortfarande minnas farsan dansades med sin sambo i lägenheten till tonerna av Dance Me To The End Of Love. Den tredje Cohen är Halleluja-Cohen i hatt och Armani-kostym, vars hit Halleluja alla flickor världen runt ville sjunga på skolavslutningarna.
I den här förträffliga biografin om denna kanadensiska poet-sångare-artist skriven av den walesiske författaren Anthony Reynolds 2010 skildras hela Cohens aktiva karriär, med fokus på hans skivinspelningar och turnéer. Från sin trygga judiska uppväxt i Montreal blev det den grekiska ön Hydra på 60-talet, konstnärskretsarna runt Chelsea Hotel i New York på 70-talet och hemmet i LA, som kom att ge hans vingar flykt. Vi möter här den sanna gentlemannen, som tvivlade på sin förmåga att både kunna sjunga och spela gitarr, men som var uppgiften trogen att förmedla sina innersta upplevelser av kärlek, protest, glädje och livsvisdom både via musiken och böckerna. Det är texterna och den röst som bär fram dem som är det centrala hos Cohen. Alla som träffat Cohen vittnar i boken om en man som är ödmjuk, vänlig och generös på gränsen till självutplånelse.
Boken är mycket informativ och även rolig. Som när Cohen flera dygn i rad hålls inlåst i den galna producenten Phil Spectors hem under inspelningen av det femte albumet The Death Of A Ladies Man eller när han bestämmer sig för att bli munk i fem år i början av 2000-talet på Mount Baldy utanför LA. Men framför allt får vi bilden av en man som kompromisslöst höll fast vid sina ideal om hur hans musik ska låta, alla trender till trots. Det var slutligen därför som denna musikaliska zen-mästare kom att bli så populär till slut, så att alla, både unga och gamla, kom att älska hans sånger.
A-sida: Doktorn, Doktorn
B-sida: Min vän detektiven
Skånska Rotpuls var det mest genuina svenska reggaebandet som jag lyssnade på under 80-talet. Då andra svenska "reggaeband" blandade upp sin repertoar med annat, som blues, ska, afrobeat eller calypso, så spelade Rotpuls uteslutande reggae. Jag minns ett TV-reportage med bandet, där det förklarade det genuint äkta med reggaen. På den här singeln krånglar man inte till det. Den charmerande snabbreggaen på A-sidan låter som något av Selecter eller Desmond Dekker, trots att det är en egenkomponerad låt. B-sidan är instrumental och har ett tuffare James Bond-stuk. En svensk reggaesingel som följer de jamaikanska traditionerna rätt väl. Singeln är från 1980.
Jag råkade se en snutt av TV-dokumentären "Unelmia ja studiohommia" häromdagen. Det är ett program från 2019 om hur artisten Arttu Wiskaris lilla skivbolag Mökkitie försöker förverkliga musikers drömmar om att ge ut en skiva. Jag störde mig på att jobbet med att hitta nya talanger skildrades enbart från skivbolagskillarnas perspektiv. I just det här programmet hade de slimmade businesskillarna den unga popduon Maustetytöt från Vaala i inre Finland på gaffeln. Man fick se hur skivbolagets halvgudar lade upp taktiken innan mötet med popduon, för att inte mista greppet om denna lovande skatt. Sedan visades hur mötet gick till i studions vräkiga soffor, där skivbolaget försökte förklara vad som krävdes av flickorna, om de ville slå sig fram till toppen och bli hela Finlands favoriter. De skulle bara göra som bolagskillarna sade, så skulle allting gå bra. Jag blev smått illamående av programmet, och delade den sunda skepsis som Maustetytöt från början hade till hela musikindustrin, där allt endast tycks mätas i framgång och pengar. I resten av programmet promotades Arttu Wiskari och hans band, när de drog ut på turné genom ett regnigt sommarfinland med ungdomar som på sina "festarit" stod och filmade dem med sina mobiltelefoner. Nej, bättre kan ni Yle! Varför inte en kritisk granskning av hur skivindustrin utvecklats från de mera ideella skivbolagen Poko Records, Love Records och Johanna fram till idag.