De 27.7. 1984 gav Johnny Thunders en konsert i Badhusparken i Mariehamn på Åländsk Musikfestival. Jag var där och en kompis satt på korvkioskens tak uppe på krönet och bandade konserten på en liten kassettbandspelare. Jag fick kassetten efteråt. Det gick rykten om Johnny Thunders före han kom till Åland om huruvida han skulle vara i skick att spela. Något år innan hade han stått på scenen i Sverige fullständigt bortdrogad och bara sagt några ord - och det var den Sverigeturnén. Sedan hade han återkommit något år senare och bett den svenska publiken om ursäkt, och faktiskt genomfört hela turnén, om ändå på ett något tråkigt sätt, då han hånat publiken med att de bara ska dricka mjölk och hålla sig borta från de tunga sakerna. Inför Åland sades att han var ren - att han hållit sig undan heroinet, och att han var i spelskick. På scenen satt konferenciern Lasse Karlsson på huk med glittrande ögon och utannonserade ett rockhistoriskt ögonblick av högsta rang: fyra av originalmedlemmarna från New York Dolls och The Heartbreakers på scenen samtidigt, nämligen: Brian Koon, Jerry Nolan, Sylvain Sylvain och Johnny Thunders. Det var fullt ös från första början inför den entusiastiska publiken när rocklegenderna äntrade scenen. De pluggade i instrumenten, inget onödigt snack och sedan: Pipeline, Personality Crisis och Too Much Junkie Business. Det var lite Ramones över det: låtarna följde i snabb takt efter varandra. Jag minns att Thunders hade en vit gitarr med en stor indian på. Det var inte mycket tjafs eller struntprat över den här konserten - Thunders verkade trivas och vara i bra form. Han sade bara "How your kids doin`?" och "Are you kids doin` all right?" och "Sure?" hela tiden. Lite surnade han till när en kille i amerikansk t-shirt spottade på Sylvain Sylvain, och frågade sig om detta inte var lite "sju år försent och att nu vill alla dansa". Men tre extranummer blev det. Inte illa alls! Låtar jag minns förutom ovannämnda var Chinese Rocks, Born to lose, Sad vacation och You cant put your arms around a memory. Kvällen var verkligen ett stycke renodlat rock n` roll-extrakt av bästa märke. Rest in peace Johnny!

Här är konserten: Johnny Thunders konsert

Kaipa var ett svenskt progressivt rockband som spelade symfonisk rockmusik. Med progressiv rock avser jag nu den brittiska definitionen av begreppet, dvs symfonisk, mytologiskt orienterad rock, mestandels instrumental, konstnärligt utformad, med långa gitarrsolon, syntetiserad ljudmatta och tungt trumkomp i bakgrunden, typ Yes och Genesis. LP:n Solo kom 1978 och var antagligen den som jag lyssnade på 1981. Jag har aldrig varit inne på den här typen av musik. Visst lyssnade mina kompisar i Geta på ELO, och även jag hade väl någon kassett med dem, men... jag var ute efter annat i min musikaliska upplevelse än att se små troll springa omkring i ett romantiserat nordisk sommarlandskap. I Sverige fanns i denna genre band som Kebnekaise, Träd, gräs och stenar och Zamla mammas manna, som förenade musikalisk utsvävning med engagerade texter, till skillnad från Björn J:son Lind och Janne Schaffer som mera betonade det instrumentala. Och visst finns det texter och sång på den här skivan med Kaipa. Och bandet till försvar så svävar detta aldrig iväg till någon mastodontisk symfoniexess typ Michael Oldfields Tubular Bells. Låtarna är nämligen många och ganska korta. Ett plus måste jag ge till de finurliga låttitlarna: En igelkotts död, Total förvirring, Respektera min värld osv. Det verkar finnas en verklighetsförankring i ett starkt ekologiskt ställningstagande bakom denna skiva. Må alla rumpnissar och hobbitar få leva väl bland rötter och träd i den mörka svenska urskogen.

Jag lyssnade mycket på Peps Persson och hans Blodsband på 80-talet. Det var på något vis märkligt hur en så pass välutvecklad reggae kunde spira ur den tunga skånska myllan, så pass tidigt i Sverige - många hundra mil från Jamaica. Peps hade Det verkligen. Filosofin bakom, det rätta soundet, den rätta personliga touchen. LP:n Rotrock från 1980 måste väl ändå vara hans ultimata showcase. Här blandar han upp traditionell reggae med svensk folkmusik, blues (som även det låg honom nära hjärtat) och andra västindiska rytmer. Man kommer närmast att tänka på Bob Marley själv, då Peps texter är upproriska, människonära, jordnära och tidstypiska. Han vill oss gott när han pekar på det sjuka i vart vårt västerländska samhälle har fört oss, t.ex. i Främmande, Illa och  Gud som blinka fader vår. Det jordnära i rotrocken kommer bra fram i Peps dialekt: han breär pau brau pau skaunska. Många textrader från den här skivan har levt kvar i mitt undermedvetna från 80-talet, t.ex. "Så ta chansen till lyftet och bli jodtablettsfabrikör, fastän jorden förgiftas och sjöarna dör." Programförklaringen framför andra är ändå låten Rotrock, som visar på hur reggaemusiken står pallen, när alla andra musikstilar har sålt sin själ. 

Albumet Was med det amerikanska avantgarde-funk-bandet Was (Not Was) kom 1981, och jag lyssnade väl igenom mig det ett par år senare. Jag tror att jag fastnade för namnet på den märkliga inledningslåten Out came the freaks. Det kan ändå mycket väl vara att jag då första gången inte direkt gick igång på alla cylindrar för denna funkiga-dans-rock. Men nu när jag lyssnar igen så tycker jag att det är ganska så uppiggande och kreativ musik. Det påminner mycket om Talking Heads, kanske B 52:s eller David Bowies funkalbum, s.s. Young Americans. De mixar in rätt mycket exotiska takter i låtarna också, t.ex. på Carry me back to old Morocco och Where did your heart go? Texterna är medvetet nonsens, ingenting att fastna på och analysera, det är dansmusik och flödet är väl det viktigaste. Ändå kan man läsa in ett politisk budskap i låtarna Oh, Mr. Friction, med samplade tal av någon amerikansk president, och i Its An Attack! Det här var ändå under Reagan-eran, då kärnvapenhotet togs på fullaste allvar.

Förutom de radioprogram som jag nämnt tidigare i den här bloggen under rubriken Radio tonight så var det även andra program som låg ute i etern för en ivrig rockdiggare med smak för det nya inom rocken under tidigt 80-tal. Jag vill här bara nämna Tonkraft, som spelade mycket progg, och där jag har för mig att jag bandade av Ståålfågel och Cosmic Overdose år 1980; Poporama med Kaj Kindvall, som körde mera mainstream-musik; Vågspel med luren med Tomas Tengby, som även den var mycket inne på proggen, samt Skivor i drivor med Rolf Arsenius. På finlandssvenskt håll var det framför allt Smultronstället med Mikael Wiik, som med sin smått surmulna framtoning ändå kunde tipsa om kvalitativ rock och blues. Så fanns det ett program som hette Popdags även (kanske på Sveriges radio). Är det någon läsare som minns flera radioprogram som lyfte fram ny musik?

Helvete också är en animerad kortfilm som visades på SVT våren 1980. Jag minns att jag såg den i lägenheten i Mariehamn innan vi flyttade till Geta. Musiken är av Dag Vag, som också uppträder på en spelning dit pojken i filmen går. Filmen behandlar tonårstiden i en storstad, Stockholm, ur ett grodperspektiv, och har en mycket samhällskritisk approach. Huvudpersonen i filmen är klämd mellan å ena sidan samhällets förväntningar på honom, i form av skola, media, kompisar och hans egna drömmar om kärlek, gemenskap och identitet. Han är väl i femton-sextonårsåldern, och han gillar en flicka som går i samma skola som han. Men det är hans negativa kompisar som vinner över honom till sin sida, och han lämnar flickan på den konsert där de träffas och dansar. Pojken åker vidare med kompisgänget till en fest i något höghus, blir stenfull, plockas upp av polisen nästa morgon. Men det är nog musiken som dominerar i filmen, och som fick mig att gilla den. Dag Vags rytmiska psykadeliska punkprogg sitter som hand i handsken till filmens pulserande bilder. Filmen fick sådan genomslagskraft eftersom den kombinerade ljud och bild på ett nyskapande sätt. Man får komma ihåg att det här var innan rockvideorna på MTV. Det inledande temat kommer från Beno Zenos låt Kom igen på skivan Benos Ben. Att komma igen är också det avslutande temat i filmen: "Helvete också, men vi kommer igen", där Stickan och gänget gjort en ny låt enkomst för filmen. De två låtar som är ursprungliga Dag Vag-låtar här är "Stjärnorna föds och dör" samt "Låt det komma ut". Filmen ligger på You Tube för den som vill kolla in den.

Jag visste redan innan jag bestämde mig för att lyssna på Third World då på 80-talet att det här jamaicanska reggaebandet var närmare att förknippa med soul-funky-reggae än med den punky-reggae, som Bob Marley stod för. Även om budskapet är rastatillvänt med många Jah-rop (trots att det mesta är feel good-texter i största allmänhet), så passar soundet mera in på nattklubben till vilken Viking Line-liknande färja som helst som forslar amerikanska turister till Montego Bay eller Kingston. Vi är långt från Trenchtown-slummens bakgator där Marley växte upp. Istället kyler vi oss med en kall drink i en dyr hotellounge i en sömnig liten småstad, där det lokala reggaebandet försöker ge de oförstående en glimt av en främmande kultur. Third World är kommersiell reggae i likhet med Inner Circle, och deras skivor fick mycket synlighet på skivbolaget Islands innerpåsar, och det var väl där jag såg de tecknade figurerna, som kännetecknade Third Worlds skivomslag. När jag nu försöker minnas vilken av bandets skivor jag lyssnade på då en gång på biblioteket, så fastnar mitt synminne för Journey to Addis, som var den sista i serien tecknade omslag (1978). Genomlyssningen bekräftar vad jag anade: det är jämntjockt, jämnfunkigt med stämsång som låter som BeeGees. Framför mig ser jag inte en dread, utan välklädda kostymnissar som försöker lira reggae. I sina bästa stunder, på en av låtarna, kommer Third World nära Steel Pulse, och det är väl det bästa man kan säga om den här skivan.

Jag vet inte var jag lyssnade på Basement 5, på bibban eller på Zeipels, eller hur jag fick reda på något om gruppen, då i början av 80-talet. När jag ser namnet i mina dagboksanteckningar från den tiden, så minns jag inte ens att det fanns ett band med det namnet. Kanske var det också dub-versionen av albumet jag hörde. Jag minns bara 5:an och ringen på skivomslaget. Och sant är också att det här är en saligen bortglömd pärla från de här åren, kanske man kunde kalla gruppen andra vågens punk, för trots att albumet heter 1965-1980, så kom det ut just då, 1980, och det var ju efter att Clash och Pistols debuterat. Ändå drar jag mig till minnes att jag hört öppningsspåret Riot, och raderna "There`s a riot going on". Basement 5 är ganska stökiga, sången är mässande, soundet är burkigt. Det är mycket reggae och dub också, kanske beroende på att åtminstone en av band- medlemmarna har västindiskt ursprung. Texterna är samhällskritiska - man kommer att tänka på Crass eller Dead Kennedys. En låt som jag vill lyfta fram speciellt är Last White Christmas, som enligt mig är en brittisk punkklassiker som bör få komma fram i sitt rätta ljus. Genomlyssningen av den här skivan var en klart positiv överraskning.

LP:n Heart of the Congos som kom 1977 måste vara den jamaicanska reggaetrion Congos mest betydande skiva. På den finns inledningsspåret Fisherman som är den mest kända låten av denna grupp. Men det lönar sig att lyssna på denna skiva till slut. Man får njuta av en väldigt meditativ och sensitiv rootsreggae. Det som framför allt dominerar Congos sound är Cedric Mytons falsettsång som ligger som en lekande lätt ton över allt annat. Ingen man inom reggaevärlden lyckas väl sjunga så högt som han. Congos leker med olika ljudvärldar som bryter mot varandra. På några sånger låter det nästan som om de har råmande kor i bakgrunden. Jag kan också gissa att nyabinghitrum-traditionen spelar en väsentlig roll i Congos akustiska musik. Denna tradition är en väldigt ursprunglig rastafarimusikstil som knyter an till det afrikanska arvet. Congos sjunger faktiskt väldigt mycket om Afrika, och om att vara rättrogen rasta. De parafraserar bibeln och hyllar de heliga sakrament som är viktiga inom rastafaritron, bl.a. att röka sin chalice och närheten till naturen. På den här skivan kan man nästan känna hur Congos sitter vid en strand med sina trummor och bara väntar på att Marcus Garveys båtbolag, Black Star Line, ska komma och skeppa dem hem till Etiopien, landet som den äkta kongomannen kommer ifrån.

Mighty Diamonds är en reggaetrio från Jamaica, som hållits sig aktiva till dags dato från slutet av sextiotalet. 1981 när Changes kom ut var soundet en blandning mellan rätt så tung rootsrock a la Black Uhuru och lättsmält lovers-rock-reggae. Det är anmärkningsvärt hur lätt alla låtar på den här skivan halkar in på kärleksspåret. Från ett strikt mansperspektiv skildras hur kärleken plågar, hur den kärleksfulle mannen ska göra allt för sin flicka om hon vänder sig till honom och så vidare. Men det är även förmaningar till hur kvinnan bör bete sig och vara för att falla en rastafari i smaken. Hon ska undvika lyx och rikedomar och inte tro att hon är något, inte heller gråta eller klaga för mycket. Vilken är sedan den man som väntar på henne? Ett coolt Lion of Judah som sitter med sina bröder i gatuhörnet och låter vattenpipan, kryddad med lite extra medikamenter, gå runt, som det sjungs i öppningsspåret Pass the Kouchie. Den låten blev en hit med den engelska pojkgruppen Musical Youth ett år senare, och det var nog på den vägen jag fick upp ögonen för Mighty Diamonds.