A-sida: Another one bites the dust

B-sida: Dragon Attack

Jag har aldrig gillat Queen, i motsats till en stor majoritet människor, och då speciellt i svenskfinland. Det kan vara intressant att spekulera i varför Queens bombastiska symfonirock är så populär, och kanske då främst i dessa kretsar, så att man t.o.m. inom Ålands sång- och musikförbund sammankallar en storkör för att framföra Queen. Kanske steget inte är så långt från sådana musikaliska uttryck som Abbas Chess, Fantomen på Operan eller vanlig simpel hårdrock som Kiss. Kanske är Queen mixen av detta? Queen är lagom storkapital och lagom hårdrock, det är vinnarnas musik, lite som en eskapistisk rockdröm för en bankdirektör när han hängt arbetskostymen på knaggen i tamburen, eller friheten i en tung motorcykel för en man som passerat de sextio. Så har ju gruppen också gjort We are the champions, och vem vill nu inte vara på den vinnande sidan? Men för mitt minimalistiska sinnelag blir Queen alltför stormaga och drygt. Jag kan se en poäng i att sångaren Freddie Mercury vågade stoltsera så med sin homosexualitet i en tid då bögarna verkligen kämpade i motvind för att bli accepterade som fullvärdiga medborgare i ett fördomsfullt samhälle, det ska han ha creds för. Men han känns liksom lite för mycket på scenen. Det fanns andra med honom som kämpade för samma sak, t.ex. Elton John och Tom Robinson Band. Om jag omtolkar Another one bites the dust till att handla om AIDS, så kan jag gilla texten bättre. Det är inte gevärsskotten från en dörr som öppnas som dödar, utan denna virusepidemi som härjade som värst i början av 80-talet och som ledde till Freddie Mercurys död 1991. "And another one bites, and another one bites, another one bites the dust." Låten har en basgång som påminner om rap, och det var detta beat som fastnade i mina öron. Jag visste inte ens att det var Queens låt. Singeln kom 1980.

A - sida: Di Eagle An`di Bear

B-sida: Wat about di Workin`Claas?

På den här singeln som kom 1984 höjer Linton Kwesi Johnson blicken från det svarta distrikt i London han så ofta skildrat på sina tidigare album och mot det världspolitiska läget. Han ser den amerikanska örnen i strid med den ryska björnen, och vapnen är knappast näbbar och klor utan kärnvapen. Men LKJ frågar sig lakoniskt varför människor som lever under sådana fattiga och hårda förhållanden som många av hans svarta bröder ska bry sig om denna strid. Linton Kwesi Johnson har varit konsekvent i sin strid mot Thatcher-regimen, som han beskrivit som i det närmaste fascistisk. Han har skrivit texter mot svart slavarbete i England, mot polisens lagparagraf SUS, som gett möjlighet att arrestera vem som helst på gatan, mot husrannsakningar, rasism och arbetslöshet. Jag beundrar LKJ:s inställning. Hans skivor är lika mycket poesi som musik, det är rytmer av de bästa reggaemusiker han kan få (bl.a. Dennis "Blackbeard" Bowell), det är rakt och rått. Jag minns att jag såg LKJ i Köpenhamn 1984, en kostymklädd, allvarlig herreman, med hatt, som utan att dra på munnen en enda gång förkunnade sitt budskap till Blackbeards svänggängreggaegung. Han kräver att man lyssnar till hans lyrik.

Det är skrämmande intressant att se hur aktuella LKJ:s politiska texter blir idag, och hur världsläget efter Trump alltmer börjar likna det som rådde för 30 år sedan. A-sidans låt slutar med orden: "Dictators get dethroned/ New clowns are quickly found". B-sidans låt behandlar även den Sovjet/ USA-läget i relation till situationen för de svarta i världen. LKJ frågar Herr Parlamentsledamot: Men vad ska ni göra för arbetarklassen då?

A-sida: Shame and scandal in the family

B-sida: Banana Export

Dancehall var en stil inom reggaen som började utvecklas i slutet av 70-talet på Jamaica och som kom att bli väldigt populär. Den typen av reggae var, till skillnad från roots-reggaen, utpräglad dansmusik, och spelades på discon eller danshallar på ön. Man kan säga att det utvecklades två olika riktningar inom dancehall-musiken också, nämligen reality och slackness. I reality-stilen fungerade discjockeyn som pratade fram texterna till skivor som var mixade eller dubbade som en reporter som tog ställning till olika samhällsproblem på Jamaica, som kriminalitet, könssjukdomar eller fattigdom. Inom slackness så var det ganska så råa texter med sexuella anspelningar som gällde. Syftet med slackness var enbart att underhålla. Oftast skryter artisten här med hur bra och cool han är. 1982 kom singeln med toastduon Clint Eastwood och General Saint, där de tog upp den gamla calypson Shame& Scandal, som många andra gjort versioner av före dem. Låten beskriver en son som frågar sina föräldrar om han kan gifta sig med flickan som han hittat, men pappan säger att flickan är hans syster och att mamman inte vet om det. Så berättar han för mamman vad pappan sagt, men då säger hon att pappan inte är hans pappa, och att han inte vet det. Om det här är reality eller slackness vet inte jag, men en herrans soppa är det i alla fall.

B-sidans låt anser jag dock att han sexuella undertoner. Det kan inte endast vara bananer det är frågan om, när dessa bananer ska vara så bra för mammans dotter. Klart slackness! Riddim!

Jag har aldrig upplevt att murar byggts, bara att murar har rivits. År 2002 sprang jag rakt genom Berlinmuren tillsammmans med 30 000 andra jublande löpare under mitt första marathon, i Berlin. Berlinmurren revs bitvis från och med 1989 då gränsen mellan Öst- och Västberlin öppnades. Det innebar samtidigt början till slutet på det kalla kriget som delat Europa i två politiska halvor. Nu vill USA:s nya president Donald Trump bygga en mur mellan USA och Mexiko för att stänga ute all invandring söderifrån. Byggandet av muren är helt otidsenlig och ett stort steg bakåt i utvecklingen mot ett öppnare samhälle där människor kan leva i fredlig samexistens utan gränser. I mitt huvud spelar en låt från 1980 med den svenska reggaegruppen Calcutta Transfer, Bara spärrrar: "Bara spärrar och höga murar, som sakta dödar, allt liv vi har." Så aktuell den låten har blivit igen, den som jag tror att jag dansade till och sjöng med till på Pub Bastun i Mariehamn då bandet spelade där. En annnan artist som spelat på Bastun är ju Anders F Rönnblom. Hans låt Jag kysste henne våldsamt är också den från 1980, och handlar om kärlek och fred i Berlinmurens skugga: "Och jag kysste hennne, kysste henne, våldsamt, oh, för freden..." 1982 skrev Ebba Grön låten Die Mauer om ett kärlekspar på varsin sida om Berlinmuren. I slutet av låten hörs maskingevärsknattret av de väpnade vakterna i vakttornet. Kanske blev den som försökte fly över till sin älskade kallt nedskjuten?

Murar är otidsenliga ja. Vi vill inte längre ha det som på Chi Huang Ti:s tid, den kinesiska kung som lät bygga den kinesiska muren (låten Kinesiska muren finns på en maxisingel med Dag Vag) eller som den situation som amerikanska protestsångaren Woody Guthrie sjunger om i sin låt Deportee, om den mexikanska gränsen: "Some of us are illegal, and some are not wanted/ Our work contract's out and we have to move on; /Six hundred miles to that Mexican border,/ They chase us like outlaws, like rustlers, like thieves."

A-sida: Solomon a Gundie

B-sida: If i didn´t love

Solomon a Gundie är en riktig ska-klassiker från 60-talet och Monty Morris en av de artister som skapade ska-musiken på Jamaica. Det är en enkel och rolig historia om en person som heter just Solomon a Gundie, vilket också lär vara en jamaicansk maträtt, som föds på en måndag, blir döpt på tisdagen, gifter sig på onsdagen, blev sjuk på torsdagen, värre på fredagen, dog på lördagen och slutligen begravdes på söndagen. Låten som lär finnas i en del versioner, låter som en vandringssägen, och har bl.a. inspirerat Shane MacGowan till låten Billie`s Bones. Det släpiga tempot i backbeatet i kombination med Morris klangfullla röst och den härliga pidgin jamaicanskan gör låten ganska så oemotståndlig. Man kommer att tänka på engelska barnverser som den om Humpty Dumpty t.ex.

B-sidans smäktande kärleksrocksteady går inte heller den av för hackor, men är mer ordinär.

A-sida: Run Joe

B-sida: Make believe

1965, när den här singeln släpptes, höll ska-musiken på Jamaica att långsamt övergå i rock steady, som sedan blev till reggae. Rock steadyn hade ett lugnare tempo än ska-musiken. En klassisk rock steady-låt är t.ex. People get ready av Max Romeo. Men Run Joe är fortfarande jamaicansk ska av bästa dignitet. Jag tycker om lättheten, lekfullheten, humorn och glädjen i den tidiga ska-musiken. Jag vet inte varifrån alla de roliga texterna kommer, men Run Joe handlar åtminstone om en man som byggde sitt hus på en annan mans land, vad nu sedan det betyder. För sedan ses han springa iväg, jagad av en annan man, och med sina byxor i handen: "Run Joe, run the fast as you can, run with the pants in your hand, Run Joe". Typiskt för den tidiga skan är sköna brassolon, här framfört av Baba Brooks band, ofta på trombon. Trots att ska har ett snabbt driv framåt känns den ändå väldigt relaxad och tillbakalutad, kanske just för den humoristiska inställ- ningen till musiken. B-sidan är mera rock steady och romantik.

A-sida: Let them free

B-sida: Another dead soldier/ Hell

Anti pasti var ett punkband från den andra punkvågen, som även gick under beteckningen Oi. De var från mittersta England någonstans. Det här är typisk treackords punk utan större finess och med en inställning att "vi orkar inte bry oss" - varken om texter eller arrangemang. Bäst kommer det väl fram i sista låten Hell, som kännetecknas av musikaliskt kaos, omtagningar och upprepningar. Mest talande är väl spottloskan i slutet. Den låt som jag hörde med Anti pasti från 80-talet, via en vän som lyssnade mycket på den här sortens musik, var Another dead soldier. Den fungerar utmärkt som antikrigslåt, för hur kan man väl bättre skildra krigets meningslöshet än genom att upprepa den enda textrad som finns i låten: "Another dead soldier, laying in the street". Man får ödmjukt tacka bandet för detta tydliga ställningstagande. A-sidans Let them free vet jag inte vad syftar på, hoppas inte på galningen som syns på skivomslaget. Kanske låten tar ställning mot stängandet av mentalsjukhus? Singeln kom 1981.

A-sida: Never again

B-sida: Death Dealers/ Two Monstrous Nuclear Stockpiles

Den här EP:n av det brittiska hardcore-punkbandet Discharge släpptes 1981. Då var den politiska stämningen i västvärlden fortfarande präglad av det kalla kriget mellan öst och väst och kärnvapenhotet. Ronald Reagan regerade i USA och Brezjnev i Sovjet. Det var en tid då politiska texter mot krig och maktmissbruk var i ropet. Till ett sound med distortade gitarrer och trummor som slår panikartat i baktakt för att hinna med skriker Discharge ut att "Aldrig igen!" en bomb, förorenat vatten som förgiftar människor i kaos, sönderslagna band mellan familjer som desperata söker sina nära och kära. Det låter mera som Motorheads Ace of spades än traditionell punk. Bland annat gitarrsolot för tankarna till hårdrocken. Låtarna på B-sidan behandlar mycket kortfattat den brittiska vapenindustrin som understöder mord i främmande land samt den frusna relationen mellan öst-och västblocket. Discharges texter är påfallande korta, nästan som dikter. Det räcker med ett par tre strofer ibland.

A-sida: El Salvador

B-sida: Chinese Rocks/ Nuclear war

På den här maxi-singeln från 1982 finns två anti-krigs-låtar. El Salvador berättar om det över tio år långa inbördeskriget i den centralamerikanska bananrepubliken El Salvador, där vänstergerillan, som startat folkupproret, och amerikanskstödda regeringstrupper tog livet av varandra. Typiskt för denna konflikt där upptänkliga brott mot FN:s deklaration för de mänskliga rättigheterna begicks var att USA försökte kontrollera och kväsa revolutionen genom sitt direkta stöd till militärjuntan. Det var främst på vänsterrebellernas sida som det dog människor, även barn och civila, uppemot 75 procent av alla krigsoffer. Reagan och Carter var de presidenter som stod ansvariga för slakten. Det brittiska Oi-punkbandet Insane ställer med rätta frågan: Why a revolution in El Salvador? Denna låt hörde jag på radion någon gång då den kom ut.

Även Nuclear war är emot kriget, men tyvärr kan jag inte urskilja orden i sången, och ingen text finns att få på nätet. Chinese rocks är Johnny Thunders låt i ny version.

A-sida: Sju minuter kvar

B-sida: En existentiell blues

En låt som jag tydligt minns från förut och som jag hittade på en gammal kassett är Christer Nahrendorfs Sju minuter kvar. Låten berättar om en storstad (Stockholm?) som bara har sju minuter kvar, som markcentralen säger det: "Sju minuter kvar, att se tillbaks på det som var". Sedan är allt förbi, likt i David Bowies apokalyptiska låt, Five Years, om att vi har fem år kvar. Nahrendorf beskriver olika stelnade positioner som förkroppsligar den yttersta dagen, kanske samtidskritiskt, i pensionärer och ungdomar som tröttnat på att spela flipper och som sitter lutade mot varandra och tar tripper, bingotanter i jeans och platåskor som dansar på space avenyn, skolelever som drogar för att slippa skolstressen, nöjesarbetare som ser ut som klippta ur en låt av Lou Reed osv. Allt presenteras till ett soft blues/jazzigt sound med mycket bas som avbryts av ett smäktande saxofonsolo. Mycket Bowie/ Reed i den här låten, och mycket modernt och avantgardist för att vara svenskt. Singeln kom så tidigt som 1978.