Det blev på något vis ett brytningsskede för mig när The Pogues slog igenom med sina skivor och energiska scenuppträdande i mitten av 80-talet. Jag minns att jag hörde låtarna Dirty Old Town och A Pair of Brown Eyes på radion och såg ett band som slog sig med cymbaler i huvudet på TV då, och det var något med den originella föreningen av irländskt och punk, som fick mig att höja på ögonbrynen. LP:n Rum, Sodomy and the Lash var Pogues andra och kom 1985. Innan det hade sångaren Shane MacGowan sedan länge varit en del av den ursprungliga punkscenen i London, med band som t.ex. The Nipple Erectors. Pogues förenar den irländska sångskatten med urkraften hos punken. Texterna är romdränkta, saltstänkta och ogudaktiga - allt med en attityd som gjorde bandet till ett oemotståndligt liveband. Shanes röst och tandlösa attityd, skriken, de smattrande trummorna, thinwhistlen, dragspelet och banjon gör att man vill dansa och tömma ölstopet tillsammans med dem. Det var Pogues som ledde till att jag ville gå vidare och lyssna på mera traditionell irländsk folkmusik, som t.ex. Dubliners, åka till Irland och spela med i en irländskt influerad teaterpjäs i Geta, som vi själva skrev texterna till, och som turnerade ända till Lettland. Många mera salongsfähiga kulturmänniskor har velat avfärda The Pogues som ett gäng suputer, men även många av dessa människor har till slut inte kunnat motstå dem. Och vad jag vet så lever Shane MacGowan än, någonstans i Londons regniga nätter i Soho.
1980 var i England en tid av fotbollshuliganism, Margret Thatchers järnhårda högerpolitik och raskravaller i London. Det här året kom också LP:n Absolutely med skabandet Madness. Det här var uppföljaren till debuten One step beyond. Liksom Specials andra LP, hade färgerna på omslaget bytt från 2-tone svartvitt till färg, och bandet poserar villigt utanför Underground iklädd strikt kostymmundering likt ett gäng clockwork orange-typer. Mot detta bryter då den galna humorn i form av ett par alltför löst hängande byxor. Madness är galenskap och anarkism, ett sätt att leva och förhålla sig till tillvaron. Det slår mig vid genomlyssningen av skivan hur sällan Madness direkt tar ställning till det som händer i samhället, som t.ex. deras ska-kumpaner Specials gjorde, vilka t.ex. engagerade sig i motståndsrörelsen Rock against racism. Madness bara är, och skriver om vardagen som den passerar förbi. Kanske inverkade även det att Madness inte var en blandning av svarta och vita musiker? Madness blev enormt populära i England vid den här tiden, och sannerligen är det något typiskt engelskt över dem. Den tillbakahållna humorn, passiv agressivitet, texter på en cockney som man knappt kan förstå. Trots att musiken är ska, så hittar jag ändå en klangbotten i moll i nästan alla låtar, som pekar framåt mot singeln Grey Day från 1981, där den grå arbetarklassvardagen beskrivs med avskalad minimalism. Madness tar inte ställning utan lever ut sin galna attityd. Jag minns att Ulf Lundell i en intervju klagade på att bandet hade saboterat hans ljudanläggning under en gemensam konsert, typiskt Madness. Att bandet är livskraftigt visas av att det fortfarande lär hålla på.
I samband med punkrörelsen i England i slutet av 70-talet blev det också populärt med fanzines om punkmusik. Ett fanzine är kort sagt en tidning, tidskrift, publikation, som görs av eldsjälar, till en ringa kostnad, t.ex. om någon musikstil som intresserar dem, dvs en mycket underground-aktig tidning, till försäljning, eller som du kan beställa om du bara har de rättta kontakterna. Det har funnits fanzines om mycket genom tiderna och dessa publikationer har funnits sedan början av 1900-talet. Ett känt brittiskt punk-fanzine var t.ex. Sniffin` Glue, som startades så tidigt som 1976, och som fått sitt namn efter en sång av The Ramones. Enligt Wikipedia startade tidningen med en upplaga på 50 ex, men växte snabbt till 15000 ex. Kännetecknande för de flesta fanzines är att de har en väldigt amatörmässig och anarkistisk lay out, som dock får sägas vara väldigt kreativ. Man ville i de första punkfanzinen chockera sina läsare på samma sättt som punkmusiken gjorde det. Själv kom jag aldrig att läsa någon av de äkta fanzinen, men jag prenumererade faktiskt på två svenska reggae-fanzine i början av 80-talet, nämligen Dread music och Liden såg. Jag tänkte också att jag själv ville skriva en artikel om den åländska reggaen då, men det blev inte av, kanske för att jag märkte att det inte fanns någonting att skriva om. Jag vet inte hur stor grej fanzinen är idag, men då det begav sig var de en betydande del av den framväxande musikstilen, som den bidrog att sprida intresse om.
LP:n Beat Crazy med Joe Jackson kom 1980 och var det tredje albumet med denna brittiska musikaliska outsider och kameleont. Beat Crazy är definitivt ny våg, även om jag vet att Joe Jackson senare i sin karriär t.o.m. gjort klassisk musik. Jag känner inte till vad Joe Jackson gjort varken förr eller senare, men då jag upptäckte honom i början av 80-talet, så var det just genom inledningsspåret till den här skivan, Big Places, som jag hörde på radion. Så tror jag att det var det färgsprakande skivomslaget till Beat Crazy som gjorde att jag bad bibbatanterna i Mariehamn sätta plattan på skivtallriken. Joe Jackson passar inte i en trång kavaj. Även om sången på den här skivan påminner väldigt mycket om Elvis Costello och texterna genomgående är samhällstillvända, så hoppar Joe mellan både rock, pop, reggae och ska. Det är väldigt dansant, och base and drum, och låtarna flyter ofta ut i långa instrumentala avslut. Låten Mad at you fick även mig upp på dansgolvet från datorstolen. Ska man definiera musikern Joe Jackson ligger epitetet experimentiell clown nära till hands. Han är som en nya vågens egen Frank Zappa på den här skivan. Även hans utseende är väldigt clownlikt.
År 1983 dök det plötsligt upp en snubbe på MTV som ville deklarera att nu var definitivt 70-talets solidaritet och punken död. Han hette Taco och sjöng att man skulle "puttin on the ritz". Taco, eller figuren han föreställde, var en stel pingvin i frack, hög hatt och spatserkäpp. Han var sminkad och pudrad i ansiktet och log ett leende som inte stod Nixons watergateskandalsmile långt efter. Taco var en typ man definitivt inte skulle köpa en bil av. 1983 var i ett brytningsskede mellan nya vågen och en ny sorts glam/glitter-musik, som dansades under spegelbollar i discogrottor av den nya tidens kapare, eller yuppies. Jag förknippade direkt Taco med den andra sidans människor, motståndarna, bakåtsträvarna, cynikerna, nihilisterna. De som inte längre trodde på något slag av kamp eller uppror, som startats av hippiegenerationen och som fördes vidare av punkarna. Nu var det glamour, snabba klipp och hårda paket som gällde och inte att bry sig om sin medmänniska. "Satsa på dig själv" var den nya tidens melodi, och det var många som dansade med - till Puttin on the Ritz eller till vad som helst, som senare kom att smaka lite rave och stromboli.
LP:n Warm Leatherette med Grace Jones kom 1980. Jag lyssnade på skivan mest för att jag tyckte att den jamaicanska modellen, skådespelerskan och sångerskan Grace Jones såg så speciell ut. Det var något robotliknande kallt, hårt och mekaniskt över henne, och även över hennes musik märkte jag. Musiken kan kategoriseras som något slag av disco-reggae-funk, men ändå på ett nya vågen-aktigt sätt. Jag kan tänka mig henne i New Yorks nattclub-liv, som ett slags stor svart insekt i neonljuset. Men när jag lyssnar på skivan nu igen på Spotify så kan jag märka att det hårda är bara ett skal ovanpå något som är unikt och musikaliskt. Jag tycker bäst om reggaelåtarna, där jamaica-duon Sly & Robbie bäddar för god kvalitet i dub-soundet. Även om Grace Jones lånat låtar från andra artister på den här LP, där ingen låt är egen, så låter det väldigt grace joynskt rätt igenom. Min favorit framför alla blir avslutningsspåret Pars, där reggae blandas med fransk chanson, och där Grace sjunger på franska.
Det var väl den brittiska gruppen Spice Girls som i slutet av 90-talet myntade begreppet girlpower. Men den artist som verkligen röjde vägen för den nya kvinnliga frigjordheten "att kunna göra sin grej oberoende av vad männen tyckte och gjorde" var nog Madonna, som slog igenom med sin andra LP 1984, Like a Virgin. Före henne var det punken i England som slog sönder begreppen manligt kvinnligt, så att kvinnor kunde göra sin grej på ett mera personligt sätt. Jag minns början på 80-talet när kvinnliga soloartister steg ut med låtar som levde på sina egna villkor. Kim Wildes smått förkylda röst, när hon sjöng om sina Kids in America 1981, den tuffa gruppen Bow Wow Wow (lanserad av Pistolsgrundaren Mc Laren) med hiten I want candy samma år, Cindy Lauper med Girls just wanna have fun 1983, I eat cannibals (Toto Coelo), 1983 och den fantastiskt positiva LP:n Walking on sunshine med Catherina and the Waves från samma år. Så kom då Madonna med sin sexuella revolution (minst av samma dignitet som Princes eller Michael Jacksons) och mycket mera betydelsefull för många flera flickor, som nu såg att det gick att uttrycka sig som kvinnlig popartist. Två artister inte att förglömma var även brittiska Bananarama (Robert De Niro`s waiting, 1984) och amerikanska Bangles (Walk like an egyptian, 1986).
Om jag tänker efter vilken den sämsta skiva jag nånsin ägt är så kommer Songs from the Sunshine jungle med Los Angeles-"punkarna" Venus and the Razorblades antagligen på första plats. Skivan som släpptes 1978 grävde jag fram i någon pafflåda i bråten på Sälj&Köp i Mariehamn, eftersom omslaget såg så punkigt ut. Jag märkte ganska så omgående min miss, men gav skivan några plågsamma genomlyssningar för att sedan göra mig av med den på något sätt. Det här är inte punk, som bandet så gärna i låten punk-o-rama vill påstå, utan seg pop-heavy-boogie-rock, med totalt ointressanta texter. Trots producenten Kim Fowleys välvilliga uppbackning för att försöka sätta Los Angeles på punkkartan så lyckas denna skiva inte ta sig upp ur de soliga kloakerna på Sunset Boulevard. Bäst känd är väl låten I wanna be where the boys are, som reproducerades från gruppen The Runaways av bandets sångerska Roni Lee. Förutom att bandnamnet Venus and the Razorblades är avskyvärt, så var det när jag spelade denna skiva, som min mamma den enda gången kom upp till vinden och sade att jag spelade hemsk musik. Det hade aldrig hänt varken förr eller senare. Så vad ni än testar hemma så testa inte den här skivan med Los Angeles-punk.
Ultimatum var ett åländskt punk/reggae-band från Geta på Åland. Vi var verksamma från 1981 till 1983. Kanske vi kunde klassificeras som Ålands första, och kanske enda, punkband. Vi hade de inre attributen: texterna på svenska, budskapet, de egna låtarna, amatörismen, energin, ilskan och glädjen. Primus motor var från första början min brorsa Stefan på gitarr och sång, som samlade bandet, till en början bestående av kompisen Bjarne (från Finström) på trummor och Mats (från Geta) på bas. I den här sättningen gjordes premiärspelningen på Pub Bastun den 3 mars 1982, som förband till KSMB och Spion 13 från Stockholm. Det var den här spelningen som chockade den sittande publiken med en tryckvåg som fick dem att flytta sig två famnar bakåt på dansgolvet, samt lockade ut killarna i KSMB ur logen backstage för att yttra de klassiska orden: "Det här är ju precis som 1977 ju!" Jag var där då, men inte medlem i bandet ännu. Med fick jag komma först efter att ha jobbat ihop till en egen saxofon genom sommarjobb på gurksalteriet i Västanträsk. Det var med den här saxofonen, som jag köpte fel sorts blad till eftersom jag trodde det var en tenorsax, jag fick komma med till Helsingfors med, för att medverka på samlingsskivan Kustrock på hösten 1982. Vi hade två låtar med på skivan som utnämnts till bland Finlands sämsta. Minnesvärda spelningar var också ett trettioårskalas i smällkalla vintern ute på Brändö bland övervintrande kollektivboende konstnärer, samt Maraton- rock på Idrottsgården. Dessutom spelade vi ett antal gånger på Bastun. Brorsan och jag har fortsatt våra musikaliska solokarriärer efter Ultimatum. Jag lägger varje månad ut nya smakprov på mina låtar här på hemsidan musaploki.se. Kolla också absolut in Stefan Nybacks skivor Tallbit, Nattskärra och Steglitsa på hans hemsida stefan-nyback-musik.webnode.se. Det är de värda!
Det hände en gång i början av 80-talet att jag gick till biblioteket i Mariehamn och bad dem spela en skiva av Gösta Linderholm för mig. Vet inte riktigt varför, men jag ville väl pröva vem han var. Kände till låtarna Rulla in en boll och låt den rulla samt den där han sjunger om "dina trosor som blev kvar på linan". Jag visste väl att han var en naturnära rocktrubadur i stil med Ola Magnell eller Gordon Lightfoot, men ändå ännu mer mot svensktopp. Men varför inte tänkte jag. Det var antagligen den här LP:n som jag lyssnade på då, även om jag inte minns låtarna nu. På Jordsmak från 1978 finns Rulla in en boll, som måste vara en av den svenska musikskattens gladaste låtar: det är medryckande zydeco, som närmast för tankarna till gotländska Di sma undar jordi. På resten av låtarna finns jordsmaken där. Det är mera melankoli och tändstickspoesi där. Men så finns Pugh Rogefeldt-aktiga låtar som Speedway och Stockholm City, som får en att misstänka att Gösta i ungdomen varit storstadsmods tillsammans med Kenta hans gäng. Men det är ändå en melankolisk skiva där livet ses liksom i bakspegeln detta.