The Israelites med ska/rocksteady-veteranerna Desmond Dekker and ACES gavs ut redan 1968. Här finns redan klassiker så som titellåten Israelites. För alla som har det svårt är låten en tröst: "Get up in the morning/ slaving for bread, sir/ So that every mouth can be fed/ Poor me Israelites." Desmond Dekker blandar friskt moll och dur på den här skivan. Men alltid ligger musiken nära pulsslagen under huden. Det är väldigt sofistikerat, trots att det råa och äkta finns där. Sångsektionen imponerar, med Dekkers egen höga falsett, och sedan körernas bas. Många av låtarna har gjorts som covers av andra, t.ex. Problems och Rude Boy Train. Minns alla spåren från min gamla kassett från 80-talet. Det är väl bara Toots, Wailers och Skatalites som kan vara lika klassiska.

A-sida: Miss Follow Fashion

B-sida: Version

General Echo var en jamaikansk DJ som kom fram på 80-talet i samband med att många discjockyer började toasta snabbare än föregångarna Big Youth, I-Roy, U-Roy. Man känner igen stuket på General Echo. Det är mycket "right" , " what you say" och " bang diddli bang". Texten berättar pm en tjej, som inte är speciellt unik. Hon följer nämligen alltid modet. Och det gäller när hon ska beställa en drink. Då frågar hon alltid Master Echo vad hon ska ta. Det tycks reta den rättfärdiga rastan att ha en flickvän utan egen smak och vilja. Tydligen så mycket att det är värt att göra en låt om det. Skulle vara kul att höra en jamaikansk tjej som DJ. Undrar vad hon skulle prata om. Det finns inget årtal på den här singeln. Något som är ganska typiskt för jamaikanska reggaesinglar. Skulle gissa på början av 80-talet.

Sedan jag senaste skrev om det oberoende svenska skivbolaget Comedia för över ett år sedan var det tal om Gunnar Danielssons LP Kosmisk turbulens. Sedan dess har Comedia uppdaterat mig på många artister som jag skrivit om på min blogg, och som släppt nytt material. Gunnar Danielsson har varit aktiv. Under våren -21 släppte han två singlar, samt firade Dylans 80-årsdag. I mars i år släppte han en ny singel. En annan medlem från Ensamma hjärtan-tiden är Jan Json. Förra våren gav han ut en EP och en singel, detsamma hände denna vår. Tydligen är våren en produktiv tid. Thomas Di Leva släppte även han en singel våren -21, samt även denna vår. Han fick sig tillägnat ett hyllningsalbum i mars. Mer från denna vårs skörd är Marie Bergman som gav ut ett album med Afzelius-tolkningar i mars samt Jan Hammarlund som producerat en skiva med den skandinaviska sångsskatten. Han tolkade även Mikael Wiehe på franska på en singel förra hösten. Från senaste höst var det även tal om bandet Venuspassagen som spelar Reeperbahn-låtar, samt om en skiva Dylan-tolkningar av stockholmska Blue Raincoat. Vad gäller Peter R. Ericson så var han med på en LP i bandet Ice Quartet förra sommaren samt gav ut en singel i februari -21. Fortsätt gärna att skicka mig uppdateringar Comedia. Det är intressant att höra vad musiker som även var aktiva på 80-talet gör idag.

A-sida: Romance

B-sida: The Ballad Of John And Martin

Det fanns många bra poprock-band i början av 80-talet. Ett av dem är The Members från den lilla staden Camberley sydväst om London. De spelade väl något som idag skulle kallas power-pop. Lite påminner stilen om pubrocken också. Hur som helst är det snabbt och energiskt. Någon kunde väl definiera The Members som punk. Men texterna håller sig på popstadiet. Det är tal om något slag av romans i öppningsspåret. Men det är en romans som inte går hem, ett försök till romans. Ungefär som den sista dansen på ett party, när det varit dags att gå hem för länge sedan. På singelns baksida dras tempot upp ytterligare, trots "ballad" i titeln. Det handlar om två västernhjältar, troligtvis John och Martin från Tres Amigos. Vad historien går ut på går mig tyvärr förbi. Singeln kom 1980.

Den LP som betytt mest för mig är Nobody`s Heroes med punkbandet Stiff Little Fingers. Jag råkade hitta skivan i Philips musikaffär vid bussplan i Mariehamn 1980. Skivan var en av de allra första jag köpte och ägde. Skivan hade kommit samma år. Jag hade sett bandet på TV på våren hemma på Scheffersgränd, och blivit imponerad. Jag var ute efter skivan och hittade den alltså. Öppningslåten på s. A säger vad det handlar om. Gotta Gettaway har väl blivit lite av ett mantra för många rastlösa punksjälar. I jämförelse med Pistols och Clash är väl skivan mjukare och mera melodisk, med en dragning mot rockabillyrockballader. Men jag gillade det, uppvuxen även med 50-talsrock, som jag var. Förutom föräldrauppror är det mycket identiteten för en ung i Belfast som det handlar om. Vågar inte ta ställning till i vilket religiöst läger Fingrarna stod, men klart är att de är rätt så trötta på hela diskussionen om brittisk samhörighet. Våld och krig är även två röda skynken för bandet. Men det som skivan gav mig mest var en stärkt uppfattning i att jag kunde vara bara mig själv och inte någon som andra ville att jag skulle vara. "Don`t wanna be nobodys hero/ Don`t wanna be nobodys star/ Get up, get out/ Be what you are."

A-sida: Den sanningssökande hunden/ Utskrivning av trupper

B-sida: Husfaderns bekymmer/ Nästa by

Det är roligt och intressant att spela en singel med nya vågen-bandet Dagens ungdom från Hudiksvall. Man kan vara beredd på att inte förstå någonting av de Kafka-inspirerade texterna, men den melodiska uppfinningsrikedomen är stor. Få band körde väl så många Spike Jones-liknande tempoväxlingar som Dagens ungdom i Sverige vid den här tiden. Och det roliga är att bandet behärskar det så bra. Låter kalla kriget med upprustning nedrustning och kärnvapenhot om detta. Tänker på det militära inslaget i titlarna, "trupper", "nästa by". Så vad gäller detta, så får man väl säga att Dagens ungdom blivit aktuella igen.

Beatles var en del av soundtracket hemma i huset i Geta. Från brorsans rum hördes ofta Beatles, själv hade jag något slags inofficiell best of-kassett med Beatleslåtar. Så hade jag också bandat av en del från skivan The Best of George Harrison från 1976 på en kassett. Det var säkert bara ett urval av låtarna på skivan som jag bandade. När jag lyssnar på hela LP:n nu är det endast de låtar av George Harrison som Beatles spelade som jag minns. Som lysande stjärna på skivan står ju Here Comes The Sun ut. Den lär ha varit, enligt min kompis skolläraren, nummer ett av alla de mest spelade låtarna i rockhistorien vid den här tiden, alltså i början av 80-talet. Han visste för han följde med i radion och bandade in rockens klassiker. Och det är en underbar tröstande och förtröstansfull och optimistisk låt. "Little darling, the smiles returning to their faces..." 

George Harrison var ju den mest mystiske och inåtvände av beatlarna. Han reste till Indien och blev medlem av Hare Krishna med mera. Det märks också på låtarna som är från skivorna under eget namn. Här finns sådant som Bangla-Desh och My Sweet Lord. De är okej, men kan, enligt mig, inte mätas med låtarna som Beatles spelade. Soundet på skivan är något alldeles unikt. Dämpat och väl avsmakat.

The Long Run av det amerikanska sydstatsbandet The Eagles var en av de hundra inbandade kassetter jag hade i min låda vid sängen i mitt rum i huset i Geta. Skivan var ganska så färsk då i början av åttiotalet. Den kom i slutet av 1979. Ändå lyssnade jag inte så mycket på kassetten, tror jag. Idag kan jag tycka att det är okej att en regnig lördag i slutet av maj försöka lugna min kropp med den här välansade mjukrockanrättningen. Det kräver ingenting av lyssnaren, bara att luta sig tillbaka och slappna av. Välgjort är det så det förslår. Och inget fel på soundet. Sången är skön. Jag kan dra mig till minnes titellåten, dessutom vissa riff från King of Hollywood, Those Shoes, Teenage Jail och Sad Café. Var det bara b-sidan jag bandade in? Symptomatiskt nog är det musiken, och inte texterna som fastnat. Skivan är i mitt tycke ganska slätstruken. Ingen låt sticker ut, förutom singeln Heartache Tonight. Konstigt att albumet toppade många chartlistor. Ingen ny Hotel California på den här skivan.

A-sida: Ghost Of Love

Låten Ghost Of Love eller Love Is A Ghost är en långsam melankolisk sak, som blandar jazzaktiga saxofonriff med tung mörk rockmusik. Det är nästan skrämmande ödsligt när Kirk Brandon likt målningen Ångest av Edvard Munck vrider ur sig orden Love is a ghost. Det känns som han är förtvivlad och missförstådd i detta kärleksträsk. Ofta handlade väl detta kultbands texter om ett grymt samhälle som suger ut och utnyttjar människor. Men det fanns plats för kärleksvånda också. Theatre of Hate måste ha varit mycket teater att se på den tiden det begav sig. Det är som ett mörkt drama. Det låter verkligen undergång om det här bandet. Singeln som är en floppydisk är en live-inspelning från 1982.

Hösten 1982 jobbade jag på gurksalteriet i Västanträsk i Finström. För pengarna som jag tjänade ihop köpte jag en begagnad altsaxofon av märket Weltklang på Star Music i stan och gick med i punkbandet Ultimatum. Nästa sommar var det jobb på fiskfrysen i Norrböle i Mariehamn som gällde. Och där träffade jag en jazztyp från Åbo som gav mig ett saxofonhäfte med skalor, som han sade att jag borde träna. "Du ska spela långt och rakt", sade han. För mig var musikteori rena hebreiskan, så det blev aldrig att jag tränade så mycket i häftet. Samtidigt med Ultimatum kom jag också i kontakt med multiinstrumentalisten Stäni Steinbock, som huserade i ett litet hus i Västergeta tillsammans med sin sambo, som var från orten. Han ägde en stor silverfärgad tenorsax och också han lånade mig ett saxofonhäfte. Det gick på samma sätt som med det första häftet: jag tränade väldigt sporadiskt. Det roliga är att jag aldrig lämnade tillbaka dessa häften. Men jag kanske gör det någon dag!