A-sida: Dress You Up

B-sida: Shoo-Bee-Doo

1984 var Madonna hett stoff för många. Minns att farsan nämnde henne då med ett visst gillande. För mig fanns det väl knappast något som kunde vara mer fjärran än hon. Ändå betydde hon ju så mycket för många tjejer då. På den här singeln sjunger Madonna om hur hon vill klä av sin älskling den dyra dress (kostym får man väl förmoda) han inhandlat någonstans i London och istället klä honom i topp och tå med sin kärlek. För många äldre gentlemän lät väl detta rätt så frestande kan man förmoda. På B-sidan är det shoo-bee-doo bara du ser på mig så kommer jag till dig för du har något sorgset i ögonen som jag kan bota. Också det säkert svårt att stå emot. Men soundet på saxofonerna låter som introduktionsmelodin till något av de mjukerotiska TV-program som det började ploppa upp så många av i åttiotalets mitt.

A-sida: Con-Cordelia

B-sida: You´ve Lost That Loving Feeling

Con-Cordelia är en låt med Py Bäckman som spelades in 1985 och gavs ut på singel ett år senare. Låten är hennes egen, och är en universellt hållen historia på Snövit-temat spegel, spegel på väggen där/ säg vem som vackrast i landet är. Jag gillar att Py vågade skriva sådana här låtar på gränsen till det sentimentala. Ändå är det rock, som den rock-tjej Py var innan, t.ex. med det egna bandet Py and the Gang eller med Dan Hylanders Raj Montana Band. Direkt jag satte på singeln så visste jag att jag hört låten förut. B-sidans låt är ett gammalt örhänge från 60-talet med Righteous Brothers.

Den enda riktiga rocksaxofonist som jag har upplevt live, och det ett flertal gånger, var Mats "Magic" Gunnarsson. Han kunde dyka upp på Pub Bastun med band som Herr Marmelad & hans Skorpor och senare med Mr Soul and his Marshmallows. Mr Soul såg jag också i Stockholm 1985. Då hade Magic många andra band som han var med i, bl.a. Thirteen Moons, som var förband till Billy Bragg under någon turné i England. Kanske var det också Thirteen Moon jag såg på TV då. De var tre stycken och sjöng en låt på franska om jag minns rätt. Ett jazz/soul-betonat band, med skönt, känsligt sound. Men det var mest som den där häftiga tenorsaxofonisten som stod svettig på ett bord på Bastun, och blåste för allt vad tygen höll, som man kände Magic. En riktig rockare, som plötsligt hittades drunknad i maj 2014 på sin stuga efter några dagars försvinnande, då han kom hem från en krogsväng. Känns märkligt och sorgligt allt.

A-sida: Godis är gott

B-sida: Rätten att vara lat

1980 då Aston Reymers Rivaler släppte sin klassiska singel debatterades kärnkraften flitigt i Sverige. Det var valår och röstades om nedmontering av kärnkraftverk. Ändå tog det ytterligare 20 år innan det hände någonting. Barsebäck sjungs det om i Godis är gott. Hellre äta godis, t.ex. lakrits från Finland, än den knäck som kommer från Barsebäck. I Rätten att vara lat är det lathundens lov som predikas. Varför slita åtta timmar i en fabrik eller på kontor, så tråkigt. Även det den lilla musens skrik mot storebror. Så skönt att politisk musik kan vara så rolig och svängig som den som dessa f.d. gatumusiker totade ihop. Roligt hade det varit att ha sett dem. Det är västindiska rytmer så det bara sjunger om det, med Per Cussion på slagverk. Som tillägg är skivan märkt med etiketten att den ska förvaras väl tillsluten i 24 000 år.

A-sida: A Song From Under The Floorboards

B-sida: Twenty Years Ago

De här låtarna på singeln utgiven 1980 fanns på Magazines bästa LP, Play, från samma år. A Song From Under The Floorboards tar ett existentialistiskt perspektiv som säkerligen passar sångaren Howard Devoto alldeles utmärkt. Det är insekten som låter där under golvplankorna. Magazine hade förmågan att göra låtar som lyfter på vissa ställen, t.ex. här är det vid ackordgången i refrängen. Syntarna bidrar bara exakt med så mycket att de inte förtar helhetsintrycket, som är rock, new wave, eller postpunk (olika namn på samma sak). Vackert och suggestivt. Twenty Years Ago tar upp frågan om vilket som är det rätta valet av tvål. Det finns ju så många sorter.

Hörde talas om att någon på åttiotalet satt och sjöng kommunistiska kampvisor till gitarren i MLK:s (Mariehamn Lawn Tennis Clubs) uthyrningskiosk för racketar. Vilken kulturkollision, tänker jag nu. Men samtidigt vilken underbart galen idé. Kanske var det någon av dessa sånger som sjöngs?

1. We Shall Not Be Moved (Pete Seeger) (svensk version: Ingen rubbar oss)

Låten fungerar både som protestmarsch och som sådan. Den tar sin avstamp direkt i fackföreningsrörelsen, inger vi-känsla och innefattar såväl naturbilder som en anad motståndare. Den är passligt kort.

2. Raggedy (Pete Seeger)

Upprepar samma tema genom alla verser. Börjar i hopplöshet och slutar i styrka. Perfekt att sjunga till gitarr i utvalt sällskap.

3. There`s Power In A Union (Billy Bragg)

Stark protestsång, som upprepar att det är styrka i ett förbund. Här finns inga överflödiga ord.

4. Bön till en arbetare (Victor Jara) (svensk version av Cantalucha)

Bara det att det är Victor Jara, den chilenske frihetskämpen, gör låten viktig. Bön till en arbetare slutar med orden att vi ska gå enade tillsammans.

5. Internationalen

Den ultimata förstamaj-visan. Jag kunde sjunga den redan på högstadiet.

A-sida: Boops (Here To Go)

B-sida: Don`t Stop The Music

Sly Dunbar och Robbie Shakespeare är en närmast ikonisk rytmduo (trummor och bas) som gjort mycket för att utveckla reggaesoundet på Jamaika från tidigt sjuttiotal och framåt. Bland mycket annat stod de bakom vokaltrion Black Uhuru. De hade också en egen skivetikett, Taxi records, och producerade en hel del musiker. På denna singel från 1981 hörs däremot ingen reggae alls. De hoppade som många andra vid den här tiden på det tidiga hip-hop-soundet från USA, och resultatet blir som bäst syntetisk hip hop med en sång som låter som David Bowie på sidan A. På B-sidan är det utslätad disco-funk-soul av allra olidligaste sort. Det här är musik som jag aldrig har lyckats tycka om.

A-sida: Färskingen

På denna outgivna flexidisc-singel från 1981, som trots allt existerar som sådan, ger Botkyrka-punkarna Insekt prov på vad de kan. Det är kul, påhittigt och svängigt. Såg Insekt när de var till Pub Bastun någon gång då i början av 80-talet. Minns dem som klart originella. Speciellt då sångaren Peter von Gegerfeldt, som också dök upp som hang-around till band s.s. Herr Marmelad. En klart originell personlighet, som ömsom skankade runt bland publiken, ömsom attackerade mikrofonen vid diverse inhopp. Vi såg honom också som gatumusikant i Stockholm på Drottninggatan brorsan och jag. Och så misstänker jag att det är honom man ser på omslaget till punksamlingsskivan Ståkkålmsjävlar från 1989 också, men jag är inte säker. Färskingen handlar om en kille som mallar sig på alla sätt för att bli populär. Mer underground än så här blir det knappast.

Fotboll och fotbollsspelare är väl inte något som a priori anses gå hand i hand med god musiksmak. Det är väl bara att gå på vilken match som helst i den finska ligan för att konstatera att det är så. Det som kommer ur högtalarna då är oftast skval. Själv har jag också fått känna på redan i unga dar vad majoritetens beslut gällande musikval innebär. Eller vad sägs om instängd i en buss från Åbo och till någonstans bakom varggränsen i det inre Finland med Smokie i högtalarna. Man lärde sig de låtarna vill jag lova. Lite varvades allt med Gasolin, så jag ska väl inte klaga så mycket. Men en låt som tycktes bli lite av en favorit var disco-funk-dängan Boogie Nights med Heatwave från 1976. Det var nästan så att man kände sig tacksam när Mull Of Kintyre med Wings från 1978 kom. Så mycket att man lade den på minnnet och nästan var beredd att köpa skivan. Inget under att IFK Mariehamns inmarschlåt är When the saints go marching in.

A-sida: The Wanderer

B-sida: Stop Me

Jag trodde att jag skulle få höra lite gammal hederlig 70-talsdisco, typ Hot Stuff, när jag lade på Donnas Summers singel från 1980. Men förvånad blev jag då hon redan vid den tiden tycks ha bytt till rockspåret. För det här är definitivt mera rock- än discodunk. Och skönt är väl det. Donnas Summers röst passar bra till det nya beatet, och låtarna är alldeles lyssningsbara. Texterna däremot tar väl inte direkt andan ur en. I The Wanderer sjunger hon om att hon är en tjej som vandrar bort från allting, inklusive den besvikna pojkvännen då. I Stop Me så önskar hon att någon kunde ha stoppat henne när hon hade fel, innan det var för sent. The Wanderer har Donna Summer själv gjort.