A-sida: Lilla pojk

B-sida: Fyra skratt

Jag har aldrig hört Staffan Hellstrands första band SH! förrän nu. Den här singeln är från 1985. Båda låtarna är skrivna av Staffan Hellstrand, och det är även han som sjunger. Rösten hans känns igen, intimiteten, smärtan och energin. Kompet är mera new wave än på Hellstrands soloskivor. I Lilla pojk är basgången framträdande. Historien berättar om någon som vill bli något, men som blir besviken. Det är en tuff tillvaro att slå sig fram i, det slutar oftast med att man blir nedtrampad, om man inte är tillräckligt klok. Men det är Fyra skratt som jag gillar bäst på singeln. Den byggs upp runt en keyboardslinga som för tankarna till The Doors. Även Staffans intensitet i sista versen låter Jim Morrison. Berättelsen är komponerad som i en ballad, eller dikt, runt fyra skratt som en flicka har, när hon går ut i världen. Dessa skratt är olika skratt, men i slutet hörs de alla tillsammans över Stockholm. Kommer att tänka på låten Romeo i Stocksund, där "Stockholm sjunger: na-na-na-na-na-na." Det är något universellt Hellstrand försöker fånga i sina texter i beskrivningen av det specifika. Det gör honom till en bra lärare för mig.

Det är oftast förgrundsfigurerna i olika band som syns och nämns. Kanske är det därför som så många vill spela gitarr och sjunga. Det är ju oftast låtskrivaren som står längst fram i strålkastarljuset. Sällan minns någon trummisen, keyboardisten eller tjejen som var med i doakören. För att inte tala om studiomusikerna som kom in och lade en gitarr- eller syntslinga på den senaste LP:n. Under jullovet tog jag för mig att gå igenom mina svenska rock, pop, och reggaeplattor från mellan åren 80-85, för att försöka luska ut vilka doldisar som varit med på flera än en av dessa plattor, utan att direkt höra till banduppsättningen. Här är resultatet:

- Kjell Eriksson från megabandet Mr Soul & His Marshmallows spelade trumpet både med reggaebandet Giant Steppers och med Peter Ericson.

- Hasse Olsson spelade naturligtvis keyboards på Ulf Lundells Sweethearts, men spelade även med Raj Montana band.

- Janne Schaffer medverkade på Björn J:Son Linds Musik från 1981, men även på Robert Brobergs Lockrop.

- Hans Åkerheim har spelat trummor med både Mikael Wiehe och Robert Broberg.

- Stefan Glaumann körade och spelade piano med Diestinct samt spelade congas med Brända Barn från samma stad.

- Lasse Lindbom kör och gitarr på Sweethearts och även med på Gyllene Tiders Puls från -82.

Så ett stort tack till alla doldisar som var med och gjorde stor musik när det begav sig!

Det är synd och för mig lite svårt att förstå att bra musik måste förknippas med ett visst sätt att leva och förhålla sig till sin omvärld. Det är nämligen en svår sak att försvara rocken mot dess belackare som påstår att Rock`n Roll, det är väl liksom typer som håller på med sprit, vilda fester, brudar och droger. Det är liksom en lönlös diskussion att ge sig in på. Det jag vet är att rock står för frihet, frihet att rocka, att ta ut svängarna. Om the sky is the limit uppåt, så finns det knappast heller så ofta någon undre gräns nedåt, mot det ställe där djävulen bor. Man har ju sagt att rocken det är djävulens musik det. Men det sade man väl också om fiolen på sin tid, som kom att bli ett djävulens instrument? Rockens primära uppgift har aldrig varit att förmedla råd för hur du ska leva ditt liv på ett så hälsosamt sätt som möjligt. Vem vill vara förmyndare för rockmusiken lika lite som en förnuftets torra röst? 

Det framkommer med all önskvärd tydlighet, nu senast i olika musikdokumentärer på TV, att de stora rockstjärnorna inom i stort sett vilken utvecklingsfas som helst inom denna musik har brukat eller missbrukat berusningsmedel av olika sort. Vissa mera och vissa mindre, ibland med ödesdigra konsekvenser, det är inget som man försöker sticka under stolen med, lika lite som man är stolt över det man gjort. I många fall vill man tvärtom framhålla det negativa i bruket av droger, som ett varnande exempel. Detsamma gäller synen på sex; rocken har aldrig varit återhållsam eller moraliserande, tvärtom. Det ligger i rockens grundkoncept att vara någonting som går emot gamla normer i samhället, en upprorisk musikstil för ungdomen, en identitetsskapare, och här har leken med sexualitet på olika plan en given roll. Däremot har många rockmusiker uttryckligen retat sig på journalister som drar fram deras privatliv i sina reportage eller som vill ge dem en falsk bild av profeter eller språkrör för sin tids generation. Då har musikerna ofta förvånat frågat sig varför man inte kan ta och skriva om musiken som de gör istället. 

Jag gillar rocken för hur den låter, för låtarna, musiken, beatet, energin, texterna, känslan den ger dig, och inte för de yttre attributen eller den cirkus som skapats kring rocken av mediasamhället eller musikbranschen. Ingen orkar fastna i någon gammal rockmyt.

A-sida: Pelikanen

B-sida: Den närsynte igelkotten Torsten

1984 släppte EBB denna singel. Den handlar om Pelikanen som har setts ned på stan och den äter skräp, fast den borde äta fisk, så den mår inte så bra. Ända tills folk slutar att skräpa ned och börjar mata den med fisk. Då blir den glad igen. I bästa Jag-vill-bo-i-en-svamp-annars-får-jag-kramp-anda sjunger Trazan och Banarne att "köpa, kasta skräpa ner/ det blir bara mer och mer/ fimpar, papper vart man ser". Jag tänkte inte förut på hur ekologiskt bananbandet är. Kanske tillochmed en föregångare i barnmusik på det här området? Ekologiskt är det ju också att man kan återbruka sida A på singeln hur många gånger man vill, eftersom den närsynte igelkotten Torsten inte finns någonstans på skivan hur man än söker.

Fågelskådning och rockmusik är väl knappast två saker man genast förknippar med varandra. Men det finns några rockmusiker som är undantag från denna regel. I det finska countrybluesbandet Freud, Marx, Engels & Jung, som var verksamma en bit in på 2000-talet, fanns en frontgestalt som hette Pekka Myllykoski. Han var en hängiven naturvän och fågelskådare ända till slutet. Tragiskt nog var han även gravt alkoholiserad, vilket blev hans fall 2017. Även den kända komikern Pirkka-Pekka Petelius från Kuusankoski är en seriös fågelskådare och naturvän. Han har gett ut skivor sedan början av 80-talet. Jag läste också något tidningsreportage om Ulf Lundell, att han på sina konserter med bandet utefter de svenska vägarna, ivrigt skådade fåglar från turnébussen. Något som verkligen hedrar den ärrade rockräven. Fågelintresset lär han ha haft med sig ända sedan han var grabb. Minns att han hade en flygande kungsörn projiserad på en skärm när han spelade live i Helsingfors i slutet av 80-talet. Och så har vi Uno Svenningsson, som bjöd sina musikvänner i musikprogrammet Så mycket bättre på fågelskådning på Öland. Han berättade då att han ofta brukar skåda fåglar på fritiden. Så det är roligt att känna att man inte är ensam.

A-sida: New York/ N.Y.

B-sida: Was Es Ist

1983 hade Nina Hagen tydligen fastnat på den hip hop som var det aktuella beatet från New York vid den här tiden. Kanske hon också hade flyttat dit för en kort tid. För åtminstone handlar New York/ N.Y. om nattklubbslivet i det stora äpplet. Ganska så okritiskt, om min skoltyska räcker till för att förstå, slänger sig den forna punktjejen från Östberlin in i dansvirvlarna. Men det är mest ändå på den musikaliska sidan som den här singeln har sina förtjänster. Beatet är hett och hårt och Nina Hagens operaskolade röst kastar sig mellan ett antal olika nyanser, från högt vibrato som kunde spräcka speglar till närmast Kalle Anka-upprört klagande och allt däremellan. Hon pratar snabbt och rytmiskt och gör det tyska språket verkligen en stor tjänst här. Har aldrig hört någon rappa på tyska förr. Men om någon kan det så är det Nina Hagen. Det är nästan så att man vill ta ett par små danssteg när man hör singeln.

På 80-talet då jag började lyssna på musik mer på allvar hade Carola Häggkvist just slagit igenom i den svenska Melodifestivalen med låten Främling. Hon hyllades allmänt av det svenska folket som stjärnan med den stora sångrösten och kom med tiden att få status av landets stora diva efter Zarah Leander och Birgit Nilsson. Trots att Carolas egentliga identitet ligger inom gospelmusiken så var det schlager hon ombads sjunga och sjöng. Det med bibeln i den ena handen och micken i den andra. Det var svårt att inte ha en åsikt om Carola om man aktivt lyssnade på populärmusik på 80-talet. Jag tyckte definitivt inte om hennes stora schlagerhittar Främling och Fångad av en stormvind, som senare vann Eurovisionen 1991. Däremot kunde jag tycka att Mickey (1983) eller Tommy tycker om mig (1984) var lite roliga. Jag gillade väl säkert inte heller att hon genast handplockades av Bert Karlsson och blev en del av hans nöjesimperium eller hennes vilja att ständigt nämna Jesus i sina intervjuer. 

Men det att hon var en helt vanlig tjej från en villaförort i Norsborg är något som framkommer i biografin "Främling" av Andreas Ekström och Johanna Koljonen. Jag hade t.ex. en vän som i början av hennes karriär hade träffat Carola i ett frågesportprogram på TV och en annan som delat ut post till hennes familjs hus i Norsborg. Carola var från början mycket målmedveten och tävlingsinriktad, vilket kommit att skapa hennes framgångssaga i Sverige, trots att hon aldrig slagit utomlands. Hon har också i det mesta fungerat som sin egen manager och skapat ett helt företag runt sin musik, trots att hon inte gjort så mycket egna låtar. Hon visste sin väg från början, var musikaliskt skolad, och gick i bibelskola istället, då när hennes karriär kanske skulle mått bättre av en satsning mot USA. Så det finns mycket att beundra Carola för, även om man inte skulle gilla hennes musik.

Önskar en glad fortsättning på det nya året med den första skiva som jag köpte för exakt 40 år sedan. Visste inte då så mycket mera om den rätt så moderna popgruppen från Kalifornien än att jag hört "Tell Me Why" på radion. Egentligen var de inte alls i min smak.

Veckans EP ärfrån 1980 och utgiven av tidningen Schlager, vilket betydde att EP:n inte fanns att köpa i affärerna utan måste rekvireras från tidningens redaktion om man var prenumerant. Men 40 år senare fanns den förstås att handla second hand hos hökaren på hörnet. Man kan väl säga att låtarna med banden på skivan är rätt prototypiska. Ståålfågel fastnar med låten Född kub i elektrofunk-träsket, Ulf Lundell kör sin tuffa boogie-rock om liv och död som två syskon, ömsesidigt beroende av varandra. Jag tycker mig ha hört låten tidigare som en ballad på någon av hans LP:s - då var det lättare att ta till sig texten, än i upptempo-versionen. Intressantast är Dag Vags livelåt Hej Schweiz! som jag inte hört tidigare. Ganska så punkig för att vara Dag Vag och Stig Vigs ljusa röst passar ypperligt in. Låten handlar rättframt om dem som skor sig på andra och lägger pengarna att svälla på ett bankkonto i Schweiz. Hade varit ännu bättre att höra låten live. Svagsinta är tidiga Dag Vag, och låten Idioten finns på Dag Vags första LP. Handlar om den tid Per Odeltorp fick sitta i butkan för innehav av röka. Med Svagsinta blir låten ännu mystiskare än i Stickans senare version. 

Felhörningar av rock- och poptexter var vanliga när man var barn. Speciellt när texten var på engelska så klarade man helt enkelt inte av att förstå innebörden i det som sjöngs, men man ville ju ändå ta del av låten på sitt speciella sätt. Den första text jag medvetet förvanskade var nog Abbas Waterloo som vann Melodifestivalen 1974. I bästa Remu Aaltonen-stil lät jag mig tala i tungor till det medryckande soundet i något som påminde om engelska. Jag hade också en kompis som senare ägde en Zundapp-moped. Han ville få Elvislåten Return To Sender att gå Return the Zundapp. På 80-talet hörde jag talas om två svenska tjejer som bestämt hävdade att Thåström och Imperiet dedikerat sin låt till Herreys, och att de på C.C. Cowboys sjöng "Hooray Herreys/ We are the great/ We are the soldiers of the human race". Nu har det kommit en liten rolig bok om Svenska folkets felhörda låtar, Trygga Räkan, som skrivits av Joakim Arhammar. Där listas många felhörningar med person och ålder, då det inträffade. Jag ger några exempel: "Another one rides the bus" (Johan 10 år) av Queens "Another one bites the dust"; "Gustavio" (a:m 12 år) av Rolling Stones "You start me up"; "Shoe reparator, shoe reparator" (Daniela 25 år) av Sades "Smooth operator" och "Like a virgin, touched for the thirty-first time" (Eszter 13 år) av Madonnas "Like a virgin, touched for the very first time". Med det vill jag önska alla er som läser här en god jul. 

För alla som har lust att bidra till nästa upplaga av Trygga Räkan kan ni gå in med ert bidrag på webadressen: www.felsjunget.se