A-sida: Tuff lust

B-sida: Skrik som ett barn

Eldkvarn anno 1983 med en singel med låtar från LP:n Tuff lust (1983) låter ganska så soul-funkiga. I Tuff lust känns det som att texten och det medryckande hoppet i kompet vill inspirera pensionärerna i workout-gymmet till ännu en svängom. Kunde tänka mig att gympa till den här låten. Skrik som ett barn är mera övertygande, speciellt raderna: "Hela mitt liv har jag väntat på något/ Skrik som ett barn." Men överlag rätt tunt och slätstruket med tanke på det Eldkvarn åstadkommit både tidigare och senare.

A-sida: Heartache Tonight

B-sida: Teenage Jail

För att en singel ska platsa på bloggen, måste den ha kommit till mig som från ingenstans. Så hände igår kväll när jag hängde tvätt på vinden. Då tänkte jag: "It`s gonna be a heartache tonight", och fick refrängen i huvudet. Det var väl något hårdrocksband? Fast inte hårdrock direkt. Och så var det; Eagles, 1979. Har alltid haft svårt för Eagles, på samma sätt som jag haft svårt för Lynyrd Skynyrd. Kanske beror det på att jag har svårt för band med flådiga motorcykelmustascher. Men för Skynyrds del, så är det nog också för att de sjunger rasistisk skit om Neil Young i Sweet Home Alabama. Sådan där dryg sydstatsstil. Och var det inte så att Eagles också hade drag åt satanisthållet? Inte undra på att det blir mycket hjärtasmärta då.

A-sida: Speak Like A Child

B-sida: Party Chambers

Konstigt att jag kommer att tänka på åländska Peter Hägerstrand när jag lyssnar på den forne The Jam-ledaren Paul Wellers band The Style Councils singel från 1983. Någon måste ha kopierat någon - men vem vem? Det är sådan här finurlig pop som bara snurrar på, med lite blås här och där, lite breaks och mycket pa-pa-pa-pa-pa. Texterna handlar företrädesvis om kärlekens bekymmer. Det enda som känns igen från kultmodrockarna The Jam är Paul Wellers röst. Men aggressiviteten är borta. Inte helt en besvikelse - men nog lite som jag trodde.

A-sida: We Built This City

B-sida: Private Room (Instrumental)

Ibland hör man något bekant på radion, och funderar, innan refrängen, var man hört det förut. Så var läget då jag körde hem från jobbet, och i Godby kom på att jag glömt något, och körde tillbaka till stan. Låten var en singel från 1985 med Californiabandet Starship. Refrängen gick: "Don`t you remember/ We built this city on rock`n roll..." Låten var just och just så bra att jag ville skriva om den här på bloggen. Jo, det är nog rock, fast i en syntpoppig variant. Och bandet ser rätt så pudelaktiga ut på videon, mycket 80-tal alltså. Men beatet sitter bra, och versen är finurlig samt refrängen en riktig öronmask. Men vilken stad är det då som vi byggde på rock`n roll? Godby, Mariehamn? Kan vara, men möjligen San Fransisco, eftersom någon av bandmedlemmarna kommer från forna Jefferson Airplane. Texten går förresten i kamp med speletablissemanget i allmänhet, och sätter rocken före hasardspelandet. Det ska bandet ha cred för.

A-sida: Beachparty

1-sida: Det står skrivet i sanden

Som det alltid är med Robert Broberg så är humorn någonting som alltid finns med i bagaget. På den här pärlan från 1984 så är det stranden och strandliv som gäller. Till ett lättsamt skönt glädjesmittande elektrokomp låter han sina ordvrängningar studsa fram som mjuka pärlemorspärlor för oss vardagssvin. I Beachparty vill han bjuda alla sina vänner till ett härligt party vid stranden, det är bara att komma med. I Det står skrivet i sanden leker Robert med orden på samma sätt som havet fungerar som radergummi och bara delar av texten blir kvar att tyda och tolka. Det är då Robert Broberg blir som bäst, då han frågar: hur ha ha ha ha ha hamna vi här? Eller vi väntar på en buss, och det är Colum-buss... Minns när jag var och såg hans Lockrop på Cirkus i Stockholm år 1985. Det är den Robert Broberg som kommer fram här. Sorgligt att du inte finns med oss längre...

Jag äger ett antal rockantologier. Vet egentligen inte varför jag köpt dem, ibland har jag bara gillat urvalet. När man spelar gitarr kan det vara skoj att bläddra igenom en musikantologi och välja sång lite på måfå. Men det är bara det att de flesta av dem erbjuder samma låtar av en viss artist som du gillar. Och urvalet går alltid åt mainstreamhållet, aldrig tvärtom. Så är det standard att t.ex. Ulf Lundells alternativa nationalsång Öppna landskap får representera artisten, och inte t.ex. Bente från första LP:n Vargmåne, den som handlar om ångest och ensamhet i ett kallt Stockholm. Pratar du Neil Young, så heter låten Heart of Gold, och inte Cortez the Killer, som skildrar den vite imperialistens guldtörst. The Clash representeras följdriktigt av Should I Stay or Should I Go (om en mans kärleksvånda) och inte av What`s My Name (en missanpassad ungdom som driver omkring i London). Dylans låt blir Blowing In The Wind, den poetiska protestvisan han slog igenom med, och inte den bitska samhällskritiska Maggie`s Farm. Ebba Grön är trallvänliga 800 grader (om kärnkrafthotet) och inte antirockssingeln Ung & Sänkt, där man vrålar "det är inte så jävla konstigt att man drogar ner sig med drooooger, droooger, drooger..." Björn Afzelius har sin fina Sång till friheten och inte den giftiga Klassång, som kritiserar sönder skolsystemet och slutligen har vi Gyllene Tider med präktiga Sommartider och inte den mer avancerade Flickan i en Cole Porter-sång. Det är inte så att jag inte gillar (mina) rockantologier, det är bara det att jag skulle önska att någon någon gång gjorde en alternativ sådan.

Industristaden Sundsvall var ett ställe där det hände en del spännande inom nya vågen i början på 80-talet. Jag har lyssnat på tre singlar av tre rockband från den här tiden, nämligen: Moment 22, Brända barn och Diestinct. Först ut är Moment 22:s singel från 1981: Allt jag begär/ Moment 22/ Kom låt oss... Av dem tre är detta bandet det mest musikaliskt omogna. Allt jag begär tar fart, men lyckas inte riktigt hålla tempot uppe när den obligatoriska synten bryter in i ett allt för fritt solo. Sedan blir det lätt lite lek med industriangst och svarta färger, som ändå inte blir riktigt trovärdigt, då det goda spelhumöret gör att man blandar in för mycket progressiv rock i det hela. Diestinct fastnar i funk-stuket, som var så vanligt för nya vågen-band som ville vidga sitt musikaliska register - det låter lite sena Reeperbahn om A-sidans Flyktförsök. B-sidans Ögon gillar jag bättre, speciellt textmässigt - att fastna i någons ögon är trovärdigt. Att nämnas är att singelns omslag ger sig ut för att vara det första svenska 3D-skivomslaget (om ni minns TV-brillorna från slutet av 70-talet?). Mest mogna låter Brända barn. Singeln är från -82 och innehåller Män utan fruktan och Circus. Det är inte rak rock, långt ifrån, det är ganska avantgardistiskt. Men jag minns från TV-programmet jag såg då för länge sedan att sångaren Anders Brodin hade talanger för textskrivning. Så om inte annat så bjuder texterna tillräckligt tuggmotstånd för att jag genast skulle vilja höra singeln på nytt. Minns hans nattliga Sundsvallvandringar och blickar mot stjärnorna, som att han längtade dit...

I år i november har det gått 30 år sedan Berlinmuren föll. En händelse som var startskottet till Sovjetunionens sönderfall två år senare och upplösningen av järnridån och det kalla kriget mellan öst och väst. 1981 startade punkaren Joose Berglund skivbolaget Stupido Records, som började ge ut finsk punkrock. han varockså intresserad av utvecklingen i grannlandet Estland och då närmast i Tallinn. 1987 började han åka över dit och knyta kontakter med de upproriska musikaliska frön som grodde i glasnostens uppluckrade tjäle. Han hittade Villu i punkbandet J.M.K.E. och tog med honom över Finska viken. Det ordnades gemensamma konserter med finska punkband, s.s. Pelle Miljoona, som också spelade i Tallinn då. Men låten som, så att säga, kom att spräcka Sovjetunionen inifrån var Tere Perestroika som Villu skrev. Minns hur jag såg ett TV-program då i slutet av 80-talet om hur Billy Bragg tillsammans med bl.a. Villu och någon finsk punkare tog tåget till Moskva för att sprida glasnost och perestroika. Det var då jag hörde Tere Perestroika för första gången. Men inte visste jag då hur stor del Joose hade i både Berlinmurens och Sovjetunionens fall.

A-sida: Slå mej med din rytmenpinne (Med Aston Reymers Rivaler)

B-sida: Gamla stan (Med Aston Reymers Rivaler)

På mitten av sjuttiotalet fanns det väl bara en artist som kunde sjunga om fotsvett eller sexuella avvikelser och det var Frank Zappa. Med nya vågen kom den artisten att heta Ian Dury. Han skrev om drog- och sexberoenden, sin egen poliosjukdom som gjort honom spastisk och handikappad, och så 1978 om njutningen av att få smäll med en träpinne på bara skinkorna. Vår finska motsvarighet heter M.A. Numminen, som gjorde en egen översättning av Durys "Hit Me With Your Rhythmstick" till svenska. I Aston Reymers Rivalers tappning från 1983 blir M.A:s cover bättre än originalet. T.ex. raden "slå mig med din rytmenpinne/ slå mig både svensk och finne" är helt suverän. I Gamla stan släpper Tony Ellis loss riktigt ordentligt både textmässigt och musikaliskt. Skön musik för sena november!

A-sida: Donna, Donna

B-sida: Gimme Your Name, Gimme Your Number

Vet inte varifrån den dök upp, men en trött morgon i november så var den där: titeln Gimme your name, gimme your number. Var månne den kom ifrån undrade jag och googlade. Och, mycket riktigt: Laban, dansk grupp, b-sida på singel från 1985. Lyssnade och tyckte låten var helt ok. Det här är ju europop på gränsen till eurovisionschlager, men ändå: behagligt oförargligt och gräddigt för en grå novemberdag. Och inte så lite åttiotal! Kanske detta kunde användas som raggningsreplik för den kompanjonssökande singeln? Men då är det kanske en fördel att också se ut och bete sig som den manliga halvan, Ivan Pedersen, i bandet.