A-sida: She Pays the Rent

B-sida: Nitroglycerine Shrieks

"Det här är mina grabbar", sade Ulf Lundell i radion för inte så länge sedan när man spelade The Nomads efter att ha kört en massa europopgrejer, som tydligen var modernt då. Och så var det med garagerocken som kom fram då igen på 80-talet. Det var tillbaka till rötterna, rakt och rått. På den här singeln från 1985 är det A-sidans She Pays the Rent som får stå för rockköret, medan B-sidans antites Nitroglycerine Shries svävar ut i psykadeliska loopar (så psykadeliskt det nu kan bli när det gäller The Nomads). För det här är "hey ho lets go", när det är som bäst. Och så vitt jag vet så spelar de än...

A-sida: Låt tiden gå

B-sida: Monte Carlo

Den här singeln av Docenterna har inte riktigt samma råa energi och driv som t.ex. Solglasögon från 1980, som väl får anses vara bandets kändaste låt. 1982 kom Låt tiden gå. Och det känns som att man redan tittar lite i backspegeln och konstaterar att man ska låta tiden gå bara, och samla alla tankar, vänner och intryck. När man själv närmar sig 55 så känns det förtröstansfullt att lyssna på den här låten. Så enkelt är det bara: man är med, man finns till och man registrerar vad som sker. Tidens gång kan man inte påverka. En smula dystrare är B-sidan, där Pihlström och pojkarna slås av hur alla tycker likadant i Sverige. Och kanske det var lite som Monte Carlo då 80-talsglamouren började sätta in. Rent konkret så störs låtskrivaren av att hans flickvän (eller någon "hon") tycker "samma sak" som alla andra - och alla står vi sedan där med rumpan bak, fångna i sitt eget land, och med en flygbiljett till Monte Carlo i handen.

Nu har Musaplokis blogg kommit till ett visst logiskt slut. Jag har här skrivit om all den musik som på ett eller annat sätt kom till mig under åren 1980-1985. Det kunde ha varit musik som producerades då eller så bara någon låt eller något band som betydde mycket för mig under denna tidsperiod. Och låtar har verkligen bubblat upp i mitt minne. Det är som att skrivadet av den här bloggen har tillåtit alla minnen att komma upp till ytan. Och de har gjort det då jag minst anat det: innan läggdags eller på morgonen då jag kört till jobbet.

Jag har varit tvungen att sätta mina gränser. Därför har varken Gianna Nanninis Bello e impossibile från 1986 eller Gerry Raffertys Baker Street från 1978 passat in i den aktuella tidsramen. Jag har även gjort något slag av subjektiv kvalitetsgranskning, så tyvärr Shaking Steven och Kim Wilde. Många bubblare har legat under ytan och bara väntat på att jag skulle lyckas identifiera dem, men det har inte gått. Låtarna har förblivit anonyma brottsstycken i form av textrader. Jo, jag minns att ett band sjöng om "den svartröda båten" i reggaetakt eller frågade "varför dansar du i skuggan när det finns sol". Men varken internet, diskussionsforum eller mitt eget minne har gett vidare information om låttitel eller artist. Så fungerar minnet, det finns det som inte kommer hela vägen fram. Så kunde heller inte dagens moderna teknik ge mig Lasse Tennanders LP Konsten att hålla balansen eller Dums have more fun med Jukka Tolonen band. 

Men jag kommer att fortsätta att skriva här på min musikblogg, åtminstone ett år till, eller så länge som jag känner för det. Det i form av en presentation av Veckans singel, som är en singelskiva från perioden 1980-1985 med en artist som jag tidigare nämnt på min blogg, samt årstidens LP. Så håll till godo bästa läsare. Enligt statistiken på hemsidan är ni några stycken som läser vad jag skriver, trots att jag inte hör av er i gästboken. Så gå gärna in och diskutera något av det som jag skrivit, så lägger jag ut det här på hemsidan om ni inte direkt förbjuder det. Tycker det vore roligt med diskussioner om den musik som gjordes i början av 80-talet. För trots att det var mycket glamour och romantiska rökridåer, så gjordes det ändå mycket bra rockmusik, speciellt i Sverige och Finland.

Kanske jag också kommer att skriva om någon musikbok som jag läst, och egen musik lägger jag naturligtvis fortfarande månatligen ut på Musaploki.se. Hoppas att ni fortsätter att läsa här. Det har varit mig ett sant nöje och samtidigt välbehövlig terapi att skriva bloggen. 

Uffe

Johnny Clarke var Jamaikas populäraste artist under sista halvan av 70-talet. Det är märkligt att han inte är mera känd utanför sitt hemland. Men den jamaikanska musiken har alltid fungerat på egna villkor vad gäller spridningen bland gräsrötterna. Själv köpte jag LP:n Dread Natty Congo, som kom ut 1977, året efter Rockers Time Now. Tyvärr har jag gjort mig av med den skivan. Rockers Time Now måste jag ha fått inbandad valda låtar av på kassett, för jag kan bara delvis återkalla den i minnet. Johnny Clarke är minimalistisk och mjuk på gränsen till lovers rock, som ändå var ett brittiskt påfund. Men strikt rasta är det här. Roots reggaen dominerade ju den jamaikanska reggaen från mitten av detta decennium och framåt. Men redan på Dread Natty Congo är det mera kärlek och romantik. Låten Ites, Green and Gold har jag även hört med Burning Spear. Och även av Satta Massagana misstänker jag att det finns flera versioner. Som helhet känns ändå den här skivan lite för beskedlig för min reggaesmak. Jag saknar upproret hos en Bob Marley eller patoset hos en Burning Spear.

Det finns flera uppgifter om när Wailing Souls gav ut Fire House Rock: 1980, 1981 eller 1982. Åtminstone var roots reggaen på Jamaika vid den här tiden rätt så gammal. I soundet på den här skivan hörs många elektriska effekter, då kompbandet Roots Radics och producenten Scientist, som gjorde mycket för att utveckla dub-varianten av reggae, försöker hotta upp rytmgrytan. Men det är främst vokaltrions sång, som i mycket påminner om Black Uhuru, som ger skivan dess karaktär. Jag gillar de tunga upprepningarna, som kommer i refrängerna, t.ex. "Kingdom rise and kingdom fall/ Babylon back is against the wall". Detta kontrasterar sedan mot lead-sångarens budskap, som i bästa roots reggae-anda riktar sig mot Babylon-system. Men kompet är tungt och basen ligger så långt fram att öronen studsar på dess puls. Låtar som jag minns från mina tidigare lyssningar på albumet är Fire House Rock, Run Dem Down, A Fool Will Fall och förstås Bandits Taking Over, som släpptes på singel 1981.

A-sida: Stepping Walking Stick

B-sida: Humble Lion

Stepping Walking Stick var säkert den första DJ-reggaelåten jag hörde av den nya generationen DJ:s från Jamaika. Den som kom efter Big Youth, Dr. Alimantado och Tapper Zukie. Det var smått kul med alla "bang-bang-diddlie-diddlie", men budskapet är ändå roots. För spatserkäppen är inte en fysisk sådan, utan en spirituell. Så det här är väl inte slackness direkt. Trots det är tempot högt och man tänker att det här är mera underhållning för folket i dancehallarna, och inte direkt någon uppmaning att leva rätt och sunt efter Jahs lagar. Ändå var den här singeln tidig, 1979. Fast då hade ju redan Mr. Yellowman, den första stora dancehallstjärnan, hållit på ett tag.

A-sida: Walking On Thin Ice

B-sida: It Happened

Minns att jag lade titeln Walking On Thin Ice - For John på minnet då när jag hörde låten först. Då trodde jag att den skrevs av Yoko Ono efter John Lennons död. Att den var ett uttryck för den sorg och vilsenhet hon kände. Men nu tror jag att låten heter Walking On Thin Ice, och att skivan är tillägnad John. Hur som helst så finns låten med på LP:n Double Fantasy, men bara i den remixad versionen av albumet. För den skivan släpptes ju i november 1980, bara en månad innan John Lennon sköts i New York. Så visst finns all smärta där just i den här låten - om flickan som vandrar på den tunna isen. Låten finns i många versioner - den är ju väldigt elektronisk, och Yoko Ono, leker, som den konstnär hon är, mycket med ljudet och orden. Kan det vara i den här låten som hon härmar en mås? Undrar hur mycket senare tiders kvinnliga musikkonstnärer, som Björk, tagit intryck av Yoko Ono? I vilket fall som helst är låten mycket lyssnansvärd.

A-sida: Rivers of Babylon

B-sida: Brown Girl In The Ring

Rivers of Babylon som blev en världshit när den gavs ut med den tyska discogruppen Boney M i slutet av 70-talet skrevs av den jamaikanska musikern Brent Dowe, som sålde den för en spottstyver till musikproducenten Leslie Kong, som sedan satte den i händerna på supergruppen. Det här förfarandet beskriver på ett ironiskt sätt hur det går till i musikvärlden, med musiker som gör avtal för att tjäna ihop till brödet för dagen, och större musikbolag och producenter som bara är ute efter storkovan. Att bli känd med någon annans låt, en text ur Psaltaren med bibliskt budskap, skriven för att få något slag av tröst och lindring i de tuffa omständigheter man lever, för att snurra den under glitterkulan på all världens discogolv, är enligt mig inte rent spel. Att bli känd med någon annans låt är att lura andra att tro att man själv skrivit den låten: att pråla med lånta fjädrar. Men så är och har varit musikindustrins lag, där pengarna styr. Ju mera man får veta om hur multimusikbolagen fungerar, desto mindre tycker man om dem. 

Jag har läst en bok om reggaemusik, som heter Bass Culture - When reggae was king av Lloyd Bradley från 2000. Boken fick jag låna av min reggaevän i Godby. På 80-talet bandade samma vän ett blandband med reggaemusik till mig. Så jag tänkte att jag kunde få lite bakgrundsfakta till de artister som finns på den kassetten genom att läsa boken. Först ut med tre låtar är The Abyssians. Bandet var ett av de första roots-banden, dvs de förenade reggaemusik med rastafari-tron, och gjorde den på det sättet mer spirituell. Ett bra exempel på detta är låten Satta Massa Gana, som berättar om landet långt långt borta, eller Etiopien, där Haile Selassie satt på tronen. 

Jonnie Clarke var det största namnet på Jamaika under senare hälften av 70-talet och en av de första som gjorde rebel-music. Det tål att sägas att Bob Marley inte var så stor på hemmaplan sedan han började göra internationell karriär efter sina första album. Här sjunger han om att människorna inte kommer ihåg Marcus Garvey, vars teser låg till grund för rastafari-religionen. Garvey sattes t.o.m. i fängelse och fick inte möjlighet att predika sina läror längre. Jonnie Clarke grundade även ett självständigt musikbolag, något som inte var så ovanligt bland artister på Jamaika (Bob Marley hade ju t.ex. Tuff Gong).

Althea & Donna var något så ovanligt som en ung kvinnlig duo som hade en hit med låten Uptown Top Ranking i slutet av 70-talet. Den var producerad av DJ:n Mikey Dread, som körde en revolutionerande dygnet runt show på den jamaikanska radion som hette Dread at the controls, där han spelade den nya roots-musiken. Det ska minnas att en dreadlock tidigare på Jamaika var en suspekt typ från bergen, som man varnade barnen för. 

Eric Donaldsons Cherry On Baby är väldigt tidig reggae. Låten vann en sångfestival på Jamaika i början av 70-talet. Ännu tidigare var Derrick Harriott, som startade med rythm and blues som han sedan utvecklade genom alla stadier av reggae, från ska, rocksteady till reggae. 

Inom den instrumentala reggaen måste man nämna Augustus Pablo med sin melodika. Han var väl den som utmärkte sig mest på detta udda blåsinstrument. Faktum är att den passar ypperligt till dub-låtarna på kassetten. Strictly roots! Instrumental är även keyboardmusikern Ansel Collins, som framför en rolig Monkey Spanner Version. 

The Aggrovators var ett studioband för producenten Bunny Lee. De arrangerade ofta om gamla låtar, något som kom att bli typiskt jamaikanskt, återvinningen. Typiskt var även att göra reggaeversioner av andra typer av musik, sedan roots-reggaen blivit populär i slutet av decenniet. I Aggrovators var de bästa musikerna med. Även detta var typiskt jamaikanskt: mixen av musiker, som alltid är med när det gäller att göra musik. Så var det inte med reggaen i England, där traditionen av att grunda ett eget band var starkare. 

Duke Reid var en f.d. polisman som grundade det betydande skivbolaget Trojan records, som exporterade reggae till England. Han hade ett eget sound-system och kom att betyda mycket för utvecklingen av den moderna reggaen. Här spelar han en version av The Wailers låt Keep on moving.

Så har vi förstås reggaefarfäderna The Maytals, med Toots Hibbert som främsta sångaren. De verkar ha hållit på hur länge som helst, och blandade ska med gospel, och gjorde sedan den första låten som nämnde reggae i titeln. Det är lätt att ryckas med av Toots and The Maytals, som har förmågan att göra varje konsert till en formidabel gospel-gudstjänst.

Kassetten slutar med Bunny Wailers "Tribute" till The Wailer med reggaeklassiker som Soul Rebel, Slave Driver och War. Och hur slutar boken då? Ja, reggaemusiken slutade utvecklas i början på 80-talet, efter att Bob Marley dött. Black Uhuru var väl det enda nya inom reggaen då. DJ-kungarna i Kingstons dancehalls lyckades inte längre behålla soundet och viben och förena det med ett vettigt budskap. Basen försvann ur baskulturen och kokainpåverkade dancehallskungar och -drottningar tävlade mera med varandra än brydde sig om att ha en trevlig kväll. Men på sjuttiotalet, då var reggae kung!

A-sida: Hon är fin

B-sida: Djävla skit

1979 kom singeln med baksidan Djävla skit. Och det måste väl ha varit i den konsert med bandet som jag bandade på radion som jag hörde låten, för jag tror inte att det var i TV:n. Åtminstone är tempot sådant som jag gillade med gruppen i allmänhet i den här låten. Det är den svarta humorn, som utmärker gruppen, som gör låten speciellt: "Djävla skit/ hon stack sin väg..." Gunnar Danielssons stil var sådan att balanserade på gränsen till galenskap, och han vågade släppa loss denna galenskap i nästan alla texter. Trots att progginfluenserna märks i de tidiga Ensamma hjärtan-låtarna, här mest i form av långa skärande gitarrsolon, så är det som om bandet förstod att genast ta klivet in i den nya vågen. För politiska kan man inte anklaga dem för att vara. Utan det är om livet i allmänhet de sjunger, eller om "kärlek och hat", som jag minns att Gunnar uttryckte det då i radiokonserten. Och då passar ju bandets namn bra. Ensamma hjärtan har återuppstått. Kvar från 80-talsuppsättningen finns förutom Gunnar Danielsson (sång), Tommy Natta (gitarr) och Janne Johansson (bas).