A-sida: I Love a Man in a Uniform

B-sida: The World at Fault

De brittiska funkpunkarna Gang of Four släppte 1981 singeln To Hell With Poverty/ Capital (It Fails Us Now), som blev en del uppmärksammad. På denna singel ett år senare har tempot bedarrat. Det är inte längre lika drivande dansant och aggressivt - varken musikaliskt eller textmässigt. Den ursprungliga uppsättningen musiker har ändrats, någon kvinnlig vokalist har tagits med - och kanske i och med det en förnyelse av ljudbilden. Kvar finns det skarpa beatet - med trumslag som skott eller pisksnärtar. Det sociala engagemanget märks fortfarande av. Låtarna är skriva av grundaren av bandet Andy Gill (som avled i februari detta år) och Jon Kill. 

A-sida: Small Town

B-sida: Small Town (Acoustic Version)

Låten Small Town finns med på LP:n Scarecrow och är även utgiven på en singel 1985. Jag ägde LP:n, men sålde den antagligen. Låten är en given hit, en sådan låt som man aldrig tröttnar på. John Cougar sjunger här egentligen om två småstäder i Indiana: Seymor (där han föddes) och Bloominton (där han senare levde). Han säger ju också att han antagligen kommer att dö i samma småstad, men där är vi ju inte riktigt ännu. Min identifikationsfaktor är stark och klockren i början av låten, men klingar av i slutet. Jag är född och uppvuxen i en småstad, men nu bor jag ju på landet - och resten är historia. Men sådana här låtar växer knappast på träd. Och om du ska spela den - gör det som första låt.

Mitt musikaliska uppvaknande var samtida med LP:n London Calling av The Clash i december 1979. Jag missade punken med ett par tre år, och trodde att London Calling var den punk jag sökte. Det var den inte. Då hade redan istiden börjat göra sitt intåg: "The ice-age is comin/ The sun`s zooming in/ Engines stop running/ the weat is growing thin/ A nuclear era/ But I have no fear/ Cos` London is drowning/ And I, I live by the river."

Några som dock upplevde punken var Ebba Grön från Rågsved i Stockholm. Man kan se deras LP Kärlek och Uppror (1981) som en pendang till London Calling. "Det hörs tydligt att grabbarna har lyssnat på The Clash", var det någon journalist som skrev om den skivan. Den var nämligen inte heller punk, mera rock, ska, reggae eller världsmusik - på samma sätt som London Calling. Med introt till 800 grader fann Ebborna sin egen Safe European Home, men texten kan jämföras med istiden i London Calling: "Varför förklara när jag slutat tro?/ Vad finns det kvar mer än the biggest blow?/ Den är så hundraprocent effektiv/ När den tar våra liv./ Vi fryser ihjäl/ Det är så kallt/ Stackars barn/ men snart blir det varmt/ Det blir 800 grader/ Du kan lita på mig." 

Naiv som jag var på den här tiden, trodde jag att Thåström sjöng om en kärnkraftsolycka. Det är mer komplicerat än så. Det är den goda tiden som är förbi, och den slutliga kollapsen som står för dörren. Punken är över, liksom tron på den. Kvar blir den mentala kyla som låten Mental istid handlar om. Det här temat driver Thåström vidare i många låtar med Rymdimperiet och Imperiet.

London sjönk, Stockholm brann upp. Det här visste Joe Strummer och Joakim Thåström när de skrev sina sånger. Det förstår jag först idag också. London Calling var ett musikaliskt dokument. Bara pratet om hur det en gång var finns kvar i det sjunkande London:

"And there was such a much I liked I liked I liked..."

A-sida: Lap Of Luxury

B-sida: Astronomy

Vad gjorde då det brittiska proggbandet Jethro Tull under åttiotalet? Om svaret finns på denna singel från 1984, så blir det: totalt ointressant musik. Borta är det jordnära utsvävande med flöjtsolon av Ian Anderson som var bandets kännetecken under de gyllene åren. Istället har man klätt sig i någon tråkig treochenhalvminuts 80-talskostym, som låter väldigt elektroniskt och tillrättalagt. Texterna kan väl i och för sig tas som lätt kritik mot att leva lyxliv, men det räcker inte. Det är som att man tror att ett trumbeat på 120 räcker, och så lite syntriff till det. Det här hade man gärna kunnat undvara.

Känns som att jag hört Jukka Tolonen Band ett antal gånger på 80-talet. Och alla gånger var det utomhus och alla gånger var det samma typer på scenen, nämligen: Jukka Tolonen, Coste Apetrea och Bill Öhrström. Eller var det bara en gång trots allt? Men vilken gång var det som den åländska basisten Kutten Lindblom fick hoppa in på bas då, när någon av musikerna i bandet var sjuk? För det var ju i Badhusparken och då var jag ju också där. Nej, allt flyter ihop. Och så är det väl när det gäller JTB:s mestandels instrumentala musik också. Långa improvisationer över ett funk/rock/jazz/progg-komp spelat av särdeles skickliga musiker. Men så var det den här LP:n från början av 80-talet som undantag, där de faktiskt sjöng, och där alla låtar inte var över 10 minuter långa. Men den är ju omöjlig att hitta på nätet eller Spotify. Hittar Angels med Coste Apetrea. Och den låter som någonting med Pink Floyd som stått i värmen för länge, alltså inte så bra. Finns väl annars få musiker som är så inåtvända som Jukka Tolonen. Hörde att han bara satt och tränade skalor på gitarren hela tiden i turnébussen. Och inte att jag skulle ha hört att han yttrade ett ord på scenen. De gånger, eller den gång, jag såg honom.

Jag har till och från sjungit i kör. I lågstadiets skolkör var pojkarna lätt räknade. Det var brorsan, jag och någon till. Men jag minns fortfarande sångerna som vi uppträdde med på julfester och skolavslutningar. På högstadiet minns jag att en utvald elit fick marschera iväg till Stadshuset för att sjunga Tove Janssons Höstvisa för en avgående skoldirektör. Det var stort för en grabb från Scheffersgränd.

Varje kör har sin kultur som präglar den, alltifrån de frackklädda manskörernas strikta hackordning till de blandade körernas lösare kördemokrati. Den bästa kör jag nånsin sjungit i är Kotka Sångare på 2000-talet. Musiken betydde väldigt mycket för oss, och jag fick åka hem till alla gubbarna i Pyttis på övning. Se den isländska filmen Karlakórinn Hekla från -92 om du vill se hur det är när det är som bäst. Här ett klipp: www.youtube.com/watch?v=aTPfVSi93gU. 

Jag har också ett körminne från 80-talet. Lasse Sundblom ledde Ålands folkhögskolas kör och vi bandade låten Med sång i Ålands radio. Med som dragare var körlegenden Börje Lång. Tack till Börje att du uppmärksammade Ålandstidningen att också jag var med och sjöng med BD den där gången i Moskva.

A-sida: Sun City

B-sida: Not So Far Away (Dub Version)

1985 togs initiativet till att banda in en singel som var ett ställningstagande av musikartister att inte spela i nöjescentrumet Sun City i Sydafrika på grund av den apartheid-politik som bedrevs i landet. Låten Sun City som förekommer i dub-version på singelns B-sida är skriven av Little Steven och producerad av Little Steven och Arthur Baker. Med på skivan är ett stort antal av den tidens största namn, bl.a. Big Youth, Bono, Clarence Clemons, Jimmy Cliff, Bob Dylan, Peter Gabriel, Bob Geldof, Linton Kwesi Johnson, Grandmaster Melle Mel, Joye Ramone, Lou Reed, Bruce Springsteen, Ringo Starr och Pete Townshend. Nordens enda representant utgörs av sångaren i Hanoi Rocks, Michael Monroe. Samma år gavs i Sverige ut ett dubbelalbum som heter Svensk rock mot apartheid, som under namnet ANC-galan gick av stapeln på Scandinavium i Göteborg. På den skivan var hela den svenska och någon från den danska rockeliten med. 

Politiska ställningstaganden av det här slaget var rätt vanliga på åttiotalet. Man tänker på Rock Against Racism i England, Band Aid 1984 och den amerikanska motsvarigheten We Are The World 1985. Nuförtiden lyser de mera med sin frånvaro. Därför var den stora stödgalan för WHO i samband med coronaepidemin nu i april, som sändes i TV, ett stort positivt steg framåt. 

Musikaliskt går Sun City inte av för hackor. Den är uppbyggd runt ett beat som driver låten framåt. Det mesta som sjungs är "Nah-na-nah-nah-nah-nah - Aint gonna play Sun City". Och så har vi the Big Mans fenomenala saxofonspel på det. 

A-sida: Babylons Burning

B-sida: Society

Babylons Burning är en låt som jag absolut måste ha hört då för länge sedan, för jag kände liksom igen den direkt då jag råkade komma över den nu. The Ruts klingar också på något vis bekant. Hur som helst så är singeln från 1979 och det alarmerande gitarrkompet i introt ger vid handen att här talar vi allvar. Babylon, eller kanske vissa delar av London såsom Brixton eller Notting Hill, brinner verkligen. Det var upplopp, med brand och stenkastning som följd, här under denna tid, då arbetslösheten rasade i höjden och polisen gjorde sig känd för att trakassera alla misstänkta element, speciellt de västindiska invandrarna. Sången låter så likt Joe Strummers i Clash - och visst är de samma andas barn. Låten kan väl kanske ses som en replik till London`s Burning två år tidigare. Men där Clashs London brann av tristess, så brinner The Ruts med ångest.

Filmen Inna de Yard från 2019 av den brittiske regissören Peter Webber är ett väldigt autentiskt dokument om den jamaikanska reggaemusiken. Den låter ett antal unga nutida reggaemusiker träffa några gamla rävar Inna de Yard, på ett jamsession, där de framför några av artisternas låtar. Filmen berättar även om framväxten av reggaemusiken på Jamaika och man får veta vad musiken har betytt fär samhället, genom att musikerna själva får komma till tals.

Genom musikformerna ska och rocksteady på 60-talet skapas den reggae vi mest förknippar med Jamaika, rootsreggaen, på 70-talet. Rootsreggaens var i sin bästa form ett spirituell uttryck för den rastafarireligion som predikade en återgång till slavarnas hemland, Afrika. Den här musiken tog också ställning socialt och politiskt, eftersom den kom från det svarta ghetto, i Kingston, där de lidande människorna var tvungna att leva.

Vi får höra musik av Cedric Myton från The Congos, Ken Boothe, Kiddus I från filmen Rockers (1978), Judy Mowatt från Bob Marley & The Wailers körtrio I-Threes, samt de mera okända artisterna Winston McAnuff, Horace Andy samt vokaltrion The Viceroy. De här får representera det gamla gardet. De unga är Jah9, Var och Derajah.

I filmen blir det klart att rootsreggaen på Jamaika inte enbart var Bob Marley, utan även gjordes av bl.a. Burning Spear, Dennis Brown, John Holt och Jakob Miller. Egentligen talades det inte så mycket om Bob Marley, då han stor del av sitt liv bodde utomlands, i USA och England. Som dokumentär över reggaemusikens ursprung från tiden för slaveriet på 1800-talet fram till idag är filmen oslagbar.

A-sida: No Fright

B-sida: Don`t Bite The Hand

De engelska pubrockarna Live Wire från London har ett positivt stuk på sin singel från 1980. Det är som om de leker med sin rockmusik. I No Fright låter de som ett genomsunt tyskt positiv, som inte hittat sin överman förrän Dire Straits Walk of Love från -85. I Don`t Bite The Hand är det mera åt funkrockhållet. Men jag gillar det, och tänker: om jag skulle ordna ett litet glatt trädgårdsparty någon gång, så är det sådan här musik jag skulle vilja ha. Det finns både dynamik, livsglädje och uppfinningsrikedom på den här singeln.