När man läser MA Numminens faktaspäckade roman Tango är min passion slås man av hur utbrett tangointresset egentligen är och alltid har varit i Finland. När jag jobbade som lärare i Kotka under en lång period runt millennieskiftet överraskades jag av att mina äldre elever följde med tangomarknaden i Seinäjoki och gillade Jari Sillanpää. Saken var helt klart en fråga om identitet. Som finskspråkig identifierar många sig starkt med den folkliga underström som heter tango. Det är som med dansband i Sverige. Den enda tangoartist jag kände till på åttiotalet var Eino Grön, och då visste jag inte att han sjöng tango. Jag lade säkert hans namn på minne för att det påminde så mycket om Ebba Grön. Om man sedan vistas som musiker en längre tid i Finland så kommer namnen förr eller senare emot: Olavi Virta, Unto Mononen, Raimo Helismaa och Toivo Kärki. Det är också de här personerna som MA oftast nämner i sin bok. Han lyckas även bena ut hur de skiljer sig från varandra i stil och levnadsöde. På samma sätt som det finns typisk argentinsk tango så finns det även en finsk sådan. I Finland är man inte lika sofistikerad som i tangons hemland, utan här trampar man tango när man dansar. Om det är någon låt som tävlar med Vårt land om att bli Finlands nationalsång, så är det Satumaa av Unto Mononen.

A-sida: Morning Train (Nine to five)

B-sida: Moody (My Love)

1980 gav den skotska sångerskan ut låten Morning Train på singel. Morning Train är skriven av Florrie Palmer och skulle göra sig väldigt bra som en signaturmelodi till någon populär TV-serie. Det här är nämligen en låt som verkligen fastnar. Jag undrar om det inte var från något brittiskt humorprogram som jag snappade upp den. Om inte så skulle det förvåna mig storligt om inte någon någon gång gjort någon parodi på den. Jag gillar sången. Den är en liten pärla. Och den sjungs med fullaste övertygelse: "My baby takes the morning train/ He works from 9 to 5 and then/ He takes another home again/ To find me waitin`for him." Bara det att kalla sin man för "my baby"! Och vilken hjälte han ändå är. På fritiden hittar han på alla möjliga roliga aktiviteter för sin käraste, och får fullaste cred för det. Man kommer att tänka på Dolly Partons slagdänga från slutet av sjuttiotalet, Working 9 to 5. Nu är ju inte arbetsdagarna så långa mer - men om man räknar resorna med i bilden, t.ex. att fara med arbetarbussen, så skulle låten nästan kunna handla om mig.

I samband med att John Fogerty 1985 släppte albumet Centerfield, så släpptes även året innan en tolvtummare med fyra låtar, som bland annat innehöll I Saw It On T.V. Jag minns att jag någon gång vid den tiden stegade in i min vän skollärarens lägenhet i Geta och att just den här låten snurrade på skivtallriken. Det lät väldigt sextiotal tyckte jag, då utan att närmare lägga på minne vem det var som sjöng. Men det var ju han, bandledaren från Creedence Clearwater Revival (bandet som i stort sett alla musiker som spelade rock brukade säga att allting började med). Och det var sant - den rösten borde man inte glömma. Vem annan sjunger så ärligt, uppriktigt och rakt igenom berörande som John Fogerty? Man minns stuket på låtarna från sin barndom, då mina kusiner i Anymoones sjöng Lodi eller Have you ever seen the rain på någon klassdans i Övernäs lågstadium. John Fogerty, som jag senare själv åkte iväg på bokad bussresa Kotka-Helsingfors, för att uppleva på Hartwall-arenan. Så har jag i efterhand betalat tilbaka till de missade rockrötter jag saknat från sextiotalet. Och själva låten då? Här räknar Fogerty upp alla de händelser han i sin ungdom såg komma på TV, både krig, mord och sensationer. Och allt var ju sant: cause I saw it on TV.

För några år sedan hyrde jag ut mitt hus på ett årskontrakt till en musiker från Centralamerika. Han bröt kontraktet efter bara fyra månader och stack till Vasa, där han fått annat jobb, och lämnade en månads hyra samt vattenräkningen obetald. Inte nog med det. Han försökte även i en desperat sista åtgärd att få pengar att sälja mina möbler till ett par potentiella hyresgäster som han själv fixat fram och som han menade kunde ta över efter honom. Jag försökte få kontakt med musikern, efter att han stuckit, för att få honom att betala sluträkningen, men han struntade konsekvent i att besvara mina brev. Som pant för sitt dåliga samvete lämnade han en gammal soffa samt en flaska tequila (som jag hällde ut), samt garaget fullt av skräp, som någon annan än han fick rensa ut. Men han hade en viss musiksmak. Det märkte jag när jag gick igenom min skivsamling när jag flyttade tillbaka in i mitt hus. Man skulle tro att det var Los Paraguayos, Victor Jara och Gypsy Kings han var ute efter, men dem lät han vara ifred. Den enda spanskspråkiga skiva som försvann var Will The Wolf Survive med Los Lobos. Nej, det var speciellt reggae han gillade, och speciellt skivor med den brittiska dubgurun Dennis Bovell. Hans Brain Damage och Matumbis Point Of View, samt den jamaikanska gruppen Gladiators Naturality. Också Yellowmans Zunguzunggugu- zunguzeng och Dr. Alimantados Sons Of Thunder åkte all världens väg. Jag försökte fråga efter honom lite överallt när jag kom hem, ställen han kunde tänkas ha frekventerat, som Dinos musikbar, men inget napp. Om någon ser honom - han är lång och mörkhårig, med antydan till skäggstubb, och han bär en akustisk gitarr (samt några reggaeskivor) under armen - så får ni gärna kontakta mig.

A-sida: Soul Makossa

B-sida: Lily

Redan 1972 släppte den kamerunske saxofonisten Manu Dibango singeln med låten Soul Makossa, som kom att bli hans internationella genombrott. Låten har mixats om otaliga gånger efter det och getts ut i nyversioner, också av artisten själv. Jag vet inte i vilken version jag själv hörde den första gången, eller var det så att jag själv ägde något skivexemplar med låten? Jag vet bara att artistnamnet Manu Dibango plötsligt dök upp i huvudet och med honom direkt låttiteln Soul Makossa. I original så är det ganska lugna rytmer bakom manus fenomenala saxspelande, och inte mycket annan text än just raden Soul Makossa, som upprepas genom hela låten. man tänker direkt på en annan känd saxofonist från Afrika, nämligen Fela Kalakuti från Nigeria. Kanske ändå att Manu Dibango håller sig mera till jazzfunken, i jämförelse med Fela, som hade tyngre afrikanska rytmer i bagaget. Hur som helst vill jag hävda att Soul Makossa är en liten pärla, inte minst för den som gärna skulle vilja lyssna in sig på afrikansk musik.

A-sida: Amazin` Man

B-sida: Findin` De Lady

Under artistnamnet Idi Amin gav den engelske satirikern John Bird år 1975 ut den här singeln som drev med den ugandiska diktatorn Idi Amin. Här imiterar han Idi Amin som får skryta om sig själv och om hur bra han är. Inte för att jag vet hur Idi Amin lät, men jag kan tänka mig att det var ungefär så här - om han var på gott humör. Sanningen att säga var han ju en grym massmördare. Men jag gillar den engelska satirgenren, som även fungerar inom musiken. Och jag minns att den här låten på sin tid fick stor spridning. Så stor att det kom en svensk version, som gick ungefär att "Idi Idi Idi Amin/ Ingen är som han/ Han är bäst i stan" eller något ditåt. Förutom texten så är melodin och rytmen väldigt bra. Skulle gärna höra något liknande om Kim Jong Un.

Ett av de mest långlivade kultbanden inom rocken är väl Kiss. Redan på sjuttiotalet minns jag den otroliga vurm som detta band skapade omkring sig. Var och varannan yngling samlade väl då på posters med Gene Simons och grabbarna samt diskuterade vem av rollfigurerna i bandet som var häfigast, var det Gene med tungan, blodet och eldsprutandet eller var det månne någon annan. Det var så mycket mera än rock - enligt devisen som gäller för många hårdrocksfans fortfarande: hälften är scenshow, hälften är musik. Den enda låt jag känner till med bandet är Ladies Room, som jag minns sjöngs med en djup basröst, av, möjligen, den eldsprutande draken. Även idag ser jag personer i min ålder som har en etablerad position i samhället som kan komma till jobbet med en Kiss-tröja (likadant gäller Ramones). Men tyvärr räcker det bara med att man tittar lite extra länge på tröjan för att de ska lämna den hemma i fortsättningen (har de möjligen ett Kiss-altare i sovrummet som de hemligt knäböjer vid innan läggdags?). Ja, det enda jag fick ut av Kiss-vurmen var att de likt Fantomen inte ville avslöja sitt ansikte. Men så var de ju ändå där i någon veckotidning sedan under sina riktiga identiteter, och jag fick se hur de såg ut bakom maskerna. Men inte dog jag för det. 

A-sida: Bette Davis Eyes

B-sida: Miss You Tonite

Kim Carnes är en sångerska från Kalifornien, som fick en hit med låten Bette Davis Eyes 1981. Sången, som ursprungligen skrevs av Donna Weiss och Jackie Deshannon 1974, berättar om den franska skådespelaren Bette Davis ögon. De lär ha haft en stark suggestiv kraft som som säkert blev många unga casanovors öde. Låten är rätt typisk för det tidiga åttiotalet med glassiga syntslingor till ett tajt rockbeat, helt enkelt ett framgångsrikt sätt att göra om en gammal och bortglömd sång. Att sedan Carnes sjunger med en röst som påminner om en kvinnlig Rod Stewart gör inte saken sämre. Men på något vis kan jag se genom dimridåerna att Kim Carnes inte är en artist som hade tillräckligt med egen personalitet för att göra något större. Det blir lite poserande över det hela. Annat hade det varit om hon gjort en egen låt som istället för Bette Davis handlat om den svarta funkexplosionen Betty Davis, som jag av någon konstig anledning helt missat. Eller kanske Gary Gilmores Eyes - fast den var ju redan skriven då.

A-sida: Running Free

B-sida: Burning Ambitions

Av alla hårdrocksband då i början i 80-talet så var säkert på basen av alla tygdekaler på jeansjacksryggar man kunde räkna på Åland Iron Maiden ett av de absolut mest populära. Och visst hörde jag låten Running Free redan då, utan att kunna koppla det till just denna skara fotbollsälskande engelsmän. Nu lyssnar jag på den igen och märker att låten är helt ok. Den har ett hårt trumkomp genom hela låten och en sektion där sologitarren inte alls flippar ut för mycket. Kort sagt: jordnära heavy med en sång som berättar om viljan att vara frigjord från alla yttre bojor. Jag som trodde att många åkte på deras konserter främst på grund av scenmonstret Eddie. Nu vet jag bättre. Och inte blir bandet heller sämre av att det spelade en fotbollsmatch mot IFK Mariehamn någon gång på 90-talet. Minns inte vem som vann. Singeln kom 1980.

Det känns viktigt att kommentera bandet Dexys Midnight Runners från Birmingham i England, som 1980 gav ut albumet Searching for the Young Soul Rebels, och i och med detta kom in med ett helt nytt sound i den brittiska popen. De kombinerade sin brassbaserade storbandssoul med känslig sång och texter som kändes så litterära att de kunde varit skrivna av en litteraturstuderande vid Camebridge. Det var uppräkningar av välkända engelskspråkiga poeter med en appell till det unga gardets känsliga soulrebeller. Musikaliskt hade trombon, trumpet och saxsektionen minst lika stor inflytelse som bas, trummor och gitarr. Men det var också sångaren och frontfiguren Kevin Rowlands närmast kvidande sång, som man lyssnade till. Där fanns både passion, vilja och en massa undertryckt vrede eller frustration. Jag hade skivan, liksom många andra vid den här tiden, och förstod att det var en klassiker redan då. Innan jag gjorde mig av med den i samband med pengaproblemen. Som så många brittiska band var Dexys noga med att marknadsföra sig även stilmässigt. 1980 klädde man sig i jeans, svarta bomberjackor och munkmössa. Märkligt sedan att det blev något slag av keltiskt zigenarstuk 1982 i.o.m. att Too-Rye-Eye utkom. För trots att Dexys tog sig in på listorna då var den skivan inte alls lika bra som den första.